Projektet drar igång!

Trots att förra veckan var kantad av oändliga mängder möten är det inte förrän denna veckan vi på riktigt har kunnat dra igång med uppsatsen. Fel i kommunikationen med UEW (University of education Winneba) gör dock att vi anlände mitt i en lång semesterperiod. Studenterna är tillbaka på riktigt den 8 februari och då kan våra intervjuer dra igång.

Vi har därför spenderat veckan med att börja skriva på uppsatsen. Det känns svårt att börja när det är så mycket text som ska skrivas. Vi har gjort ett tidsschema och jobbar efter det, det funkar faktiskt bra. Vi skriver på förmiddagarna här från vårt guesthouse (wi-fi är shakey, men idag funkar det bra). På förmiddagarna är alla andra gäster här på internship vilket ger oss lite egentid och bra möjligheter att kunna koncentrera oss. På eftermiddagarna möter vi professorer som är intresserade av arbetet och gör annat praktiskt arbete. I onsdags intervjuade vi den ansvariga metodikprofessorn för NO på UEW. En intervju som vi upplever gav en bra inblick i hur de tänker angående utomhusundervisning från universitetets håll. Denna veckan ska vi ut och observera undervisning på public och private schools för att få en inblick i hur skolsystemet, och framförallt NO-undervisningen, ser ut i verkligheten.

I övrigt har vi spenderat ganska mycket tid på stranden denna veckan. Det är en otrolig lyx att kunna gå dit och ta en paus i skrivandet. Vi har varit på local market och ett större “mall” i Accra (huvudstaden). Det finns inga livsmedelsbutiker här så att den maten vi vill laga får vi försöka få tag på på marknaden. En norsk tjej hittade något som liknade nutella där, men vi har ännu inte hittat den. Eftersom Winneba är en fiskeby finns många som säljer fisk i olika former. Igår lagade vi den traditionella rätten Red-Red med Roda. Rätten har fått sitt namn efter sin färg. Friterade plaintains i “red oil” (en olja som kommer från palmerna och är blandad med några kryddor- den är så god!!), och en gryta som också innehåller massa “red oil” och ingefära, vitlök, lök, paprika, tomat och bönor. Yum Yum Yum. Oljan kostar 3,50 kr så vi ska köpa oss en idag så vi kan använda den till allt. Roda tycker det är en bra idé för vi måste äta “more, more, more” så att vi blir tjocka och snygga tills när vi kommer hem 🙂 Vi var i kyrkan igår också och det var verkligen fullt ös Alla dansade och viftade med tygbitar och tamburiner över huvudet. Det var smockfullt med folk och de som inte fick plats i byggnaden fick sitta utanför. Ljudvolymen var öronbedövande och det var så varmt. Vi fick skriva våra namn på en lapp och sedan introducerade de sina långväga gäster och vi var tvugna att “stand on our feet” för att ta emot applåderna. Ghanesernas gästvänlighet upphör aldrig att förvåna oss.

Efter två veckor här är vi förvånade att vi inte har haft fler bakslag. Det känns som att det var en bra idé att vi inte hade detaljplanerat innan vi kom hit, så att vi blir anpassningsbara. Dessutom verkar det som att “african time” är ett mindset som passar oss båda ganska bra 🙂 Det stör andra mer än det stör oss. Hoppas att ni har det bra i Sverige

Helgäventyr i Solo och ny vecka

Sedan förra inlägget har vi i princip haft helg (plus lite vardag), här kommer en uppdatering

Vi hade samtal med vår handledare i torsdags om vårt arbete, vi har kommit relativt långt och känner att vi inte kan göra så mycket mer förrän vi samlat in lite data så därför bestämde vi oss för att ta ledigt i fredags. Vi unnade oss lite sovmorgon och tog oss sedan till Solo Square (shoppingcentret som ligger en 5 min promenad från vårt hus), fikade, lunchade och bokade in oss på en bio till kvällen. Därefter tog vi oss till gymmet, som vi köpt ett månadskort på, och körde ett väldigt svettigt pass, det är skönt med sådana endorfinkickar eftersom vardagen här innebär mycket stillasittande. När kvällen nalkades köpte vi en varsin popcornlåda och slog oss till ro i salongen för att se musikalen The Greatest Showman (mycket bra film, mycket sköna stolar och mycket billig bio: ca 20 kr/person).

I lördags visade två studenter från universitetet oss runt i stan, det var en supertrevlig dag där vi fick, se hela stan, lära oss en del om skolsystemet här i Indonesien samt äta god indonesisk mat. Studenterna tog oss även med till ett ställe där vi fick prova den mycket exklusiva frukten Durian som för västerlänningar kanske är mer känd för sin fruktansvärda lukt än goda smak. Det var första gången för oss båda men frukten fick helt klart godkänt även om vi inte kan hålla med dess exklusivitet, kanske får vi ge den fler försök!

Under söndagen besökte vi den populära batikmarknaden Pasar Klewer. Solo är nästan som batikens mecka och de flesta turister som kommer hit gör det just för batiken. Besöket på marknaden var spännande: trånga smala gångar med små bås fyllda till bredden med batik. Även om de flesta klädesplaggen inte tilltalade oss så är batiken vacker att se på och vi kunde inte låta bli att köpa med oss något där ifrån. Vi köpte därför en varsin duster, en form av klänning/pyjamas som vi kan gå här hemma och mysa i, våra husvärdar fick sig ett varmt skratt och tyckte att vi såg väldigt fina ut (vad gör en inte för att smälta in). På tal om att smälta in, det är omöjligt, under marknadsbesöket blev vi smygfotade av var och varannan människa, deras tillvaro liksom stannar upp när de ser oss. Samma sak gäller go- car-chaufförerna, varannan förare tar en selfie med oss i bilen!

Vi har med andra ord haft en ytterst trevlig helg och batterierna var fulladdade när måndagen knackade på dörren.

Igår, måndag, påbörjade vi våra observationer på grundskolan. Det var intensivt och mycket intryck men också väldigt spännande att få se hur matematiklektioner kan gå till här i Indonesien. Det var dock tydligt att vår närvaro påverkade lärarna och eleverna i stor utsträckning, flera lärare kom in under lektionen för att ta foto på oss och även matematikläraren besvärade sig med att ta foto under lektionen. Vår närvaro är en big deal! Idag har vi gjort vår andra observation men den fick Stephanie genomföra själv eftersom Jenny åkt på en ”indo-belly”, detta öde leder dock till en mysig eftermiddag med tv-seriemarathon och Go-food! Trots det så håller vi ju tummarna för att Jenny mår bättre imorgon eftersom alla på skolan saknade ”hon med det långa håret”. Vi har nämligen två observationer kvar att göra denna veckan, en imorgon och en på torsdag, sedan är det dags att utvärdera hur vi ska gå vidare.

En liten fotnot är till Go-car, go-food och go-jek. Detta är en form av taxiverksamhet som sker genom en app, privata förare av bil eller moppe tackar ja till din förfrågan om transport från a-b, det är billigt och bekvämt. Go-food innebär att mopedisterna går och köper maten du skrivit att du vill ha och sedan kör hem den till dig, supersmidigt. Den stora nackdelen är dock att förarna alltid ringer och ställer massa frågor (vad vi tror), Stephanies knapphändiga indonesiska räcker inte långt och trots att frasen ”jag förstår inte” sägs på indonesiska flera gånger fortsätter de babbla på indonesiska, det leder ofta till en spänd och lustig stämning på telefonen, och en matt svensk!

 

På återseeende

Framme i Winneba!

Äntligen framme i Winneba! Det är så varmt här. I veckan har vi roddat runt med boende och har tillslut landat på ett ställe som heter Manuel’s guesthouse. Det ligger  200 m från stranden och Manuel är så trevlig, rekommenderas verkligen! Rummen är helt nybyggda men har haft besök av både spindlar och kackerlackor. När vi frågade vad den enorma spindeln på Saras rum hette, kallades den “small spider”, känns super verkligen! Myggnäten är bra att ha och det känns lite som att man sover i en himmelsäng, en sjukt hård himmelsäng.

Vi upplever överlag att vi blivit väldigt välkomnade på universitetet och alla verkar vara glada att vi har kommit. De ser verkligen fram mot att lära sig pedagogik av oss, vilket inte alls är vårt mål med denna resa men vi får väl göra vårt bästa 🙂 Veckan har varit full av aktiviteter. Vi har bland annat varit på en “orientation” där olika tjänstemän från staden var inbjudan för att berätta om sina kunskapsområden. Bland annat presenterade en “Dining lady” som pratade om ghanesisk mat, fyra officerare från “immigration office” som berättade om de dyra avgifterna om vi inte skötte oss och tre kostymklädda killar som ville sälja in sina banker. Det känns väldigt långt bort från hur vi i Sverige välkomnar utbytesstudenter, men var väldigt roligt.

Vi har också varit på “Matriculation” för nya studenter på läraruniversitetet i Winneba. Det var verkligen pampigt och lite av den peppade atmosfären och välkomstkulturen skulle nog inte skada i Sverige. Vi tänkte klippa in en snutt av universitetets egna anthem, men filen var för stor. Här kommer iaf några bilder på den underbara stranden här och vår kontaktperson Andy och oss (ursäkta att bilden på bananchipset inte är vriden, vi ska vrida i fortsättningen).

Stor kram från Anna och Sara

Havregrynsgröt med kyckling

Det är nog relativt vanligt att föreställa sig hur exotiskt och glammigt det måste vara att skriva ett examensarbete utomlands. Den illusionen kan säkert vara sann i många fall men det kan också vara motsatsen till att sitta med en laptop i knäet på en vit sandstrand i solskenet.

Som ni vet befinner vi oss i en indonesisk storstad på världens mest tätbefolkade ö. Det är regnperiod och det är betong. Det är knappt några västerlänningar (vi har sett tre på en dryg vecka), vilket gör att det inte finns en tillstymmelse till möjlighet att smälta in, att bara få vara. Ovanpå det är vi de enda kvinnorna på universitetet som inte bär slöja, det tillför en känsla som är svår att beskriva.

Vi har blivit tilldelade ett rum på universitetet där vi kan sitta och skriva, det känns så fel att säg det men det känns ganska skönt. Nyfikna blickar kan vara kul att få ibland men blickarna är inte alltid så nyfikna och kommer oftare än ibland. Rummet vi sitter i har bra internet och en tillhörande toa men inget fönster: superbra plats för att producera mycket text. För är det något vi har gjort denna veckan så är det att producera text, vi har verkligen kommit igång med arbetet och det känns hur bra som helst. Kanske lät vi lite negativa i beskrivningarna ovan men vi är tacksamma för denna upplevelsen, vi gör allt för att omfamna nuet trots att det innefattar en speciell, inte helt bekväm känsla. För vi får trots allt uppleva något totalt annorlunda och vi kunde inte ha hittat en bättre plats att vara på och skriva det arbetet vi gör, temat hänger så bra ihop med platsen!

På måndag påbörjar vi våra observationer i grundskolan som vi besökte i måndags. Det ska bli oerhört spännande och vi är väldigt taggade. Vi har en observation om dagen i fyra olika klasser men alla är matematiklektioner, måndag-torsdag ska vi vara i två 4or och två 5or.

Vi har för övrigt börjar komma in i lite rutiner nu. Vi bor hos direktören, på hans övervåning finns två sovrum och ett badrum som vi har tillgång till. Det är okej, vi har bra internet nu (viktigt!) och en katt som husdjur. Vi har dock fortfarande inget handfat och heller inget rinnande vatten. Således är det skopan som gäller vid dusch de kommande veckorna. Det är också så att renligheten inte är så prioriterad. Vi har förmodligen olika krav på hygien för här är verkligen allt annat än rent och vi tippar runt på tå allt som oftast. Med det sagt så får vi en helt unik upplevelse där vi få prova på livet som äkta indoneser (om det ens är möjligt). Att bo i hus har fördelen att vi kan förvara lite råvaror i kylen och så har vi unnat oss en brödrost (så mycket för att leva som indones, en äkta indones äter ris till alla måltider). I våra skor hade ni gjort samma sak, att leva som vegetarian i denna staden är nästan lika svårt som att leva på svenska bananer – helt omöjligt (speciellt frukosten). Så därför är brödrosten en fantastiskt bra investering eftersom vi nu kan äta rostat bröd med mosad avokado och salt på! Och massvis med frukt såklart.

Soliga strandhälsningar från en överbefolkad storstad.

De första dagarna på plats

I onsdags anlände vi till Solo (även kallat Surakarta) där vi ska vara och samla in material till vår kandidatuppsats om gender equality within mathematics in primary school. Vi blev hämtade på flygplatsen av Siti som är och har varit vår kontaktperson här sedan snart ett år tillbaka då vi först kontaktade henne. Siti har under de här första dagarna visat oss campus, bjudit på lunch och erbjudit oss olika boendealternativ under vår vistelse här i staden. Just nu bor vi på campus i ett dormitory, det finns ett för tjejer och ett för killar. De ber fem gånger om dagen och dessa tillfällen är lätta att identifiera eftersom det skrålar högt i alla högtalare, den första sker 04.00 på morgonen.

Staden vi är i är en typisk javanesisk stad och universitetet vi samarbetar med är privat och det finns 150 universitet över hela Indonesien under samma koncern. Det är ett islamistiskt universitet vilket innebär att alla kvinnor måste täcka sig efter vissa premisser och alla bär således slöja. Det verkar dock som att vi inte behöver använda slöja men vi har idag fått inhandla lite mer heltäckande tröjor. Den här kontexten gör också att vi är lite ängsliga för vår undersökning eftersom den kan vara väldigt känslig.

De flesta vi träffat hittills läser på sin master eller har doktorerat och känslan vi får när vi säger att vi skriver vår kandidatuppsats är ”oj har ni inte kommit längre” – typ. En master ses i de flesta fall som självklart här och vissa har antagit att vi då måste vara så mycket yngre än dem, när vi i själva verket förmodligen är mycket äldre.

Alla vi träffat har varit oerhört trevliga och många har erbjudit oss att bo hos dem. På måndag är dock tanken att vi ska flytta hem till rektorn, vi vet ännu inte vad det boendet innebär och osäkerheten kring vår boendesituation gör oss lite otåliga. Eftersom vi ska vara här relativt länge och vi just nu befinner oss i en kulturchock känner vi att vi önskar en viss standard (välfungerande internet, handfat och rinnande vatten är väl det primära vi önskar just nu). Ett ställe att landa på på kvällarna där vi kan känna oss bekväma, smälta och bearbeta intryck hade varit mysigt!

Det har varit några intensiva första dagar här i Solo, intrycken har varit många och kulturchocken ett faktum. Min magsjuka gjorde inte heller det lättare men nu när jag är på benen igen ska vi nog kunna pusha varandra igenom detta otroligt spännande äventyret. Det är svårt att beskriva allt som rör sig i våra huvuden men kanske klarnar det med tiden när vi kommer in i någon form av vardagsliv.

/Olssons i Solo

(bilderna är från dagens besök hemma hos en genusforskare här i Solo, hon har en ateljé med sina målningar av kvinnorättskämpar och på plats var även några av hennes studenter)

Drömmen som blev sann

Det började redan för ganska precis tre år sedan, då vi, två nyvunna vänner, tillsammans satt på vår första matematikkurs och sa att vi ska göra vårt examensarbete i Asien. Och nu är vi här, i Indonesien, efter en lång planeringsperiod och en slitsam ansökningsprocess. Resan började redan i november, då vi tillsammans med Emilia åkte till Bali för att göra vår VFU. Denna upplevelse i sig hade krävt en helt egen blogg för att göra sig rättvisa, så den historian tar vi en annan gång. Vi kan i alla fall säga att det minsta den var, var fantastisk.

Efter VFU:n gick våra vägar åt olika håll, men efter fem veckor isär har vi nu äntligen återförenats i Sanur, Bali. Tyvärr har Stephies supermage kollapsat (det tog hela nio veckor med den indonesiska maten, power woman), men det stoppar inte henne; imorgon flyger vi till Surakarta, Java.

Peace out!