Vårt liv och vår studie här i Windhoek rullar på och ju fler intervjuer vi genomför desto mer komplex och svår blir den bild vi får av vårt valda uppsats-ämne. Samtidigt blir ämnet också allt mer intressant ju fler aspekter vi får av det. Även om vi redan innan vår avresa visste att hbt-frågan i Namibia är väldigt komplex och att livet för hbt-personer här inte alltid är så lätt blir det en helt annan sak att höra personer berätta om situationen och dela med sig av sina personliga upplevelser. Exempelvis fick vi under en intervju berättat för oss om hur en lesbisk kvinna som inte hade någonstans att sova, eftersom hon som öppet lesbisk inte kunde spendera natten hos någon av sina kvinnliga vänner, och därför sov över hos en manlig vän. Under natten tvingade sig mannen på kvinnan. På morgonen gick kvinnan gick till närmsta polisstation för att anmäla våldtäkten men fick till svar att ”Om hon hade uppträtt som en kvinna hade det aldrig hänt”. Resultatet blev alltså att ingen anmälan gjordes eftersom polisen ansåg att det var hennes eget fel att hon blivit våldtagen.
Personen som berättade den här historien för oss är själv öppet homosexuell och efter att hon kommit ut offentligt har hennes telefon blivit buggad, hon har fått ta emot flera hotfulla telefonsamtal och stött på flera människor som inte vill bli sedda tillsammans med henne offentligt.
Ytterliggare en svårighet som flertalet namibiska NGOs möter är att Namibia sedan 2008 klassas som ett Upper Middle Income Country av Världsbanken. Detta innebär att flera av de länder som tidigare gav stöd till Namibia nu har dragit sig tillbaka, vilket givetvis påverkar organisationernas arbete och gör att många av dem idag kämpar för sin överlevnad. Flera organisationer arbetar idag under väldigt osäkra ekonomiska förhållanden, man vet inte om, när eller från vem man kan få ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Organisationer som arbetar med frågor som hbt, som inte direkt är prioriterade eller ens uppmärksammade av landets styrande, kan inte räkna med att få något stöd från statligt håll. I ett land där tre av fyra namibier har problem med att få sin privatekonomi att gå ihop kan de av förståeliga skäl inte heller räkna med att få privata bidrag. Trots den svåra situationen lyckas många NGOs göra ett otroligt bra arbete och vi hoppas verkligen att dom kan och orkar fortsätta kämpa!
