Julmusik, sol och spanskalektion

Tjena bloggen,

Hoppas allt står väl till där hemma. Passar själv på att solbada lite till tonerna av lite klassiska svenska julsånger.

Har varit ute i samhället Oventik som är dryga timmen från San Cris, kosta 33 pesos med colectivo (typ minibuss) i jämförelse med 35 pesos för 10 min taxi till stadens utkant.
Oventik är ytterligare ett exempel på autonomt samhälle som kontrolleras av Zapatisterna. Iom att det är så nära San Cris så är de mer vana vid ”turister” och folk intresserade, så det är hyfsat enkelt att få en liten rundvandring i Caracolen. Grymt att se de drygt 10 år gamla verken målade av vår egna artista en resistencia Gustavo i Oventik!
Kanske eftersom jag och tysken jag åkte dit med ville testa hur charmiga vi framstår som vid första anblick bestämde vi oss för att lifta tillbaka till San Cris. Funkade helt ok.

Förmodar att förberedelserna börjar så smått ta fart där ute inför den 2:e maj då man ska högtidlighålla minnet av Galeano och Don Luis Villoro Toranzo.

Mellan den 3-9e Maj kommer det dessutom anordnas ett gäng seminariedagar på CIDECI under titeln ”Critical thought versus the capitalist hydra”, bäddar för mycket intressant. Listan på de inbjudna är lååååång, men bland annat John Holloway, Immanuel Wallerstein och familjemedlemmar av de försvunna studenterna från Ayotzinapa.

Vad gäller plugget tar det sin lilla tid att organisera sina fältanteckningar och observationer, men sakta och lite osäkert har man börjar skriva lite på de ”roliga” metod och teori bitarna i uppsatsen.
Kommer förmodligen bli lite roligare att påbörja analysen av materialet, även om många backpackers man möter gör goda försök att skjuta ner ens motivation genom att berätta sina resehistorier.

All spanska du behöver veta:

Gringo – En amerikanare, inte lika pejorativt som förr.

Guero – Om du hör ordet upprepas flera gånger och du är den enda ”vita”/blonda/långa i närheten, är det dig de hänvisar till.

Chingon – Fucking great, typ

Una cerveza por favor – En öl tack

Una mas – En till

Taco – Taco

Picante – Kryddigt (kan vara en lifesaver att veta)

Inte ett enda av de orden lär du dig i skolan!
Inte trygg med spanskan? Oroa dig inte, tydligen utgörs 60 % av all kommunikation inte av ord. Att nicka och le tar dig långt – det betyder ungefär Estoy de acuerdo (jag håller med)!

För överkursare: Hasta luego!

Inspirerande sjuksköterskor och askmoln

De här två veckorna har jag träffat grymma sjuksköterskor som arbetar på vårdcentraler i Neuquén och Cipolletti. Det har varit spännande samtal där de har berättat om sina erfarenheter av att möte kvinnor som vill göra abort. De har fått kämpa mot sjukhusdirektörer och läkare som inte anser att en kvinna som har blivit våldtagen har rätt till abort, trots att till och med den restriktiva lagstiftningen ger henne den rätten. De har pratat om samarbetet mellan sjuksköterskor, psykologer, socionomer och läkare och hur de tillsammans bildar nätverk som arbetar för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. Hur de tillsammans arbetar i team för att göra hela processen kring aborten så skonsam som möjligt för kvinnan. De har också berättat om komplikationer efter abort med persiljerötter och virknålar som har lett till infektioner och blodförgiftning och kvinnor som har dött i deras vård. De har kämpat och upplevt mycket när de har följt kvinnorna genom aborten. De fortsätter att vidareutbilda sig och lära av varandra dela sina erfarenheter, inte på statens initiativ utan för att de ser att det finns ett behov och känner att det är deras uppgift att ge stöd och vård.

När kvinnor söker hjälp så handlar det sällan bara om aborten utan många befinner sig också för övrigt i svåra situationer. Flera har blivit utsatta för våld och våldtäkt i nära relationer och många kommer ensamma eftersom de inte har kunnat dela händelsen med någon. Det är därför sjuksköterskorna på vårdcentralerna är så viktiga enligt dem själva, det är därför det är så viktigt att de tar kvinnornas berättelser på allvar och finns där och ger stöd och hjälper dem vidare till rätt läkare och gynekologer som kan göra ultraljud och skriva ut recept. Alla sjuksköterskor arbetar självklart inte så men jag har fått träffa några som ser och erkänner behovet av en värdig abortvård och som arbetar för att sprida kunskap och utbilda kollegor. En stor del av deras arbete handlar om preventivmedelsrådgivning och de har workshops både på vårdcentralerna och ute i skolorna. De arbetar för sexuell och reproduktiv hälsa och för alla människors rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Så inspirerande att få intervjua dem och lära av deras arbete.

Abort-infoJag har också varit med La Revuelta, det feministiska kollektivet, när de har abortrådgivning, och fått se hur de arbetar för att hjälpa kvinnorna till så säkra aborter som möjligt. Många kvinnor har blivit hänvisade till La Revuelta av sina läkare eller gynekologer, de ger hellre numret till ett feministiskt kollektiv än att själva hjälpa kvinnorna till en säker abort. En sjuksköterska sa att det handlar om rädsla att förlora den egna legitimationen, att de säkert skulle handla annorlunda om de inte själva riskerade straff.

Sedan i tisdags är jag hos vänner iSan Martin de los AskaAndes, på gränsen till Chile. Det är en helt fantastiskt plats med vackra berg, skogar och sjöar. Nu är allt täckt i ett tjockt lager av aska. Efter vulkanutbrottet i Chile i onsdags så befann vi oss plötsligt mitt i askmolnet, det var mörkt som natten ute till klockan 11:30. Vi har varit inne hela dagarna på grund av askan som täcker staden och har bara gått ut för att handla mat. Invånarna är ute och försöker städa undan så mycket som det går, men om vinden vänder kommer snart ett nytt moln. Självklart går det inte Askanatt jämföra med skräcken som de som lever nära vulkanen upplever men ändå otäckt med giftig luft och förorenat vatten i kranarna.Vi har munskydd och går bara ut för att handla mat, det blir mycket tid inne med transkribering av intervjuer osv. Men vi mår okej och snart kan jag resa tillbaka till Neuquén!

 

City life

Heyhey,

Back in San Cristóbal, back in business. Känns väl lagom gött att vara tillbaka i stadsmiljö, stadspojke som man är. Dröjde inte länge efter återkomsten innan man satt på en restaurang med en stor kall och en köttig huarache framför sig, somliga skulle kalla det livskvalité på hög nivå.

Men att vara tillbaka till staden har kommit till ett pris, med några dagars sjukdom samt lite ångest inför att man nu måste ta tag i uppsatsen. Man kan inte längre skylla på bristen på internet. Plus att man nu har mängder med fältanteckningar och material som man måste organisera.

Oavsett dessa I-landsproblem har avhjälpts med salsakvällar, skumma poesiläsningar och vad jag  förmodar va djupa politiska diskussioner på CIDECI Unitierra (hänger inte riktigt med i språksvängen ”ibland” )…

San Cristóbal de Las Casas är i sig en, i svenska termer, ganska stor stad med 185 456 invånare, typ…
Vet inte hur många procent av dem som är turister, men känns ibland som 70 %. Förmodligen baserat på att jag är lite av en turist och rör mig runt turiststråken, men men. Här är definitivt en stark ”internationell närvaro”, med otroligt många hotel/hostels, yoga ställen, restauranger och barer med livemusik.
Svenskana gör också sin närvaro påmind, har mött två studentkollegor som också skriver sin uppsats här samt träffat några fredsobservatörer.  Dock verkar jag vara den enda Skånepågen här, tung börda att bära och mycket att reppa!

I övrigt har man fått dra distinktionen mellan Schweiz och Sverige ett antal gånger här. Speciellt i Spanskan är de två länderna väldigt lika i namnet, Suiza respektive Suecia. Men blir fan inte klok på förväxlingen så fort man säger att man är från Suecia tror de man menar Suiza, som dom inte vet något om annat än som chokladproducent. Men när man förklarar Suecia-Abba-Ikea-Ibrahimovic blir det plötsligt stjärnklart att man kommer från polarbjörnarnas land. Dock än så länge ingen som känner till mediesnillet HMK Carl XVI Gustaf.

Vad kostar en kall bärs ute? 25-30 pesos för en 33cl, 57 pesos för 1,2L

Vad kostar en shot mezcal? Cirkus 25 pesos för sort vidrig.

Vad kostar en sub of the day (30cm)? 70 pesos, ett jäkla fynd!

Fotnot: Brukar själv för enkelhetens skulle dividera med 2 för att få svenska priset, även om kursen är 0,57 något…

Avslutningsvis har jag hört rykten om att studiekamrater i Malmö krigar på med sina uppsatser, big shout-out till dom!

Kärlek och styrka

/Simon

Äventyr

Nu har vi utfört fler intervjuer och även varit runt bland bostäderna kring yardsen samt besökt fiskare. På vår lilla runda stannade vi även för att prova en traditionell och väldigt speciell dryck som skulle vara bra för magen, vilket vi tänkte att de kan ju inte skada oss…..de va filmjölk, ljummen filmjölk med socker. Provade även på lite cricket nere vid fiskehamnen och spelade lite fotboll.

IMG_1120[1] IMG_1208[1] IMG_1212

Simons Town

Hej,

Med veckan nergrävd i transkriberingar tar vi ny sats mot helgen. Sydafrikanerna har långhelg och firar ”Freedom day” på måndag med anledning av att deras första demokratiska val (post-apartheid) hölls den 27e april 1994. Vi ser fram emot att fira detta på bästa möjliga vis.


Den senaste tidens händelser i Sydafrika visar att landet fortfarande står inför stora utmaningar. Med ökade attacker mot migranter där minst sju personer bragts om livet, 5000 har blivit förpassade från sina hem och en plundringsvåg mot affärer ägda av invandrare har skapat en orolig stämning i landet. Detta är inget vi har känt av personligen, mer än att det har toppat nyhetssändningarna och tidningsrubrikerna, då det främst har varit centrerat till Durban och Johannesburg.
Sydafrika har en arbetslöshet på cirka 25 % och det finns en trend bland en del arbetslösa Sydafrikaner att beskylla detta på de ökade migrationsströmmarna till landet. Främlingsfientligheten är ett ökande problem och igår hölls en stor demonstration i Johannesburg som en motattack mot detta.
Vi vet att en tjej på MAH som också fått MFS-stipendium för tillfället är i Johannesburg och ska skriva om de kongolesiska flyktingarna i Sydafrika vilket gör det extra spännande att få läsa hennes uppsats när hon är klar!

För övrigt kan vi passa på att nämna att vi de senaste dagarna befunnit oss Simon’s Town, en pittoresk liten hamnstad med mysiga caféer och restauranger längst gatorna och marina yrkessoldater sjungande på morgonkvisten. Perfekt läge för transkriberingar alltså, men imorgon lämnar vi som sagt denna mysiga by för att flytta in i vår lägenhet i centrala Kapstaden.

Ha det så fint i vårsolen!

/ Josefina och Jonathan

 

 


20150420_16022220150420_15344520150420_153235 20150423_105126

Farväl

Hej hopp!

Igår kom jag tillbaka efter 5 dagar i Tamarindo. Det var lite väl amerikaniserat och för mycket turister där för min smak, men det dög för sol,bad,surfing och träffa nya människor. Hade verkligen jättekul även om det blev mer fest än vad jag tänkt mig 🙂

Försökte mig på surfing igen, det gick ju sådär men fick många fina blåmärken som minne. Ett annat mindre roligt minne jag fick med mig var bedbugs. Vaknade upp en morgon och halva ansiktet var svullet och jag hade bett överallt, kände snabbt igen symptomen då jag råkade ut för det när jag bodde i Australien. Så det blev att åka hem och hällande kokande vatten över alla kläder och nu tror och hoppas jag att jag blivit av med dem. Utöver dessa fina upplevelser råkade jag också bli av med min telefon, kan egentligen bara skratta åt min snurrighet.

På Söndag åker jag hem med blandade känslor, på ett sätt känns det kul att komma hem och träffa alla och verkligen sätta igång med uppsatsen så jag kan bli färdig, men samtidigt känns det sorgligt och ledsamt att åka ifrån denna stressfria plats!

Här försöker jag mig på att komma upp på brädan

Här försöker jag mig på att komma upp på brädan

Gick sådär..

Gick sådär..

Stuck in reality Del 2

Tillbaka i etern.

För en hel del här känns vecka nummer två i ”verkligheten”, la Realidad, som att vara fast i ett socialt experiment om psykologiska och fysiologiska effekter av att konsumera svarta bönor 3 ggr/dag.
Inga problem i min mening, men visst uppskattade man när Zapatisterna ville visa sin uppskattning över att ha hos där genom att plocka några hönor.

Desto mer tid man spenderar här desto intressantare observationer gör man. Till exempel som att skolan och även över bäcken har man skärmat av ”gränsen” till Zapatisterna med taggtråd. Kanske har man spenderat för mycket tid här, men det är nästan som att det även finns en osynlig gräns mellan Zapatist- och ickezapatist familjerna som till och med djuren respekterar, de springer aldrig in på vårt område.

Vi har jobbat på väldigt bra och det ser definitivt vackrare/färggladare ut än när vi kom. Vår ”artista en resistencia” Gustavo fortsätter ändå skämtsamt kalla mig pinche Simon (fucking Simon) så fort jag inte har en pensel i näven och jobbar.
Trots en del språkbarriärer har vi snackat en hel del intressanta grejjer, inte minst berättade han hur han i sin ungdom, maskerad och med pistol smög ut i natten med ett gäng compas för att måla politiska muraler.  Idag slipper vi lyckligtvis både vara maskerade och ha pistol…

DSC07054 (768x1024)

Före, Gustavo

 

DSC07388 (1024x768)

Efter

 

 

För den som fortfarande har intresset kvar så vill jag efter första inläggets mer svepande sammanfattning av konflikten i Chiapas, beskriva den direkta vardagliga situationen i La Realidad och den mer ”direkta” anledningen till att vi är på plats.

La Realidad är (precis som samhället hemma i Sverige) väldigt splittrat. Där är familjer som är Zapatister, familjer som varit men som numera är likgiltiga samt familjer med aktiva paramilitärer.

Samhället har länge varit ett fäste för Zapatisterna, man har haft stora möten i Caracolen, utanför den har man egen hälsoklinik och skola. Lite då och då brukar militären köra förbi, ibland 2-3 gånger i veckan. Under några år har det fungerat lite på rutin.

Men så för snart exakt 1 år sedan, revs både hälsokliniken och skolan av den paramilitära gruppen CIOAC-Histórica (som involverar regeringspartierna). Givetvis begav sig Zapatisterna till platsen för att stoppa det hela.
De anlände till ett bakhåll där 15 obeväpnade Zapatister skadades och Zapatist-läraren Jose Luis Solis Lopez (Även kallad Galeano) mördades brutalt.
Människorätts organisationen Fray Bartolomé de Las Casas, som fortfarande finns på plats, har publicerat ögonvittnesskildringar från händelsen.

Så vad har hänt sedan dess?

Jo, den 1 mars detta året invigde man en nybyggd hälsoklinik och skola. En skola som man betraktar som en av världens dyraste, för den har kostat ett människoliv.
Kanske intressantast av allt är att förövarna av dådet och mordet fortfarande lever i byn.  Zapatisterna har hållit sig till mottot ”justicia y no venganza”, Justice and no revenge, vilket besparat samhället från våld. Dessvärre är konflikten oavsett på helspänn, Zapatisterna här kan inte ens längre gå till kyrkan eller byns samlingscenter.

DSC07032 (768x1024)

Galeano Vive

Det är en verklighet som man lätt glömmer bort när man spelar en basket match inne i caracolen där alla är på bra humör, men man påminns snabbt igen om vad som pågår när man kommer tillbaka till skolan och möter Galeanos blick på väggen.

Det är alltså därför har vi bjudits dit, för att måla flera muraler till minnet av Galeano och de idéer han levde och tyvärr dog för. I samband med all den solidaritet som visats med Galeanos anhöriga sände vi också vår solidaritet till familjerna till de 43 studenter och ”normalistas” från Ayotzinapa som försvunnit.DSC07350 (1024x768)

Näst sista dagen i La Realidad var det passande nog fest i Caracolen. Inte för att vi ”äntligen” skulle lämna byn utan för att det var dödsdagen för Emiliano Zapata. Dagen innan hade vi sett x-antal pick-ups fulla med Zapatister på väg till firandet. Blev en jäkla massa dansande till snabb mexikansk musik, mycket kul!

Och som ett sista avslut på hela upplevelsen i La Realidad fick vi sista dagen förmånen att tidigt på morgonen innan vi skulle bege oss tillbaka till San Cris träffa Juntan, fortfarande festklädda sedan dagen innan.

Spontant har veckorna känts otroligt lärorika, med mycket insamlad information som kan komma till nytta. Men dock känner man såklart ändå en viss osäkerhet inför uppsatsskrivandet, har man tillräckligt med information eller inte?

Utan tvekan skulle jag gärna åka tillbaka till La Realidad, men för nu är det äventyret över. Vi lämnade i alla fall kvar ett gäng riktigt härliga muraler! Nu får jag se vad San Cris har att erbjuda…

DSC07037 (1024x768)

Före

DSC07265 (1024x768)

Efter

 

 

Vad är normales?- Lärarhögskolor för lärarstudenter på landsbygden. Startades som socialistiskt projekt 1934,  och skolorna tar emot studenter från fattiga familjer. Studenterna är också ofta den största möjligheten till att orten de kommer ifrån får en lärare i framtiden. Tyvärr finns idag 15 lärocentra kvar av ursprungliga 46, efter politiska kampanjer från regeringen.
De 43 försvunna studenterna från Ayotzinapa var studenter vid en sådan skola.

Vad är en paramilitärer?- Beväpnad grupp som strider på eget initiativ, alltså inte som en del av regeringens militära organisation. Kan ibland vara nära associerad till militären i form av informationsutbyte, finansiering och material. Länken kan vara mer eller mindre uppenbar, de kan ofta genomföra mord och massakrer ”med större frihet”. Med hjälp av paramilitära grupper kan militären indirekt genomföra illdåd men samtidigt förneka all kännedom.

Tjohej

Beslut om MFS-stipendier våren 2015

Idag har beslutsgruppen för MFS sammanträtt och beslut har fattats om tilldelningen av stipendier för ansökningsomgång våren 2015. Av totalt 16 inkomna ansökningar beslutades det att  bevilja 12 studenter ett MFS-stipendium på 27 000 kr per person. Vi säger grattis till de lyckliga 12 och uppmanar samtidigt övriga sökanden att söka igen 1 nov. Beslutet hittar ni under fliken ”För beviljade stipendiater”.

 

Ögonblicksbild från en förskola i Brasilien

 

Fredag kl 15.04. Äntligen är det poolbesök. Förskoleklassen vi följt under eftermiddagen bubblar av förväntan. Deras lärare leder barngruppen ned från trapporna och ut genom ett flertal grindar innan vi når skolans utegård. 21 barn i femårsålder följer med till poolen. Till sina stora besvikelse får fem barn som glömt sina baddräkter inte följa med. DSC_0286På utegården, bakom en hög grind, sträcker sig tre barnanpassade utebassänger. Jag och Jakob sitter på det kaklade golvet och njuter av solen. Vi ser hur barnen ringlar sig fram och skapar en kö för att komma in. Här sitter vi. Klädda annorlunda och pratar båda om att det vore skönt att hoppa in. Barnen tvättar sina fötter i klorvatten och får sedan hjälp av en badvakt att duscha av sig. När de är klara får de gå – inte springa – till utepoolen. Snart trängs över 50 barn från två klasser i den ena polen. Barnen skrattar, skvätter vatten och hoppar runt medan 7 vuxna (4 badvakter och 3 lärare) står runt poolkanten och övervakar dem. En pedagog fotograferar barnen medan en annan tillrättavisar några av barnen som är lite vilda.

DSC_0282

Runt skolkomplexet sträcker sig en hög metallgrind.  På andra sidan grinden – bortom skolans gränser – ser vi ett gäng barn mellan 3-6 år leka fritt utan någon vuxens tillsyn. De står på händer, hoppar hopprep och jagar varandra. Runt skolan stora skolan ser vi ett kaotiskt och trångbott landskap av små enkla tegelhus och från några av de högsta husen sitter folk på ruffsiga takfasader och tittar ned på oss.

Vi sitter bland barnens utspridda sandaler och handdukar. Barbiemotiv och Spiderman pryder många av dem. Ett barn som leker i poolen blir ledset men blir snabbt tröstat av några av sina kamrater. Snart är alla tillbaka i leken och skvätter vatten och jublar.  Några av barnen vinkar till oss och skriker ”hej farbrorn, farbrorn”. Vi vinkar tillbaka. Ett barn kommer nyfiket fram och sätter sig för att titta i vårt block. Och så plötsligt är det slut. 30 minuterna har gått och lärarna instruerar barnen att samla ihop sina grejer och ställa sig på led igen. Vågorna och sorlet tynar bort. Men jag och Jakob dröjer kvar ett tag. Vi ser på den tomma poolen och samlar våra tankar. Kvar sitter några badvakter och en städerska medan förskoleklasserna leds tillbaka sina klassrum.

 

Brasilandia

Vi sätter oss i en kokande bil. Värmen är olidlig när vi närmar oss Brasilandia, en favela i Sao Paulos nordvästra hörn. Izabell som är vår kontaktperson berättar om den knarkkartell som härjar här. Lösspringande hundar och en otrolig stank från sopor som ligger på trottoarkanterna i området följer upp längs den söndriga och branta vägen. Izabell berättar om hur många hushåll som både saknar rinnande vatten och el. Plötsligt uppenbarar sig skolan bland de nergångna husfasaderna. Vid skolans entré möts vi av  brölande oväsen. Hundratals barn i rörelse. Bakom grindarna står vakter uppradade med batongonger och walkie talkie. Utanför spelar ett par killar fotboll i hawaiians. Vi får höra att det står personer som kontrolerar år gängen. Alla som kommer in och ut har de koll på. Izabell berättar att de redan har full koll på oss också, men att det inte är några problem. Skolan och de som jobbar på den är välkomna och får fri lejd. Det är poliser man vill hålla borta, då folk blir mördade av dem. Här i området vill man helst sköta sig själva.

Det är helt klart en annan känsla kring vad en skola betyder där hemma. Här ska skolan kontrolleras och beskyddas. Men från vem? Barnen väntar vid grindöppningen på given och på signal springer barnen med sina stora ryggsäckar och väskor till sina respektive klassrum. En del har en vuxen i handen andra ett syskon. Vissa av barnen har åkt långt med skolbuss. Vissa kliver upp redan vid femtiden för att ta sig hit.
Skolan har rika miljöer till skillnad från hur området runt omkring ser ut. Här finns tre pooler, en idrottshall, dramasalar och möjlighet för att använda skolans bibliotek. När vi träffar bibliotekarierna som berättar om sin vesamhet får vi höra att det är svårt att nå ut. Att det sällan kommer några till bibliotekets aktviteter. Dom är vänliga och vill gärna visa upp sin verksamhet. Denna vecka har de ett tema kring urbefolkningen och har placerat ett gängse böcker på ett bord som man kan läsa på plats eller låna hem.20150408_120529 Bibliotekarierna berättar att de också har aktiviteter med barnen på skolan och bjuder ner de i biblotekets lokaler, idag ska de hålla i en sagostund. De berättar hur de är medvetna om klassernas olika teman och försöker sammansvetsa bokläsningen med något som rör det specifika ämnet. I övrigt möts vi av ett gängse vuxna som har olika roller på skolan. Ett 20 tal lokalvårdare, 40-tal förskollärare, administrativ personal, sekreterare, chefer, kordinatoorer etc. Vi får en rundvisning och alla lärare hälsar glatt.