Bergäventyr och kulturkrockar

Tack och lov klarade sig vår buss helskinnad även ner för bergen från Iringa till Morogoro. Detta till skillnad från en annan buss som låg vält och halvkvaddad i en vägkant när vi körde förbi. Min kusins mor berättade för mig att detta året och förra året har haft ovanligt många olyckor. ”I don’t know what has happened”, säger hon. ”Maybe they use drugs.” Själv tror jag inte att så är fallet. Med drogerna alltså. Det verkar snarare råda en allmän acceptans kring oförsiktighet i trafiken. Folk kör om lastbilar kors och tvärs, i skarpa kurvor, i uppförsbackar och i 90 på 50-väg. När det väl smäller så gör det verkligen det. Något som förvånar mig ännu mer än det totalt oansvariga beteendet i trafiken, är att jag under resan från Iringa inte skakade av skräck varje gång vi nästan frontalkrockade med en annan (alldeles för snabbt körande) förare på grund av oläglig omkörning – utan istället var upptagen med att njuta av den fantastiska utsikten, bergen och musiken i mina hörlurar.

 

Det finns en sak som jag finner allmänt otrevlig här i ett av mina absoluta favoritländer. Saken som sådan handlar om det ständiga markerande av hierarkier i form av klasskillnader. Det kvittar hur jag klär mig och vad jag har med mig. Min hudfärg gör mig till överklass och det är halvt omöjligt att komma ifrån. Det kanske inte är så konstigt att tro att pengar växer på träd i väst, med tanke på den stora inflationen som finns här och så vidare. Hur som helst blir jag förstås behandlad väsentligt annorlunda här jämfört med Sverige. Av många personer verkar jag ses som ett sätt att tjäna lite pengar och en eventuell väg in till väst. Här kan en främling komma fram till mig och be om mitt telefonnummer och säga att vi borde bli kompisar och att hen kan besöka mig i mitt hemland. Ett exempel på att tjäna lite pengar är the ”wazumgu-price”, det vill säga att man helt enkelt höjer priset på en vara och provar om det går vägen. Vidare finns det olika vägar att skapa små-jobb. Om du bär någons väska ska du ju få en slant för det till exempel. Tvättar du någons kläder kan du få en slant per plagg. Jag slussas in i en roll som rik, men jag är van vid att vara ”en fattig student”. Om jag inte vill att de ska bära mina väskor, tvätta mina kläder och dylikt blir en del frustrerade och tycker att jag helt enkelt är snål som inte delar med mig av mina rikedomar. När jag låter folk göra mina skitjobb förstärker jag rollen som rik och gräver klass-gropen djupare. I deras perspektiv ÄR jag ju rik, och de behöver ju slantarna som skitjobben ger, men finns det inte andra sätt? Detta är en fråga som tagit upp många tankar under resan och kommer fortsätta göra det. 

Habari za kazi Iringa?

En vecka har gått här i Tanzania. Det känns inte möjligt, så mycket som har hänt – kan det verkligen bara ha gått en vecka?

Första dagen började på ett spännande vis. Jag vaknade av värmen i Dar es Salaam, eller av den höga musiken av ett traditionellt slag. Av nyfikenhet följde jag musiken efter frukost. Plötsligt befann jag mig mitt i en trädgård med ett 20-tal människor klädda i finkläder och fler människor kom efter hand. Vilken musik! Vilken dans, entusiasm och skådespel! Det visade sig att det helt enkelt var gudstjänst i en pingstkyrka och att det var någon speciell söndag och därför var alla utomhus. Barn sprang omkring med flaggor och palmblad och vissa av dem dansade så skickligt och häftigt att jag inte trodde mina ögon. Wow, vilket första intryck av resan! Jag hörde mig för lite och jag är välkommen tillbaka till kyrkan för att få träffa körerna/dansgrupperna (de var hur många som helst!) och ha lite utbyte, när jag återvänder till Dar. Det blev ett långt besök i kyrkan – när predikandet kom igång höll det på vääldigt länge och det kändes oartigt att gå mitt i allting. Tack vare vaktmästaren fick jag mig en liten språklektion dock, för han översatte glatt vad som sades. 

Jag spenderade fem dagar i Dar fyllda av nya intryck och möten med nya människor. Bland annat fick jag träffade jag min mysiga supervisor och planerade inför kommande intervjuer. Jag krockade även, av en slump, ihop med en musiker och musiklärare som jag fick telefonnummer av ifall jag behövde en extra intervju. Sen var det dags för ”dödsfärden” upp till staden Iringa i Bergen. Jag skriver dödsfärd eftersom det är en liten kurvig väg där folk kör som galningar och ett stup ner i dalarna som inte skulle vara trevligt att hamna i. Tack och lov gick allt bra och nu är jag här i min mammas hemstad. Jag har fått kontakt med en skola som jag ska besöka imorgon (nervös!!) och förhoppningsvis få ihop lite intervjuer. På tisdag eller onsdag beger jag mig till Morogoro där min kusin väntar på mig. Hennes skola är en av dem som jag i förväg tänkt besöka. Efter det bär det av till Dar igen där min supervisor och hans skola väntar. 

Jag tror det är viktigt att åka runt lite om man vill lära känna ett land. Om man bara har besökt innerstaden i Stockholm, hur mycket av Sverige har man sett då? Därför är jag glad att jag inte blev kvar i trygghetszonen i Dar utan faktiskt kom ut, utanför de turistmedvetna områdena. Idag besökte jag till exempel min morfars hemby utanför Iringa och fick träffa några av mammas kusiner och besöka min mormor och morfars (mfl.) gravplats. Det. var. så. varmt. Men givetvis värt det, hur lätt hade det varit att verkligen komma ut och se by-livet och få hjälp och bli bemött och möta på rätt vis om jag hade varit en fullkomlig främling? Att komma till Iringa var väldigt värdefullt, både för mig personligen och för att göra min studie mer trovärdig.

Tutaonana!

Snart dags för avfärd!

Det känns oerhört konstigt att sitta här i Malmö bland allt som jag är så van vid. Lukterna, människorna och det där blaskiga regnet som låtsas vara snö. I vanliga fall skulle det givetvis kännas helt normalt, men när jag vet att jag kommer ha en helt annan hemmiljö en tid framöver blir jag lite fundersam. Som en härlig start på resan vill jag därför dela med mig av två underbara klipp som jag rekommenderar ALLA människor att se:

http://www.africafornorway.no/

Jag tror det mesta är fixat inför avfärd och i övermorgon sitter jag på planet på väg mot Tanzania. Det ska bli sjukt roligt att komma tillbaka dit, hälsa på kusinerna och kidnappa de där galet gulliga kusinbarnen jag har sett på bild. Så mycket nytt jag kommer lära mig dessutom! Alla intervjuer som ska göras, alla intryck som ska försöka förstås, all mango som ska ätas… Mina förväntningar är både stora och små medan mina förhoppningar är enorma. Hur det än går blir det obeskrivligt skönt att slippa vinterkylan!