Samlade erfarenheter från Sri Lanka

Nu börjar resan snart dra sig mot sitt slut. De nio veckor vi varit borta har flytit på oerhört fort. Vilka upplevelser vi har haft, både arbetsrelaterade och personliga.

 

Vi har utvecklat många kontakter med allt från bananförsäljare på gatan nära vårt boende till vårdgivare som ihärdigt arbetande ägnar hela sin själ till sitt yrke och de barn de behandlar. Vi har lärt oss att alltid ha perspektiv på vår tillvaro och att det i varje situation, om än svårt och sorgligt på ytan, finns  mängder av positiva aspekter bara man tillåter sig att se dem.  Ta till exempel en ettåring vi träffade på en voluntär klinik för barn födda med gomspalt. Hon var född med en ovanlig gentiskt syndrom som gjorde att halva ansiktet var deformerat med medföljande gomspalt. Hon hade även ihopväxta tår och fingrar. Den här lilla flickan kom till kliniken för en uppföljning efter tidigare operation, i sällskap med sina föräldrar som kärleksfullt tog hand om henne. Hon var ett riktigt energiknippe och kröp runt på golvet och charmade oss alla i omgivningen. Kliniken som anordnas två ganger i månaden var imponerande av sitt slag. Lokaler görs tillgängliga av den Sri Lankesiska staten men allt annat är i form av donerade medel med vårdgivare som arbetar ideellt. I genomsnitt opererar man ca 300 barn om året som sedan följs i kliniken. Vårdlaget består av plastikkirurg, barnläkare, tandläkare, genetiker, talpedagog och ett antal sköterskor och medicinstuderande.

 

Vi har varit med på förskolor där man utfört karies “screening” av runt 300 barn på en förmiddag och blivit imponerade av hur snabbt och effektivt det hanterats. När barnen sedan kommit till kliniken för behandling har vi reflekterat över hur väl omhändertagna de verkat vara och att båda föräldrar varit med vid besöket. Trots låg socioekonomisk bakgrund är barnen över lag väldigt rena och välklädda.

 

Vi hade även möjlighet att vara med på en “screening” som hålls för gravida kvinnor med syfte att remittera till tandläkare för behandling av karies med medföljande kostinformation och munhygieninstruktioner. Vi blev imponerade av att en del av mödravården fokuserar just på tandvård och att det av rutin ingår att en kontroll måste göras och signeras på det formulär som följer en gravid kvinna.

 

I övrigt fick vi lära oss att i Sri Lanka är tandvården en del av sjukvården och att tandläkarkliniker gärna finns som en del av ett sjukhus. Med insikt om att munnen är en del av kroppen och flera kopplingar har gjorts mellan orala tillstånd och övriga sjukdomar känns det som om Sri Lanka ligger lite steget före i detta avseende. I motsats till Sverige där tandvård och sjukvård behandlas som två separata entiteter. Då det är uppmärksammat inom tandvården att de två bör gå ihop, känns det som vi kan ta lärdom av Sri Lanka hur det kan genomföras.

 

Vi har medvetet fokuserat mycket på det postiva med vår resa men givetvis har vi även stött på ett fåtal problem under resans gång. Vi har varit tacksamma för varandras sällskap och att vi har kunnat diskutera och reflektera med varandra över situationer som uppkommit. Vi kan definitivt rekommendera att åka två på en MFS. Som vi nämnt i tidigare blogginlägg, så har vi dels haft problem med vår handledare och dels med att genomföra vår studie och med att samla material till vår kandidatuppsats. Även om vi hade en noga genomtänkt projektplan så hade vi ingen fast frågeställning innan vi åkte utan var relativt flexibla så att vi kunde anpassa oss efter vad som faktiskt fanns för material och möjligheter på kliniken. Det har i efterhand visat sig klokt. Så även om det känts som om vi borde överge projektet vid några tillfällen, så måste vi säga: ta det lugnt, det ordnar sig! För på något sätt ordnar sig allt bara man har rätt inställning.

 

Våra erfarenheter av vår Minor Field Study har lärt oss hur viktigt det är att ha ett öppet sinne och att varje situation kan leda till nya möten och tillfälligheter att vidga sina kunskaper. Vi har fått minnen för livet som vi kommer vårda med omsorg.

 

Ett äventyr tar slut!

Nu efter 2 månaders uppehållstillstånd i Nepal börjar detta äventyr lida mot sitt slut och snart är det dags för grabbarna grus att sparkas ut. Kaffet slinker ner och väskorna vägs gång på gång. Enligt flygbolaget får vi bara ha 30 kg per person och detta har vi självklart räknat, vridit och vänt in och ut på utefter bästa förmåga. De senaste dagarna tu har resulterat i att vi just nu landat på en viktfördelning som ser ut som följer:

Jakobs väskor vägde 29.8 kg
Jonas väskor vägde 29.7 kg

Vi kan säga såhär: hoppas de inte väger handbagaget….och att MFS ”to-whom-it-may-concern” faktiskt berör någon då de 250 enkäterna tar upp en hel del av handbagagevikten…

Vad har vi lärt oss från 2 månader i Nepal då? Listorna kan göras långa men då tröttnar nog våra läsare här och vi måste återgå till vårt förra jobb som krönikörer på ”Min häst” och inhoppare för vår folkkäre Ernst Kirchsteiger när hans soffmyscharm inte räcker till bland Sveriges familjer.

Men summa summarum; Nepal slutar aldrig att förvåna. När du väl tror dig hitta i staden visar det sig att du är helt ute och cyklar. När du väl vet hur du ska beställa mat, får du in något helt annat och missförstånden beundras ideligen då man på bästa sätt försöker ha roligt istället för att tyngas ner av de små missödena. Glömmer du paraplyet börjar det alltid regna, har du det med dig blir det solsken, eller regn.

Vädret i Nepal är inget att rekommendera under den svenska sommaren. Monsunperioden här försvårar för den redan mycket ansträngda infrastrukturen. Vårat tips som förstahandsutövare och överlevare från en, enligt nepaleserna, kraftig monsunperiod är att inte besöka Nepal om du är intresserad av vacker natur då möjligheten att göra mer än endags-utflykter begränsas beroende på de senaste dagarnas väder. Vi har inte gjort några systematiska studier på detta ämne men vår hypotes är att det är många spindlar som lever och dör i en tiomiljoners-stad, vilket i sin tur resulterar i stor risk för regn för den vidskeplige… Fortsättning följer.

Människorna är extremt nyfikna på västerlänningar, Engelska är ett enkelt verktyg för att ta sig runt, speciellt i turistområdet Thamel, folket är generellt väldigt tillmötesgående och gentila av sig så det är sällan att det blir några problem. Skulle oturen vara framme så hjälps man däremot utefter bästa förmåga.

Studien är avklarad med bravur och allt har gått enligt planerna. Medans vi sitter här och räknar timmarna fram mot avgång hemåt så har vi reflekterat över saker som gått bra, kunnat göras bättre och saker som inte alls gått bra. Och det är först nu det slår oss att vi inte har någonting att nämna på den tredje punkten. Om detta beror på ren och skär tur, rätt vänner i värdlandet, bra kontakter eller vår ”exeptionella” planering är inget vi tänkt utforska vidare med er kära läsare, istället riktar vi blickarna mot himlen medans solen sakta rör sig ner mot horisonten, fyrverkerier avfyras och en trubadur sjunger serenader om våra många bragder. Mission accomplished, nu åker vi hem!

Over and out!

*Författarna har inget ekonomiskt intresse av bloggandet, vissa delar kan vara smått överdrivna. / J & J