Tack och lov klarade sig vår buss helskinnad även ner för bergen från Iringa till Morogoro. Detta till skillnad från en annan buss som låg vält och halvkvaddad i en vägkant när vi körde förbi. Min kusins mor berättade för mig att detta året och förra året har haft ovanligt många olyckor. ”I don’t know what has happened”, säger hon. ”Maybe they use drugs.” Själv tror jag inte att så är fallet. Med drogerna alltså. Det verkar snarare råda en allmän acceptans kring oförsiktighet i trafiken. Folk kör om lastbilar kors och tvärs, i skarpa kurvor, i uppförsbackar och i 90 på 50-väg. När det väl smäller så gör det verkligen det. Något som förvånar mig ännu mer än det totalt oansvariga beteendet i trafiken, är att jag under resan från Iringa inte skakade av skräck varje gång vi nästan frontalkrockade med en annan (alldeles för snabbt körande) förare på grund av oläglig omkörning – utan istället var upptagen med att njuta av den fantastiska utsikten, bergen och musiken i mina hörlurar.
Det finns en sak som jag finner allmänt otrevlig här i ett av mina absoluta favoritländer. Saken som sådan handlar om det ständiga markerande av hierarkier i form av klasskillnader. Det kvittar hur jag klär mig och vad jag har med mig. Min hudfärg gör mig till överklass och det är halvt omöjligt att komma ifrån. Det kanske inte är så konstigt att tro att pengar växer på träd i väst, med tanke på den stora inflationen som finns här och så vidare. Hur som helst blir jag förstås behandlad väsentligt annorlunda här jämfört med Sverige. Av många personer verkar jag ses som ett sätt att tjäna lite pengar och en eventuell väg in till väst. Här kan en främling komma fram till mig och be om mitt telefonnummer och säga att vi borde bli kompisar och att hen kan besöka mig i mitt hemland. Ett exempel på att tjäna lite pengar är the ”wazumgu-price”, det vill säga att man helt enkelt höjer priset på en vara och provar om det går vägen. Vidare finns det olika vägar att skapa små-jobb. Om du bär någons väska ska du ju få en slant för det till exempel. Tvättar du någons kläder kan du få en slant per plagg. Jag slussas in i en roll som rik, men jag är van vid att vara ”en fattig student”. Om jag inte vill att de ska bära mina väskor, tvätta mina kläder och dylikt blir en del frustrerade och tycker att jag helt enkelt är snål som inte delar med mig av mina rikedomar. När jag låter folk göra mina skitjobb förstärker jag rollen som rik och gräver klass-gropen djupare. I deras perspektiv ÄR jag ju rik, och de behöver ju slantarna som skitjobben ger, men finns det inte andra sätt? Detta är en fråga som tagit upp många tankar under resan och kommer fortsätta göra det.