Ö-liv

Vi lämnade Suva i måndags för nya äventyr med inspelade intervjuer och en hel del läsning i bagaget. Vårt mål var Levuka, Fijis första huvudstad, på ön Ovalau. Med buss- och båtbiljetter bokade packade vi glada våra ryggsäckar och med andan i halsen nådde vi busstationen precis i tid. Snopna (konstigt nog, vi är ju på Fiji – Fijitime!) fick vi vänta ytterligare 1,5 h innan bussen dör upp och efter några timmar anlände vi till en fascinerande gammal stad. Precis som guideboken utlovat såg det ut som en gammal vild västern-stad med träbyggnader i kolonialstil framför ett otroligt blått hav. Dock fanns det en tung odör av kokt fisk över den lilla staden från fiskfabriken. Mindre charmigt..
Vi blev bjudna på middag hos en familj i Levuka, vi är så tacksamma över hur vi mottagits i detta gästvänliga lilla land. Det blev ytterligare en Lovo, musslor och fisk denna gång.
Nu befinner vi oss på den fantastiska lilla ön Leleuvia. Det känns verkligen som att vi befinner oss mitt i Söderhavet även om vi inte är speciellt långt från huvudön. Känslan är huvudsaken. Ön är så liten att det tar 20 min att promenera runt när det är ebb och denna Resort är det enda som finns på ön. Vita stränder, mysig bure, trevlig personal, korallrev 30 meter från stranden. Inte mycket att gnälla över. Vore bara en bonus om solen ville lysa lite också.
Vi har testat våra snorklar men som den ärketönt jag är, fr. Strålin, så tycker jag att det är lite läskigt med de fina fiskarna. Oklart vad de kan göra för skada, det är förmodligen bara ovana som spökar.
Leleuvia känns efter ett dygn som den perfekta platsen för att skriva. Här finns absolut inget annat att göra än att äta, sova och snorkla. Dvs. den ultimata skrivplatsen. Vi ska vara här på resorten en vecka så förhoppningsvis får vi mycket gjort mellan snorkelturerna och solningen. Det är helt enkelt lätt att leva just här och nu.
Idag har det stått transkribering på schemat hela dagen, nog dags att fortsätta med det. Tillsammans med öns egen ginger beer! Godast ever..

Love from Leleuvia

Levuka
Levuka

Pluggvy Leleuvia
Pluggvy Leleuvia

Första veckan

P1040180

Jackträd

Jackträd

Söndag 2013-10-27

Då var det så dags för en första uppdatering från Paulina och Tilde i Uganda. En vecka har gått och den har gått fort.

Vi anlände förra lördagen efter en lång resa från Köpenhamn till Entebbe med stopp i Dubai där vi spenderade natten sovandes på en bänk på flygplatsen. Väl i Entebbe möttes vi av vår kontaktperson. Bilresan till Jinja innefattade ett stopp på en examensfest hos en vän till vår kontaktperson, ett stopp i Kampala på ett supermarket och trafikstockning hela vägen.

Vi bor på YWAM-basen här i Jinja. Vi håller till i ett trevligt rött tegelhus ca tio minuters gång från centrum och för tillfället bor här ca sju personer som är del av teamet samt en grupp från Australien som är tillfälligt på besök. På trädgården av gräs och röd sand finns bland annat ett vackert jackträd som tappade en jättestor frukt igår, ett utomhuskök, ett hönshus med två våningar, några lösa hundar, katter och två getter som ser allmänt kära ut. YWAM (Youth With A Mission) är en kristen organisation som återfinns runt om i världen. Utöver att bedriva vad som kallas för DTS (decipleship training school) har organisationen olika projekt kopplade till sig. Här driver man till exempel en klinik i en närliggande by och diverse outreach-projekt som bland annat innefattar en ambulerande barnavårdscentral. Under veckan som gått har vi bland annat besökt kliniken, varit med på undersökningar av gravida kvinnor, samt rullat pärlor tillsammans med en grupp kvinnor som säljer hantverk till USA i form av armband, halsband och diverse andra ting och därmed ges möjlighet till försörjning. Tilde och jag gjorde vårt bästa för att lära oss rulla papper till pärlor, det var inte det lättaste men ack så trevligt! Efter lite övning fick vi dock godkänt. Under veckan har vi även besökt en klinik driven av organisationen TASO som arbetar med HIV- och AIDS-prevention och behandling och förhoppningsvis kommer vi kunna se mer hur de arbetar nästa vecka.

Jinja är Ugandas näst största stad, men trots det känns den hanterbar storleksmässigt (säger någon som varit här en vecka, förlitar sig på Tildes lokalsinne och sett en väldigt begränsad del av staden). Hur som haver är känslan god och vi känner oss välkomnade. Staden ligger nära Victoriasjön och lockar många turister.

Allt som allt har vi haft en väldigt fin och lärorik första vecka!

Oh, praise you Father lord

God is kind! He is a good God! Father-Lord! Oh, thank you father lord! Vinaka! Några av de hängivna tillrop vi hört idag. Vi har tillbringat hela förmiddagen (8,30 – 14-30) i kyrkan, Calvary Temple, tillsammans med några nyfunna vänner. Först international service, sen Sunday school och därefter kyrkolunch. Ingen av oss har någonsin känns sig så helig som idag..
När vi kom till kyrkan fick vi ett väldigt varmt mottagande. Vi fick sitta ner och lyssna på ljuvlig körsång, i kören fanns flera kända ansikten. Vi blev lite fyllda av ”gud” när vi satt och lyssna på den maffiga körsången men sedan började predikan. Pastorn pratade väldigt uppeldat om vikten av att ge sin tiondel av sitt ägande till kyrkan. Tanterna var helt tossiga i bänkraderna, skrek och grät.
Söndagsskolan var den första för vår del sedan 8-årsåldern. Vi var i Young Adults group (de ogifta över 22 år) och 1,5 h spenderades åt at diskutera His Lord’s Grace.
Människor är djupt troende här, både i kyrkan och till vardags. Vi känner oss lite avundsjuka men samtligt en avsmak mot att de köper alla argument så lätt. Mycket är fint, som gemenskapen, engagemang, välvilja och välgörenhet men vi upplever iaf de unga människorna lite naiva och skyddade i sin värld på gott och ont.
Som ni förstår, vi känner oss kluvna till denna hängivna religiositet. Men det är väl bara för att vi är ett par bittra nordbor (tanter) som tror oss veta allt om denna värld och hur den ska levas!

P.S Imorgon lämnar vi äntligen Suva och förhoppningsvis alla j-la minimyror som vi lever tillsammans med.

P.S 2. Emilia är världens sämsta vegetarian, idag blev det kycklingcurry – igen!

Puss från Fiji

Mellanvecka

Vi jobbar med intervjuer och litteratur medan regnet fortsätter ösa ner över Suva. Vi hade en mysig helg (ledsna för sen uppdatering) där vi var hembjudna på luncher i två familjer.
I lördags var ju hos en fiji-familj som bjöd på den traditionella rätten Lovo. Väldigt roligt att äntligen få testa. De sveper in kyckling, fisk, fyllda kokosnötter och cassawa i bananblad som de tillagar under mark med hjälp av heta stenar. Hela proceduren med eldning och tillagning tar flera timmar så vi kände oss hedrade att de bjöd oss på det. Fisken som tillagats serverades med någon form av vattenspenat och färskpressad smaksatt kokosmjölk, det var nog det godaste vi smakat sedan vi kom. Familjen bodde i en liten by strax utanför Suva, vid foten av kullarna som omger staden och det var så avkopplande att komma dit för en eftermiddag.
I söndags blev vi upphämtade för lunch i en förort hos en indo-fiji familj där de bjöds på traditionell indo-fijimat. Även det väldigt gott. Vi fick se hur de gjorde roti, oerhört imponerade och vi smakade en curry på anka. Spännande. Vi var mätta till i tisdags..
I veckan har vi haft ytterligare intervjuer, vissa har enklare att prata fritt än andra. Vissa säger det vi förväntat oss, andra inte. Precis som det ska vara. En av oss har dock varit lite krasslig men vi kämpar på. På måndag drar vi vidare. Vi ser fram emot mer sol, mer stränder, mer snorkling och mycket mindre trafik!

Från de tappra vägledarna i The South Pacific.
poolLovo

Summa sumarum!!!

Nilambur 21/10

Efter en veckas äventyr som resulterade i tre olika inlägg här på bloggen dök vi återigen ner i skrivandet. Dock blev veckan i Varkala en vecka där vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Vi kom till Varkala med planen att skriva färdigt vårt arbete. Vi pluggade mycket och efter halva veckan tyckte vi att vi hade fått ihop ett bra arbete som ju nästan var klart och vi kände att vi kommer bli klara i tid!!! Men tji fick vi när vi pratade med vår handledare som tyckte att vi skulle tänka annorlunda kring teoridelen och hur vi skulle lägga upp diskussionen och analysen. Tydligen skulle vi inte skriva vårt examensarbete som alla andra arbeten som vi har gjort på högskolan??? så för tredje gången sedan vi kom hit fick vi ändra upplägget i teoridelen, diskussionen och analysen. Det har ju varit lite svårt för oss att förstå vad vår handledare menar när det inte räcker med att vi måste prata med henne på telefon utan också måste prata på Engelska. Så med två veckor tills arbetet ska vara inne så behövde vi nu för femtioelfte gången ändra i dessa delar och när hon dessutom akut behövde åka utomlands så kom vi fram till att vi kanske tog på oss lite mycket med att skriva arbetet på avancerad nivå, på engelska, i ett nytt land och med en handledare som har många bollar i luften. Så vi har verkligen hårt jobb framför oss.

Trots detta känner vi att med lite distans till vad vi upplevde på skolan i Nilambur så börjar vi nu få grepp om hur mycket vi och andra har att lära kring hur de arbetar på denna skola.

Vi åkte dit för att se hur de arbetade med matematikundervisningen då de bland annat har byggt upp en matematikverkstad och det var några saker med skolans arbetssätt som imponerade på oss extra mycket.

För det första så arbetar alla på skolan mot ett gemensamt mål, alla lärare samarbetar och det är verkligen inte så som man ofta kan se i Sverige där alla lärare undervisar på sitt sätt.

Matematikverkstaden som rektorn och lärarna på skolan har byggt upp är även den väldigt imponerande. Fast rektorn flera gånger påpekade att de är i en utvecklingsprocess så har de väldigt mycket bra tankar kring hur de byggt upp matematikverkstaden. De har nämligen använt material som inte är så dyrt och sett till att detta material kan användas för flera olika klasser och olika nivåer vid många olika tillfällen. På skolan har de verkligen lyckats tillverka material som är anpassade till eleverna och som är möjliga att tillverka med det med små medel. Deras lektioner är väldigt inriktade mot att eleverna genom laborativt material, aktivt lärande och verklighetsanknutna arbetsuppgifter ska få en djupare förståelse för matematik vilket vi anser att de har lyckats med väldigt bra.

En annan sak som slog oss och som förvånade oss var lärarnas sätt att hantera eleverna. Vi kunde på ett tydligt sätt se hur lärarna verkligen var måna om alla eleverna och hur de gav extra stöd och uppmuntran till de eleverna som var lite svagare. Vi upplevde härmed att detta smittade av sig eleverna emellan där det kändes som om de visade en mycket större respekt för varandra än vad vi ar upplevt på de skolor vi varit på i Sverige.

Så nu efter två veckors skrivande har vi nu än en gång anlänt till skolan i Nilambur för att göra några avslutande observationer och dikutera med lärarna vad vi sett i deras arbetssätt och ställa några frågor som behövs för att kunna skriva klart vårt arbete.

Gör något mer – bli en Sida Alumnistudent!

Sida Alumni är ett projekt/uppdrag som vänder sig till MFS-studenter som genomfört sin MFS. Som Sida Alumnistudenter jobbar du på uppdrag av Sida med att sprida dina erfarenheter från din MFS, samt utvecklingsfrågor till målgruppen “unga vuxna”. Du får en ersättning samt kompetensutveckling och utbildning av Sida. Just nu söker vi nya studenter! Deadline för ansökan är 27 oktober. Läs här för mer info!

 

 

 

Chapare!

Jag har varit i Chapare, vilket är en provins i Cochabamba. Byn jag besökte heter Villa Tunari. Det är en väldigt vacker by, omringad av grönska och varm, fuktig luft. Det blev ingen Salar de Uyuni för mig trots allt, djungeln och vattenfallen lockade mig mer. Bussresan var fantastisk vacker. De håliga vägarna slingrade sig mellan de höga bergen. Bergstopparna nådde ända upp till molnen och lite här och var skymtade man små enkla lerhus. Desto närmare vi kom Chapare desto grönare och frodigare blev vegetationen. Stora och små vattenfall dolde sig bakom bananträden, ormbunkarna och palmerna. Aldrig har jag sett så gröna, höga och vackra berg förut.

Bussresan startade på Avenida Aroma i centrala Cochabamba. Då bussen lämnade hållplatsen började en välklädd man i kostym att presentera en tandhygienprodukt i bussen. Han talade i en mikrofon och höjde rösten mer och mer för varje sekund han pratade. Han måste ha gjort väldigt stort intryck på människorna för mer än hälften av resenärerna köpte hans produkt. Jag fick mest ont i öronen och blev väldigt lättad när jag väl trodde att han var klar.  Men då började han presentera sin andra produkt som var en hudkräm gjort på snigelslem. Tro det eller ej, där lyckades han nästan övertyga mig. Huden blev silkeslen och jag var väldigt nära på att köpa krämen.

Häromdagen skulle min rumskompis köpa frukt från en man som cirkulerar byarna runtomkring där vi bor med en lastbil fylld med exotiska frukter. Varje dag hör man honom skrika som i ett mantra i sin megafon:

–   Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin!…..

Min kompis gick fram till bilen som stod utanför vårt hus och sa att hon ville köpa en papaya. Mannen svarade att han inte hade papaya. Hon frågade om hon istället kunde köpa nektariner och han svarade att han bara hade apelsiner. Det verkar helt enkelt inte vara så noggrant här:) Det märkte jag på väg till Chapare då busschauffören precis hade sagt att han skulle åka vid nio och nästan körde ifrån mig med min hund och min väska tre minuter senare då klockan var 8.30.

Då jag och Huayra steg av bussen i Villa Tunari var vi svettiga och andfådda. Jag bar på en enorm väska samt på Huayras reselåda. Huayra vägrade gå eftersom hon hatar sol och värme. Så jag fick konka runt på henne med. När vi hade gått i en halvtimme upp för en brant och slingrig väg insåg jag att detta skulle ta väldigt långt tid. Jag försökte lifta men flera bilar körde bara förbi. Till slut stannade en gigantisk lastbil som vi fick hoppa på. Kvinnan som arbetade i det lite finare hotellet som jag hade unnat mig i ett par dagar blev väldigt förvånad då jag anlände i en lastbil vilket hon först trodde var en sopbil:)

För första gången på två månader fick jag bada! Det var otroligt skönt! Värme är faktiskt inte så behagligt när man inte har möjlighet att svalka sig någonstans. Jag har transkriberat och läst o ja… känner mig allmänt nöjd med dessa två sista veckorna. Något som inte fungerade var mitt internet och jag kunde därför inte blogga förra veckan.  Jag blev kompis med lastbilschauffören och han och hans kompis tog mig runt på de vackraste ställena de kunde komma på. Vi besökte sjöar, vattenfall och en park med en massa apor! En av dem stal min kompis glass! Det var en jätte härlig resa och hade jag bott i Bolivia hade jag lätt kunnat tänka mig att bo i Chapare.

Igår firade Tiquipaya helgonet San Miguel med en stor gatufest. Gatorna var fyllda med färgglada dansande människor och en massa god mat. Mina vänner hade anordnat en fest efter gatufesten och jag fick äntligen ta en massa fina bilder på alla färgglada människor!

Snart är min resa slut. Dessa sista dagarna har jag tänkt mycket på hur det hade varit att bo här i Bolivia mellan bergen i ett färgglatt lerhus. Det hade jag verkligen velat. Jag har tänkt på att mitt liv faktiskt hade kunnat se ut på oändligt många vis. Jag tror inte att man är så medveten om det egentligen. Många gånger känns det i alla fall för mig som att jag lunkar fram dag för dag och tänker att jag egentligen inte har så många val.  Just nu vet jag och jag kommer alltid att tänka på mitt liv i Bolivia som ett liv som aldrig levdes.

Intervjuvecka

Vi är nu på väg in i vår tredje Fiji-vecka. Inte klokt vad tiden går. Denna vecka har mest ägnats åt studier, det har varit lämpligt eftersom det behövs och det har dessutom varit busväder. Regnat och blåst så pet-flaskorna farit omkring!
Det mest exalterande som hänt är att vi haft våra första tre intervjuer. Vi är mycket glada åt vår metod. Vi har valt att använda oss av Anna Johanssons metodbok ”Narrativ teori och analys” som handlar om att lyssna till livshistorier och sedan analysera dem. Vi har båda upplevt det som spännande att låta respondenterna berätta fritt om sitt liv under ungefär en halvtimma och lyssna till den historia som växer fram. I de tre intervjuerna vi haft har respondenterna svarat på alla våra frågor vi talat om tidigare utan att vi ställt en enda fråga. Vi har använt oss av papper och färgpennor och låtit respondenterna måla sin resa från när de föddes till där de är idag. Vi ser fram emot att analysera dessa historier!
Det näst mest exalterande var vår promenad till Novotel. Vi bestämde oss för att vara lite hurtiga och gå istället för att ta taxi. Efter två timmar, blåsor under fötterna och svullna händer tog vi en taxi sista kilometrarna. Det första doppet i poolen var ljuvligt! Vi mötte en fransman på hotellet som vi drack ett glas med och diskuterade religion, kulturskillnader och droger. Spännande med nya infallsvinklar!
Nu står helgen för dörren och vi är bjudna till en familj idag lördag för en traditionell fijiansk måltid. Imorgon är vi bjudna till en lokal syv för lunch i hennes trädgård. Det går minsann ingen nöd på oss!

Kram från South Pacific
Plugg Novotel

Chilla din gorilla!

(Varkala 13.10)

I måndags var det dags för oss att ge oss ut på husbåten i Allapeys kanaler. Vi hade varit och tittat på en båt dagen innan som vi gillade och prick kl.11 satt vi och väntade utanför hotellet för att bli upphämtade. Kl 11.10 hade de fortfarande inte hämtat upp oss och Carro, som alltid är så bra på att själv komma i tid ;), blev nervös och ringde dem. Båtägaren skrattade och sa att vi inte skulle stressa och att de snart var där.

Innan vi var på båten var vi tvungna att införskaffa oss lite förnödenheter. Det vill säga telefonkort och en flaska vin. Medan Malin skaffade telefonkort visades Carro till ”Indiens systembolag” vilken bestod av en rad stängsel, trängsel och köer. Väl framme bad Carro glatt om en flaska vin och gubben i kassan sa 680 rupies (70 kr!!!) vilket är lika mycket som middag och efterrätt för två personer. Paff som hon blev av det dyra vinet ångrade hon sig genast och bad istället om två öl för det mer rimliga priset 150 rupies (15) kr.

Tillslut kom vi till vår båt bestående av ett sovrum, ett ”matrum” och på andra våningen ett flott soldäck på  vilken vi spenderade nästan all vår tid. Vi hade en kock, en som körde och en som servereda, ännu en gång kände vi oss som drottningar. Vi hann åka en halvtimme och sen var det dags för lunch vilken bestod av en traditionell Kerala lunch på bananblad. Carro ville hålla på den Indiska traditionen och äta med fingrarna medan Malin åt med bestick för att hon inte ”ville bli gul om fingrarna”

Sedan tuffade både dagen och båten på. Dagen gick BETYDLIGT snabbare än vad båten gjorde. Så i väldigt lugnt tempo flöt vi förbi små öar fulla med palmträd och stenhus, längst kanalen såg vi lokalbefolkningen både transportera sig, tvätta kläder och bada i kanalen.

På kvällen la vi till och vi tog oss av båten för att utforska området och knäppa några fina kort. Men solen sjönk snabbt så vi fick springa tillbaka för att hinna innan det blev mörkt. Sedan var det dags för middag, kortspel och tittande på stjärnorna. Dessutom lärde sig Carro äntligen att räkna till 10 på Malayalam. Efter det var det dags för sängen.

Morgonen efter satte vi klockan för att hinna njuta av vårt soldäck så mycket som möjligt och efter frukosten puttrade båten tillbaka till hamnen och en Rickshaw tog sedan oss till busstationen En förväntad 3-4 timmars bussresa mot Varkala resulterade dock i en 3-4 timmars fridfull bussresa, Tack busschauffören (nog den första som ägde ett körkort)

Och här är vi nu. Efter ett evigt mailande och ett otal missunderstandings med vår handledare börjar vi nu få grepp om vad det innebär att skriva ett examensarbete på avancerad nivå.. Inte riktigt den uppfattningen vi hade bildat oss när vi åkte… dettsa resulterar till ändringar deluxe, vilket innebär att vi slutligen kommer ha två arbeten…

Så efter några dagars semester med djungeltrekking och båtluffande har vi kommit till insikt om att vi har ganska mycket kvar att plugga… Så här består våra dagar av morgonplugg, pluggpaus vid poolen, eftermiddagsplugg, middagspaus och kvällsplugg (men det kunde vart värre) Efter att ha varit de enda icke indierna i över 6 veckor känner vi oss här nästan som två i mängden bland alla icke Indiska bohemer som är här för att hitta sig själva…vi försöker mest hitta motivationen till vårt arbete.

Imån beger vi oss dock mot Kovalam och Keralas “huvudstad” Trivandrum. För att på söndag åter bege oss till skolan I Nilamburs djupa skogar! Ska bli festligt att komma tillbaka och få ett avslut! Dock utan en färdig uppsats men det är itne hela världen, tacka vet vi mail! 😉

Hej hopp, nu tar vi oss ett dopp!

 

/M&C

Nu ska vi ut på tigerjakt…

(Allepey 7.10)

I fredags tog vi bussen till bergen och området Periyar. Det var verkligen en resa från helvetet eftersom busschauffören inte verkade vara medveten om att det INTE var en fyrhjulsdriven landrover man körde utan en STOR BUSS!!! Efter lite frågande på hotellet och letande på Lonely Planet så trodde vi att resan skulle ta 5 timmar. Det kan ju vara okej tänkte vi så väl på bussen, när 5 timmar började närma sig var vi fortfarande ute i ingenstans i bergen. Vi frågade konduktören om tid vi skulle vara framme och resan skulle plötsligt ta 7 timmar!!! Gahh…

Väl framme så blev vi avsläppta vid polis- och turistkontoret. Yes, någon som kunde bra engelska och som hjälpte oss med allt det viktigta dvs. telefonkort och trasport till hotellet. Skönt med hjälp och kvällen var räddad för vi var helt döda i kroppen.

Dagen efter var det uppstigning i gryningen som gällde! Dags för DJUNGEL SAFARI!!!

5.30 blev vi upphämtade och kallt och dimmigt var det. Vi hade fått order om att inte bära rött eller vitt eftersom det gör oss mer synliga för djuren. Dock verkade inte de i de andra jeeparna fått den informationen för en av dem var klädd i helvitt och hennes väninna satt där med en röd tröja. Tur att vi gick för oss själva.

Väl inne i djungeln med jeepen höll vi och framförallt vår guide ögon och öron öppna. Plötsligt bromsade han in, ”DÄR” och pekade högt upp i ett träd. Tanten (Malin) hade ju dessutom glömt glasögonen i Sverige så att hon skulle se nåt var ju inte att vänta sig. Men tacka vet vi zoomen på kameran 😉 Högt där uppe hängde ett märkligt djur ”a giant squirrel” check, ett djur i alla fall. Lite senare såg Malin någoting svart i ett träd, i hopp om att det skulle vara en panter. Jeepen la ett däcktjut och la i backen. Till vår stora besvikelse var det bara missfärgning på trädet… Vi åkte vidare och vid halv nio var vi framme för frukost.

Sen var det dags att ”GO WILD” i djungeln. Den lokala guiden tog oss 20 meter över vattnet i en eka med en väldigt spännande (men inte så effektiv) roddteknik. Där på andra sidan var det dags för äventyret!

Upp för en brant backe i en fuktig djungel. Väl uppe visade han oss små äckliga iglar som ville sätta sig fast på oss, där av de väldigt snygga ”extrasockarna” som vi fått att sätta i skorna och dra över byxorna så att de inte skulle kunna komma åt oss. Thank God!!!

Vi fortsatte gå och guiden hyschade oss och sa att ”om vi ska se några djur måste ni vara tysta”. 5 sekunder senare stampar Malin hårt i marken för att bli av med iglarna. Guiden vänder sig om och säger att ”du skrämmer djuren, de känner när du stampar” Oups! Några meter senare hoppar Carro ner för en liten avsats, även hon får en tillsägelse. Vid det här laget hade vi fattat, det var SMYGA som gällde…

Med hjärtat i halsgropen fortsatte vi. Vi hittade vårt första bisonspår… ”Schhh” sa guiden och höll upp handen lite för att visa att vi skulle stanna. Han lyssnade och där stod vi flåsandes och det ända som hördes var nog våra hjärtslag.

Tigerjakten fortsatte… och plötsligt hoppade nåt fram framför våra fötter… EN GRODA!!! Malin behöll (mer eller mindre) lugnet och Carro fotade ivrigt. Yes ett till annorlunda djur 😉 Lite längre fram får vi se ett nytt spår. Elefanterna har varit framme… Efter ytterligare en stund hittar vi (guiden) nya färska spår… dessa efter en panter!! Ahh! Carro började nu frukta för sitt liv, vi var nu djuren hack i häl!!!

Smygandet fortsatte och vi stötte på ytterligare några olike grodor, en svart orm med lite rött på och ännu några giant squirrels och black monkeys. Vi undrar dock fortfarande var tigern tog vägen??? Men sjukt häftigt var det i alla fall.

Två timmar senare var vi tillbaka för lunch. Därefter var det dags att hoppa på roddbåten igen med varsin flytväst som vi mer eller mindre drunknade i 😉 Guiden tog oss nu på en liten båttur och vi letade efter ännu fler djur. Såg ännu en apa, en död sambar och en död vildhund samt några fåglar. Efter detta rodde vi vidare till ett väldigt fint vattenfall.

Trots att vi (med Malins typiska se inga djur-tur) inte lyckades se så många större vilddjur, mer än oss själva, var det ett sjukt spännande äventyr!!!

Idag har vi dock begett oss mot nya mål, Allapey (indiens venedig) och imorgon boardar vi husbåten för ett dygns resa i kanalerna.

Det börjar även dra ihop sig för ytterligare effektivt skrivande och därför beger vi oss till Varkala och Kovalam, två ställen med mindre action och mer skrivande!!!

Tjipp o hej!!

/M&C