Livet i Myanmar

Livet i Myanmar är så lätt, men samtidigt så svårt. Jag har fått uppleva så många fina möten med generösa individer, ändå känns det hopplöst ibland med detta projekt. Då folk kommer flera timmar för sent till möten eller helt enkelt inte förstår vad en är ute efter är det lätt att vilja ge upp..

Jag har varit här i två veckor och två dagar och än så länge har jag inte gjort fler än 9 intervjuer. Det är verkligen supersvårt att få folk att vilja tala om konflikten och sina upplevelser och ännu svårare att försöka vara effektiv i ett land där tid är underordnat livet. Medan jag jobbar på att hitta fler informanter passar jag på att försöka nätverka med så många kunniga inom området som möjligt.. Det känns ganska ovant, då jag sällan gör detta i Sverige, men det verkar ge utdelning. Jag kommer nästa vecka att intervjua minst två personer från den coola generation -88 rörelsen, som kämpade för demokrati och rättvisa i den dåvarande totalitära militärstaten Burma under general Ne Win.

Det ser ut som att jag kommer att åka till Rakhine state, då det i nuläget är säkert att åka till i alla fall ett fåtal platser. Cyklonen, Mahasen, spåddes drabba alla IDP’s (internally displaced persons) som lever i tältläger i Rakhine, men drog istället mer nordväst. Dessa människor (både buddhister och muslimer) har ingenting och kommer med all säkerhet att lida av bl.a. svåra sjukdomsspridningar under regnperioden, men klarade sig relativt bra denna gång. Det har varit regnigt och oerhört blåsigt här i några dagar, men i övrigt märktes inget i Yangon.

De två Australiensarna jag bor med är båda bortresta, så nu har jag hela lägenheten för mig själv, vilket jag hoppas ska resultera i det magiska ögonblicket när jag påbörjar det evighetslånga transkriberandet…men vi får se, det kanske får vänta tills imorgon…

Det är här allting börjar.. och fortsätter..

Vid ett vattenfall mitt ute i djungeln förstår jag varför jag befinner mig i det här landet. Det här är anledningen till att jag är här. För att få uppleva och förstå vart allting börjar. Just här börjar livet. Jag slås av tanken att allting här liknar saker som är familjära för mig, mönster, färger, ljud. Sedan inser jag att det många av mina referensramar baseras på är födda just här, att människan har plockat upp saker från naturen och gjort dem till sina egna. Men naturen besitter så mycket mer. Vartenda träd och varenda liten insekt har sin roll i en gigantiskt ordnad helhet. Samtidigt som jag också är en del av denna helhet, vår jord, Pachamama, Gaia eller vad man nu vill kalla det.

DSC_0170

Det är också här min säck knyts ihop. Jag inser att mina val i livet har tagit mig till den plats jag är idag och jag känner mig tillfredsställd vad jag hittills åstadkommit och tacksam för allt jag upplevt. På något sätt blir denna djungelvistelse en tid för eftertanke och det kanske inte är så konstigt. Vi hade lärt känna en Leon i Rurre som är uppvuxen i skogen och ibland arbetar som guide. En pålitlig och ung herre tyckte vi, dessutom var han en mästare på biljard. Så ja, mat och tält inhandlades, å dagen efter tog vi färjan över floden och började vårt äventyr. Å det var verkligen ett äventyr, att traska runt bland träd, lianer och blommor där Leon hela tiden stannade och berättade om vad ett träd eller en planta kunde användas till, allt från redskap och kläder till medicin, eller helt enkelt bara gift för att döda sina fiender i skogen.. Efter 3 dagar hade vi fått lära oss mycket men när vi sa det skrattade Leon och sa att även om vi skulle vara med honom här ute i 2 år skulle vi inte kunna allt.

DSC_0147

DSC_0221

Tiden här i Rurrenabaque börjar lida mot sitt slut, idag flyger vi tillbaka till La Paz. Vad som från början skulle vara ett par dagar resulterade i 2-3 veckor och vi hade inte kunnat ta ett bättre beslut. Vi har fått uppleva och möta underbara människor och natur och åker vidare med hjärtat fyllt med än mer kärlek än innan vi landade.

DSC_0294

För ett par dagar sedan pratade jag om foto med en nyfunnen vän här i Rurrenabaque. Jag pratade om hur svårt det är att fånga ögonblicket. Hur svårt det är att fånga soluppgången på bild. Han skrattade och sa, men den går inte att föreviga, den du vill visa soluppgången för får du ta med dig till den platsen. Å ja, jag önskar att jag kunnat ta med mig folk till denna underbara plats som jag befunnit mig på de senaste veckorna. Upplevelser som dessa gör en ödmjuk inför hur liten man är i världen och samtidigt som jag känner att varje ögonblick, varje sekund betyder någonting. Kan inte säga annat än att jag älskar livet.

Nu lämnar vi Rurre med tårar i ögonen och en stark längtan om att snart vara tillbaka.

DSC_0131

Ut pa tur aldrig sur

Hej hopp! Nu har vi antligen fatt tag i internet sa att vi kan skriva ett inlagg. Vi har sedan en vecka tillbaka varit pa resande fot for att se lite andra delar av landet och koppla av fran uppsatsen innan sista rycket. Vi befinner oss for narvarande i Livingstone som nog ar Zambias mest turistiga stad. Staden ar inte sa mycket att se, men har finns mycket att gora i omgivningarna. Den storsta attraktionen ar formodligen Viktorifallen som vi var och sag har om dagen, verkligen maktigt! Pa vagen har vi passerat huvudstaden Lusaka, som egentligen inte har sa mycket att erbjuda men anda ar kul att ha varit i. Dar hamtade vi upp Lottas bror som ville insupa lite Afrika-kansla i drygt en vecka.

Det basta sa har langt har helt klart varit det mobila safarit vi var pa i tre dagar. Vi hade formodligen tur dubbelt upp, var guide verkade vara en av de mest offensiva och erfarna, men han erkande att han aven haft en del tur. Vi fick namligen se i princip alla de djur som ar mojliga att se. Forst och framst var det helt fantastiskt hur nara vi kom alla djur, pa ett satt vi aldrig trodde vi skulle. Pga att man har strikta regler for hur man ska hantera djuren, har det byggts upp en omsesidig respekt mellan djuren och alla de fordon som vistas i parken. Eftersom att tjuvjakt ar ovanligt har, kanner djuren sig trygga och kommer valdigt nara bilarna. Vi har sett flera hundra giraffer, elefanter, antiloper, buffalos, flodhastar och babianer. Har finns aven mangder av haftiga faglar, odlor, krokodiler och vartsvin, det ar galet vad lik pumba dom ar! 🙂 Tack vare guiden fick vi aven se en lejonhona med ungar samt en leopard. Sista kvallen nar vi var pa vag tillbaka till lagret stotte vi pa en stor hjord med sakert 200 antiloper. De betedde sig annorlunda och plotsligt vande sig alla om mot skogsbrynet. Nar vi tittade at samma hall sag vi en stor lejonhane. Han kommunicerade med antiloperna eftersom att de redan hade sett honom, han traskade sedan lugnt mot vart hall och markerade revir pa vagen. Till sist gick han ut pa vagen framfor oss och borjade vandra bortat. Har trodde vi nog alla tre att guiden skulle avvakta pa hall, men ack nej. Han korde efter lejonhanen hack i hal och lyste med helljuset for att vi skulle se honom battre i morkret. Han verkade dock inte sarskilt stord av oss utan tittade mer ut over vidderna. Nar guiden till slut kande att vi skulle forsoka ta oss forbi honom gick jaktinstinkten in och han borjade jaga var (oppna!) jeep. Ett tag var han sakert inte mer an 1-2 meter snett bakom sidan pa bilen. Helt absurd haftig och samtidigt laskig kansla! Tillslut orkade han inte hanga med langre, men vi fortsatte i hog fart hela vagen fram till vart lager, vilket inte var allt for langt… Lagret lag mitt ute i nationalparken dar vilka djur som helst kunde ta sig, men sa lange vi holl oss inom lagret skulle det inte vara nagra problem. Nar vi satt runt lagerelden och at var middag kunde vi hora lejonhanen pa ganska nara hall och det var inte utan att man undrade hur langsinta lejon egentligen ar! 😉 Det ar helt fantastiskt att ligga i taltet och hora djuren pa andra sidan taltduken och anda kanna sig trygg pa nagot satt. Detta var absolut en av hojdpunkterna i livet hittills, do it!

Nu stannar vi nagra dagar till i Livingstone for att ta det lugnt innan de tva sista veckorna av hart arbete med uppsatsen tar fart, phu! Vi har saklart massor av bilder, men dessa far vi lagga upp nar vi ar tillbaka i Mpongwe.

My key persons: THEEE Nana Akufo-Addo???, Ben Ephson, CDD, UNDP and so on…

Time has just been flying and I can’t believe that I’m actually going back to Sweden in a few weeks. Even though I really miss my loved ones back home in Sweden I looove Ghana I don’t really feel ready to go back just yet. I’ve got used to heat, happy people and everything that comes with Ghana.

The thesis is going great. Iv’e changed structure a bit to put more focus on International Organizations and democracy promotion. I’ve been struggling  to get the key persons from both international organizations and domestic organizations that work with democratic governance and all those issues. At first things were moving sloooow, however around the end of April things were moving in the right direction. Also I finally met my supervisor Dr. Aidoo. (Standing ovations!)

The interviewees I’ve met with so far, except the people of Ghana, are the UNDP’s government analyst, CDD staff, Head of research at Danquah Institute, Ben Ephson, ex correspondent of BBC Ghana and now managing editor of the Daily Dispatch Ghana (practically a hero in Ghana’s democratic development) and I’ve scheduled meetings with IDEG and the World Bank. So finally I’ve got people from every group that I planned on.

One funny thing is that last week, I had scheduled a meeting with the Danquah institute. I had contact with a man named Nana Akufo-Addo from the Institute. Before we decided exact time for the interview he said that he would get back to me to confirm. He didn’t get back to me. No mail, no call, no nothing. I have to be honest I was really dissappointed. Anyway 2 days later I got a call from the head of research, Nana Attobrah who scheduled the meeting with me. I was a bit surprised thinking “but wait I was supposed to meet the other guy??”. But I was happy to get contact with him since he to was a key person. So when I finally got to the Institute, I conducted the interview, Mr. Attobrah was in time and everything. It went just like I had planned. So I decided to ask what had happened to the original interviewee. He was like “ohh he’s in court”, I looked at him wondering, and he was like “the presidential court case you know”. In Ghana, right now there is a huge presidential court case being broadcasted on national TV it’s the NPP vs. NDC presidential court case. Then NPP claims that there was some fraud going on with the voting in the December 2012 elections. So the Nana Akufo-Addo I was supposed to interview was actually THEE presidential candidate Nana Akufo-Addo. I was a bit star struck I have to tell you and I was definitely not dissappointed anymore. It was a very good reason for him not to get back to me, cause he was in court. 🙂

And oohh a funny comment from an interviewee during a discussion about promises made from politicians that I have to share. “You know it’s like a man dating a woman. They make all the promises, once they get in good, all will not be fulfilled.” I couldn’t stop laughing!

Today I’ll just work on transcribing interviews. I’m transcribing like a crazy lunatic!

Me and ben EphsonMe and Ben Ephson at his office.TemaHere at the beach in lovely Tema.

 

 

Introduction Letter!

Nu börjar det rulla på här nere i värmen. Organisationen som jag är i kontakt med i Sierra Leone har färdigställt mitt letter of introduction för att göra det lättare för mig att komma i kontakt med rätt folk när jag nu ska bege mig norrut för att göra mina intervjuer. Dock är den personliga kontakten inte riktigt etablerad med nyckelpersoner i norr än, men vi jobbar på det. Det tar lite längre tid, men jag tror att det blir bäst om det får ta den tid det tar. Det viktigaste för mig är trots allt att komma i kontakt med “rätt” personer, inte bara vem som helst. Annars går det mesta sin gilla gång. Jag har skaffat ett nytt billigare boende och trivs väldigt bra i min nya stadsdel. Människor är väldigt öppna och trevliga och kommer gärna fram och snackar om i princip vad som helst. En sak har de alla gemensamt; övertygelsen om att Sierra Leone is a peacefull country. Jag kan inte annat än hålla med 🙂

Bad, plugg och kalasande!

Rurrenabaque är stället att skriva uppsats på. Eller möjligen inte. Vid 10-tiden börjar det bli så varmt att vi svettas i skuggan och koncentrationen sipprar långsamt ur oss. Efter lunchtid är det tryckande hett. Vilket betyder att det smartaste draget är att gå en promenad genom djungeln för att efter någon halvtimme komma ut på en öde sandstrand som ligger omsluten av regnskogens träd och berg. Att sen slänga sig i den svalkande floden får hjärnan att vakna till liv igen. Men framförallt är det en lisa för själen.

DSC_0199-2

Här har verkligen morgonstund guld i mun. Vilket jag vanligtvis sällan upplever då få saker kan få mig upp ur sängen tidigt på morgonen. Vet inte hur många soluppgångar jag planerat att se, de flesta har jag i alla fall missat. Men här är det annorlunda. Jag vet inte om det beror på att Alex är en riktigt morgonmänniska, eller att jag inte längre känner det som jag missar allt det roliga om jag går och lägger mig klockan 10 på kvällen, kanske är det ljuset i det här landet som lockar upp mig. Vilket som är det något jag nu börjat uppleva, la madrugada, gryningen. Här i Rurrenabaque är det något alldeles speciellt då dimman vandrar ner från regnskogen över staden, människor börjar vakna till liv och hettan har ännu inte lyckats tränga sig fram. Just nu läser jag Haruki Murakamis bok What I talk about when I talk about running. Väldigt inspirerande och jag inser nu att detta är tiden på dagen då jag skulle kunna börja umgås med mina benmuskler igen efter en alldeles för lång paus. Både jag och Alex saknar yogan men ingen av oss orkar riktigt ta tag i det här. Hettan är för påtaglig och bikramyoga är ingenting vi ser vitsen med.

DSC_0242-2

Människorna i den här staden upptar också mycket av vår tid. Vår couchsurfer-host Miguel har tagit oss under sina vingar och öppnat upp sitt hem för oss. Hans familj är underbar. Lillasyster fyllde 11 idag och självklart var vi inbjudna på kalas. Bolivianskt barnkalas bestod av tårta, empanadas och hysterisk inspelad födelsedagsmusik. Miguel har även introducerat oss för andra gringos som bor här, vi hänger i deras kollektiv ibland och tänker att det var ett bra beslut att inte flytta in där. Det är alldeles för trevligt och vår prioritering hade lättare landat i umgänge än studier. En snusande bolivian som bott många år i Norge har fångat vårt hjärta, hans mor äger den bästa restaurangen i staden och hon har definitivt fångat våra magar. Hemmagjort yoghurt och cassava-inbakad ost slinker lätt ned.

DSC_0269-2

Men med uppsatsen då, jo, det går framåt. Analysen börjar sakta träda fram och vi inser att vi kan vårt material ganska bra vid det här laget, vi har ju trots allt levt med detta ämne i x antal veckor och månader nu. På ett sätt känns det konstigt att sitta i en liten by i regnskogen där vattnet rinner ur kranarna samtidigt som vi mentalt befinner oss i en annan del av landet där kylan har börjat ta över staden och människor lever ett hårt stadsliv utan adekvat tillgång till vatten och sanitet. Men vi håller huvudena kallt och fokuserar så gott vi kan. En morot är vår planerade djungeltur med stadens galnaste guide. Varje gång vi träffar honom blir jag nervös för han hoppar runt å å spottar ut ord och ljud, som en sprattlande fisk på land. Vilket han också är, djungeln är hans liv och staden gör honom stressad. Vi tänkte därför lägga våra liv i hans händer om ett par dagar. Vi får se hur det går. Fram tills dess fortsätter vi skriva, bada, analysera å njuta av detta paradis som börjat bli vårt hem.

Ett land fyllt av överraskningar

Varje morgon när vi vaknar vet vi inte vad som kommer hända de närmsta timmarna. Vi har börjat vänja oss vid att det ALDRIG blir som man tänkt sig.. Mycket har hänt sedan vi lämnade Cochabamba. En natt spenderades i La Paz, vilket var en vacker upplevelse. Vi inkvarterade oss hos en av Alex vänner, där vi fick uppleva lyxen av dusch och varmvatten. Underbar känsla. Har även fått hans hemmanyckel så vi e välkomna när vi vill igen!

Morgonen därpå tog vi flyget till Rurrenabaque, som ligger vid kanten av regnskogen i norra Bolivia. Vanligtvis är jag ganska flygrädd och att sätta sig i ett litet propellerplan med 10 sittplatser kändes sådär. Men att glida fram mellan Andernas snöklädda toppar och möta regnskogens grönska och flodsystem var något av det vackraste jag upplevt. Att vi sen vid landningen möttes av en tropisk hetta gjorde inte upplevelsen sämre heller.

Dagarna innan hade vi lyckats hitta stadens enda Couchsurfer, Miguel, som genast tog oss under sina vingar. Vi har bott hos hans familj i ett par dagar, innan vi drog ut på en turisttur i ”Las Pampas”, våtmarkerna vid kanten av Amazonas. Trots blandade känslor inför att umgås med turister som mest pratar och skryter om vart de varit och vart de ska näst så var det en fin upplevelse. Vi åkte runt i små båtar på flodsystemet, upplevde natur och djurliv, blev myggbitna, badade med delfiner och gick på ormjakt i sumpmarker. Det sista bangade jag ur i sista sekund då vi innan jakten hittade en död orm vid en fotbollsplan. Det upplevelsen räckte för att mitt adrenalin skulle pumpas i överflöd genom min kropp under nån timme innan jag återfick något slags lugn igen. Planen att övervinna min ormskräck får vänta lite.

IMG_2489

DSC_0119

Det här med uppsats har fått ligga på is ett tag, men i förrgår skulle vi ta oss i kragen! Bara ta ett litet snabbdopp i floden efter lunch.. sen dyka ner i plugget.. På riktigt! Men på vägen hem till hotellet blir vi inropade av ett gäng killar på en restaurang som definitivt vill dricka kaffe med oss. Sagt och gjort. Sen visar det sig att denna restaurang ägs av en kvinna vars son spenderat halva sitt liv i Norge och till min stora lycka bjuder mig på snus. Svenskt snus. Å för en stund är jag i himlen, i den bolivianska/svenska himlen. Några timmar av poolhäng med utsikt över regnskog och flod och uppsatsen är ett minne blott. Många timmar senare däckar vi i säng. Å ja, det blir helt enkelt aldrig som man tänkt sig..

Vi känner också att det här med att åka hem till Sverige.. det känns lite opepp.. därför har vi bestämt oss:
IMG_2471

Om den bolivianska högerns behov av den andre

Nu är jag tillbaka i La Paz!

Åkte hit för ca två veckor sedan med hoppet att göra massa intervjuer på kort tid och sedan åka hem till cocha igen och bara chilla sista tiden med farmor o farfar o pappa som också kommit hit. Så blev det såklart inte. Efter min första intervju så blev jag hysteriskt magsjuk o kunde varken äta eller gå. Jättekul. Pappa kom från cocha till La Paz efter 3 dagars sängliggande o hjälpte mig att få i mig lite mat o att överhuvudtaget komma ut, vilket jag inte orkade göra själv (var rädd för o svimma) men efter två dagar till så bestämde vi oss för att åka tillbaka till cocha för att jag skulle få friskna till där. Sagt o gjort så drog vi hem, åkte till sjukhuset där jag fick dropp o mediciner o bekräftat att jag i alla fall inte hade salmonella eller ngt annat osoft utan bara akut maginfektion typ. Det var på tisdagen förra veckan, sedan låg jag hemma o vilade till söndagen o under den tiden lyckades jag bli mer eller mindre frisk. Äter fortfarande lite medicin för magen men mår gött i övrigt.

Tyvärr fick detta mig att tappa fart, framför allt eftersom att jag missade 1a maj i La Paz, något som jag sett fram emot sjukt mycket. Ska jag missa 1a maj-firandet i Malmö så var ju tanken att jag skulle vara med o demonstrera här i alla fall. Men jag låg bara hemma o avundades alla. Den bästa dan på året ju! Fuck julafton.

Har i alla fall kommit ur det traumat nu o är back on track så att säga. Idag har jag ringt runt samt gått till diverse organisationer vilket har resulterat i att jag imorgon har 3 intervjuer samt 2 till under kommande vecka. Då blir det nog en uppsats av det här också.

Det bästa med att pappa är här är (förutom att han e min papi o därför en gullunge) att jag har någon att ventilera med. Vi har båda hjärtat på vänster sida och resonerar väldigt lika vilket är skönt eftersom att resten av släkten är av en annan uppfattning.  Något jag tänkt väldigt mycket på i samband med familj/bakgrund/rasism är behovet av disidentifikation. Vad vill jag säga med det? Jo, att det finns ett så starkt behov av att visa vem man inte identifierar sig med, vem man inte är och vad man inte vill bli förknippad med. Av de höger/mestizo-sympatiserande resonemang jag hittills tagit del av ser jag ”den andres” roll väldigt tydligt. Den andre får stå för allt du själv vill ta avstånd från; lathet, smuts, fattigdom, offerroller, fulhet, etc etc. Vad jag dock inte (ännu i alla fall) lyckats klura ut är hur ingruppen ser ut, det vill säga Vi, de inkluderade, de som inte är den andre. Vilka är de? Vilka egenskaper står de för? Det är lite oklart. Jag gör såklart min egen analys men den de själva verkar inte jättebenägna att påvisa samhörigheter. Min uppfattning är att denna grupp inte har så stort behov av att identifiera sig inom sig själv utan att det snarare är just desidentifikation som är det viktigaste. Man vet vem man inte är men mer än så verkar inte viktigt att belysa. VARFÖR? Är det ett naturligt utgångsläge som ingruppen ser sig själva i? Är man så pass bekväm i sin roll som inkluderad att man inte ens orkar claima egenskaper och karaktärsdrag?Jag vet inte! Men har såklart teorier ändå, pga inte mycket som kan stoppa mig från att fundera.

De senaste typ åtta åren har Bolivias sociala klimat genomgått värsta metamorfosen. Vem som hörs, syns och inkluderas har förändrats radikalt. Jag tänker mig att det tidigare inte funnits skäl för de välrepresenterade att definiera sig, det har liksom kommit ganska naturligt genom rasism, machismo och klassförtryck (ja addera gärna andra intersektioner här om ni vill). Helt plötsligt kommer en indian till makten och man vet inte vem man är längre. Identitetskris för högern! Sedan 2005 har det alltså kommit fram andra röster och allt man vet i denna grupp är att sådan som de här nya uppstickarna är man iallafall inte.

Sedan tror jag också att denna grupp inte heller riktigt vet vem man vill definiera sig med utanför landets gränser. Man vårdar gärna landets koloniala historia, ser gärna mot Europa med gråtmild blick samtidigt som man omfamnar den rätt vulgära amerikaniseringen som i många sammanhang går stick i stäv med det konservativa. Man har liksom ingen tydlig förebild och jag tror att det skapar splittring, eller i alla fall förvirring inom högersympatiserande grupper. Var ska vi vända oss om det händer något?

Jag tänker mig den bolivianska oppositionen som en osäker tonåring med nyfärgat hår (som blev katastrofalt fult), som smäller i dörrar och byter musiksmak en gång i veckan. Eller så hoppas jag bara att de inte har en jävla aning om vad det är de vill egentligen. Tyvärr är de överens om vad de inte vill och det räcker ganska långt det med. Plus att när jag pratar om och tänker på vänsterrörelsen brukar jag tycka att det är positivt med mångfald (obs hatar det ordet) i rörelsen så deras lösryckta samhörighet kanske inte alls skadar dem. Så då var vi tillbaka på noll efter hela detta långa blogginlägg! Haha. Tråkigt för er som har läst allt. En sak jag kan göra klart är i alla fall att de behöver de andra, de människor de inte vill vara för att veta vilka de själva är. Jag blir ledsen och hänfaller nästan till att tycka synd om dem, och jag tycker aldrig synd om folk då jag tycker att det är en ganska äcklig maktposition. För att återknyta detta till min familj så syns detta till exempel i språkbruk. Min farmor snackar quechua eftersom att hennes mamma var cholita och knappt pratade spanska MEN farmor ville inte lära sina barn det eftersom hon ser det som något gammalt och förlegat, något hon inte vill kännas vid riktigt. Jag kan inte förstå den positionen eftersom jag ser på mig själv, min historia och mina erfarenheter som avgörande och definierande i vem jag är o var jag befinner mig. Jag skäms inte, utan det är det som ger mig styrka o gå vidare när jag ser ännu en skitstruktur som jag tvingas möta. Hade jag inte haft min historia vet jag inte vem jag hade varit, och det är lite där jag ser dem. Vad det måste vara svårt att förneka sin bakgrund och sina rötter, men likväl gör de det.

 

 

 

Myanmar!

Jag bor, sedan i lördags, på golvet hemma hos ett par gamla bekanta i Yangon. Tyvärr insåg jag först idag att krypen jag hittat i min “säng” då och då förmodligen bosatt sig i madrassen jag sover på, så dagen har ägnats åt att spraya mitt rum med insektsmedel och försöka rengöra allt… Tyvärr har vi inte haft någon ström på hela dagen, så tvätta lakan och kläder hoppas jag kunna göra imorgon.

Strömavbrotten är dagliga. Det är extremt varmt här, 45c sägs det, och väldigt fuktigt, så fläkten i mitt rum (som naturligtvis är beroende av el) är min bästa vän, när den fungerar!

Imorgon ska jag göra min första intervju. Det känns både lite läskigt och roligt. Jag har inga bestämda frågor att ställa utan kommer att göra djupintervjuer, styrda av de teman som jag kopplat ihop med mitt ämne. Min fd. kollega kommer att fungera som tolk, vilket blir ett intressant (och förmodligen kortlivat) experiment…

Tack vare att jag varit väldigt förutseende (för ovanlighetens skull) när jag varit här i Yangon tidigare, har jag nu en fullspäckad vecka framför mig med luncher, middagar och intervjuer. Dessutom har min bästa vän här och tillika handledare på plats, erbjudit mig att använda hennes assistent som tolk till de intervjuer jag behöver- GRATIS!

Ja, det var väl allt för denna gång.. Over and out.