Vardagsrytm och en semesterweekend…

Nu känner vi äntligen att vi börjar komma in i vardagsrytmen här nere. Veckan har varit en blandning av spännande observationer och utflykter. Vi har fått en mer regelbunden kontakt med vissa klasser och eleverna är nyfikna och pratar gärna med oss. Det händer att någon elev kikar in i klassrummet där vi för tillfället befinner oss och vinkar. Eller så är det någon som glatt ropar efter oss från andra sidan skolgården. I onsdags var det en tjej som stegade fram till mig och sa ”Nikkiiii! Give me a hug girl!” Utöver kontakten med eleverna så har våra observationer väckt många spännande frågor och vi har börjat hitta några ingångar till när vi ska sortera allt material och börja skriva. I nästa vecka kommer vi att skriva lite mer om detta och förklara lite bättre vad det faktiskt är vi gör här.

Då vårt boende här i Grahamstown var fullbokat onsdag-fredag denna veckan så passade vi på att ta en roadtrip till Bloemfontein för att hälsa på vänner till mig. Bussresan dit tog 7,5 timmar och var hemsk! Vägen var gropig och hela bussen skakade och hoppade så att vi blev alldeles åksjuka. Som tur var så försvann illamåendet och ångesten efter en stunds åkande. Sätena var slitna och flera saknade bälte. Och toaletten… ja, hur den såg ut ska ni slippa att få läsa om men jag kan säga så mycket som att Nicole tog en dusch när vi väl kom fram till vårt Guest House trots att hon inte lyckades få något varmvatten. Vid det laget var vi båda så trötta att vi fann situationen otroligt komisk vilket ledde till att vi hysteriskt skrattade åt stackars Nicole som huttrade i det kalla vattnet.

Dagarna i Bloemfontein var underbara. Vi blev så väl omhändertagna och behövde varken planera vad vi skulle göra eller hur vi skulle ta oss runt. Det blev tre turistiga dagar som bestod av god mat (i stora lass!), besök på Anglo-Boer War Museum, två besök på Oliewenhuis Art Museum, frisörbesök, karaoke och braai (barbeque). Bussresan hem var bättre än på ditvägen och trots de sköna dagarna i Bloem så är vi glada över att vara ”hemma” i Grahamstown igen. Nu har vi återigen packat upp alla våra grejor samt lagat världens godaste kikärtscurry med jordnötssmör.

Imorgon, ny vecka nya tag! Vi kommer nu göra intervjuer och på allvar att börja bearbeta vårt insamlade material. Hej svejs!

Womens memorial på Anglo-Boer War Museum.

På spaning efter kunskap ^^

Vi ska bli lärare i svenska så därför räknas det inte när vi missar skyltar på engelska…

Ett av många ställen som vi käkade mumsig mat på.

Här har ni oss tillsammans med våra värdar som tog väl hand om oss i Bloemfontein <3

Första veckan – spindlar, människor och andra intryck!

Hej! Vi har varit dåliga på att komma igång med att blogga, men från och med nu ska vi uppdatera mer regelbundet. Vi har nu varit 9 dagar i Sydafrika och det är 8 dagar sedan vi anlände till Grahamstown där vi kommer att göra huvuddelen av våra fältstudier för examensarbetet. När vi kom fram med buss från Port Elizabeth förra lördagen blev vi upphämtade av vår handledare Kjetil Torp. Han arbetar för en NGO, Village Scribe Association, som arbetar med att förbättra computer literacy för både lärare och elever på mindre priviligierade skolor via en speciellt anpassad plattform som heter Awarenet. Kjetil bjöd direkt in oss på en liten grillfest (braai) hos honom, där vi mötte flera personer som jobbade på samma, men även andra NGO’s i staden. Det var väldigt trevligt! Det talades engelska, xhosa, tyska, serbiska, svenska och norska i en härlig och ibland förvirrande mix 😊. Som en skön avslutning på kvällen satt världens största spindel på Nikkis säng när vi kom hem till rummet (ok, inte världens största men stor nog…) så det tog en dryg timme innan vi hade ”löst” det problemet (genom att helt enkelt till slut fösa ut sängen genom dörren och sprätta iväg spindeln i en buske!!!). Behöver jag säga att vi går igenom rummet noga var kväll sedan dess?! Vi har nu fått reda på att spindlarna kallas ”flatties” och varken är farliga eller aggressiva, men vi bad ändå vår granne om hjälp häromkvällen när vi fick besök igen…

Redan i måndags hade Kjetil bokat in ett möte med rektorn på skolan där vi ska genomföra våra observationer. Khutliso Daniels Secondary School heter den och eleverna här går i klass 8-12. Skolan ligger i ett township, en rest från apartheidtiden då det var här den svarta befolkningen fick bo. Det är fortfarande en homogen befolkning i området och skolan gör vad den kan med små resurser. Vi blev väldigt väl emottagna av rektorn och två av lärarna i engelska. Vi fick beskriva vad vi tänkt oss att göra och lyssnade på deras respons och kommentarer. Vi bestämde med dem att vi skulle börja våra observationer redan på torsdagen samma vecka. Kjetil hade tidigare förklarat att saker här inte alltid följer planen och vi kände att det var lika bra att sätta igång.

Våra första två dagar av observationer var väldigt intressanta. Skolmiljön skiljer sig väldigt mycket från den vi har i Sverige. Tyvärr har vi inte hunnit ta några bilder än då vi ville försäkra oss om att det var ok med rektorn. Vi fick grönt ljus för det i fredags så bilder kommer 😃. Över lag har vi blivit väldigt väl bemötta och alla är nyfikna och intresserade av vad vi gör.

Det samma kan man säga om alla vi mött i staden. Människor här är generellt hjärtliga och öppna för kommunikation med okända. Grahamstown har inte mer än ca 70 000 invånare och många av dem är unga då Rhodes University finns i staden. Dagarna innan vi påbörjade observationerna och den här helgen har vi utforskat staden och dess omgivningar. En dag då det var 38 grader passade vi på att strosa i den botaniska trädgården. I fredags hade de en filmvisning utomhus på en idrottsplats nära oss, och igår var det en sk pop-up-marknad ett par kvarter bort. Idag hade vi bokat transport till en liten by vid kusten som vi hade hört har fina stränder. Och Kenton-on-Sea levererade strand! Dagen började lite molnigt men det klarnade upp efter lunch och vi njöt av sandstrand (Nicole) och bad (Nikki).

Det var allt för nu, återkommer senare i veckan!

Här är en bild från Amani Guest House som vi bodde på i Port Elizabeth (PE) vår första natt.

Medan vi väntade på bussen från PE till Grahamstown så passade vi på att upptäcka stan lite. Vi fick sällskap av en kille från Schweiz som också bodde på Amani. Här är The voting line sculpture på Donkin Reserve i Port Elizabeth. Den representerar alla de människor som delar samma land och som tillsammans röstade i Sydafrikas första demokratiska val 1994.

Dags för intervju

Imorgon är det dags för de första fyra intervjuerna. Jag och en studenttolk ska in till centrala Kunming och besöka en skola. På förmiddagen ska jag observera 4 olika lärares matematikundervisning och på eftermidagen ska jag intervjua dom. Det ska bli mycket intressant! Just nu sitter jag och förbereder mig för fullt och jag känner mig taggad att komma igång. =)

Tanzania – a last reflection

During three months, I did a field study in Tanzania about aid and women’s education. I investigated two projects that focus on young women’s education. One of the projects is the Mama-course program, which gives pregnant girls a second chance to education, and the other is the Help-to-help foundation, which offers scholarships and skill-training to ambitious students who wish to study at university but don’t have the economic means to pay the tuition fees. After interviewing numerous people, I strongly believe that both of DSC02099these programs are important, and that they include a new way of thinking about aid. In my opinion, these projects respond to the local needs, build human capacity, and provide ground for making long-lasting changes in the society. They alter social norms, help people to be independent, and thus, empower the poor and marginalized.

The time I spent in Tanzania was valuable, and I learned a lot. I will certainly miss the friends I got and the adventures I woke up to every day. I am very grateful to all the people who helped me with various things, participated in my study, and made my stay a blessed one. In very few places, I have received so much love.

Nevertheless, there are numerous issues in Tanzania that are problematic and hinder its development. The country has been dependent on foreign aid for decades, and this without showing much progress. One might ask if the external support impede on the government responsibility to provide political goods to its population. Is aid a solution for development, and if so, how should the external support be carried out?DSC02923

The government aspires for Tanzania to be a middle-income country in the near future. And indeed, it is a country with resources, and the economic growth has been high for several years, with an annual growth rate around 7 %. However, the majority of the population is still living in poverty, with a huge gap between the rich and the poor. Gender equality is far from reached. Women are still doing most of the work in the household, they are often discouraged to make their voices heard, and they might not have the right to decide over their own bodies. Forced marriages, early pregnancies, and sexual violence occur. Domestic violence is more a rule than an exception. In many schools, children are beaten by their teachers if they don’t behave in a disciplined way. The pupils might be punished if they fail an exam, have a sexual relationship, or are late to school because they had to work in the morning.

Nonetheless, most Tanzanians I met were proud of their reputation of being so peaceful. But from my view-point, it seems to be a long way to go before peace has occurred at all levels in their society.

IMG_2930A sustainable development must include empowerment of the disadvantaged.  All people should have the right to a decent life, without discrimination or violence. I went to Tanzania with the idea that education is the ground for development. But education is not enough. It must be qualitative, based on individual needs, and it should provide for life-long learning. To have a school system in which the students are worried about not being able to pay the school fees, are afraid to be beaten, and are not allowed to ask questions or think critically, and where boys and girls do not have the same chance to finish their studies, it might be very difficult to develop to a middle-income country. The change must come from within. Economic development is not the same as sustainable development. Education is a step, but it must be carried out in a way that provides for the people to be able to build the country. If aid should be a way to reach these goals, it must help people to help themselves towards a sustainable development. I hope that people will get the chance to understand their capacity to change their lives and to improve their conditions. It’s time that Human Rights become global norms.

 

The blog was originally published on: http://fufkorrespondenterna.com/2015/07/13/tanzania-a-last-reflection/

Första dagen på Ceu Paz

CEu

Ceu Paz i Brasilandia

20150408_093353

Ingången

20150408_110428

Bibliotek

20150408_100405

Toaletter

Hej Bloggen!
Idag gjorde vi vårt första besök på skolan Ceu Paz i favelan Brasilandia. Vi fick en rundvisning i skolan lokaler och åt middag med föreståndaren från skolan samt Izabel som arbeterar som kordinator, tillika vår kontaktperson. Vi åt en traditionell Brasiliansk maträtt som heter feijoada. Böner, ris blandat i en brunsås med kött och korv. Riktigt gott och mättande.
Vi fick berättat för oss om stadsdelen och hur familjerna har laglig rätt skolgång. Trots stor arbetslöshet och avsaknaden av el och rinnande vatten. Barnen såg tillsynes väldigt glada ut och hälsade glatt på oss när vi gjorde vår entré. Lärarna berättade om långa arbetsdagar och politiker som sitter i luftslott och saknar verklighetsförankring och förståelse för den tuffa arbetsbelastning som lärarna utsätts för. Skolan verkade också som en mötesplats för invånarna i området. Det finns en idrottshall, pool, bibliotek och allmänna lokaler kunde utnyttjas men sällan gjordes, pga av dåligt medvetande om detta. Vid nästa tillfälle ska vi få möjligheten att följa med en klass under dagen. För att se hur rutinerna ser ut på skolan.

 

Tuta och kör!!

(Nilambur 9.9)

Efter ytterligare några dagar här har vi lyckats pricka in ännu en nyhetssändning!!

Denna gång ville vi dock inte missa vårt kändisskap, så halv nio prick stod vi å tryckte näsorna mot tv-rutan och kameran i högsta hugg!!

Dessvärre är ju inte malayalam språket vi säger oss med till vardags så varje gång nyhetsankaret visade sig i rutan skrek Malin ”NUU!” och Carro laddade kameran, förgäves!! Men skam den som ger sig, 10 min senare fick vi bildbevis!! (Man kan ju tro att vi vid det här laget är vana vid all publicitet 😉 – men njaa, kanske inte!)

 

Annars har dagarna flutit på! sidan 10-16, sen nån aktivitet av nåt slag, vid sex faller mörkret å vi befinner oss från och med få på rummet, spelandes yatzi, kort eller ett å annat tappert försök till plugg!! 🙂

Intervjuer och observationer är i full gång. Vilka satt sina spår med massa nya spännande idéer och inte att förglömma – många underhållande timmar av transkriberande!! 😉

 

Två festliga parkbesök har vi också hunnit med. Teakträden var vi väl kanske mindre imponerade av, men vilddjur som apor (inte vi, lite mer exotiska) och fjärilar var desto festligare! Ska tilläggas att det var nog en och annan groda som lurade i vassen, men lyckades undkomma oss!!

 

I söndags var det, till vår glädje, dags för ett nytt hembesök!! 🙂

Hemmet tillhörde denna gång en arbetskamrat till Sherly. Hans fru stod för en utomordentligt festlig lunch, 8 olika grytor framdukade!

Hur mycket ska vi orka äta är ju frågan? Men gott var d!

Efter att blivit bjudna på en å annan lunch i detta matglada land har vi nu börjat undra varför det alltid är vi (och i bästa fall nån mer) som får äta först, medan de andra glatt tittar på?! Carro undersökte saken vidare! Giriga som vi blivit 😉 trodde vi självklart att gästerna skulle äta först, men fick till svar att det kort och gott endast hade att göra med antalet stolar att göra! (Verkar inte som grannen har stolar till utlånes här inte?!)

Sen fick vi hur som helst celebert besök av hans söta gamla lilla mamma. Trots hennes 85 år verkade hon inte ha sett speciellt många guldhåriga vita töser, till att döma på hennes glädje! Hon överöste oss med kindpussar och kramar och ville aldrig släppa våra händer! Mysig liten tant det där!!

 

Under resan har uttrycket ”Tuta och kör” fått helt ny innebörd!! Med smala vägar och egoistiska förare, som därtill verkar lida av syndromet ”jag ska va först”, gäller det att hitta tuten, trycka så många gånger man kan och sen bara köra och hoppas på att alla andra viker undan!! Helt enkelt TUTA OCH KÖR!!

Vad de ska med det nyuppsatta trafikljuset i stan till är en bra fråga?! Idag var fortfarande ingen skillnad!

När vi bad hotellpersonalen ringa en auto-Rickshaw (tuk-tuk) för att ta oss in till centrum, undrade de om vi inte ville låna motorcykeln. Vi svarade då att risken/chansen att vi kommer tillbaka inte är så stor. Gubben bakom disken insåg då att ”just det. ni kör väl i led med en mittlinje i Sverige?”!!

Ja, för mittlinjen (på de få ställen den återfinns här) verkar då inte fylla nån större funktion, om de ens sett den?! 😉

 

På fredag är det dags för en av Keralas största högtider, Onam!! Fråga oss inte riktigt vad det är man firar men det har något att göra med guden Ganesha och en massa blommor! Återkommer med info om det på fredag! Så idag har de vart å mätt oss, de påstår att det är till våra saris vi ska böta på fredag men troligen för att se om vi blivit tjockare eller inte! 😉

 

Hoppas allt är toppen hemma!!

So long!!

/M&C