Om M. Ek

Jag studerar Miljövetarprogrammet vid Malmö högskola. I vår ska jag åka iväg till Nicaragua för att samla ihop material till min C-uppsats. Under min vistelse önskar jag ta reda på vilka hinder och möjligheter det finns med implementeringen av miljöpolicys i utvecklingsarbete och fattigdomsbekämpning i Nicaragua. Detta kommer att undersökas utifrån ekonomiskt, ekologiskt och socialt perspektiv. Till min hjälp har jag Kooperation utan gränser och deras samarbetskooperativ runt om i Nicaragua. Jag hoppas på en väldigt berikande resa som ska hjälpa mig förstå mer av allt jag inte förstår och kan kasta omkull allt jag redan förstått.

Fysiskt hemma och psykiskt snurrig

Jag är hemma nu, inte helt psykiskt. Det är svårt att lämna en plats som gett en så mycket upplevelser. Jag kan inte somna utan bara tänka tillbaka..

Jag och Maria Elsa går en runda i byn Terrabona innan vi ska ta bussen till vägen där jag ska bli upphämtad av Martha Heriberta för att åka tillbaka till Managua. Vi går förbi hälsocentrumet. En kvinna kommer ut därifrån, hon är alldeles blek i ansiktet och har blodfläckar på armen och på handen där en kanyl sitter. Hon har fått dropp. Hennes mörka långa kjol har kladdiga fläckar och hennes ljusa blus likaså. Hennes hår är fettigt och uppsatt i en hästsvans. Maria Elsa verkar känna henne och presenterar oss. Hon ser helt uppgiven och tom ut. De står och pratar ett tag. Jag förstår inte allt, mitt vokabulär inom medicin är inte det bästa. Men jag förstår att hon för tre dagar sedan födde sitt andra barn med kejsarsnitt. Såret efter kejsarsnittet hade blivit infekterat och hon har mycket ont. Jag frågar Maria Elsa när vi gått vad som hänt med kvinnan. Hon berättar att kvinnans man och svärmor misshandlar henne både psykiskt och fysiskt. De hade hälsat på henne igår och sa att det var bättre om hon och bebisen dött istället. Hon har inte fått några pengar till mat eller ombyte av kläder. Jag får en klump i magen. Vidare berättar Maria Elsa berättade att hon är från Guatemala och hennes man hade tagit med henne därifrån när han var där och gästarbetade en tid. Hon har ingen egen familj här, utan bor med sitt barn och en man och svärmor som hatar henne. Vad hade jag gjort i hennes situation, hur hade jag mått?
Vi gick hem, vad kunde jag göra för att hjälpa till? Ingenting. Jag skulle åka om 20 min. vidare till Managua och den säkerhet som alltid omsluter mig. Jag ville bara gråta och skrika. Stopp! Stanna världen! Vad faan håller vi på med!?? Hur behandlar vi varandra! Jag ville bara slå sönder stolen jag satt på, göra hundra armhävningar!! Vad som helst för att få ut vad jag kände. Jag ville inte vara professionel, hålla objektivt lugn och social ton. Jag hade gjort det dag och natt i många dygn nu. Men istället famlade jag efter mina solglasögon för att dölja att jag började gråta. Varför gjorde jag det, undrar jag i efterhand. Det är väl en helt sund reaktion, men ändå ville jag inte visa hur fruktansvärt berörd jag blev. Jag försökte torkar tårarna som bara rann och rann ner för min kind. Jag gav Maria Elsa lite pengar och bad henne att de skulle gå och köpa nya trosor, kläder, mat och dryck till kvinnan så snart hon hade lämnat av mig.

På vägen till den stora vägen passar jag på att fråga om Yamileh, hembiträdet som arbetar hos Maria Elsa, om hur gammal hon är och var hon kommer ifrån. Jag hade upplevt henne en aningen obehaglig då hon hela tiden kollat på mig med ett försynt leende som saknade några framtänder. T.o.m när vi skulle sova och hennes säng som stod precis vid fotändan av min säng, låg hon och kollade på mig med ett leende (lite som hämtat från en skräckfilm). När jag frågade henne något hade hon bara sänkt blicken med ett leende och gav mig nästan aldrig något svar. Hon kändes ung men ändå väldigt gammal. Jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var. Det visade sig kanske ha naturlig förklaring. Maria Elsa berättade att hon blev föräldralös när hon var 7 år och att hennes farbror tagit hand om henne sedan dess. Tagit hand om så till vida att han misshandlat och utnyttjat henne sexuellt fram tills en månad sedan då hon rymt. När Maria Elsa fick höra talas om det hela erbjöd hon sitt hem till denna numera 18 åriga tjej, ”Hon får stanna så länge hon vill”, berättar Maria Elsa. ”Hon får mat, boende och jag har köpt nya kläder till henne. Jag försöker få henne till skolan också men det tar nog lite tid innan hon vill. Hon har djupa sår i själen.” Jag skämdes för att jag jagat upp mig angående hennes beteende och att jag känt mig obekväm på kvällarna när jag försökt att sova bredvid henne. Åh, jag vet inte om jag orkar höra mer nu känner jag.

När vi kommer fram till stora vägen hänger Martha Heriberta i en hängmatta och sover. Bredvid står en stor pickup och ett par cigaratettpaket ligger på marken under hängmattan. Vi är tydligen sena och hon har inte sovit så mycket i natt. Hon är grinig, jag tackar Maria Elsa för hela veckan och överöser henne med komplimanger om hennes arbete. Jag är för slut i huvudet av morgonens livshistorier och veckans arbete för att säga något bra egentligen.
Jag och Martha Heriberta sätter oss i pickupen, vi är båda trötta men mitt huvud går ändå på högvarv. Jag är dum nog att fråga henne om något jag tänkt på att hon sagt någon gång. ”Vad menar du att det inte finns fattigdom i Nicaragua?” , frågar jag. Jag känner hur fel det lät och hur jag inte på något sätt kan komma på i vilket sammanhang hon sa det eller vad hon menade. Jag vet ju att det ligger någonstans i huvudet, men jag får inte fram det. Helvetet bryter lös. ” VAD MENAR DU MED DET!!???”, skriker hon tillbaka. ”47 % av alla nicaraguaner lever i extrem fattigdom! Vad är det du har sett när du varit här egentligen?!” Faan! Tänker jag för mig själv. Vi har en 4 tim lång bilfärd tillsammans. Jävligt dålig timing och jag ville egentligen bara gråta minst en timme för att ta igenom morgonens berättelser. Efter ett tag lugnar hon ner sig och jag menar att jag upplever nicaraguanerna rika på kämparvilja och det finns mycket naturresurser här, som de ej tyvärr får ta del av. Vi lyssnar på musik jag frågar om hon har Los tigres del Norte, ett mexikansk dansband som jag antar att hon älskar, hon lyser upp. Puh!

Efter ett tag viker vi av vägen mot en sjö. Hon säger att hon ju lovat mig att jag skulle få bada efter den här veckans arbete. Jag vill bara gråta av lycka nu. Efter dagar och nätter av extrem hätta, utan rinnande vatten och allt annat som snurrar runt i mitt huvud nu, är ett bad i en sjö precis vad jag behöver. Medans jag byter om i ett skjul, pratar hon med ägaren till marken vid stranden om att ro ut mig i hans båt. Jag har alltid med mig baddräkten ifall att. Ägarens båt ligger vid en liten geggig strand. Vi hoppar i, han ror ut mig och säger till när det är djupt nog för mig att kunna dyka. Jag dyker i, simmar och skrattar av lycka. Han ror efter mig i sin båt. Efter ett tag känner jag att jag borde återvända, Martha Heriberta står och väntar, jag kravlar mig upp i båten och ber han ro tillbaka. Han ror tillbaka men när vi kommer in mot stranden vänder han båten och ror ut igen. Jag säger åt honom att jag vill tillbaka. Han bara ler och kollar på mig i min baddräkt. Känner mig plötsligt väldigt naken och det är jag nog i hans ögon. Faaan, tänker jag för mig själv. Jag vet att jag lätt kan simma in i land om han får för sig att kidnappa mig eller något annat, men jag tycker det är oförskämt och jag är förbannat trött på machokulturen här. Jag ber honom igen att ro tillbaka, han bara ler och säger att vi ska till andra sidan sjön att det är djupare där. Jag känner oro i kroppen. Det vill inte jag alls utan säger med mycket barsk röst att ” Nu ror du tillbaka! Min vän väntar på mig!” Han suckar och vänder om och jag kommer i land tillslut. Jag hoppar in i pickupen och vill bara till Managua och min lägenhet, jag vill bara äta, duscha, sova och smälta allt. Jag vill för en stund bara hem till Sverige.

Nu är jag i Sverige och kan inte släppa allt jag upplevt och alla jag träffat. Jag vill tillbaka till Nicaragua, jag förstår inte riktigt varför. Väl hemma försöker jag ta in mina fina vänners problem på allvar, men allt låter banalt. Inklusive mina egna nypåhittade. Kanske för att de är det, allt är relativt. Jag har det så fantastiskt bra här och jag är innerligt tacksam och glad över det, även om jag mår väldigt snurrigt efter denna händelserika resa.

Resan börjar mot lida mot sitt slut

..med betoning på lida.
Jag bode vara glad för att få slippa alla djur som vill väcka alldeles för tidigt, slippa alla insekter som jag förbannar varje morgon då de kämpar för att äta upp min mat innan mig, slippa taolettpapper med doft, slippa vattenbrist, slippa se skräp, missär och fattigdom, uppleva machokultur och höra fruktansvärda livshistorier.
Men jag vill bara gråta och inte lämna denna vackra plats. Bland vulkaner, vattenfall, stora sötvattenssjöar, stränder, växande plantage, kaffeberg, fruktträd finns underbara människor som delat med sig av sina liv för att ge mig information till min uppsats. Att komma från ett rikt land till ett fattigt sätter mig direkt i en position ovanför dem enligt det kapitalisktiska systemet. När jag erbjudit ersättning för boende och kost ute på landsbygden har de promt tackat nej. Jag var lite orolig innan resan hur folk skulle uppfatta mig, att jag snokade runt eller att jag skulle kunna hjälpa dem med ekonomiska resurser. Men människor jag mött har sagt att de är glada och stolta över att jag ville komma och hälsa på just dem, att deras historier och liv betyder något för någon annan mer än dem själva, att deras sätt att leva och tänka kan lära och inspirera andra. Det finaste jag fått uppleva är allt jag förbannat, att få ta del av det som verkligen är vad som Nicaragua består av. Jag förstår nu mer än innan att fattigdomen är institutionaliserad och att nicaraguanerna själva besitter en stor rikedom, vilken är viljan att kämpa och att organisera sig för en bättre levnardsstandard. Jag har också förstått att Nicaragua är enormt rikt land med alla naturresurser. Jag frågar mig bara hur och när kommer nicaraguanerna att få ta del av dessa? Kommer det vara möjligt innan resurserna förstörs?

Konsten att sova

När jag ska gå och lägga mig för att sova när jag är ute på landet har jag som vana att kolla efter djur, reptiler eller insekter i sängen innan jag lägger mig. Den här kvällen var det tomt. Jag stoppar in öronpropparna, släcker ljuset och lägger mig. Efter en liten stund hör jag ett kraffsande väldigt nära huvudet. Jag har ju öronpropparna i men jag hör det väldigt tydligt. Det är något i kudden tänker jag och sätter mig snabbt upp, kollar på den vitmönstrade kudden som jag kan urskilja i mörker. En stor kackerlacka springer över kudden. Jag flämtar till. Tänker långsamt och irrationellt hur jag ska ta mig ur denna situation. Jag har inget emot insekter men jag vill bara INTE sova med dem på min kropp. Jag kan inte ta mig ur denna situation, jag ska sova här hela veckan, så är det bara. Den bästa lösningen jag kommer på är att lägga mig med huvudet i fotändan av sängen utan kudden. Sängen saknar madrass och är hård. Det blir en hård och orolig natt. Jag vaknar till av att delar av mina händer och armar domnat bort och gör ont, måste byta ställning. Kl 4 börjar tupparna utanför mitt fönster att kuckilikua. Förbannar mig över att de inte börjar kl 7 som vi säger i Sverige. Åh, jag är så trött! Hönsen sover uppe i trädet utanför mitt fönster och börjar morgonen med någon slags gymnastik. De hoppar över till plåttaket som är ovanför mitt rum. Jag hör hur klorna slår hårt mot plåten. Sedan racear de över taket och slirar för att vända innan taket tar slut. Ljuden från klorna mot plåten får mig att rysa. Åh, jag är så fruktansvärt trött! Och jag ska hålla i en gymnastiklektion på grundskolan här i byn om några timmar innan jag ska forstätta dagens intervjuer och besök. Puh! Jag ger upp och går ut på dass och säger förbannat god morgon till alla underbara djur och insekter som hållt mig vaken. Sedan lägger jag mig i en hängmatta och försöker analysera vad jag kommit fram till i min uppsats hitills. Jag välkomnar alla djur i hela världen till denna sköna hängmatta. Jag bryr mig inte längre, jag har gett upp. Efter ett tag slumrar jag in, sover två underbara timmar under mangoträdet och vaknar på gott humör.

Bananproduktion i mangoparadiset

Förra veckan besökte jag en by i Chinandega som blev väldigt hårt utsatt av orkanen Mitch 1998. Trianon. Byn försvann helt och många omkom. Men de som överlevde har idag format tre olika banankooperativ. Jag har besökt två st som får stöd från och är del av organisationen CMR, Coordinadora Mujeres Rurales. Dessa två kooperativ producerar främts bananer, men också majs, ris och andra grönsaker och frukter. I byn Trianon finns en mäktig mangoallé med träd på 30 meter som ger tusentals gula söta mangos. Jag äter och äter! Det finns en mängd olika sorters mangos här och jag provar alla under veckan jag är här.

Runt omkring byn och dess små plantage som ägs av kooperativen, sträcker sig gigantiska fält av sockerrör. De ägs av familjen Pela, som äger det störtsa nationella företaget som tillverkar rom. Flor de Caña heter deras rom. Överallt på marken ligger små svarta bitar som är resultatet av grannens brända sockerrör. “De bränner året om” berättar Angela Rayo, som är ordförande för det ena kooperativet . De brända bitarna har t.o.m. tagit sig in i huset som är nystädat för min ankomst. Överallt! Senare ser jag rök och svarta moln en bit bort. Medlemmarna berättar att ibland åker de med flygplan och besprutar sockerörsfälten, som ligger precis intill deras mark. “Vinden är ju inte still precis, så vi får hit kemikalierna också. Iband uteblir vår skörd av papaya, gurka och vattenmelon pga av gifterna de släpper ut. Då klagar vi såklart.” Jag frågar vad familjen Pela gör då. “Som alltid, betalar för utebliven skörd och fortsätter bespruta.”

Många i byn är magsjuka när jag är där och jag har svårt att tänka att det är en influensa som går. Grundvattnet ligger nära, endast 3 meter ner. Jag tänker på floden som vi badade i igår. Den rinner genom fälten. Människorna använder den för att bevattna sina odlingar, att tvätta sina kläder i och att bada i. Kooperativen använder själva mindre och mindre kemikalier i sin produktion och har det senaste året börjat använda organiskt gödningsmedel. Angela Rayo berättar att de inte vill förstöra miljön de lever i och de får bättre betalt för bananerna nu. “Men det är svårt och tar tid att ändra människors mentalitet och deras produktionsmetoder. Och vad gör det för stor skillnad när vår granne flyger över oss med kemikalier! Ibland känns det hopplöst men vi kämpar för en bättre produktion och levnadsstandard.” Efter orkanen Mitch bodde vi ett hus av plast, fram tills några år sedan då vi tjänat ihop pengar till att bygga ett riktigt hus,” säger Angela och pekar på sitt hus och ler.

Hängmattor och sköldpaddor

Jag tar mig ett par påsklovsdagar och njuter av havet, hängmattor och spejjande efter jättesköldpaddor. Har inte sett någon ännu. De är smarta och kommer inte i land för att lägga sina ägg nu. Under påskveckan väntar även flertal tjuvjägare på stranden som gärna sätter klorna i sköldpaddsäggen.

Snart har jag varit här halva tiden. Det har gått fort. Känner att jag samlat mycket information till min uppsats redan, men jag skulle gärna vilja stanna en längre tid. Jag träffar en massa spännande personer hela tiden och att sova i hängmatta på stranden är det skönaste för själen.

Extrem torka, slangbella och kämparglöd

Den här veckan har jag tillbringat i den torra zonen av Matagalpa. Det är en fruktansvärt varm, dammig och fattig zon. Jag har besökt kvinnliga lantbrukskooperativ som har, eller gärna vill ha något slags bevattningssystem. Ett företag kom och presenterade sitt pedalpumpbevattningssystem. Pumpen likanr en “indorwalking” maskin, vilket betyder att bönderna inte behöver el för att använda den och får lite extra motion. Det är en god idé och vi hade det roligt med att trampa men jag tror inte den håller så länge tyvärr.

Förutom detta har jag bland annat lärt mig skjuta med slangbella, ridit mula och träffat den hårdaste och tuffaste kvinnan jag någonsin mött. Martha Heriberta Valle Valle. Hon var grundare och ordförande för den första Latinamerikanska kvinnorörelsen, grundare av UNAG, den största nationala bondeorganisationen, grundare och nuvarande orförande för FEMUPROCAN, federationen för kvinnliga lantbrukskooperation. Hon låg i fronten i inbördeskriget, och menar att ” det är tråkigt att inte ha några vänner, men ännu tråkigare att inte ha några fiender.” Denna kämparglöd har jag aldrig förrut skådat, och jag vet att den är guld värd för Nicaraguas utveckling.

Kaffebergen i Miraflor

Jag får bo hos Marwin Pérez, ordförande för kooperativet Vicente Talavera, och hans fru Mefalia i Miraflor den här veckan. Familjen har utöver kaffeproduktionen 400m2 mark som de odlar på för egen konsumtion. Stolt visar han mig ner i dalen och den sluttande marken som de odlar på. Han frågar om jag vet något om inbördeskriget och berättar att flera hemska strider utkämpades just på denna sluttning. Idag syns inga spår efter kriget mer än ett utedass längre bort, vars väggar lyser av svart och röd plast, dvs sandinisternas färger. Jag kommenterar att där står en sandinist-toa. Han skattar högt och vi går vidare nedför.

På hans mark har de planterat, avokado, olika sorters apelsin, en mängd olika sorters bananer, guajava, manadarin, mango, majs, yuca, svarta bönor och Canavalia bönor som de sår bara för att fixera kväve till marken. Sedan har han planterat olika träd bara för att ge skugga till växterna och marken. Han berättar att intäkterna från kaffeproduktionen varar bara under skördesäsongen november-februari därför måste alla familjer odla vid sidan av för egen konsumtion och eventuellt för att sälja till den lokala marknaden. Vidare berättar han att allt han och hans familj producerar ska självklart vara ekologiskt och han skulle aldrig tillsätta kemikalier i naturen.
Jag fascineras av alla olika metoder de har för att tillsätta näring, förhindra erosion och hålla insekter borta.

Ordet diversifiering är något som ständigt ekar i mitt huvud under vistelsen. När jag åker tillbaka till staden Estelí känner jag ett enormt sug efter att åka tillbaka när skördesäsongen sätter igång.

En vecka på motorcykel

Njuter av en fantastisk vecka i Masaya. Åker motorcykel runt till olika ekologiska lantbrukskooperativ och gör intervjuer och observationer. Ordet monokultur finns inte i detta diverisfierade land. Får vara med på utbildningar om hur organiskt gödningsmedel tillverkas. Jag har också fått delta i utbildning om vad, varför och hur jämställdhetsperspektiv kan och ska integreras hos de kooperativ som organisationen jag är hos nu får stöd ifrån. Igår kväll, i kollsvart mörker fick jag lära mig att hämta honung från miljoner surrande bin.
Har med min dator men jag är för trött för att skriva på kvällarna. På lördag och söndag ska jag försöka skriva hela dagarna.

Vackert smutsigt

Varje morgon tar jag en promenad innan det blir varmt. Det finns en gammal nedlagd fabrik precis bredvid jordplätten jag går runt. Den har lånats ut till flyktingar(naturkatastrof flyktningar) under ett års tid, medan regeringen låtit bygga upp nya hem till dem. De ska flytta ut därifrån idag så de städade fabriken, dvs brände sopor och skräp på marken utanför. Fruktansvärt frän och stark lukt från ångorna. Smala hästar och grisar som står och äter sopor o torkat gräs, solen som går upp, en temporär cirkus som placerat sig alldeles bredvid, cirkusartister som sover i hängmattor. Någon har bundit fast sina fighting tuppar på marken och klipper deras vingar, vilket inte uppskattas av tupparna själva. Damm och jord som yr runt de män och pojkar som spelar fotboll i mitten av jordplätten. Vi kanske är ca 40 personer som går runt och runt. Det är en vacker smutsig plats.
Skulle vilja filma eller fotografera men jag kan inte gå omkring med en kamera synlig tyvärr. Bor i ett slumområde med väldigt många risker som lurar runt hörnet, om jag ska tro på allt som sägs. Jag kanske gör det ändå någon gång.

Samarbetet med min handledare är inte riktigt som jag tänkt mig. Måste tänka om och anpassa mig lite mer än vad jag vill. Hon är hjälpsam men jag varken skriver eller pratar perfekt akademisk spanska så det blir lite missförstånd. Nästa vecka ska jag börja med mina intervjuer och åka ut på olika plantage, det känns både lite läskigt och kul. Min största oro är nog att de inte ska förstå mig och att jag inte förstår dem, så står jag där i 4 dagar utan att fatta någonting!