The Gambia: Transcriptions of interviews

It’s very interesting to relisten the interviews for transcriptions, but it takes a lot of time. In my room, there is no fan working or any air condition, so it gets really hot in the daytime. I don’t have a proper working space or comfortable chair to use where I am living, and it often happens that I am without electricity for a while. However, this being a temporary issue and not something I will have to cope with at home in my everyday life, so I will get by and manage. When I am sitting here in my room or outside writing and reading, the other tenants in the compound often stop by to have a talk and socialize. It feels very nice and heartwarming. Like today, I was told by one of the young girls in the house, that if I had problems or was feeling sick, she could recommend me to see a Marabout. This is a kind of medicine woman that can spell your future and also give some good advice. When I asked the girl why she believes so strongly in this, she replied that it was obvious, because this woman can read it in your hand and she throws a bunch of herbs on the ground to see a certain pattern.

The darkness arrives very suddenly in the evening. It is so dark and no streetlights at all outside. I always bring my flashlight because there are many holes in the ground and street dogs are lying everywhere. The cars are in a very bad condition, some even broken without windows or doors. At times you have to jump quickly a side as they are passing by very fast. You see old lorries from the 60’s and wagons pulled by donkeys, crowded pick-ups and at rare occasions some brave bike riders. Poor kids come running with plastic bags between the cars to sell their goods to the taxi drivers. It looks very dangerous. It’s not unusual to see goats or cows crossing the road. The drivers have great skills to manage this kind of traffic and how to avoid getting stuck in the sand. They are often very patient and try to help each other if one gets stuck.

The Gambia: Interviews

Today I have been in The Gambia for one week! I am slowly getting more and more used to the life and routines here. Now, I even sleep well during the nights. I had a visit from our foster child and she brought her kids as well. It was so nice to see them again and to hand over the presents I had brought from home. I also called the teacher Mr. AM, and since there are no lessons yet because of the strike, I suggested to start doing my interviews instead. There is no time to lose so this was arranged for the following week.
No Wi-Fi for a couple of days now….

All the people I meet here are very friendly and open. Even though poverty in the country is a very big problem, people often seem quite happy despite their hard life. The Gambia was the last country in Africa to get independency from the British colonialization in 1965. The average salary is approximately 1500 – 3000 Dalasi (300-600 SEK) per month.

As I arrived at the school, I met the principal by coincidence and was lucky to get his written consent. He was very interested in my upcoming project and asked me to join and introduce myself at the assembly when the strike is over, before starting my lesson observations. Time in The Gambia is something you can’t control. I had an appointment for interviews with a teacher and had to wait for more than 40 minutes. Just the traffic alone can be hard to deal with on a daily basis. It turned out to be a minor problem, having to wait, because as the interviews were done, I was so pleased to have very good material for my thesis. I arranged a focus group of 4 teachers, teaching different subjects and willing to participate. All gave their written consent, generously shared their opinions about the question, of how to facilitate for the students to understand the topic, with support of local languages as English is the language of instruction. It was very interesting. My assistant Ms. WEN was also there to help me with local expressions and words. I recorded the interviews on my I-pad. The discussion about languages and learning continued after the interviews and other teachers came to join. It was obvious that they all started to reflect and look upon this topic as a serious problem.


I was also invited to visit a Study Center in Bakau, where my assistant Ms. WEN is working, to attend lessons, as I am just waiting for the school strike to stop. What a successful day! They are all doing their best to help me! The Study Center is open for students that need help after schooldays during the week and Saturdays. They have lessons in small groups in different subjects that they need to improve. The language of instruction is in English. The lessons I attended was in history and French. I was also offered a job as a teacher, if I would be interested.

The Gambia: Crazy traffic

I got up early (5:30) to join EM at the market in Serrekunda. First, we had a walk on sandy “roads” for about 30 minutes and then take a local ”taxi” for about another 30 minutes, which actually was a very old and shabby van. I counted the passengers, 15 of us were squeezed in tight and close to each other. The van stopped every now and then to let either people jump off or on.

At the market you could find different types of vegetables, fish, meat, chicken and rice. Thousands of flees were buzzing around the baskets of food. The smell was very intense from all the merchandises. In a corner I found a man selling shampoo which I had forgotten to bring. He also sold a cream he called conditioner for hair, so I bought that one too plus batteries for my flashlight and a towel. Before leaving the market, we stopped by a tailor to fix my broken handbag in leather. He fixed it in a couple of minutes, and I only had to pay him 100 (GMD) Gambian dalasi which is less than 20SEK. On the way back it was difficult to find a taxi because of the lively traffic. We had to change taxi or van twice and the last part of the trip, we had a small tuk-tuk with already another passenger inside, so we were four, the driver included. As we almost reached our compound the tuk-tuk was very close to get hit by another car! The tuk-tuk that drives on only three wheels almost rolled over on the side as the driver had to quickly maneuver the tuk-tuk to the opposite side. I was shaking a bit during the last walk towards the compound and thinking how lucky we were not to get hurt!


At home I washed my hair in the shampoo from the market. It was more like some dish liquid and the “conditioner” was a kind of grease that I hardly managed to get rid off, even for many days. Before bedtime I tried to phone the teacher, I had contacted earlier from Sweden. Unfortunately, without any luck.

The Gambia: Many new impressions first days

In Dakar (the town very close to Banjul, my final destination), the plane made a short stop. Over the speakers I could hear one of the cabin crew from Turkish Airline thanking the passengers for a pleasant journey. I felt a bit unsure if I was to get off the plane here but sat still and watched about half of the passengers disembark. A great number of new passengers arrived shortly after, and it felt more like a big “Air bus”, the way passengers were going and coming, rather than the giant jumbo jet it was. Luckily, I didn’t get off the plane and arrived in the wrong country. When I arrived in The Gambia it took me two hours in a long narrow crowded line to get through Security Check and Passport Control. An amount of 20 USD plus money for Customs had to be paid directly. Outside Security the taxi driver who was supposed to pick me up, was waiting with a sign in his hands with my name printed on it. What a relief!

After a very long and hot trip in the car I arrived at the compound where I was going to stay for my two months in The Gambia. The landlord OB and his wife EM welcomed me and showed me my room in a small annex behind the house. I was totally exhausted after more than 20 hours of travel. I quickly unpacked all my things and tried to get a shower but only a few drops of water came out the tap in the bathroom. I laid down on my bed under the mosquito net and fell immediately to sleep. A few hours later when I woke up from my nap, I was served a vegetarian stew with rice. Outside I heard goats running around in the yard of the compound. The extreme heat, the new sounds, the spicy food, and smell of animals – it was overwhelming!

I hardly slept a minute during the night. So many sounds outside as there are no windows to the annex, only holes with a mosquito net attached. I could hear cats meowing, insects buzzing and dogs barking all night long. EM forgot to tell me that during the nights they let out two big dogs to guard the compound. They went crazy, chasing the monkeys that were running on my roof (made of tin so the sound of steps was extremely loud).
In the morning I got Wi-Fi connection so I could talk through WhatsApp with my family. It was a marvelous feeling! The hostess EM works very hard every day as she runs a small restaurant business in her house and by the street outside. This afternoon I helped her with the dishes.


I usually get vegetables with different spicy sauces and rice. Mostly dishes like Stew, Benechin, Yassa or Domoda. In the evening I went on a walk with EM on the beach and we also visited her cousin at a Craft Market. She had nice tablecloths that I might buy later for presents to bring home. There was not much to see or do in the neighborhood, so EM took me to the one and only hotel where we had a pineapple juice to drink.

Vardagsrytm och en semesterweekend…

Nu känner vi äntligen att vi börjar komma in i vardagsrytmen här nere. Veckan har varit en blandning av spännande observationer och utflykter. Vi har fått en mer regelbunden kontakt med vissa klasser och eleverna är nyfikna och pratar gärna med oss. Det händer att någon elev kikar in i klassrummet där vi för tillfället befinner oss och vinkar. Eller så är det någon som glatt ropar efter oss från andra sidan skolgården. I onsdags var det en tjej som stegade fram till mig och sa ”Nikkiiii! Give me a hug girl!” Utöver kontakten med eleverna så har våra observationer väckt många spännande frågor och vi har börjat hitta några ingångar till när vi ska sortera allt material och börja skriva. I nästa vecka kommer vi att skriva lite mer om detta och förklara lite bättre vad det faktiskt är vi gör här.

Då vårt boende här i Grahamstown var fullbokat onsdag-fredag denna veckan så passade vi på att ta en roadtrip till Bloemfontein för att hälsa på vänner till mig. Bussresan dit tog 7,5 timmar och var hemsk! Vägen var gropig och hela bussen skakade och hoppade så att vi blev alldeles åksjuka. Som tur var så försvann illamåendet och ångesten efter en stunds åkande. Sätena var slitna och flera saknade bälte. Och toaletten… ja, hur den såg ut ska ni slippa att få läsa om men jag kan säga så mycket som att Nicole tog en dusch när vi väl kom fram till vårt Guest House trots att hon inte lyckades få något varmvatten. Vid det laget var vi båda så trötta att vi fann situationen otroligt komisk vilket ledde till att vi hysteriskt skrattade åt stackars Nicole som huttrade i det kalla vattnet.

Dagarna i Bloemfontein var underbara. Vi blev så väl omhändertagna och behövde varken planera vad vi skulle göra eller hur vi skulle ta oss runt. Det blev tre turistiga dagar som bestod av god mat (i stora lass!), besök på Anglo-Boer War Museum, två besök på Oliewenhuis Art Museum, frisörbesök, karaoke och braai (barbeque). Bussresan hem var bättre än på ditvägen och trots de sköna dagarna i Bloem så är vi glada över att vara ”hemma” i Grahamstown igen. Nu har vi återigen packat upp alla våra grejor samt lagat världens godaste kikärtscurry med jordnötssmör.

Imorgon, ny vecka nya tag! Vi kommer nu göra intervjuer och på allvar att börja bearbeta vårt insamlade material. Hej svejs!

Womens memorial på Anglo-Boer War Museum.

På spaning efter kunskap ^^

Vi ska bli lärare i svenska så därför räknas det inte när vi missar skyltar på engelska…

Ett av många ställen som vi käkade mumsig mat på.

Här har ni oss tillsammans med våra värdar som tog väl hand om oss i Bloemfontein <3

Första veckan – spindlar, människor och andra intryck!

Hej! Vi har varit dåliga på att komma igång med att blogga, men från och med nu ska vi uppdatera mer regelbundet. Vi har nu varit 9 dagar i Sydafrika och det är 8 dagar sedan vi anlände till Grahamstown där vi kommer att göra huvuddelen av våra fältstudier för examensarbetet. När vi kom fram med buss från Port Elizabeth förra lördagen blev vi upphämtade av vår handledare Kjetil Torp. Han arbetar för en NGO, Village Scribe Association, som arbetar med att förbättra computer literacy för både lärare och elever på mindre priviligierade skolor via en speciellt anpassad plattform som heter Awarenet. Kjetil bjöd direkt in oss på en liten grillfest (braai) hos honom, där vi mötte flera personer som jobbade på samma, men även andra NGO’s i staden. Det var väldigt trevligt! Det talades engelska, xhosa, tyska, serbiska, svenska och norska i en härlig och ibland förvirrande mix 😊. Som en skön avslutning på kvällen satt världens största spindel på Nikkis säng när vi kom hem till rummet (ok, inte världens största men stor nog…) så det tog en dryg timme innan vi hade ”löst” det problemet (genom att helt enkelt till slut fösa ut sängen genom dörren och sprätta iväg spindeln i en buske!!!). Behöver jag säga att vi går igenom rummet noga var kväll sedan dess?! Vi har nu fått reda på att spindlarna kallas ”flatties” och varken är farliga eller aggressiva, men vi bad ändå vår granne om hjälp häromkvällen när vi fick besök igen…

Redan i måndags hade Kjetil bokat in ett möte med rektorn på skolan där vi ska genomföra våra observationer. Khutliso Daniels Secondary School heter den och eleverna här går i klass 8-12. Skolan ligger i ett township, en rest från apartheidtiden då det var här den svarta befolkningen fick bo. Det är fortfarande en homogen befolkning i området och skolan gör vad den kan med små resurser. Vi blev väldigt väl emottagna av rektorn och två av lärarna i engelska. Vi fick beskriva vad vi tänkt oss att göra och lyssnade på deras respons och kommentarer. Vi bestämde med dem att vi skulle börja våra observationer redan på torsdagen samma vecka. Kjetil hade tidigare förklarat att saker här inte alltid följer planen och vi kände att det var lika bra att sätta igång.

Våra första två dagar av observationer var väldigt intressanta. Skolmiljön skiljer sig väldigt mycket från den vi har i Sverige. Tyvärr har vi inte hunnit ta några bilder än då vi ville försäkra oss om att det var ok med rektorn. Vi fick grönt ljus för det i fredags så bilder kommer 😃. Över lag har vi blivit väldigt väl bemötta och alla är nyfikna och intresserade av vad vi gör.

Det samma kan man säga om alla vi mött i staden. Människor här är generellt hjärtliga och öppna för kommunikation med okända. Grahamstown har inte mer än ca 70 000 invånare och många av dem är unga då Rhodes University finns i staden. Dagarna innan vi påbörjade observationerna och den här helgen har vi utforskat staden och dess omgivningar. En dag då det var 38 grader passade vi på att strosa i den botaniska trädgården. I fredags hade de en filmvisning utomhus på en idrottsplats nära oss, och igår var det en sk pop-up-marknad ett par kvarter bort. Idag hade vi bokat transport till en liten by vid kusten som vi hade hört har fina stränder. Och Kenton-on-Sea levererade strand! Dagen började lite molnigt men det klarnade upp efter lunch och vi njöt av sandstrand (Nicole) och bad (Nikki).

Det var allt för nu, återkommer senare i veckan!

Här är en bild från Amani Guest House som vi bodde på i Port Elizabeth (PE) vår första natt.

Medan vi väntade på bussen från PE till Grahamstown så passade vi på att upptäcka stan lite. Vi fick sällskap av en kille från Schweiz som också bodde på Amani. Här är The voting line sculpture på Donkin Reserve i Port Elizabeth. Den representerar alla de människor som delar samma land och som tillsammans röstade i Sydafrikas första demokratiska val 1994.

Dags för intervju

Imorgon är det dags för de första fyra intervjuerna. Jag och en studenttolk ska in till centrala Kunming och besöka en skola. På förmiddagen ska jag observera 4 olika lärares matematikundervisning och på eftermidagen ska jag intervjua dom. Det ska bli mycket intressant! Just nu sitter jag och förbereder mig för fullt och jag känner mig taggad att komma igång. =)

Tanzania – a last reflection

During three months, I did a field study in Tanzania about aid and women’s education. I investigated two projects that focus on young women’s education. One of the projects is the Mama-course program, which gives pregnant girls a second chance to education, and the other is the Help-to-help foundation, which offers scholarships and skill-training to ambitious students who wish to study at university but don’t have the economic means to pay the tuition fees. After interviewing numerous people, I strongly believe that both of DSC02099these programs are important, and that they include a new way of thinking about aid. In my opinion, these projects respond to the local needs, build human capacity, and provide ground for making long-lasting changes in the society. They alter social norms, help people to be independent, and thus, empower the poor and marginalized.

The time I spent in Tanzania was valuable, and I learned a lot. I will certainly miss the friends I got and the adventures I woke up to every day. I am very grateful to all the people who helped me with various things, participated in my study, and made my stay a blessed one. In very few places, I have received so much love.

Nevertheless, there are numerous issues in Tanzania that are problematic and hinder its development. The country has been dependent on foreign aid for decades, and this without showing much progress. One might ask if the external support impede on the government responsibility to provide political goods to its population. Is aid a solution for development, and if so, how should the external support be carried out?DSC02923

The government aspires for Tanzania to be a middle-income country in the near future. And indeed, it is a country with resources, and the economic growth has been high for several years, with an annual growth rate around 7 %. However, the majority of the population is still living in poverty, with a huge gap between the rich and the poor. Gender equality is far from reached. Women are still doing most of the work in the household, they are often discouraged to make their voices heard, and they might not have the right to decide over their own bodies. Forced marriages, early pregnancies, and sexual violence occur. Domestic violence is more a rule than an exception. In many schools, children are beaten by their teachers if they don’t behave in a disciplined way. The pupils might be punished if they fail an exam, have a sexual relationship, or are late to school because they had to work in the morning.

Nonetheless, most Tanzanians I met were proud of their reputation of being so peaceful. But from my view-point, it seems to be a long way to go before peace has occurred at all levels in their society.

IMG_2930A sustainable development must include empowerment of the disadvantaged.  All people should have the right to a decent life, without discrimination or violence. I went to Tanzania with the idea that education is the ground for development. But education is not enough. It must be qualitative, based on individual needs, and it should provide for life-long learning. To have a school system in which the students are worried about not being able to pay the school fees, are afraid to be beaten, and are not allowed to ask questions or think critically, and where boys and girls do not have the same chance to finish their studies, it might be very difficult to develop to a middle-income country. The change must come from within. Economic development is not the same as sustainable development. Education is a step, but it must be carried out in a way that provides for the people to be able to build the country. If aid should be a way to reach these goals, it must help people to help themselves towards a sustainable development. I hope that people will get the chance to understand their capacity to change their lives and to improve their conditions. It’s time that Human Rights become global norms.

 

The blog was originally published on: http://fufkorrespondenterna.com/2015/07/13/tanzania-a-last-reflection/

Första dagen på Ceu Paz

CEu
Ceu Paz i Brasilandia

20150408_093353
Ingången

20150408_110428
Bibliotek

20150408_100405
Toaletter

Hej Bloggen!
Idag gjorde vi vårt första besök på skolan Ceu Paz i favelan Brasilandia. Vi fick en rundvisning i skolan lokaler och åt middag med föreståndaren från skolan samt Izabel som arbeterar som kordinator, tillika vår kontaktperson. Vi åt en traditionell Brasiliansk maträtt som heter feijoada. Böner, ris blandat i en brunsås med kött och korv. Riktigt gott och mättande.
Vi fick berättat för oss om stadsdelen och hur familjerna har laglig rätt skolgång. Trots stor arbetslöshet och avsaknaden av el och rinnande vatten. Barnen såg tillsynes väldigt glada ut och hälsade glatt på oss när vi gjorde vår entré. Lärarna berättade om långa arbetsdagar och politiker som sitter i luftslott och saknar verklighetsförankring och förståelse för den tuffa arbetsbelastning som lärarna utsätts för. Skolan verkade också som en mötesplats för invånarna i området. Det finns en idrottshall, pool, bibliotek och allmänna lokaler kunde utnyttjas men sällan gjordes, pga av dåligt medvetande om detta. Vid nästa tillfälle ska vi få möjligheten att följa med en klass under dagen. För att se hur rutinerna ser ut på skolan.

 

Tuta och kör!!

(Nilambur 9.9)

Efter ytterligare några dagar här har vi lyckats pricka in ännu en nyhetssändning!!

Denna gång ville vi dock inte missa vårt kändisskap, så halv nio prick stod vi å tryckte näsorna mot tv-rutan och kameran i högsta hugg!!

Dessvärre är ju inte malayalam språket vi säger oss med till vardags så varje gång nyhetsankaret visade sig i rutan skrek Malin “NUU!” och Carro laddade kameran, förgäves!! Men skam den som ger sig, 10 min senare fick vi bildbevis!! (Man kan ju tro att vi vid det här laget är vana vid all publicitet 😉 – men njaa, kanske inte!)

 

Annars har dagarna flutit på! sidan 10-16, sen nån aktivitet av nåt slag, vid sex faller mörkret å vi befinner oss från och med få på rummet, spelandes yatzi, kort eller ett å annat tappert försök till plugg!! 🙂

Intervjuer och observationer är i full gång. Vilka satt sina spår med massa nya spännande idéer och inte att förglömma – många underhållande timmar av transkriberande!! 😉

 

Två festliga parkbesök har vi också hunnit med. Teakträden var vi väl kanske mindre imponerade av, men vilddjur som apor (inte vi, lite mer exotiska) och fjärilar var desto festligare! Ska tilläggas att det var nog en och annan groda som lurade i vassen, men lyckades undkomma oss!!

 

I söndags var det, till vår glädje, dags för ett nytt hembesök!! 🙂

Hemmet tillhörde denna gång en arbetskamrat till Sherly. Hans fru stod för en utomordentligt festlig lunch, 8 olika grytor framdukade!

Hur mycket ska vi orka äta är ju frågan? Men gott var d!

Efter att blivit bjudna på en å annan lunch i detta matglada land har vi nu börjat undra varför det alltid är vi (och i bästa fall nån mer) som får äta först, medan de andra glatt tittar på?! Carro undersökte saken vidare! Giriga som vi blivit 😉 trodde vi självklart att gästerna skulle äta först, men fick till svar att det kort och gott endast hade att göra med antalet stolar att göra! (Verkar inte som grannen har stolar till utlånes här inte?!)

Sen fick vi hur som helst celebert besök av hans söta gamla lilla mamma. Trots hennes 85 år verkade hon inte ha sett speciellt många guldhåriga vita töser, till att döma på hennes glädje! Hon överöste oss med kindpussar och kramar och ville aldrig släppa våra händer! Mysig liten tant det där!!

 

Under resan har uttrycket “Tuta och kör” fått helt ny innebörd!! Med smala vägar och egoistiska förare, som därtill verkar lida av syndromet “jag ska va först”, gäller det att hitta tuten, trycka så många gånger man kan och sen bara köra och hoppas på att alla andra viker undan!! Helt enkelt TUTA OCH KÖR!!

Vad de ska med det nyuppsatta trafikljuset i stan till är en bra fråga?! Idag var fortfarande ingen skillnad!

När vi bad hotellpersonalen ringa en auto-Rickshaw (tuk-tuk) för att ta oss in till centrum, undrade de om vi inte ville låna motorcykeln. Vi svarade då att risken/chansen att vi kommer tillbaka inte är så stor. Gubben bakom disken insåg då att “just det. ni kör väl i led med en mittlinje i Sverige?”!!

Ja, för mittlinjen (på de få ställen den återfinns här) verkar då inte fylla nån större funktion, om de ens sett den?! 😉

 

På fredag är det dags för en av Keralas största högtider, Onam!! Fråga oss inte riktigt vad det är man firar men det har något att göra med guden Ganesha och en massa blommor! Återkommer med info om det på fredag! Så idag har de vart å mätt oss, de påstår att det är till våra saris vi ska böta på fredag men troligen för att se om vi blivit tjockare eller inte! 😉

 

Hoppas allt är toppen hemma!!

So long!!

/M&C