Om Åsa Hellström

Mitt namn är Åsa Hellström och jag läser magisterkurs på Malmö högskola inom utbildningsvetenskap med inriktning mot fackdidaktiskt naturvetenskap. Under våren 2012 kommer jag att vara i Indien, närmare bestämt kring Bangalore under 9 veckor pga det MFS-stipendium jag sökt och erhållt. Under min tid i Indien kommer jag att se på vilka faktorer som påverkar lärarna i deras undervisning i naturvetenskap med hänvisning till elevernas möjlighet till påverkan i samhället. Jag kommer att försöka delta i undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena i skolan och sedan intervjua lärare. Vanligtvis finns jag annars på miljöförvaltningen i Malmö där jag arbetar sen 10 år tillbaka, med miljöfrågor och lärande i olika projekt och i Djupadal där jag bor med familjen.

Lämnar Indien om några timmar. För denna gång…

Snart är det dags för mig att lämna Indien och min MFS. Det är givetvis blandade känslor. Det ska bli skönt att komma hem igen till det invanda, det jag känner igen men framförallt familjen o vänner. Men samtidigt hade det varit kul att kunna vara kvar och skriva klart uppsatsen. Hemma blir det ju inte riktigt samma sak när jobbet startar. Miljön, maten och vädret är ju heller inte riktigt samma som hemma. (Här har det inte regnat på två månader, inte varit molnigt på två månader eller någon blåst att tala om.) Men jag kommer att komma tillbaka till Indien på ett eller ett annat sätt. Men aldrig som en MFSare dock.

Min MFS-vistelse kommer jag att bära med mig så länge jag lever – både det positiva och det mindre positiva. Det har verkligen varit upp och ner under tiden här. Ibland har det inte blivit riktigt som jag tänkt mig men ibland har det också uppstått möten, som jag inte kunde förutse alls. Bäst av allt har varit skolbesöken, samtalen med lärarna (bortom diktafonen), maten, vädret, värmen, myllret av människor, den hektiska trafiken, det annorlunda sättet att se på olika saker o ting. Men allt beror ju på hur jag har sett på det hela. Allt ovan kan också vara det värsta med Indien.

Packningen är gjord. För några dagar sedan skickad jag iväg ett paket med lästa böcker, utskrivet material, lite kläder och annat smått o gott. 9 kg mindre att ta i resväskan. Jag har ingen aning om min övriga packning o dess vikt men det upptäcker jag nog på flygplatsen.

Så Bye Bye Indien för denna gång!

//Åsa

Tiden rinner iväg!!

En endaste, liten ynklig vecka kvar av min MFS i Indien, Bangalore återstår. Jag känner att jag nog kunnat stanna några veckor ytterligare pga flytet jag har och den input som jag får. Saker o ting har börjat falla på plats…

Men jag behöver också avsluta min vistelse i Indien. Shoppa lite till familjen, göra det jag tänkt göra sen jag kom (fisk-fotbehandling tex) och ha afternoon tea på ett fänsi plejs i stan eller bara uppleva de gigantiska träden i den stora park som ligger mitt i Bangalore.

Så nu återstår en veckas hårt arbete för att få ihop alla lösa trådar som finns. Sen tar jag nystandet med mig o fortsätter på min kammare hemma. Det är en skön känsla att uppleva ett arbete som går framåt.

//Åsa

Eller hur?

Eller hur?

Miljöombyte till 100%

Under några dagar har jag bytt miljö, träffat andra människor och funderat lite. Jag har varit norrut i Indien på ”sista-minuten-resa” och fick ihop en trevlig tur. Under dessa dagar har jag sett platser och företeelser, jag aldrig tidigare sett eller varit med om. Det har varit så många intyck att en del av förra veckans händelser bleknade bort. Jag har ridit elefant i Jaipur upp mot Amber Fort, precis som förr i tiden. Jag har sett Taj Mahal som är en otroligt imponerande byggnad och så har jag sett liv och död i Varanasi.

Jag har verkligen fått ny inspiration till mitt arbete med uppsatsen, fältarbetet och mina kontakter. Under den tid som är kvar, två veckor, kommer jag enbart att arbeta självständigt och försöka få ihop den lilla information som saknas, på egen hand, för att kunna skriva en del av bakgrundsarbetet. Jag är återigen full av hopp att få ihop det som behövs.

//Åsa

Funderingar över värde, ansvar och tillit

Ibland är det svårt det där med olika kulturer. Riktigt svårt. Det är då det uppstår ”kulturkrockar”. Det kan till och med vara så att hinder är undanröjda och kommunikationen är klar som kristall men att det ändå inte blir som man tänkt sig i slutändan. Vems är då ansvaret? Var finns tilliten resten av tiden? Moraliskt ansvar? Mindre värd som student? Mindre värd som utlänning? Mindre värd som kvinna? (Det sista vill jag nästan inte skriva, men kan ändå inte låta bli.) Hur går man vidare?

Nu tar jag några dagar ledig: från studie, organisation, geografiskt område och dator. Det ska bli skönt.

Jag låter bilden sammanfatta mina åsikter och känslor om Indien och min MFS.

//Åsa

tummen_upp

tummen_upp

Halvt om halvt

Halva tiden i Indien har gått.
Halva jag vill stanna kvar.
Halva jag vill åka hem.
Halva min tand är borta.
Inte ens halva min uppsats är utkastklar.
Halva jag vill skriva klart nu.
Halva jag vill på semester o vila.
Min bättre hälft vill nog att jag kommer hem snart.
Halva jag har inte försvunnit.
Halva högen med böcker har jag läst.
Hälften + hälften av mina intervjuer är klara.

Detta var ett halvhjärtat försök att vara lite rolig mitt emellan halvlekarna.

Mycket är intressant med MFS, en del är frustrerande, annat helt nytt och vissa saker gammal skåpmat.

Det svänger kraftigt från ena dagen till den andra och även inom samma dag.

De kulturskillnader jag kunde förutse och läsa mig till, är ok. Det handlar om skillnader i skolorna, att landsbygden är fattig, vissa delar av städerna är väldigt rika och olika klimat/kulturer vad gäller arbete och arbetsinsatser och så vidare. Jag kunde tänka mig olika företeelser som skulle kunna hända, baserat på den erfarenhet jag har, men ibland så dyker det upp små guldkorn som jag inte kunde tänka mig…

Det är då jag hamnar i situationer där jag har liten kunskap eller ingen alls och lär mig nytt. Elever berättar om saker som jag inte vet något om. Då blir det svårt både med språket och förståelsen. Jag har ju ingen aning om jag missförstår dem, hör fel eller bara är ute o snurrar. Då ber jag dem oftast att skriva i min anteckningsbok och förklara mer ingående. Det ger en annan kontakt när jag faktiskt säger att jag inte ens känner till det, som de pratar om. Eleverna fnissar lite förläget, skriver prydligt och snirkligt i min bok, och tycker säkert att jag är märklig men sen lägger de sin blyghet åt sidan och berättar. Då blir de spontana och hjälper varandra och en diskussion uppstår. En härlig känsla.

Samma sak gäller lärarna. De är dock mer övertygade om att jag inte hör ordenligt, så de upprepar oftast samma ord om och om igen. Dock utan resultat – dvs jag begriper inte mer eller bättre för det. Sen händer samma sak här som med eleverna. Det är inte längre någon situation där jag ställer frågor o sen antecknar ett svar – utan en situation som går ut på utbyte. Dessa situationer, både med eleverna och lärarna, uppstår alltid utanför själva intervjutillfället då samtalet är mindre tvunget eller mindre uppstyrt – men inte mindre viktigt.

Och så får jag googla när jag kommer till internet. Det visar sig att jag verkligen inte hade en aning om vad de berättade för mig o jag känner tacksamhet för att jag blivit lite rikare på kunskap.

Helt nya insikter tar lite längre tid och har inte samma aha-känsla men de kommer med hårt arbete och tankeverksamhet. Insiktsdagar avslutas alltid med ett leende på läpparna.

Annars så händer typ ”inget” denna vecka. Hela veckan stavas ”transkribering”.

//Åsa

PS: Skickar med en annons från en stor, indisk morgontidning – för hälsa o goda skolresultat.

PS2: Igår mötte jag ett Indien jag inte vill möta. Tog rickshaw-taxi hem och det visade sig att föraren var ordentligt berusad. Taxistoppet är precis utanför byns bar och många gör (nog) ett pitstop där, innan de sätter sig bakom ratten eller styret. Det höll på att gå riktigt illa flera gånger på den lilla sträckan på 2 km, mellan affären och där jag bor. Jag klarade mig helskinnad men med hjärtat i halsgropen! Han fick ingen dricks…

Hälsa o framgång i Indien

Hälsa o framgång i Indien

 

MFS och sidospår…

Det inträffar alltid något varje vecka som inte är knutet till min MFS alls. Det berikar både min vistelse här och mig som person. I slutändan också mitt arbete, hoppas jag.

Vad jag har varit med om här är tex ett stort indiskt bröllop med över 2000 gäster. Jag blev inbjuden sådär rakt från gatan och blev bjuden på (frukt)drink, snacks, hoppborg, spunnet socker, middag och deltagande i både mottagningen och ceremonin dagen efter. Det var otroligt intressant och så fint. Dock har jag aldrig någonsin känt mig så färglös som jag gjorde i mina vanliga västerländska kläder. Det var ett arrangerat äktenskap, bruden 20 år och brudgummen 26. Bruden är, som sig bör, ljusare i hyn än brudgummen – det är viktigt. De verkade ändå ganska glada, dock mycket nervösa. Ena bilden är från mottagningen och den andra från ceremonin. Efter bröllopet flyttar bruden från sin familj, in till sin man, som fortfarande bor hemma. Detta är inget konstigt. För dem.

Klicka på youtube-länken och ni ser hur de serverar middag på bröllop här i Indien. På bananblad som sig bör i södra Indien. Inga bestick o man äter enbart med högra handen – även varm och såsig mat. http://youtu.be/3xgpm0YnkjM

Det dräller in nya vänner med andra vanor än mina, på facebook. Människor jag träffar på mina turer till stan och ”kollegor” vid organisationen som jag är koppad till. Unga människor ute på volontäruppdrag från olika delar av Indien och världen. Det är så härligt att se och höra deras engagemang och få vara med om det som de åstadkommer. Det finns många gräsrotsrörelser här i Indien som jobbar för den ”goda sidan”. Världen kommer att se annorlunda ut med dessa människor i den. Det är jag säker på.

Strömmen går med jämna mellanrum. Då får man hitta på något annat. Antingen sitter jag på balkongen o läser i skumrasket (och blir myggbiten) eller så läser jag en bok i ficklampsljus och dricker en kopp te. Spisen är ju gasspis, så te får jag alltid. Att inte sakna el är märkligt men jag har vant mig vid att göra annat.

Likaså tvätten. Ingen torktumlare, inget torkskåp. Nu är det visserligen varmt här men ingen extra energi behövs. Tvätta 40 grader? Aldrig. Enbart kalla tvättar här. Tv? Har jag bara sett en avstängd sen jag kom hit o det var på hotellrummet. Endast kallt vatten i kranen i handfatet och i köket? Ja, det går bra det också.

Att kunna äta mat på gatan som är superfärsk och som är helt okänd är också något intressant. Många vill inte äta från gatuståndens matvagnar men det är ju så otroligt färskt (läs: nylagat). Dock passar jag mig för rå mat som sallad, halvstekta ägg och majonnäs. Och glass (tyvärr). Känner inte för att bli magsjuk o än har jag klarat mig (fast en liten släng har jag haft). På bilden nedan ser ni de kryddiga och friterade potatis- och linsbollar som jag köper i byn. Nya, varma och supergoda. 2 Rs styck. Det är 30 öre.

Att indierna tittar (läs: stirrar) efter mig på gatan – gör inget. Att de nästan ibland är ohövliga – gör inget. Att de inte tilltalar mig om jag har manligt sällskap med mig – gör inget. Att de inte tror att jag inte vet hur mycket taxin ska kosta – gör mig inget. Det är annorlunda här och skillnaderna får jag ta, helt enkelt.

Längtar efter familjen och vännerna – ja, det gör jag. Saknar jag Malmö – ja, ibland. Saknar jag jobbet – (handen på hjärtat?) – nej. Saknar jag kollegorna – ja. Tänk vad härligt det ändå är att få tillbringa drygt 8 veckor i ett annat (läs: varmt) land, mitt under de kallaste månaderna på året. Att få en paus från vardagsrutinerna hemma och samtidigt få göra något utvecklande och kunskapshöjande.

Att komma iväg på ett MFS berikar på många sätt. Mycket mer kunskap och otroligt mycket mer erfarenhet och många fler sidointryck. Men det gäller att också kunna se och ta emot allt som man upplever.

PS: Jo, jag saknar jobbet

Friterade lins- och potatisbollar i byn

Friterade lins- och potatisbollar i byn

Mottagningsceremonin på ett indiskt bröllop

Mottagningsceremonin på ett indiskt bröllop

Vigselceremonin på ett indiskt bröllop

Vigselceremonin på ett indiskt bröllop

 

Härliga Indien…

Två veckor har förflutit och jag är flitig, men oj vad tid saker och ting tar. Det finns tid och det finns indientid. Det har jag lärt mig. Inte helt lätt. Och rådet att ha en bok med överallt är bra. Den behövs emellanåt men ibland så pausar jag bara o njuter en kort stund av stilla väntan.

Jag besöker skolor av helt olika slag. Det är otroligt intressant (och tankeväckande) att träffa dessa lärare, elever och se deras skolor. Ibland tror jag inte att det är sant, det jag ser. Ute på landsbygden, den riktiga landsbygden, är läget så illa att jag nästan inte orkar intervjua lärarna. Men alla elever är sprudlande glada hur smutsiga de än är, hur trasiga deras kläder än är och hur små o smala de än är. Det är en djupt rörande upplevelse som går rakt in i hjärtat. Må dessa små liv få behålla detta livet ut…

Vad som annars (fortfarande) är förvirrande är att uppgifter som jag kan få fram angående olika skolor och skolsystem, läroplaner och kursplaner är så olika. Svaren beror på vem jag frågar. Tur jag har några veckor kvar att bli mer förvirrad – kanske kommer det en lösning upp ur all förvirring.

En del andra praktiska ting börjar falla på plats också. Ett indiskt simkort sitter numera i min gamla avlagda mobiltelefon. Inte lätt som utlänning att få mobiltelefon i Indien. Det behövs ett intyg på att jag bor någonstans (typ på ett hotell eller som i mitt fall, att jag tillhör en organisation) ett passfoto och så tid. Sen är det bara att ringa och skicka sms… Annars så finns allt att köpa här i Indien. Oftast till ett lägre pris än hemma. Men tiden det tar att handla är lång. Långa avstånd, prutning, olika butiker för olika ting kräver tid och tålamod.

Jag försöker koppla av lite på söndagarna. Få lite tid för mig själv. Jag har varit i Bangalore, mitt i stan, två söndagar nu och gått guidade turer. Det är trevligt och intressant. Sen hänger jag på stan, fikar, kollar folk, fotograferar, shoppar lite och bara tar det lugnt. Här är det jobb 6 dagar i veckan som gäller och jag hänger på. Fast nu kanske tröttheten har inträtt – jag är sjuk o vilar. Ont i halsen o feber. Nåt litet hoppas jag på. Kan bli värre – halsfluss o nödvändigt doktorsbesök? Ännu värre – malaria?? Jag blir myggbiten varje dag. Går inte att värja sig. Får väl se hur jag mår i kväll…

Nedan en bild från landet, 3 timmars bilfärd norrut från centrala Bangalore. Barn får komma, från den intilliggande byn, till ett ställe som heter Vedike och där kan de få lite mat och stimulans. Det är gatubarn som kommer. Gatubarn som har föräldrar och som lever som nomader. Denna gång så fick de måla med fingerfärger. Innerbörden ”fingerfärg” blev en annan än den gängse…

Andra bilden är en bild på en skola i byn där jag bor, men som jag inte besökt eller gjort intervjuer på.

 

//Åsa

Fingerfärdig med fingerfärg

Fingerfärdig med fingerfärg

En skola i en by i Indien, utanför Bangalore

En skola i en by i Indien, utanför Bangalore

Framme och en vecka har förflutit

Nu är jag framme i Indien, Bangalore, där jag ska tillbringa tiden för att göra min MFS, eller rättare sagt en liten by norröver. Jag har installerat mig på kontoret där finns allt och i rummet, där finns allt. Allt som jag kan tänka mig behöva. Dock inte mer.

Jag har full support vad gäller att hitta skolor, ta kontakt med rektorer och lärare för intervjuer och transport dit av organisationen som jag är knuten till. Däremot hann jag inte riktigt förbereda mig för skolbesöken, då de ägde rum direkt efter ankomst. Mitt första skolbesök blev dock en ”katastrof”. Det kändes snopet och jag blev helt uppgiven. Måste jag ta till Plan B?

Det är inte helt lätt att hitta rätt information om läroplaner och kursplaner för det är olika som gäller för olika stater. Det är också olika om skolorna är privata eller statliga. Det finns även blandsorter… Så jakten på information är på topp. Jag försöker också hitta statistik över bygden där jag bor och hur den ser ut i förhållande till antal boenden, antal skolor och så vidare men det är ännu svårare.

Det känns bra att jag ändå ska vara här i strax över 8 veckor. Tiden utnyttjas inte på det mest effektiva sätt som finns – frustrerande ibland. Men jag inser också att ”Times flyes” och att ligga på latsidan är inget jag vill göra heller. En fin balansgång.

Arbetsdagarna börjar vid kl 1000 och slutar vid 1800. Lunch äter jag på kontoret och middagen lite senare, på kontoret. Jag brukar gå till affären för att handla lite till frukost och för att komma ut i den varma indiska våren. Det är härligt att ha ljus, sol och värme varje dag. Affären ligger 25 minuters promenad bort från där jag bor och ger alltså en lagom promenad varje dag.

Kväll två i Indien jag var sent ute till affären, gick jag dit i (nästan) mörker. Några få lampor lyser upp emellanåt längs vägen. Bilar kör som galningar och bussar likaså på de smala vägarna. Men det visade sig inte vara det värsta. Framför mig på vägen låg (vad jag trodde var) en fin boaorm. Jag är inte direkt rädd för ormar och tyckte den såg fin ut. Ja, jag går väl nära o fotar den då, tänkte jag. Allt gick bra denna gång men ormen är en Russels Viper och är en av Indiens fyra farligaste ormar. Nästan alla de som blir bitna av ormar och dör, i Indien, har blivit bitna av en Russels Viper. Så nu går jag bara till affären när det är ljust ute.

Min första lediga söndag tillbringade jag i metropolen Bangalore. Bussturen på en timma tog mig igenom så många olika ställen, att tiden bara rusade iväg, trots tryckande värme i bussen. Jag startade dagen med en guidad victoriansk promenad och avslutade med shopping. Indiska kläder stod på listan. Staden är otroligt pulserande, häftig och full av överraskningar. Det finns verkligen kor överallt, folk kör huller om buller, det ska prutas i affärerna, teet är fullt med mjölk och socker.

Vad mer kan jag önska?

//Åsa

russels_viper

russels_viper

 

Sista inlägget från Sverige

Jag har inte packat än… Men det löser sig nog. Allt annat är ju klart och jag är nog klar (så gott det går) för avfärd på måndag, om mindre än två dagar.

Det känns märkligt att vara borta hemifrån och från arbetet under en relativt lång tid. För mig lär nog dagarna rusa iväg med allt jag ska göra. En del kan jag förutse – annat bara gissa mig till. Jag hoppas i alla fall, att jag i slutändan har något med mig i bagaget som kan bli underlaget till en uppsats. Annars verkar ju allt annat vara osäkert i Indien. ”Det blir inte som du tänkt dig!” hör jag ofta. Så det tror jag på.

Vi hörs när jag är på andra sidan jorden…