Tidsplan intakt och ledighet i sikte!

Då var den sista intervjun gjort! Samtidigt som det därmed känns som att en stor del av jobbet är gjort, så inser vi också hur mycket som återstår när vi tar en titt på våra transkriberade dokument. Det ska sållas, sorteras, analyseras och förhoppningsvis även i slutändan bilda något slags sammanhang. En bit kvar med andra ord, och det kommer säkert att bli bitvis jobbigt att nöta och stöta allt om och om igen, men det är också fantastiskt roligt att hantera ett material som man faktiskt själv har, tillsammans med de intervjuade, producerat. Intervju som metod är helt enkelt roligare och mer spännande än väntat!

Vi är nöjda med att vi har kunnat hålla oss till vår tidsplan och bli klara med intervjuerna i tid, att ha utrymme att gå tillbaka med följdfrågor om det behövs känns som en stor trygghet. Tidsplanen vi gjort upp innefattar även ett par dagars ledighet den sista veckan då vi planerar en roadtrip till öknen, vilket ytterligare motiverat oss att hålla hårt i schemat. Dels ska det bli skönt att få släppa uppsatsen ett par dagar för att få lite distans till den innan vi tar upp den för en sista granskning innan den ska lämnas in, och dels ska det självklart också bli kul att få se mer av landet än Windhoek.

Framför oss har vi alltså två veckors arbete med att få klart uppsatsen och en tredje vecka för lite ledighet, tre helt okej veckor i sikte om du frågar mig!

Sista (fast långt ifrån fullständiga) reflektioner

Det börjar dra ihop sig för hemfärd. Just som när jag skriver detta så sitter jag på mitt favorittorg Gudiashvilis moedani i området  Gamla Tbilisi. Torget är uppkallt efter Lado Gudiashvili som är en känd georgisk målare. Torget är ett litet ”vardagsrum” inklämt mellan små gränder gator. På torget leker barn under trädens skuggor som skyddar dem från den varma vårsolen. I torgets ena hörna sitter ett gäng gubbar från ottan till sena kvällen och spelar domino, zeka (sovietiskt hasardspel där man använder en rysk kortlek dvs. kortlekens lägsta kort är en sexa) eller backgammon. I andra hörnan så finns det ett hål i en husvägg ungeför i knähöjd där man kan sticka in huvudet och skrika ”Puri gakvt?” vilket betyder ”har ni något bröd?” Här bakas det färska naanliknande bröd som kallas ”lavash” eller ”tones puri” och de bakas i en ”tone” som är en ugn som som påminner om en tandoor (en ugn som man bakar just naanbröd i). Områdets tanter, gubbar, barn och numera jag brukar knalla dit någon gång under dagen och betala två kronor för ett bröd som lätt hade kostat femtio kronor i Östermalmshallen i Stockholm. Jag bor ungefär två minuter därifrån. Runt torget stryker det omkring små katter och ibland en och annan hund. Jag brukar sitta på det här torget någon gång varje dag och gubbarna känner igen mig och hälsar på mig. Ibland så pratar vi om ditt och datt och de har flera gånger frågat om jag vill spela tillsammans med dem. Runt spelborden är det en en salig blandning av nationaliteter. Armenierna är i majoritet följt av georgier, greker och en och annan ryss. Många av de som bor i det här området har armenisk bakgrund och man ser deras skriftspråk lite härvarstans på husväggarna. Språket de pratar vid spelboden är en blandning av alla språk tillsammans. En ställer en fråga på georgiska, den andre svarar på ryska och den tredje kommenterar spelets gång på armeniska. Språken går in och ut i varandra och skapar ett eget ”socio”-kreolspråk kopplat just till den sammansättning människor som spelar på torget. Backgammon i sig har också en helt egen terminologi fick jag förklarat för mig. Bland annat har varje tärningskombination har ett eget namn. Detta innebär alltså att man inte benämner tärningsslagen med nummer så som ”en tvåa och en femma” utan just den kombinationen heter något eget precis som alla andra tärningskombinationer. En armenier förklarade för mig att dessa benämningar kommer från gammal azeriska då spelet kom till Georgien med azeriska köpmän som reste längs Sidenvägen. Låter som en lite väl ”romantisk” förklaring för min smak men jag hoppas på att det finns någon sanning i det han sa. Mitt på torget står det en liten staty staty som föreställer ett förälskat par som kysser varandra gömda under ett paraply. Denna staty är en viktig påminnelse om ett Tbilisi som sakta försvinner. Det har till exempel lagstiftats om ett förbud om att kyssas på offentlig plats i Tbilisi. Man vill inte att människor ska uppföra sig oanständigt utan mer ”civiliserat” eller ”så som i väst”. Något som gjort mig konfunderad när jag suttit på torget är när jag tittar upp på balkongerna är att det inte hänger någon tvätt på tvättlinorna som det gör på alla andra ställen i Tbilisi. Det visar sig att kommunen har köpt ut de människor som bodde på torget och givit dem lägenheter någon annanstans i Tbilisi. Man vill göra torget mer turstvänligt och renovera eller riva de hus som är ”i för dåligt skick för att räddas” och bygga nya hotell och hippa kaféer. Detta för att frächa upp Tbilisi och visa att man minsann är på rätt väg utvecklingsmässigt. Man har redan gjort detta på ett annat torg i närheten och nu fungerar det torget som en parkeringsplats för hotellens taxibilar. Gudiashvilis moedani andas sina sista andetag… Torgets situation påminner mycket om Georgiens situation i övrigt. I många ekonomiska rapporter och andra observationsrapporter som berör Georgien pratar man om den snabba tillväxt som skett under de tjugo år som landet varit självständigt trots krig och oroligheter. Otaliga frivilligorganisationer och andra västerlnädska intressenter finns i Georgien och med deras arbete och inflytande så skapas det en länk till väst  och en idé om Georgien ur ett västligt perspektiv som börjar få fotfäste i framförallt Tbilisi. Självklart gör vissa av dessa organisationer ett bra arbete men i samband med västs närvaro så förändras Georgien på ett annat sätt. Det är otaliga ”quick fix” i Tbilisi (upprustning, utbildningar osv.) som ska hjälpa till att förstärka Georgien. Dessa processer förstärker också länken mellan Georgien och väst. Genom att visa att Tbilisi blir mer västerländskt och att man implementerar västerländk struktur och kultur (jag pratar inte om julafton, halloween och andra ytliga kulturella uttryck utan om mer subtila tankesätt som smyger sig in i det tbilisisika/georgiska samhället) så görs det på bekostnad av det som gör Tbilisi och Georgien till vad det är.  I Georgiens strävan att frigöra sig från sin historia i kopplat till Sovjetunionen och rysk imperialism så tror jag dessvärra att ”frigörelsemetoden” snärjer Georgien än en gång på ett sätt som man inte kan slå sig fri ifrån. Ett subtilare förtryck som inte är lika uppenbart. Flera människor i detta landet är minst tvåspråkiga ibland kan de tre eller fyra språk flytande. Ryska är det största andraspråket. Många kan också armeniska och azeriska. Det finns områden i Georgien där du tex. bara hör armeniska eller azeriska. Det språk som officiellt värdesätts mest numera är engelska. Det är tex. en stor merit vid arbetsansökan om du kan engelska. Om du tex. söker ett jobb i Akhaltsike (en stad med en armenisk majoritet och där man uteslutande talar armeniska) så är det fortfarande din kunskap i engelska som kan vara avgörande om du får jobbet ellet ej. Om du som grek eller ryss kan armeniska är således inte viktigt utan det är din kunskap i engelska som inte kommer hjälpa dig ett dyft i Akhaltsike. Dessa effekter av västerländskt inflytande syns allt mer i det georgiska samhället och kommer sannolikt att eskalera mer med tiden. Tror jag blivit lite väl personligt engagerad i denna utveckling då jag har vänner här som får lida just på grund av denna nya skiftning i vilken kunskap som anses ”vara viktig”. Hoppet finns trots allt kvar i Tbilisi. fler och fler unga börjar reagera då de ser hur det moderna samhället utesluter främst den äldre generationen men även den stora majoriteten georgier. En aktion planeras just nu bland många unga i Tbilisi där man planerar att ”ockupera” Gudiashvilis moedani genom att spela musik och anordna en öppen konstarena för att bevara torget som det är. Förhoppnigsvis kommer man snart att se liknande, mer kraftfulla aktioner bland de unga, som berör mer mer än bara just detta torg. Om jag får chansen så skulle jag vilje göra större studie någon gång i mitt liv där jag studerar den här subtila kolonisationen mer ingående.

När det gäller min studie så har det visat sig att jag gjort ett bra arbete (hoppas jag) allt som alt. Jag har intervjuat runt 35 personer i olika åldrar, blandat kvinnor och män. Jag har senaste veckan varit i Zugdidi och träffat en specialist i kartvelianska (Georgiska, megrelska och svan) språk. Återigen så tittades det konstigt på mig i Tbilisi när jag nämde att jag skule åka till denna ”Vilda västern-stad”. I Georgien så finns det en väldigt etablerad primordial (kultur och etnicitet är kopplat till blodsband dvs. du är grek om båda dina föräldrar är greker eller du är georgier om båda föräldrarna är georgier och med denna förståelse finns det en klar koppling till karaktärsdrag, religion och fenotyp dvs. hur man ser ut. Rasbiologi het enkelt) förståelse. Man gör en klar skillnad mellan georgier och armenier, greker och azerier tex. Däremot så är svanmännikor och megreler georgier. Trots detta så kopplar man ihop vissa fenotypiska drag med svaner och megreler. Megreler är ljushyade, blonda och det är sannolikt att de är blåögda. De har vissa karaktärsdrag som jag nämt innan. Detta innebär ju således att det existerar en primordial förståelse bland georgierna själva också. Samhället i sig är redan ganska rasistikt och när man kopplar ihop beteende och utseende bland de ”egna georgierna” så blir de stereotypa representationerna understödda av rasbilogiska aspekter. I Samegrelo så finns det många mörka personer likväl som man stöter på ljushyade och blåögda människor. Intressant är att alla som jag hade mer eller mindre att göra med i Zugdidi den här gången hade blå ögon och var blondiner. Självklart ska jag som inte är en stor supporter av primordiala förhållningssätt träffa precis sådana personer som faller inom ramen för den fenotypa stereotypen av megreler. Intressant är att man i Georgien, trots de primordiala skillnaderna (som man har som stöttepelare för att skilja på en georgier eller icke-georgier), mellan olika georgier inte ser Georgien som ett land med interetniskt mångfald bland georgierna själva. Trots att detta är den officiella synen och den mest etablerade bland georgierna, så  existerar det rasistiska konnotationer kopplat till tex. megreler eller andra ”intergeorgiska” etniciteter.  Diskussionen med dem jag talar med blir således att det inte existerar någon rasism mellan georgier för att de alla är av samma etnicitet. Däremot är det ingen som ser effekten av rasism georgierna emellan som något allvarligt, i och med att de är ”samma”, trots rasismens effekter i samhället. Detta på grund av att rasismen inte kan stödjas av primordiala faktorer. Ur mitt perspektiv som grundar sig på social konstruktion av etnicitet, nationalitet osv. så existerar rasismen i högsta grad och dess effekter är påtagliga i människors vardagliga förhållningssätt till sin omgivning. Den primordiala förståelsen finns även hos de megreler jag träffat och man talar ofta om ”renblodiga” hit och ”halvblodiga” dit. Jag är övertygad om att det är detta etablerad förhållningssätt till etnicitet som gjort att jag haft det svårt att nå fram till mina lokala handledare när jag försökt förklara vad min studie går ut på för att i deras världe kan en georgisk folkgrupp inte missgynnas på  grund av att de alla är ”renblodiga georgier”.

Jag tror att jag får fortsätta denna diskussion i min uppsats då jag känner att jag har svårt att knyta ihop diskussionen just nu. Hoppas att ni pallat läsa och att ni fattat mina tankar något sånär. Ju mer jag jobbar med min uppsatts ju mer märker jag att jag bara skrapar på ytan på något större och mer komplext som jag bara fått en första aning om.

Detta blir mitt sista inlägg från Tbilisi då jag åker hem via Istanbul på onsdag. Jag kommer ta bussen från Tbilisi till Istanbul. Ett par sköna 27 timar räknar man med. Ska träffa en kompis som lovat att visa mig runt lite. Jag kommer sakna Tbilisi och Georgien för trots allt som jag märkt och reflekterat över i min studie så är Tbilisi och Georgien ett land fullt av varma och välkomnande människor. Hoppas bara det förblir så i framtiden.

Farväl Georgien, det lilla landet men med det stora hjärtat. Hoppas vi ses igen!

Bobby

Svåra svårigheter

Vårt liv och vår studie här i Windhoek rullar på och ju fler intervjuer vi genomför desto mer komplex och svår blir den bild vi får av vårt valda uppsats-ämne. Samtidigt blir ämnet också allt mer intressant ju fler aspekter vi får av det. Även om vi redan innan vår avresa visste att hbt-frågan i Namibia är väldigt komplex och att livet för hbt-personer här inte alltid är så lätt blir det en helt annan sak att höra personer berätta om situationen och dela med sig av sina personliga upplevelser. Exempelvis fick vi under en intervju berättat för oss om hur en lesbisk kvinna som inte hade någonstans att sova, eftersom hon som öppet lesbisk inte kunde spendera natten hos någon av sina kvinnliga vänner, och därför sov över hos en manlig vän. Under natten tvingade sig mannen på kvinnan. På morgonen gick kvinnan gick till närmsta polisstation för att anmäla våldtäkten men fick till svar att ”Om hon hade uppträtt som en kvinna hade det aldrig hänt”. Resultatet blev alltså att ingen anmälan gjordes eftersom  polisen ansåg att det var hennes eget fel att hon blivit våldtagen.

Personen som berättade den här historien för oss är själv öppet homosexuell och efter att hon kommit ut offentligt har hennes telefon blivit buggad, hon har fått ta emot flera hotfulla telefonsamtal och stött på flera människor som inte vill bli sedda tillsammans med henne offentligt.

Ytterliggare en svårighet som flertalet namibiska NGOs möter är att Namibia sedan 2008 klassas som ett Upper Middle Income Country av Världsbanken. Detta innebär att flera av de länder som tidigare gav stöd till Namibia nu har dragit sig tillbaka, vilket givetvis påverkar organisationernas arbete och gör att många av dem idag kämpar för sin överlevnad. Flera organisationer arbetar idag under väldigt osäkra ekonomiska förhållanden, man vet inte om, när eller från vem man kan få ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Organisationer som arbetar med frågor som hbt, som inte direkt är prioriterade eller ens uppmärksammade av landets styrande, kan inte räkna med att få något stöd från statligt håll. I ett land där tre av fyra namibier har problem med att få sin privatekonomi att gå ihop kan de av förståeliga skäl inte heller räkna med att få privata bidrag. Trots den svåra situationen lyckas många NGOs göra ett otroligt bra arbete och vi hoppas verkligen att dom kan och orkar fortsätta kämpa!

Konsten att sova

När jag ska gå och lägga mig för att sova när jag är ute på landet har jag som vana att kolla efter djur, reptiler eller insekter i sängen innan jag lägger mig. Den här kvällen var det tomt. Jag stoppar in öronpropparna, släcker ljuset och lägger mig. Efter en liten stund hör jag ett kraffsande väldigt nära huvudet. Jag har ju öronpropparna i men jag hör det väldigt tydligt. Det är något i kudden tänker jag och sätter mig snabbt upp, kollar på den vitmönstrade kudden som jag kan urskilja i mörker. En stor kackerlacka springer över kudden. Jag flämtar till. Tänker långsamt och irrationellt hur jag ska ta mig ur denna situation. Jag har inget emot insekter men jag vill bara INTE sova med dem på min kropp. Jag kan inte ta mig ur denna situation, jag ska sova här hela veckan, så är det bara. Den bästa lösningen jag kommer på är att lägga mig med huvudet i fotändan av sängen utan kudden. Sängen saknar madrass och är hård. Det blir en hård och orolig natt. Jag vaknar till av att delar av mina händer och armar domnat bort och gör ont, måste byta ställning. Kl 4 börjar tupparna utanför mitt fönster att kuckilikua. Förbannar mig över att de inte börjar kl 7 som vi säger i Sverige. Åh, jag är så trött! Hönsen sover uppe i trädet utanför mitt fönster och börjar morgonen med någon slags gymnastik. De hoppar över till plåttaket som är ovanför mitt rum. Jag hör hur klorna slår hårt mot plåten. Sedan racear de över taket och slirar för att vända innan taket tar slut. Ljuden från klorna mot plåten får mig att rysa. Åh, jag är så fruktansvärt trött! Och jag ska hålla i en gymnastiklektion på grundskolan här i byn om några timmar innan jag ska forstätta dagens intervjuer och besök. Puh! Jag ger upp och går ut på dass och säger förbannat god morgon till alla underbara djur och insekter som hållt mig vaken. Sedan lägger jag mig i en hängmatta och försöker analysera vad jag kommit fram till i min uppsats hitills. Jag välkomnar alla djur i hela världen till denna sköna hängmatta. Jag bryr mig inte längre, jag har gett upp. Efter ett tag slumrar jag in, sover två underbara timmar under mangoträdet och vaknar på gott humör.

En bitter eftersmak efter de sista intervjuerna

Det är blandade känslor av stolthet och skam som sköljer över mig när jag vandrar till bilen den varma lördagskvällen.

Efter att precis ha avslutat min sista intervju känner jag en viss känsla av tillfredsställelse över att ha lyckats med mitt uppdrag. Samtidigt skäms jag. Jag har precis, med bestämd röst, sagt nej till min sista intervjupersons vädjan om lite ekonomisk hjälp. Han var dock förstående och accepterade den alternativa gåvan, i form av en ficklampa, som jag gav honom efter intervjun. Men jag skäms. Min sista intervjuperson är en gammal man vars hus mer eller mindre blev totalförstört förra året. Han berättade i intervjun om hur han nyligen rest 10-tals mil bara för att jobba en kväll och tjäna ihop runt 70 kronor. Han jobbar några få dagar i månaden, mer jobb finns det inte. Hans mål är att så snabbt som möjligt köpa en säck ris till sin familj, en säck ris kostar ungefär 225 kronor och räcker i ungefär två veckor.

Innan intervjun har jag och min tolk förklarat mitt syfte med intervjun och att jag inte är där för att bevilja honom framtida bistånd eller ej, jag är bara intresserad av hans åsikter kring donatorernas eventuella ansvar att bistå. Hans vädjan om lite ekonomisk hjälp kommer ändock fram i slutet av intervjun när jag har fått honom att berätta om sin till synes hopplösa situation. Jag vet att de få pengar som jag har i min plånbok är av mycket större värde för honom än för mig och jag hade utan att känna av det kunnat ge honom 50 kronor. Samtidigt vet jag att jag de 50 kronorna inte kommer att lyfta den här mannen ur fattigdom. De 50 kronorna hade kanske främst lättat på mitt dåliga samvete över den vardag jag är van vid, en vardag som den här mannen troligen aldrig kommer att få uppleva. Mitt främst skäl till att inte ge honom lite pengar, och det var också det jag sa till honom, är dock att det skulle vara i konflikt med mitt uppdrag i Gambia. Genom att ge honom lite pengar skulle man kunna argumentera för att jag plötsligt blir en donator, och då har jag helt tappat den objektivitet som jag hoppas att jag har.

På vägen till bilen, i ett försök att undvika skuldkänslor, intalar jag mig själv att jag hjälper på mitt sätt. Jag intalar mig själv att mitt arbete här och i framtiden kommer att hjälpa fler personer och mer långsiktigt än någonting annat jag skulle kunna göra just nu. Kanske är det en lögn jag försöker banka in i mitt huvud, men hur ska man annars kunna möta så mycket fattigdom utan att det påverkar en så till den vida grad att man i slutändan inte kan fokusera på sin uppgift?

I övrigt gick resan och alla intervjuer bra. Det enda missödet var när vi skulle tillbaka med färjan från Barra till Banjul. För mycket lera i hamnen gjorde att en färja fastnade och blockerade hela hamnen så att inga andra färjor kunde lasta på eller av. Efter lite drygt en timme och trots försök att bogsera loss färjan, släppte dock leran taget på egen hand. Nu, hemma hos min värdfamilj igen, ska jag försöka jobba så mycket som möjligt på min uppsats innan avfärd nästa vecka. Jag har dock planerat in lite ledighet och besök i ett naturreservat här i närheten, vilket jag ser fram emot.

/ Daniel

slutredovisning och värme

Det har varit en busy vecka här i Hanoi med förberedelser inför redovisningen! I torsdags fick vi även möjligheten att vara med vara med på ett seminarium där ämnet hållbar stadsutveckling diskuterades. Det var en mycket intressant dag där frågor som är så självklara för oss svenskar, exempelvis hantering av avloppsvatten och hushållssopor, var stora och svåra frågor att lösa. Det finns massvis av lagar och förordningar som rör miljöfrågor i landet, men eftersom det inte finns några resurser för att se till att lagarna efterföljs så är det få som följer lagarna. Om exempelvis ett nytt bostadsområde ska byggas så måste exploatörerna själva se till att det finns ett reningsverk i området för att ta hand om avloppsvattnet och likaså är sophanteringen heller inte en kommunal angelägenhet. Tyvärr är det ofta lättare och billigare för exploatörerna att betala böter för lagbrott än att faktiskt bygga och underhålla ett reningsverk.

Vi har även klarat av slutredovisningen av fältstudien för kontoret som vi har haft kontakt med. Vi har studerat två bostadsområden och en annan grupp studenter hade tittat på ett annat bostadsområde och eftersom vi läser planering och de andra studenterna arkitektur så var det mycket kul att höra hur de gått till väga och vilken syn de hade på området.

Nu kommer vi att fokusera på att skriva klart uppsatsen, men med temperaturer på uppemot 36 grader är det ganska svårt att komma igång..

დღეს მე მივდივარ ზუგდიდში – Idag åker jag till Zugdidi

En liten kort update från veckans aktiviterter. Som jag hade hoppats så blev denna vecka effektivare än förra i och med att påskhelgen är över. Har varit effektiv och intervjuat flertalet megreler med varierad bakgrund. Vissa är uppvuxna i Tbilisi, några kommer från Samegrelo och andra tvingades flytta hit efter abchazienkriget. För att få en djupare inblick i megrelernas situation i Georgien så är det ett måste att inkludera IDP-megreler. Det vore orättvist gentemot megrelska IDPs att utesluta dem ur undersökningen samt att man exkluderar viktiga aspekter i samhället som genererar och bekräftar essentiella megrelska representationer.

Jag har besökt ett område där främst IDPs från Abchazien fortfarande bor, 20 år efter abchazienkriget. De människor jag pratade med där  berättade om  hur de hittat en vardag i en ständigt oviss tillvaro. Det som först slog mig var deras positiva bemötande. De tre kvinnorna jag pratade med var alla mycket belevade, utbildade, vältaliga (på ryska), stolta och varma i sitt sätt gentemot mig. De gav ett mycket värdigt intryck. Det var svårt att koppla ihop dem med deras omgivning och att de bodde i hyddliknade hus utan isolering, bristfällig el, inga ordentilga vägar etc. Trots deras förhållande så bjöd de mig på mat och kaffe. Den georgiska gästfriheten återigen! Jag hade ett mycket intressant samtal med dem som bidrog mycket till min förståelse för hur megreler lever i Tbilisi. Ikväll innan jag åker till Zugdidi ska jag träffa några andra IDPs fast i ett annat område i Tbilisi.

Min plan i Zugdidi är att prata med fler megrelska IDPs samt att träffa personal på Zugdidiuniversitetet som jobbar med liknande frågor som jag är intresserad av.

Tror Zugdidi är vackert nu när våren kommit med tanke på alla trädgårdar som finns överallt i staden.

En annan sak som inte riktigt hör min studie till är att jag tror att ”min” katt varit ute på någon slags galej. Hon har en oroväckande stor mage sedan sist och jag tror minsan att hon har en kille någonstans bland grännderna i mitt område. Hon verkar förvisso glad och lika glupsk som vanligt så allt står nog rätt till!!!

Skickar en update från Zugididi om några dagar.

Fortsättning följer!!!

When it rains, it pours.

nu rasslar det till. som en ketchup flaska.. först inget, sen ALLT.
har haft 5 intervjuer denna vecka. otroligt spännande och lärorikt. hur de upplever sitt arbete och sin situation på ett litet fattigt sjukhus på den zambianska landsbygden. vi undersöker upplevelsen/erfarenheten av att informera hiv-patienter om sexuell hälsa och säker sex. vi har hittils lätt kunnat konstatera att WHO’s definition av sexuell hälsa inte riktigt överensstämmer med den vardag som zambiska kvinnor upplever – ”utan tvång”, nja… ett nej är oftast inte ens uttalat. utan här gäller det att släppa till när, och hur, mannen helst behagar. gör oss mörkrädda. sen gäller det inte alla förhållanden, men det är inte ovanligt. inte alls.

och på sjukhuset, häromveckan dog två barn, tvillingar, vid födslen för att det inte fanns nål och tråd, så kejsarsnittet kunde ej utföras. kvinnan överlevde.
en verklighet än på sus malmö. de jobbar hårt här och gör så gott de kan med knappa resurser och liten personalstyrka.
får en att tänka, gör en ödmjuk.

Men nu är det helg och vi ska fira veckans produktivitet med vin och middag. en svenska kommer över och joinar i festligheterna. skönt att känna att det är helg! TGIF.

Hej så länge.
Dagens låt: Moby – summer.

Mina sista intervjuer

Jag drar igen dragkedjan och spänner åt remmarna på ryggsäcken, den är fullpackad med anteckningsblock, diktafon, myggnät, övernattningsprylar och annan utrustning som kan vara bra att ha under en helg på fältet. Imorgon åker jag, min tolk och vår förare ut för att genomföra mina fem sista intervjuer. Vi kommer att genomföra intervjuerna i Kerewan och Farafenni, orter som båda två ligger på norra sidan om Gambiafloden. För att komma dit kommer vi att först åka till huvudstaden Banjul, för att sedan ta en färja över till orten Barra. Senast vi tog den färjan var när vi var på väg hem från mina senaste intervjuer, och det var färjetur som var minst sagt unik – åtminstone för min del. När vi kom till färjeterminalen senast, sent en söndagskväll, talades det om att färjan ”nog skulle avgå om två-tre timmar”. Tre timmar senare står vi fortfarande och väntar ovisst. Ännu en timme senare börjar det bli kaos, färjan är här och den är på väg att avgå snart. Det är den sista färjan för dagen, nästa kommer att gå tidigt nästa morgon, och alla vill med. Vi börjar bli nervösa, vi står inte längst bak i kön, men det är många bilar framför oss.. kommer vi att få plats på färjan? På något mirakulöst sätt, och 50 dalasis (runt 12 kronor) som min tolk gav i ”dricks” till en av färjekillarna, blir vår bil den sista bilen som tas ombord på färjan. För att vår bil skulle få plats var man dock tvungen att bokstavligen lyfta en annan bil åt sidan, det var en syn. När vi sedan hade kommit ombord på färjan var vår bil så tätt packad bredvid andra bilar att de båda framdörrarna inte gick att öppna. Trots att vågorna slog höga under den en timmes långa färjefärden till Banjul intalade jag mig själv att det skulle gå bra. Oavsett vad som hade varit tillåtet i Europa eller ej lär detta knappast vara den första gången denna färja är så tätt packad, tänkte jag tyst för mig själv. För säkerhets skull hade jag dock vindrutan nedvevad så att jag snabbt skulle kunna klättra ut om något gick snett. Allt gick dock bra och det ska bli spännande att se hur färjefärden kommer att gå den här gången, jag längtar verkligen efter att komma ut på fältet. Att skriva uppsats är i all sin ära intressant, men att komma ut och träffa de människor vars vardag och moraliska ståndpunkter det är man försöker göra rättvisa i en uppsats är ändå vad som driver min lust att skriva.

Som jag skrev om i förra blogginlägget hoppades jag i förra helgen att få chansen att följa med WFP och observera matdistributionen. Dessvärre lyckades man inte skaka fram någon plats åt mig någonstans, men jag vet att de verkligen försökte och jag uppskattar ändå gesten. Det hade varit oerhört intressant att få observera distributionsarbetet, men min uppsats står och faller lyckligtvis inte med det. Det viktigaste är intervjuerna, något som jag kommer vara helt klar med efter helgen. Nu är det förresten bara två veckor kvar innan jag anländer i Sverige igen, tiden går så snabbt.

Ett blogginlägg om intrycken, upplevelserna, och färden med färjan kommer efter helgen!

/Daniel

 

Vistelsen lider mot sitt slut…

I morgon inleder vi vår allra sista vecka här. Det är med väldigt blandade känslor som vi kan konstatera detta. Tiden har bara rusat ifrån oss, och precis när man börjat komma in i vardagen så är det dags att lämna.

Idag tog vi farväl av lärarna på universitetet, trodde vi till en början i alla fall. Eftersom vi ska tillbringa vår sista vecka i Colombo, där det finns bättre studiemöjligheter och vi har närmare till vårt studieobjekt, Sahaspura. När vi lämnat våra presenter och sagt hejdå, satt oss i en tuktuk och blivit aningen sentimentala över att det var sista gången på campus, ringer vår kontaktperson upp oss. De vill äta avskedsmiddag med oss nästa vecka innan vi åker, så på tisdag ska vi på någon form av evenemang.

I morgon ska vi tillbringa hela dagen i Sahaspura, först intervjuundersökning och därefter observationer. Det blir antagligen näst sista gången som vi besöker området, vilket också känns konstigt.

Annars har vi det bra här borta. Monsunperioden har inletts, men det innebär som tur är bara regn och åska om nätterna. På dagarna är det stekhett, därför är det skönt att sitta i ett rum med AC och skriva på uppsatsen.

Ha det bra!