Känslostormar!

Kära Zambia.Inte redo att lämna dig.  Vi har fått med oss den data vi behöver och mycket mer än så. Det är inter riktigt över ännu och varje dag bjuder på fler upplevelser och erfarenheter. Måste njuta av varje stund. I feel free. De är nyckelorden för min tid här i Zambia. Jag tar med med en känsla av frihet och styrka och längtan tillbaka såklart. Visst längtar man hem och saknar ”vardagen”, men ändå inte. Idag skiner solen och himlen är sådär babyblå. Det luktar avgaser och lite mat just nu. Jag börjar bli hungrig och tänker göra ngt åt det tror jag. Kram världen.

Reflections on Sida’s MFS-course in Härnösand

 In the beginning of last week I attended Sida’s MFS-course in Härnösand. On Sunday I travelled by train from Malmö 7 o’clock in the morning. I hardly got any sleep but managed to get myself up in the morning anyway. Somehow when I know that I have something important to do in the morning it wont matter how much sleep I get, I still manage to get up. So the trip took me about 10 hours with a stop in Stockholm. On the way to Härnösand I just noticed how the amount of snow kept on increasing as we got further north and closer to Härnösand, which was really nice to see (never been this far up north!!). When the train finally arrived in Härnösand, around 5 o’clock in the afternoon I got off the train and took a look around.. confused as I was, I was still happy thinking YESS!! there were other students looking as confused as myself. So I asked one of them if they were on their way to the MFS-course and they said yes. The group grew and we were about 20-25 students walking together through the snowy town of Härnösand, trying to find the place that we were supposed to be at. It wasn’t that far away from the train station. So we walked  and walked with our bags and everything…when we finally got to the place, we first arrived to the main building where we got our passage cards/keys to our rooms, main building and the ”guest house” where we stayed. I really liked the rooms, nice and clean! 🙂

Sunday evening started with a short introduction, mingling and dinner…

The following days were really educative and I learnt so much, especially about Swedish development aid and the history behind it. We also got to see a little bit of Härnösand on our way to restaurant ”vägg i vägg” where dinner was served every evening. Härnösand is a very nice town.

I think not only MFS grantees needs this course but everyone that is interested in carrying out field work of some sort, or is going to do such. I don’t want to reveal details about the course because there might be others who are attending soon. But let’s just say that the lecturers were so passionate about what they were doing which was so inspiring for me who is now planning my project.

I got so many new ideas for my thesis and developed new ways of viewing certain issues.

Overall this course was so worth it, I would attend again and again if it was possible. I’m happy that I got the opportunity to see the northern parts of Sweden and meet other intelligent and driven students who are just as passionate about what their doing as I am, but also the passionate lecturers. Priceless experience! Now, I feel more prepared than ever and I can’t wait for this field study to start!

massa kul på gång

Den senaste veckan har varit händelserik. Har varit i både pikine, shraialla och thiroy. har observerat dans på både bröllop, dop och tanndenbeer, jätte kul! Efter en intensiv helg blev jag dock dessvärre sjuk och har varit krasslig sedan dess men men det var det värt för nu mår jag bra igen 🙂 Idag ska jag få följa med och titta på när man utför ndeup vilket är en dans som sägs bota mentalt sjuka och imorgon ska jag följa med balletten jag studerar när de spelar in en musikvideo spännande spännande

leggileggi puss och kraaam sålänge

utmanas av distraktion av olika slag, människor framför allt, nya vänner o härliga ungar. nöjda över den info vi fått fram o spännande att se vad det resulterar i. majsfälten blir fylligare o det känns som regnen börjar avta. är vanare vid värmen o det känns okej att lukta svett eftersom så många andra gör det, skön frihetskänsla.

stor sorg i zambia då en lastbil häromdagen krockade med en fullastad buss och runt 60 människor miste livet. promenerade ovetandes i vägrenen längs samma tungtrafikerade väg samtidigt som olyckan skedde ett par mil bort. några timmar senare när jag skulle tillbaka o tog en taxi, berättade taxichauffören att han precis kom från olycksplatsen där han hjälpt till att lasta o försöka identifiera livlösa människor som var skadade till oigenkännlighet, han var påtagligt omskakad o berättade om fruktansvärda syner som han helst inte velat se.. mina varmaste tankar till dem som förlorade livet och till alla familjer, extended families o vänner…

That orange feeling !!!

Inne på sista veckan tillbaka i Colombo. Dags att sammanfatta allt material som jag fått under resans gång. Det har varit en underbar tid här på Sri Lanka och det känns vemodigt att snart behöva åka härifrån. Hemma verkar det bara vara kallt o grått snön regnat bort idag hörde jag. Tror vi ska ta tillvara på sista tiden här lapa lite sol o hänga på mysiga Barefoot café. De har ett underbart trevligt café inne på en gård där man kan sitta o skriva o fika gott 🙂 Har en del folk att träffa o tacka för all hjälp sen bär det av till Negombo de två sista dagarna. Ligger nära flygplatsen och är det perfekta stället att fylla batterierna med solenergi innan hemresan…..

/ Anders

 

Studier i Bolivia, första stopp: Härnösand!

Jag (Theres) och Alexandra läser sista terminen på Miljövetarprogrammet på Malmö Högskola. Vi ska nu skriva kandidatuppsatsen och har tilldelats ett SIDA-stipendium för att resa till Bolivia och göra en Minor Field Study i två månader. Innan svenska studenter ger sig ut på sina MFS-äventyr ska vi genomgå en kurs på Sida Partnership Forum, vilket jag gjorde förra veckan.

Härnösand låg täckt i vacker vinterskrud när jag och två vänner anlände Norrland efter en nätt tågresa från Malmö på 12 timmar. Vi hade pratat om förväntningar på kursen, och enades som att vi nog skulle få ett par mysiga dagar a la folkhögskola med internat, serverad mat å trevligt folk. När vi kom fram till kursgården var välkomstmiddagen sedan länge över och då tröttheten sedan länge infunnits sig landade vi ganska fort i säng.

Följande dag möttes vi av ett gäng förväntansfulla studenter samt en fantastiskt karismatisk föreläsare. Föreläsning blandades med personliga berättelser om vart annat, vilket gav en känslan av att han hade bott precis överallt i världen. Sedan flöt det på, dagarna kom att innehålla föreläsningar och berättelser om världspolitik, pengaflöden, bistånd, kolonialism. Jag tog in allting med en känsla av vemod, maktlöshet och sorg då världens orättvisor målades upp för mig. Som miljövetare pratar man ofta i termer av hållbar utveckling, att vi ska arbeta för att kunna tillgodose våra behov idag utan att försumma kommande generationers möjlighet att tillgodose sina. Men när dagens orättvisor målas upp och det blir tydligt att vi inte ens kan fördela resurserna i nuet, vad är oddsen för att vi ska kunna göra det i framtiden? Och vem har egentligen mandat att definiera någon annans behov…

I detta mörker började så småningom ändå ett ljus spricka fram. Det var inspirerande att höra om vilka länder folk skulle resa till och vad de skulle fokusera sina studier på. Det fanns så mycket engagemang. Vi var en brokig skara med olika erfarenheter och studieinriktningar som alla strävade mot samma mål, en rättvis och hållbar framtid.

 

Efter att ha lyft blicken och pratat världspolitik fanns det även tid för fokus på det egna projektet. Jag fick träffa en man som arbetat i Bolivia under ett par år och han gav svar på många av mina frågor. Mötet med honom gjorde mig otroligt peppad inför vår stundande resa. Kursen avslutades med en tankeställare kring individuellt kontra kollektiva perspektiv samt om vi talar utifrån en låg eller hög kontext. För mig är kommunikation någonting som sammanfattar dessa kursdagar. Den inspiration och det engagemang som vuxit fram är sprunget ur interaktion mellan människor och det är då vi människor fungerar som bäst, tillsammans. Det är även det vi väljer att fokusera vår uppsats på, hur kommunikation och samarbete kan leda till hållbar utveckling.

Våra förväntningar på kursen uppnåddes med råge, gött häng, underbara nya vänner samt ett brinnande engagemang och en större kontext att placera sin lilla studie i. Lycka!

//Theres

Nästa vecka åker Alexandra till Härnösand och vi hoppas hon får en lika fin upplevelse, stay tuned!

Dansa pausa och jobba vidare!

Måste säga att jag är både trött, lycklig, lite stressad och orolig, lyckligt lottad, glad osv osv. Det är bara för svårt att förklara hur det är att var här i Zambia. Man måste uppleva det som händer. Varje dag är det ngt som gör en superglad, som att taxichaffören går tillbaka med kundvagnen eller och hur lätt det var att få ut medicin på apoteket, eller när ngt barn skrattar så där underbart innerligt när man säger hej osv osv. Glad att jag testar massor av ny mat och att den innefattar mycket vegs, men visst är det bara sååååå gott med kött ibland. Försöker lära mig lite Zambisk matlagning och fick en superfin bok av mina vänner från Svergie, Danmark och UK när jag fyllde år. Vi firade i Lusaka med middag och dans på en riktig klubb. Med riktig menar jag att det var ett ställe dit lokalbefolkningen går. Vi vill ju ha real dancing, eller hur Miranda? Oki. Snart lägger nättiden ner och jag måste hinna lite annat. Studien ja, jo den går framåt såklart. Känns redan länge sedan vi gjorde intervjuer men jag tror det är bra att få viss distans till materialet.  Så nu kommer utmaningen med att försöka hålla sig så neutral som möjligt och allt det här med förförståelse osv. Det ska nog gå bra. Snart dax att laga lite chicken and nshima. Kramar! /C

130202–Feeling Powerless?

Today was powerless. And by powerless I don’t mean as in the kind of power you can have over other individuals or over structural issues, but lacking of actual power–the electric currency that animates my life. Without it my entire existence is almost rendered useless. I know that might be seen as a tragic reality of our post-modern and perhaps post-natural society but seriously, how do I go about my day if I can’t use the internet, charge my laptop or my phone? Or even turn the light switch on? (I know, I have a flashlight, but still. And my flashlight wont help the fact that my food slowly spoils in the useless fridge).

Luckily for me I know that the power will be turned back on soon again, so I just wait. And wait. Today I waited for seven hours. Last time I waited for two. It’s strange that the power fails almost on cue when I have something important to do online. And it is strange that I’ve been able to accumulate such an addiction to electricity without even realizing it. But it’s even more strange how quickly I get used to the waiting. Ten or twenty minutes there, an hour one day, five the next. That the lacking of power, even though annoying, reminds me that there are other things, non-electrical, that I can enjoy. So I lay down on the balcony and read a book. And I make pancakes to use up my milk so it doesn’t spoil and I make up the recipe as I go along because I only remember bits and pieces of it. And I become adventurous and explore a new matatu-route and go to the market and buy fruits. It’s like the everyday power-shortages have become small breaks in my electronic and automated life of thesis-writing.

Vacker betraktelse av Afrika

Efter genomförd MFS ska alla studenter ladda upp en reseberättelse på mfs.nu. Så här avslutar en student, som gjorde sin MFS i Sierra Leone, sin berättelse:

För mig så är Afrika är en mörk, vacker, kurvig, längtande kropp blöt av svett, olja, blod och sand. Jag förundras vareviga sekund när jag är i Afrika hur lätt jag anpassar mig till öde stränder, varm öl, fattigdom, kallt vatten i hink, aggressiva konversationer med okända människor, fiskhuvuden i ris, den totala bristen på hjälp ifall något händer och påtagliga osäkerheten när natten infaller, bilolyckor, glädjerusen, enkelheten i vardagen och den vita hånande solen som aldrig slutar jaga dig och det kolsvarta oändliga regnet som förevigt försöker dränka dig. Livet i Afrika är på något konstigt sätt Det Riktiga Livet fastän jag aldrig kommer bo där förevigt. Men jag tycker om Afrika. 

 

nu börjar det på riktigt

Niklas åkte för en vecka sedan och ikväll åkte både min vän emma och sara. Känns lite läskigt att bli lämnad kvar i lägenheten helt själv, men det ska nog gå bra nu när jag hunnit installera mig lite. Men nu har jag ju iaf hunnit hitta till balletterna jag ska följa samt lärt känna lite folk i närheten så ska nog gå bra. Har ju varit fullt hus här med barn och människor så ska bli skönt också, för med allt liv i huset hade jag aldrig fått någonting gjort här! men vet att jag kommer att sakna alla jätte mkt när de åkt, blir så mkt mer praktiskt att tänka på också såsom att betala hyra och mat etc. Det känns som om det är nu äventyret börjar på riktigt liksom, tout seul!