Igår intervjuade jag rektorn på en gymnasieskola här i Asunción. Efter att ha genomfört de två intervjuerna jag bokade innan avresan försöker jag nu hitta fler skolor på plats i Paraguay. Det är ett litet projekt får man säga. För att få till intervjun gick jag först till skola och anmälde mig hos vakten som sitter i ett bås utanför. Han är tjenis med alla elever (men det går 1800 elever så skolan, så kanske inte tjenis med riktigt alla). Där får jag identifiera mig och berätta vad mitt ärende är. Då visas jag in till expeditionen som ber mig skriva ner vad det är jag vill intervjua rektorn om. Jag får en mailadress och går hem och skriver ner 1 A4 om projektet och vilken typ av frågor jag är intresserad av. Märker att mailadressen inte finns (det gör de väldigt sällan här i Paraguay) och skriver ner allting för hand istället. Går återigen ner till skolan för att lämna pappret. Samma procedur. Anmälan hos vakten – in till expeditionen som säger ”Och du har två kopior av detta?”. ”Nä”. Får låna mynt av en snällis på expeditionen och hennes vänlighet smittar av sig. Expeditionskillen fixar själv kopierandet. Därefter ska det stämplas och föras in i liggare att jag ansökt om att träffa rektorn. När allt detta skett dras jag med till rektorsexpeditionen. Där får jag sitta utanför och vänta medan han går igenom mitt ärende med rektorsstaben. Sedan kallas jag in för att göra samma sak. Får slutligen träffa rektorn och igen förklara mitt ärende. Hon ger mig en tid nästa vecka då vi kan träffas.
Hur intervjun gick? Jotack, bra.
Alltså det är ju helt galet! Det måste krävas ett sådant enormt tålamod!