Att erhålla audiens

Igår intervjuade jag rektorn på en gymnasieskola här i Asunción. Efter att ha genomfört de två intervjuerna jag bokade innan avresan försöker jag nu hitta fler skolor på plats i Paraguay. Det är ett litet projekt får man säga. För att få till intervjun gick jag först till skola och anmälde mig hos vakten som sitter i ett bås utanför. Han är tjenis med alla elever (men det går 1800 elever så skolan, så kanske inte tjenis med riktigt alla). Där får jag identifiera mig och berätta vad mitt ärende är. Då visas jag in till expeditionen som ber mig skriva ner vad det är jag vill intervjua rektorn om. Jag får en mailadress och går hem och skriver ner 1 A4 om projektet och vilken typ av frågor jag är intresserad av. Märker att mailadressen inte finns (det gör de väldigt sällan här i Paraguay) och skriver ner allting för hand istället. Går återigen ner till skolan för att lämna pappret. Samma procedur. Anmälan hos vakten – in till expeditionen som säger ”Och du har två kopior av detta?”. ”Nä”. Får låna mynt av en snällis på expeditionen och hennes vänlighet smittar av sig. Expeditionskillen fixar själv kopierandet. Därefter ska det stämplas och föras in i liggare att jag ansökt om att träffa rektorn. När allt detta skett dras jag med till rektorsexpeditionen. Där får jag sitta utanför och vänta medan han går igenom mitt ärende med rektorsstaben. Sedan kallas jag in för att göra samma sak. Får slutligen träffa rektorn och igen förklara mitt ärende. Hon ger mig en tid nästa vecka då vi kan träffas.

Hur intervjun gick? Jotack, bra.

 

 

Första veckorna på Suzy Peacock highschool, Eldoret

Nu har jag varit på skolan i två veckor. Trots att jag hade förväntningar på att allt kunde hända och att allt kunde gå fel har det mesta flutit på förvånansvärt bra. När jag kom till skolan första dagen fick jag en rundvandring. Skolan ligger nästan en mil utanför Eldoret och varje morgon tar jag en matatu till skolan som släpper av mig vid en oasfalterad väg som leder upp till skolan. Där passerar jag små hus, åsnor och majsodlingar innan jag kommer fram. Skolan ligger i ett stort inhägnat område. Det finns sovsalar för flickor och för pojkar och i varje sovsal står en 25 våningssängar uppradade. Trots att det bor uppemot 50 elever i varje sovsal är det förvånansvärt fräscht, alla som har sovit på hostel vet hur det kan lukta bara i ett rum med 6 sängar. Även en del lärare bor på skolan och har sina små lägenheter på en avskild del av den stora tomten som skolan ligger på. De har även några kor som försörjer skolan med mjölk, ett gäng höns och planer på att skaffa grisar. Varje klass har sitt eget klassrum där det finns traditionella skolbänkar som flera av eleverna har satt hänglås på eftersom de förvarar sina personliga tillhörigheter där. Läs mer

Första veckan i Asunción, Paraguay

Nu har jag varit i Asunción i lite drygt en vecka och än så länge har allt fungerat fint. Jag har lyckats få till två intervjuer – båda bestämda sedan innan jag kom hit. Det första besöket var hos la Secretaría de las Políticas Lingüísticas. Där skulle jag träffa den ansvarige för hela institutionen, men när jag kom dit fick jag höra att han var på konferens hela veckan. Däremot kunde jag få träffa en annan man som arbetade tillsammans med SPL, men för la Academia de la lengua guaraní. Eftersom intervjun inte skulle bli en del av uppsatsen tänkte jag att det går ju lika bra. Miguel Angel Verón kunde i princip allt. Ur huvudet plockade han fram lagtexter han ville att jag skulle titta på, och berättade glatt att han skrivit böcker helt på guaraní, ett språk som annars saknar ord för många områden. Det blev mycket prat om vilken social ställning språket har i Paraguay – och hur det påverkar språkets framtid.

Den andra intervjun var den första som ska bli en del av examensarbetet. Skolan låg i utkanten av Asunción och jag blev upphämtad av rektorn som pratade ungefär hela tiden. Väl på skolan visade han mig runt och jag som tänkte att alla intervjuer skulle ske enskilt i lugn och ro fann mig plötsligt sittande i skolans bibliotek med tre lärare och rektorn som alla ville prata om landet, språken och dra roliga historier – helst i munnen på varandra. Till min förvåning upptäckte jag en bit in att de flesta av mina frågor trots allt blivit besvarade, men fick avbryta alla lite bryskt för att få svaren på de sista frågorna de inte själva tagit upp. Jag fick skjuts tillbaka till centrala Asunción där jag bor, fortfarande med en ivrigt talande rektor. Här någonstans kände jag att dagen efter nog skulle bli en vilodag. Hem för att skriva ner allting innan huvudet kokade över och sedan var det väldigt enkelt att somna.

Idag har jag dessutom lyckats ordna två intervjuer till. En i en by utanför Encarnación, Paraguays tredje största stad, där merparten faktiskt talar guaraní som modersmål, och en på en stor skola ett par kvarter från min bostad. Att ens lyckas få ställa frågan om rektorn ville ställa upp på en intervju är ett kapitel för sig, så det tar vi i nästa inlägg.

Eftersom minneskortet i min kamera bestämt sig för att sitta där ett tag oavsett hur mycket jag lirkar kan jag inte ge någon bild av skolan, men en bild från Asunción kanske duger.

Skärmavbild 2015-10-22 kl. 21.15.02

 

Framme i Eldoret

Efter mina första semesterdagar och äventyr i Nairobi var det dags att bege sig till Eldoret och skolan där jag ska utföra min studie. Jag tog bussen dit och sju timmar senare var jag framme. Jag promenerade till boendet som jag hade bokat för min första natt. På eftermiddagen träffade jag Francis som är min kontaktperson på skolan. Vi drack kenyanskt te och diskuterade en del praktiska saker inför mitt besök på skolan.

Francis jobbar för en hjälporganisation som heter CRF som hjälper till att bygga upp skolor runt om regionen. CRF har i sin tur ett samarbete med Worldreader på en av sina skolor och det är den skolan som jag ska vara på. Senare samma vecka fick jag följa med Francis och fyra andra besökare som kom från en annan hjälporganisation runt på lite olika besök. Jag fick även delta i deras diskussioner kring problem och utmaningar som uppkommer när man väljer att starta en skola vilket var väldigt intressant.

Här i Eldoret bor jag på ett litet hotell på huvudgatan i stan. Det är skönt att ha nära till olika restauranger och ställen där man kan köpa mat eftersom jag inte har möjlighet att laga mat där jag bor. I Eldoret finns i princip inga turister och därför är det nästan ingen som kommer fram för att försöka sälja saker eller visa en till en viss restaurang.

Jag känner mig ganska trygg på gatorna här även om jag alltid är på min vakt och undviker att gå ut om det är mörkt om det inte är för att gå över gatan från en restaurang tillbaka till hotellet. Hotellet har vakter 24 timmar om dygnet vilket de flesta andra hotell har, har samma sak gäller för de flesta restauranger förutom de allra minsta haken. Då sitter en vakt med något slags vapen utanför och skannar väskan med en metalldetektor innan man får gå in.

I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om hur det har gått på skolan, hur det ser ut där och hur det fungerar med att samla in material. Jag har precis börjat och hittills verkar det lovande.

 

Äntligen i Kenya

Äntligen i Kenya

I fredags kom jag äntligen till Kenya! Jag landade på flygplatsen i Nairobi och kom snabbt och smidigt in i landet med mitt e-visa som jag hade ansökt om innan (och som för övrigt tog 2 timmar att få godkänt). Bland säkert 50 andra chaufförer som stod och väntade med skyltar utanför flygplatsen hittade jag tillslut David som skulle ta mig till hostelet där jag skulle spendera mina första dagar.

Jag hade alltså bestämt mig för att jag skulle spendera några dagar här i Nairobi innan jag fortsatte vidare till Eldoret där jag ska genomföra min studie. Imorgon åker jag vidare till Eldoret som är en stad med 300 000 invånare som ligger i västra Kenya. Det har varit skönt att ha de här första dagarna i Nairobi till att vänja mig vid att jag faktiskt är här.

För att sammanfatta mina första dagar:

Saker jag har jag gjort:

  • Varit på Masaai marknaden
  • Tittat på giraffer och elefanter
  • Varit uppe i Nairobis högsta byggnad och tittat på utsikten

Saker som har överraskat mig:

  • Att Nairobi inte är så kaosartad som jag trodde.
  • Att jag inte känner mig obekväm att strosa runt i staden som ensam tjej.
  • Att jag bara har blivit kallad Mzungu (viting) en gång.

Saker jag ser fram emot:

  • Att komma till Eldoret och se en annan del av Kenya
  • Att få besöka skolan jag ska göra min studie på
  • Att lära mig lite Swahili