Kategori: Uncategorized

I Kambodja är det mest förekommande gällande sexuellt utnyttjande av barn incest och våldtäkt där gärningsmannen är khmer, alltså från Kambodja. Man får inte tro att det bara är män från västvärlden som kommer hit och våldtar eller köper barns kroppar. Men det förekommer.

Det finns västerländska män som under en lång tid bygger upp en stark relation med barnet och dess familj. Han försörjer familjen, det finns till och med de som köper en lägenhet till familjen. Umgås med dem. Tar med dem på utflykter. Bjuder dem på restaurang. Det kan gå månader, till och med år, innan mannen sedan förgriper sig på barnet. Det blir en normaliseringsprocess för barnet där det mannen gör inte ses som något allvarligt eller brottsligt. Detta är vad som kallas för grooming. I Sverige översätter vi det till gromning, det är ett relativt nytt begrepp som oftast sker genom chatsidor på nätet. Det kriminaliserades så sent som 2009 i Sverige.

Då ett barn blivit utsatt för grooming, och familjen ofta tagit del av gärningsmannens gåvor, är det vanligt att familjemedlemmarna inte litar till barnets ord. Den här mannen har ”varit så hjälpsam och snäll under så lång tid”. Familjen har svårt att förstå att den snälla, vita mannen kan ha gjort något ont. Detta kan bidra till att barnet inte vill anmäla eller som sagt kanske inte ens förstår att mannen faktiskt förgripit sig på honom eller henne.

För att en man ska bli dömd för att ha sexuellt utnyttjat barnet krävs det att barnet själv anmäler, ofta baseras rättegångar på ord mot ord. Polisen här är extremt underbetald vilket tyvärr medför att poliskåren även är väldigt korrupt. Polisen startar aldrig förundersökningar gällande sexuellt utnyttjande barn på egen hand eller för att en NGO anser det, barnet själv måste anmäla det. Bevis i form av DNA och annat saknas ofta i förundersökningarna vilket gör barnet ännu mer utsatt som brottsoffer. Dessutom tvingas barnet sitta i en rättegångssal bredvid sin förövare, om ärendet ens går upp i rättegång.

Varför vi skriver förövaren som man är för att det är det mest förekommande. Här är det män som köper sex. Av såväl pojkar, flickor, kvinnor och män. Kvinnor är sällan de som direkt förgriper sig på barn, istället agerar de hallick. De bygger upp kontakt med fattiga barn genom att vara den ”trygga modern” som efter en tids förtroendeskapande sänder in barnen i traffickingverksamheter. Det är väldigt ovanligt att det är kvinnorna som sexuellt utnyttjar här. Men vem vet hur stora mörkertalen är egentligen?

När vi skrev vår uppsats om barnprostitution i Sverige förra året kom vi fram till att det var fler pojkar än flickor som prostituerade sig. Något som chockerar väldigt många människor. Vad vi har fått höra ser det lika dant ut i Kambodja, att det är fler pojkar än flickor som utnyttjas i kommersiell sexuell exploatering. I Kambodja är de typiska offren, enligt lokalbefolkningen, små flickor och unga kvinnor. Pojkarna glöms bort som eventuella offer. Rebecca på APLE berättade om då hon ”intervjuade” medborgare i en medelstor stad utanför Phnom Penh om västerländska män som gick runt med pojkar på gatorna. Detta är något khmerer själva alltför sällan reagerar över. Rebecca samtalade med ett affärsbiträde som berättade att hon sett en vit man med en liten pojke länge nu. De var inte släkt. De gick hand i hand och mannen brukade pussa på pojken. Men enligt butiksbiträdet var detta ingenting anmärkande då pojkar enligt henne, liksom så många andra i Kambodja, inte kan bli sexuellt utnyttjande. Hade det varit en liten flicka som gick med mannen hade de såklart reagerat, men bara för att det var en pojke så nej.

Det är ett tungt ämne vi skriver om. Varje dag får vi veta nya saker som tynger oss. Idag till exempel var vi på ett cafe där endast kvinnor som blivit utsatta för trafficking arbetade. De glada flickorna och kvinnorna som serverade oss har blivit transporterade världen över, utan att veta var de var, varit rädda, skrikit, gråtit, blivit drogade, blivit våldtagna. Sånt som du och jag inte kan föreställa oss. Sånt har varit deras vardag. Det gör ont. Och ibland behöver vi en paus. Så ikväll kommer vi att försöka att släppa allt med vår uppsats och bara njuta av Phnom Penh.

Xoxo

Vårt syfte med den uppsats vi ska skriva är att undersöka vilket skydd barn som fallit offer för kommersiell sexuell exploatering kan erhålla från kambodjanska myndigheter och NGOs. Det kommer troligtvis bli alltför svårt för oss att få kontakt med myndigheter här så den fakta vi får om myndigheternas arbete kommer främst från de organisationer vi kommer att besöka. För er som inte vet vad kommersiell sexuell exploatering av barn är så innebär det sexuellt utnyttjande i form av barnsexturism, barnprostitution, barnpornografi och trafficking. Även tvångsgifte och tvångsadoption räknas in här men vi kommer fokusera på de fyra förstnämnda. Att exploateringen är kommersiell innebär att förövaren betalar brottsoffret i form av pengar, droger, mat, husrum, leksaker, kläder etc.

Vi vill även försöka ta reda på hur Kambodjas historia, med fokus på de röda khmerernas folkmord, har påverkat detta skydd för barnen. Att de högutbildade i landet mördades för 40 år sedan har såklart präglat hur dagens samhälle ser ut. Vilka har till exempel utbildat de nuvarande lärarna i landet då den äldre generationens lärare inte finns kvar? Vilka har utbildat poliserna? Läkarna? Juristerna? Så vitt vi förstår är det länder runt om i världen som skänker bistånd som till stor del hjälper landet med detta. Sverige har länge varit en av de största givarna för utbildningsinsatser i Kambodja genom att bland annat ge stöd åt fattiga barn i form av tillgång till god grundutbildning. Enligt vår kontaktperson, Chandy, börjar många barn grundskolan här idag, drygt 90 procent. Det är dock ovanligt att de fortsätter med en högre utbildning vilket är ett problem. Problematiskt är det även att många barn tvingas att hoppa av skolan för att arbeta eller tigga pengar på gatorna för att deras familjer är så fattiga. Vi har fått veta att vi absolut inte ska ge pengar till de barn som tigger här eftersom föräldrarna till barnen då ser att deras tiggeri lönar sig och tar därför barnen från skolan till gatan på heltid. Istället köper vi mat till de barn som tigger, vi sitter med dem när de äter så vi får se att maten kommer i rätt magar. Det känns så fruktansvärt när vi går på marknader och handlar materiella ting när barnen utanför går hungriga. Det är svårt att bara gå förbi. Från lokala matstånd kan vi köpa mat för två kronor portionen, det känns som en självklarhet att göra det lilla man kan för dessa barn.

Vattenfestivalen skapar kaos i stan! Vi kan inte ens få åka tuk-tuk som vi vill för att poliserna stänger av gatorna. Mvh två trötta pensionärer. Skämt å sido. Av de 2 miljoner som besöker Phnom Penh under vattenfestivalen är nog en hel del här för att köpa sex, därför har vi inte besökt festivalen mer än en gång. I onsdags åt vi på en restaurang vid floden, där festivalen äger rum, med thailändsk mat och där fanns turister med. Usch. Annars har vi bara ätit på ställen där khmererna själva äter där det är gott och billigt och vi slipper slibbiga turister. Men det här thaistället hade iallafall gudomlig mat men de övriga gästerna var obehagliga. Vid bordet bakom oss satt två västerländska män i 60-års åldern med två unga pojkar. Vid bordet bredvid oss satt en 60+ man med en tjej som inte kan ha varit äldre än oss. Dessutom kunde de inte kommunicera med varandra genom tal då hon inte kunde engelska. Vid bordet mittemot vårt satt två fransmän i 70-års åldern med två unga tjejer och en liten pojke. Men mitt i allt förstår vi ändå varför dessa tjejer väljer att vara med dessa män. Förståelsen för att de vill ta sig ur sin fattigdom och leva i materiell välfärd. Oavsett om tjejerna bara umgås med männen eller faktiskt blir köpta av dem så är det inte av deras fria vilja.

Vi ska eventuellt träffa vår kontaktperson, Chandy, ikväll istället. Han var tvungen att ställa in mötet igår då hans vän var med i en allvarlig trafikolycka. Trafiksäkerheten och vägarna här är extremt dåliga och det sker olyckor alltför ofta. Hans vän fick ta ambulansflyg till Vietnam för att få vård. Här i Kambodja är vården alltför bristfällig. Turister, utlänningar och de som har pengar åker därför till grannländerna för att få vård.

På måndag ska vi lämna Phnom Penh för ett par dagar för att besöka Siem Reap och Angkor Wat, det mest berömda templet i Kambodja som även är avbildat på den kambodjanska flaggan. Vi kommer därefter åka tillbaka till Phnom Penh för att kunna genomföra vår datainsamling på APLE och andra organisationer. Det känns skönt att veta att vi ska komma tillbaka hit för vi trivs verkligen i den här staden. Alla människor är så vänliga och tillmötesgående och fastän vi varit här i snart en vecka har vi bara sett en bråkdel av Phnom Penh.

http://youtu.be/ZI3zLuE0xCs
Melodin från den här låten spelar de här HELA tiden.

Xoxo

Utsikt över Phnom Penh

Den här veckan i Udaipur har jag fått uppleva en religiös högtid som kallas Muharram, det är en muslimsk högtid som i Udaipur uppmärksammas genom att jättestrukturer byggda av stans alla moskéer bärs genom staden och sedan sänks ner i sjön i mitten av staden. Muharram, eller som det egentligen ska kallas, Ashura, är den tionde dagen i månaden Muharram och det man uppmärksammar (firar känns som fel ord) är att Hussein, Muhammeds sonson dog i ett slag då han var ute för att sprida Koranens budskap. Han fick aldrig någon ordentlig begravning och därför symboliserar tornen byggda av moskéerna en slags substitut för en ordentlig begravning (enligt min kollega Yasmin). Det var väldigt intressant att titta på paraden genom staden och massor av människor hade redan på morgonen ”paxat” bra platser och suttit och väntat hela dagen innan paraden.

I övrigt så flyter det mesta på, känns konstigt att redan ha varit i Indien i mer än 4 veckor. Nästa vecka blir det fältarbete, ska bli spännande!

 

Igår sov vi mer eller mindre i ett helt dygn. Vi fick i oss frukost och vatten vid niosnåret men ut på byn kom vi först vid klockan 16. Vi gick förbi ett turiststråk med massa barer och restauranger. Där satt flera äldre, vita män och drack öl med fyra, fem unga asiatiska flickor i högklackade skor och korta kjolar runt sig var. Vi lägger märke till att det extremt många män som reser ensamma här. Det behöver såklart inte betyda någonting men med tanke på vad vår studie handlar om drar vi vissa slutsatser. På vårt hotell till exempel är 90 % av gästerna ensamma män… Det är ju ingen hemlighet att det förekommer mycket prostitution här och det sker inte bakom stängda dörrar. Vi har redan sett män i vår ålder, i pappas ålder och i morfars ålder köpa kvinnor helt öppet på gatan. Fruktansvärt!

Nåväl! Vi besökte en galleria där Josse ville köpa en klänning. Affärsbiträdena surrade runt henne som mygg och påpekade att ”we don’t have big size here”. Josse kände sig förolämpad. Simone hävdade då att om hon kom in i butiken skulle de sagt ”sorry, we don’t have elephant-size here”.

Igår fick vi även vår efterlängtade sportmassage i 60 minuter så nu är vi människor igen. Det vidrigaste var de ordningsregler som fanns på massagestället. Det stod bland annat att man som kund ska försöka se personalen (bara unga kvinnor som arbetade här) som sin dotter/syster. Det stod att det var förbjudet att ha sex med dem och att man inte skulle våldta dem eller försöka köpa sexuella tjänster från dem. Vi blev så jäkla förbannade. Att det ens ska behöva finnas sådana regler uppsatta! Troligtvis har det förekommit sådana situationer om de behöver ha lapparna uppsatta. Sjuk värld vi lever i.

Idag är det monsunregndags. Hela gatan är översvämmad så vi får se om vi lyckas göra något med den här dagen. Vår plan var att besöka S-21 Tuol Sleng. Det var ett av tre säkerhetsfängelser (två ombyggda skolor) där intellektuella medborgare och politiska fångar under Pol Pots regim satt. Där torterades de för att sedan avrättas eller svälta ihjäl. Även små barn och kvinnor skickades dit och av de ca 17 000 som kom dit överlevde endast 7 personer. Det är så fruktansvärt att ett sådant folkmord skedde här för bara 40 år sedan. Det ligger en slags sorg över medborgarna, det är svårt att förklara men det märks att vi är i ett land som utstått mycket.

Vi har även tagit tag i vår studie i den mån att vi tagit kontakt med vår kontaktperson för ett möte. Han är en söt khmer (khmer heter det kambodjanska folket), eller vi antar att han är söt, som arbetar på en organisation som heter Legal aid of Cambodia. Det är en NGO som arbetar för fattiga människors legala rättigheter, de hjälper bland annat de fattiga med kostnadsfri rättshjälp. De har även ett särskilt barnprojekt där de arbetar med barn som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med rättssystemet; som gärningsman, vittne eller brottsoffer. Inom barnprojektet arbetar de även med familjenätverk. Medborgare i Kambodja behöver upplysas om hur kulturella normer och socioekonomisk status påverkar familjer. Det är extremt vanligt med våld inom familjen här. Projektet syftar till att få folk att förstå och bli medvetna om vilka skador ett barn får, fysiskt och psykiskt, genom att bli misshandlad, se pappa misshandla mamma eller se mamma misshandla ett syskon. Vi ser fram emot att få träffa vår kontaktperson och de andra i organisationen för att få veta mer om deras projekt och hur de samarbetar med myndigheter och andra NGOs.

Nu slutade det nog regna! Dags att röra på fläsket!
Xoxo

Här spenderade vi vår kväll. Lite annat än Folkets park!

I veckan har vi haft fullt upp med intervjuer och med att åka buss!

Intervjuerna vi har haft i veckan har varit på Inner Mongolia Normal University andra campus. Det ligger 1 timmer med buss från det andra campuset, och är inte lokaliserat i Hohhot, utan i en annan liten by. Det nya campuset är otroligt stort, och fantastiskt vackert.

Ser ni statyn på bilden? Det är en väldigt känd kinesisk lärare, och många byggnader har tillägnats honom, och/eller är döpta efter honom.

Igår var vi på besök hos en klass som har Engelska som major subject. De höll en liten presentation om Kina och vad de gör på sin fritid. Efteråt blev vi såklart bombarderade med frågor.

Alla vi har träffat har varit så himla tillmötesgående och vänliga mot oss, och vi kan knappt tro att vi snart varit iväg halva vår tid!

Nu har vi precis kommit hem och blandade känslor drabbade oss efter att flygplanshjulen nått Kastrups landningsbana. Först en lättnad över att slippa trånga mini-bussar, slippa äta mindre god mat, slippa svettas bara man sticker ut näsan utanför dörren och slippa tänka på om Al-Shabab ska slå till igen. När tåget sedan styrde över sundet mot Malmö började svetten lacka och som packade sillar trängdes vi ihop bland barnvagnar, reseväskor, tanter och farbröder, hipster med dyra hörlurar, keps-ungdomar och kavajsnubbar. Minibussarna kanske inte var så illa i alla falll? Eller?

Vi började istället tänka på de lärdomar vi har införlivat och alla fina upplevelser som vi varit med om. Uganda kallas Afrikas pärla och omges av länderna Tanzania, Kenya, Södra Sudan, Kongo och Rwanda. Närheten av dessa länder är spännande, men också aningen skrämmande. Vi har läst mycket om pågående konflikter, forna strider och stundande terroristhot. Många intressanta människor som arbetar i Afrika har villigt delat med sig av historier och kunskaper. Vi har haft turen att träffa en brittisk professor i Arkeologi, en australiensisk musiklärare, en ekonom som jobbar för en NGO i Södra Sudan, en kille som kört motorcykel från U.K och flera volontärarbetare av olika slag. Inte minst har vi lärt oss mycket av att bo i en familj och lära känna Uganda från deras synvinkel. Stundtals har det varit kämpigt med smärre kulturkrockar, men oftast bara roligt. Nu väntar vi bara på inbjudningskortet till bröllopet som ska ske mellan familjens mamma och pappa inom en snar framtid. På återseende Uganda!

Josefine & Louise

Hej!

Vi är Hannah och Johanna och i vintras var vi på MFS i Zimbabwe. Efter att från flera håll blivit avrådda från att blogga under vår vistelse i Zimbabwe, fick vi dispens från den sysslan. Nu är vi tillbaka i Sverige, uppsatsen är färdig och godkänd och vårt blogginlägg blir istället en sammanfattning av vår resa.

I december var vi på den väldigt givande (och obligatoriska) Sida-kursen i Härnösand. Bara veckor senare, i början av januari, gav vi oss av. Ingen av oss hade varit på den Afrikanska kontinenten tidigare.

Vi blev uppmötta av våra kontakter som vi dittills bara kommunicerat med per mail. Allt kändes nytt och vi var dödströtta hela första veckan. Inte bara på grund av att vi åkt nattflyg och inte kunnat sova, utan eftersom allt kändes så nytt. Vi kände oss väldigt varmt välkomnade, och fick till och med kontorsplatser på facket!

 

 

Under våra förberedelser fick vi flera gånger höra att oavsett hur förberedda vi skulle vara, så skulle mycket sannolikt ändå komma att ändras på plats. Detta stämde förstås, och under vår första tid i landet bearbetade vi vår projektplan och reviderade vår frågeställning. Istället för läraryrkets status, skulle uppsatsen nu handla om lärares motivation till att utföra sitt jobb. Att endast undersöka yrkets status hade blivit ”stating the obvious” (nämligen läraryrkets sjunkande status), och vi ville därför istället kunna ta avstamp i denna vetskap för att kunna föra ett bättre samtal med lärarna vi intervjuade. Ett av våra syften med hela MFS-projektet var att få till möten med kolleger och kunna diskutera villkoren för oss lärare.

 

Under de första intervjuerna upptäckte vi svårigheter med såväl den zimbabwiska dialekten som med själva intervjuandet, men efter två pilotintervjuer var vi varmare i kläderna. Den första riktiga intervjun blev lång och gav väldigt mycket värdefull information. De flesta intervjuerna genomförde vi på skolor, och vi fick skjuts dit av våra vänner på facket. Flera gånger fick vi också tillfälle att besöka olika sevärdheter i anslutning till intervjuerna. Zimbabwe är ett fantastiskt vackert land! Zimbabwe jakanaka! (shona) – Zimbabwe kulungile! (sindebele) Till vissa turistattraktioner följde även våra respondenter med vilket till en början förbryllade oss. När vi förstod att de jobbade, och kanske bodde, i närheten av dessa turistattraktioner men aldrig besökt dem var vi glada att få upptäcka grottmålningar och annat tillsammans.

Under en vecka i mitten av vistelsen begav vi oss till Viktoriafallen. Vi åkte buss till Bulawayo och sedan ett oerhört långsamt nattåg vidare till vår slutdestination. Vi åkte på en dagssafari till Chobe i Botswana, och siktade bland annat flodhästar (som är rätt läskiga!) och elefanter på nära håll. Att uppleva Viktoriafallen på nära håll var häftigt! ”Röken” som går upp från dessa världens största vattenfall syns flera kilometer, det är inte för inte som fallen kallas ”The smoke that thunders”. Vi kan även konstatera att en promenad vid fallen är att likställa med en dusch, men tack vare solen och hettan torkade vi snabbt.

Något som kändes märkligt var hur segregerat det zimbabwiska samhället är. Det var svårt att ta in att folk inom den vita minoritetsbefolkningen tycktes bo i samma områden och huvudsakligen umgås med vita. Det har flera olika förklaringar, och vi vande oss aldrig riktigt vid detta faktum. Att lära sig lite shona kändes därför extra viktigt (vissa vita som är födda i landet kan bara prata engelska!). Vi märkte också snabbt hur bemötandet ändrades och mjuknade när vi pratade shona med folk. Vi kände oss också väldigt trygga i Mbare när Hannah just köpt sin första mbira. Att ha en mbira (ett traditionellt instrument i shonakulturen) verkar vara ett synligt kvitto på ett intresse för kulturen och landet. Mbare är annars ett område i Harare som de flesta guideböcker varnar turister för att besöka, och att besök endast skall ske i större grupp. Allt är således relativt, och vi kände oss aldrig hotade där.

I södra Zimbabwe är majoriteten av befolkningen Ndebele och huvudspråket är (vid sidan av engelskan..) Sindebele. Vi lärde oss några ord och fröjdades åt att äntligen lära oss lite klick-ljud. Det har länge funnits (och finns fortfarande) motsättningar mellan Zimbabwes största folkgrupp Shona och Ndebele. Det var därför viktigt för oss att intervjua lärare i södra Zimbabwe också, trots att vi bara skulle göra totalt åtta intervjuer. Vi spenderade en dryg vecka i Bulawayo. Förutom att intervjua lärare, fick vi även till ett möte med ordföranden och informationsansvarige i lärarstudenternas ganska nystartade organisation. Vi fick även kontakt med den före dette utbildningsministern som sitter i oppositionspartiet, och träffade honom en mycket varm eftermiddag. Det var ovant att så lätt kunna få kontakt med politiker och andra inflytelserika personer. Helt plötsligt satt vi med en massa kontaktuppgifter till spännande personer, av vilka vi dessvärre inte hade möjlighet att träffa alla.

Vi är otroligt glada att vi fick den här möjligheten. Visste du att Sverige är ensamt om att dela ut MFS-stipendium, förresten? Det visste inte vi. Det har nu gått ett tag sedan vi kom hem, uppsatsen är färdig och godkänd (finns att läsa här: http://muep.mah.se/handle/2043/17111) och vår tid Zimbabwe känns redan fjärran. Det går snabbt att falla in i vardagen hemma igen, men vi har lärt oss en massa. Bara sådant som att skriva på engelska, att förstå den zimbabwiska dialekten eller att Zimbabwes historia och politiska läge nu är självklar kunskap för oss.

Hejdå Zimbabwe. Sarai zwakanaka!

– Hannah och Johanna

Hej alla glada!

Så är vi inne på sista 7 dagarna i Uganda. Den senaste dagarna har vi spenderat i sydvästra Uganda på en ö vid namn ’Itambira Island’ i Lake Bunyonyi!
Otroligt vackert är det, landskapet ska likna Nepals. Här är det som att vara i Sverige på en svensk sommardag, ger en lite hemlängtan 🙂
Lake Bunyonyi ligger 2000 meter över havsytan (vilket märks) i närheten av Kabale och gränsen till Rwanda. Sjön har varken bilharzia, krokodiler eller flodhästar så här badas det! Vi har paddlat kanot som vi lånat från stället där vi bor. Hemmagjorda kanoter som, ja, lättare sagt en gjort går att paddla 😉
Där vi bor är som på ett sommarkollo. Vi sover i våningssängar och behöver stearinljus för att se i de becksvarta kvällarna, toaletterna är mulltoaletter och tvätta måste vi här med göra för hand.

Vår uppsats är nära att bli färdig, ska fixa med den efter kommentarerna ifrån vår handledare där hemma sen ska den in. Ett år sen vi började och nu är detta kapitlet snart över!

 Vägen till Kabale och Lake Bunyonyi

Utsikt ifrån restaurangen på ön där vi bor!

På återseende!
Louise & Josefine

Denna vecka har gått i uppsatsens tecken. Vi har skrivit, skrivit om och skrivit till. Sakta men säkert börjar vår uppsats ta form. Nu hoppas vi på enstaka kommentarer från vår handledare…hoppas kan man ju alltid.

Två stycken födelsedagar har även avklarats denna vecka. Lollo fyllde år den 8 maj och sonen Daniel i huset blev fyra den 11 maj! Lollos födelsedag började med skönsång på engelska och svenska samt fruktsallad på sängen. Frun i huset hade skrivit ”Happy Birthday” och ”We love you” på några bananer – det var gulligt. På kvällen stod det Thailändsk mat på Lollos önskelista. Det var inte så oväntat då hon är en riktig Thailands-räv. Tur att det finns en Thailändsk restaurang i Entebbe.

På Daniels födelsedag anordnande vi en traditionell fiskedam! Vi hade klippt ut fiskar ur glansigt papper i olika färger som vi satte upp på ett lakan. En lagom stor pinne fick agera fiskespö och sen var det bara att sätta igång. Frun i huset fick förklara på Lugandan så att alla var med på banan. Barnen var lite förvirrade till en början men förstod snabbt vad det gick ut på. Troligtvis förstår alla världens barn denna leken snabbt eftersom det handlar om godis! De fiskade upp gamla skor, plackers, hårborstar, matslevar, silar etc., ur den mycket smutsiga sjön innan de fick godisnapp. Det var mycket kul!!! Man kan undra vem som hade roligast…

Fiskdammen

Många kramar från ett regnigt Uganda,

Josefine och Louise

 

 

 

 

 

 

Så rullar tiden på och ännu en vecka har gått! Nu är det bara tre veckor kvar här nere. Varit en vecka med mest skrivandet i fokus. Det går framåt, sen går det bakåt sen går det ett steg framåt igen…precis som det gör med uppsatsskrivande! Vi hade möte med den ansvariga sjuksköterskan på Nsambya sjukhuset, hon insisterade på att träffa oss igen. Vi däremot hade gärna sluppit träffa henne, tyvärr inte den trevligaste människa vi stött på i Uganda. Så vi åkte in till Kampala för mötet och var mer än glada att det var det sista. Man märker verkligen av hierarkin inom vården här. Hon är chefen över sjuksköterskorna och hennes åsikter är dem som är dem rätta, vilket hon förmedlade när hon tyckte vi skulle ändra resultatet vi fått ut av intervjuerna till vad hon själv tyckte det skulle vara. Vilket vi naturligtvis inte kommer göra, något hon hade svårt att förstå. Leker med barnen vi bor med

Ugandierna är annars verkligen trevliga och tillmötesgående människor. Frågar vi om hjälp tvekar de aldrig och ser vi vilsna ut visar dem oss vägen. Igår ville vi se lite mer av by vi bor i, Nkumba, så vi började gå och skulle se om vi kunde hitta en ny väg hem ifrån butiken. Så fort vi såg lite vilsna ut kom en man fram och frågade om vi ville ha hjälp och gick med oss en annan väg hem. Han skulle inte ens gå åt samma håll och de var inte första gången som någon hjälpt oss på samma sätt. I taxi-minibussarna sitter Ugandierna gärna och samtalar, nyfikna på vart vi kommer ifrån och gör i landet. Dem blir glada när vi berättar att vi bor hos en familj som serverar oss riktigt Ugandisk mat varje dag. Säger du: Matoké så lyser dem upp, dem älskar verkligen sina matbananer! 😀

Edwyina, Josefine och Grace

Gababeach

 Den första maj firade vi med Grace och Edwyna, två kvinnor som hjälpt oss att få tillstånd att intervjua sjuksköterskor på Nsambya sjukhuset. Dem plockade upp oss lite utanför Kampala så åkte vi til Gababeach och åt grillad fisk. Roligt att se något mer av Kampala och även få umgås med dem. Grace och Edwyna har bjudit med oss att åka med till Jinja som är en stad vid Nilen som vi ska göra sista veckan vi är här.

Grillad fisk vi åt på Gababeach

Denna veckan är de födelsedagsfirande för både Louise och sonen Daniel i huset så blir kanske en mer händelserik läsning nästa gång 🙂
Ha de gött! //Louise & Josefine