Svåra svårigheter

Vårt liv och vår studie här i Windhoek rullar på och ju fler intervjuer vi genomför desto mer komplex och svår blir den bild vi får av vårt valda uppsats-ämne. Samtidigt blir ämnet också allt mer intressant ju fler aspekter vi får av det. Även om vi redan innan vår avresa visste att hbt-frågan i Namibia är väldigt komplex och att livet för hbt-personer här inte alltid är så lätt blir det en helt annan sak att höra personer berätta om situationen och dela med sig av sina personliga upplevelser. Exempelvis fick vi under en intervju berättat för oss om hur en lesbisk kvinna som inte hade någonstans att sova, eftersom hon som öppet lesbisk inte kunde spendera natten hos någon av sina kvinnliga vänner, och därför sov över hos en manlig vän. Under natten tvingade sig mannen på kvinnan. På morgonen gick kvinnan gick till närmsta polisstation för att anmäla våldtäkten men fick till svar att ”Om hon hade uppträtt som en kvinna hade det aldrig hänt”. Resultatet blev alltså att ingen anmälan gjordes eftersom  polisen ansåg att det var hennes eget fel att hon blivit våldtagen.

Personen som berättade den här historien för oss är själv öppet homosexuell och efter att hon kommit ut offentligt har hennes telefon blivit buggad, hon har fått ta emot flera hotfulla telefonsamtal och stött på flera människor som inte vill bli sedda tillsammans med henne offentligt.

Ytterliggare en svårighet som flertalet namibiska NGOs möter är att Namibia sedan 2008 klassas som ett Upper Middle Income Country av Världsbanken. Detta innebär att flera av de länder som tidigare gav stöd till Namibia nu har dragit sig tillbaka, vilket givetvis påverkar organisationernas arbete och gör att många av dem idag kämpar för sin överlevnad. Flera organisationer arbetar idag under väldigt osäkra ekonomiska förhållanden, man vet inte om, när eller från vem man kan få ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Organisationer som arbetar med frågor som hbt, som inte direkt är prioriterade eller ens uppmärksammade av landets styrande, kan inte räkna med att få något stöd från statligt håll. I ett land där tre av fyra namibier har problem med att få sin privatekonomi att gå ihop kan de av förståeliga skäl inte heller räkna med att få privata bidrag. Trots den svåra situationen lyckas många NGOs göra ett otroligt bra arbete och vi hoppas verkligen att dom kan och orkar fortsätta kämpa!

På plats

Nu har vi varit i Windhoek i drygt en vecka och hittills stortrivs vi. Dom vardagliga rutinerna, inkluderat mycket uppsatsskrivande men även en del pool-häng, börjar falla på plats.
Sedan vi skrev MFS-ansökan och vår presentation här på bloggen så har vi ändrat och anpassat vårt syfte en del. Det vi nu vill undersöka är vilken betydelse mänskliga rättigheter har för namibiska hbt-organisationers arbete. Använder de sig av mänskliga rättigheter i sitt arbete och i så fall på vilket sätt? Är mänskliga rättigheter ett effektivt verktyg? Varför/varför inte?
Att undersöka vilken betydelse mänskliga rättigheter kan ha för organisationer och hur dom kan användas praktiskt känns som en bra avslutning på tre års studier som, undantaget praktiken, huvudsakligen har belyst mänskliga rättigheter ur ett teoretiskt perspektiv.
För att få svar på våra frågorna vill vi intervju personer som är engagerade i namibiska hbt-organisationer. Än så länge har det gått lite trögt med att boka in intervjuer men vi har kontakt med flera organisationer som vi hoppas på att kunna intervjua folk ifrån och en hel del tid kvar att göra det på så det löser sig. Så länge skriver vi på övriga delar av uppsatsen vilket innebär att vi lär oss mer om bland annat sociala rörelser, Namibia, hbt-rörelsen i Namibia och kopplingen mellan sociala rörelser och mänskliga rättigheter och mellan mänskliga rättigheter och hbt-frågor. Kunskaper som vi ändå behöver för vår uppsats och som kan vara bra att ha innan vi genomför intervjuerna.

Vi har hunnit se oss omkring i Windhoek en del och det som gör oss mest förvirrade och som vi har svårt att se hur vi ska kunna förstå eller vänja oss vid är trafiken. Det är vänstertrafik, vilket gör det väldigt rörigt, det saknas övergångsställen i princip överallt och där dom väl finns är det grön gubbe i två sekunder innan det börjar blinka rött så att man får springa över, taxibilarna som kör förbi tutar konstant för att påkalla uppmärksamhet och folk kör allmänt lite hur dom vill och väldigt fort. Så promenaderna blir inte särskilt lugna och sköna utan snarare mer stressade och förvirrade.
Men det är sånt som är lättare att stå ut med när det varje dag är 25-30 grader varmt och solen skiner från en klarblå himmel!

Nedräkning!

Nu är det nedräkning på allvar, idag är det fredag och på måndag åker vi! Jag tror att det är först under förra veckan som vi verkligen började förstå att vi ska åka och att vi ska åka väldigt snart! En bidragande orsak till det tror jag var att vi fick klart med boende under förra veckan. Det har inte varit så lätt att via internet hitta ett boende som var billigt, säkert, hyfsat centralt och som hade plats för oss i ett rum vi ville ha under den period vi ville, men nu är det alltså fixat och det känns så himla skönt!

Det känns faktiskt som att det var ganska länge sedan som jag satt och grät i frustration över att vår stipendieansökan inte blev så bra som jag ville (uppenbarligen blev den iaf tillräckligt bra för att få stipendiet) och som att det har hunnit hända en hel del sedan dess. Vi har bland annat avslutat vår praktiktermin och två delkurser på vårterminen, vaccinerat oss, varit på förberedelsekurs i Uppsala och träffa vår handledare några gånger. Denna sista veckan innan avfärd har både Lina och jag också hunnit med att vara rejält sjuka så nu hoppas vi att vi har fått vår beskärda del av sjukdomar och kommer att vara friska och pigga i två månader!

Det bästa är att vi verkligen känner oss redo och peppade på att åka nu! Det känns som att alla bitar har fallit på plats så nu längtar vi bara efter att det ska bli måndag så fort som möjligt! Eller allra helst tisdag så att vi har klarat av flygresan och landat i Windhoek.

Hej så länge och hörs igen när vi är framme i Windhoek, Namibia!

Flygbiljetter

Tänkte tipsa om var vi hittade dom allra billigaste flygbiljetterna! Det gjorde vi på sidan http://www.allaflygbiljetter.se/. Under de tre-fyra dagar som gick från att vi började kolla på flygbiljetter tills vi bokade hann priserna gå upp med ca 500 kr per biljett, ingen jättesumma men pengar som man kan ha betydligt roligare för än att sitta och vela. Så till er som inte har bokat flygbiljett än är mitt tips att boka så snabbt som möjligt! Om man då inte har så mycket is i magen att man vågar vänta till sista minuten och hoppas på ett fynd, något som definitivt inte var ett alternativ för oss.

Vår resa kommer enkel väg att ta lite drygt 22 h och tar oss från Kastrup, Köpenhamn till Heathrow, London vidare till Johannesburg, Sydafrika och slutligen till Windhoek, Namibia!

Möte med ny kultur…

Sitter i Namibia och tänker på min framtida MFSresa till Indien. Här i Namibia möter jag ny kultur, nya företeelser hela tiden, även om jag redan varit här en gång tidigare. Jag är i Swakopmund på tjänsteresa och möter andra kommunalt anställda samt kommundirektören vilket underlättar kulturkrockarna (de uteblir för det mesta) och även förståelsen för den okända kultur jag möter. Men känslan av att vara iväg, möta andra och se annat ger ändå en inblick i för vad jag kommer att möta i Indien. Ett land jag aldrig ens varit i tidigare.

Det ska verkligen bli kul att komma iväg. Spännande att se om jag kan göra det jag tänkt mig eller hur det blir om jag inte kan göra det jag tänkt mig. Och att möta en annan och för mig okänd kultur under så pass lång tid, ska bli så intressant. Namibiaresan ger försmak. Och mersmak…

Nedan en bild på hur en afrikansk familj kan bo och ha sina djur. Bilden är tagen ett tiotal mil nordost om Swakopmund.

//Åsa Hellström

Afrikanskt familjehus i öknen

Afrikanskt familjehus i öknen

Beviljat MFS & bokade biljetter, galet spännande & lite nervöst!

Jaha, då sitter jag (Lina) här och skriver vårt (mitt och Jennys) första blogginlägg.

Det känns inte som att det var så länge sedan som vi satt på ett cafe och  klurade på vad vi ville undersöka i vår c-uppsats, och nu helt plötsligt sitter vi här med ett beviljat stipendium och bokade resor. Och om några månader beger vi oss till Namibia för att undersöka mr-statusen för hbt-kvinnor i landet. Det känns galet spännande och lite nervöst! Det är ju så mycket som ska fixas, allt från att hitta rätt litteratur till att se till att vi blir ordentligt vaccinerade. Jag blev i alla fall lättat idag när jag fått reda på att vi antagligen slipper malariaprofylax, har hört så mycket om dess biverkningar så den slipper vi gärna. Mer orolig blev jag när jag fick höra hur kosten nästan uteslutande i Namibia består av kött, både jag och Jenny är vegetarianer OCH blir lätt griniga om vi inte får ordentligt med mat i magen… Jaja, det löser sig väl, vi får väl packa ner ett lass proteinpulver eller nåt så att vi reder oss.

Vad som ska göras här näst är jag lite osäker på, resan är bokad, bloggen dras i skrivandets stund igång och förberedelsekursen är vi anmälda till så jag vet inte riktigt vad som kommer härnäst. Kanske är det dags att börja finslipa lite på våra frågeställningar, leta boende i Windhoek där vi kommer att utgå ifrån, söka litteratur, komma på vad vi egentligen söker för svar i de intervjuer vi tänker utföra, oj…ja,det finns nog en hel del att göra märker jag nu när jag sätter det på print!

Well, det är väl bara att sätta igång!

Vi hörs!