Sexism, plugg och presidenter (från 21/2)

Jag vet inte hur många gånger jag har fått se Bwana Nyerere tala inför folkmassorna nu. Det finns en kanal som visar honom nästan varje kväll. Tanzanias fader, ”the man who brought freedom to our country”; Tanzanias första president. Visst måste jag medge att han var en god talare. Han kunde få publiken så tysta att man nästan skulle kunna höra en knappnål falla. Inga svårigheter hade han heller med att få dem skratta. Ju längre tid jag spenderat här, desto mer förstår jag hur viktig han var och kanske fortfarande är för Tanzania. Tänk på saken. Hur skulle Sverige sett ut om vi endast hade haft vår självständighet i en generation? Sverige har varit ”svenskt” så länge, men Tanzanias självständighet är yngre än min morfar. Kanske inte är så konstigt att varje hotell och varje kontor och varje skola jag varit på har en bild uppe av Nyerere, samt den nuvarande presidenten. Det verkar vara någon oskriven lag…

Plugget flyter på och jag blir bättre och bättre på att inte somna i värmen under mina studietimmar. Jag trivs bra i Mwenge, det känns som jag har bott här mycket längre än två veckor. Jag har redan lärt mig förmiddagsklockan:

Klockan 07.30 = WOFFWOFFWOFF!!!! (Grannhunden hälsar god morgon)

Klockan 08.30 = kyrkradio igång på hög volym

Klockan 09.30 = SAMAKI, SAMAKI, SAMAKI!! (Försäljaren som säljer fisk varje morgon)

 

Något som jag dock har lite svårt att förhålla mig till är en del av bemötandet jag får på gatan. Några av killarna här i min ålder tycker det är väldigt lustigt med den där mzungon som går omkring i området. Det tycker också det är passande att skrika just ”viting!” efter mig och fälla en sexistisk kommentar då och då. Att de roas av vitingen som bosatt sig utanför hotell områden kan jag förstå, men det är ALDRIG okej att säga det jag fått höra vissa säga. Kanske tror de att jag inte förstår eftersom de talar swahili och blir lite extra vulgära då. Återigen lyser min ”vita” hud igenom och då ska jag tydligen behandlas därefter. Det är svårt att hitta ett bra sätt att hantera situationerna på. För det första så vill jag inte låta dem tro att det är okej att bete sig hur som helst. Tystnad kan tolkas som detsamma som samtycke. Hur ska vi få ett jämställt samhälle om all sexism bara får vara där utan att någon säger ifrån? Men på samma gång som jag helst skulle ge hela bunten var sin rungande örfil vill jag samtidigt ge fördomsfulla människor en positiv upplevelse av en ”viting”, jag tror inte en örfil skulle hjälpa mig i det. Andra Mwenge-bor är i alla fall hur trevliga som helst och många av den äldre generationen uppskattar att jag vet hur man hälsar med respekt till någon som är äldre än jag.

Imorgon blir det hur som helst dags för en paus i skrivandet och massa bad är på schemat istället!

”Va, slår ni aldrig eleverna i Sverige?”

Igår hade jag min sista intervju. Äntligen! Nu är det bara att satsa helhjärtat på skrivandet (och klia på mina myggbett). Eleverna överraskade mig ganska rejält igår när jag öppnade skolporten. Först sprang en av 6 åringarna fram till mig med utsträckta armar. Jag han knappt lyfta upp honom innan jag hörde ”Deniiiiiise!!!”. Plötsligt var jag omgiven och hårt kramad av ca 20 barn i olika åldrar och alla ville såklart stå närmast. För att inte göra eleverna alltför missnöjda tog jag en omväg med dem på väg till min Supervisor Mr Managas kontor. Medan vi gick anslöt sig fler skrattande och babblande barn och väl framme vid ingången till lärar-byggnaden var vi åtminstånde dubbelt så många.

 

Valentine Elite Nursery and Primary school är trots sitt namn en enkel liten skola med en i allmänhet väldigt god stämning bland elevskaran och lärarkåren. I förrgår fick jag se en lite annan sida av saken som nästan fick mig att trilla av stolen, trots att jag någonstans redan innan visste att det troligen var så: Mr Manga var inte inne på sitt kontor så jag väntade i rummet bredvid där tre lärare satt och rättade prov. Vi pratade lite om skillnader mellan skolor i Sverige och Tanzania. ”How is it with your sticks?”. Jag fattade inte frågan. Efter lite gestikulationer började det gå upp för mig vad läraren menade. ”We don’t have them”, förklarade jag. ”What?! You never hit kids in Sweden? But then how do you punnish them?”. Vi diskuterade saken en stund men blev avbrutna av tre elever som kom in. De hade en bambuliknande pinne med sig. En av lärarna tog pinnen och ställde sig framför dem. Han frågade dem allvaligt varför de hela tiden störde i klassrummet och sa att de måste sluta med det. De två andra lärarna log vänligt men höll med. Sedan fick var och en av barnen två halvhårda slag på rumpan. När den sista var klar gick de skrattande därifrån. ”You see, it’s not so bad, and most of them are laughing when it’s over.” Men ändå. Det var väldigt främmande för mig.

 

Idag har det regnat. Jätteskönt! Jag passade på att plugga i svalkan. Sen drog jag iväg till en bokaffär. Trots att massa saker händer hela tiden så har jag ändå lyckats läsa ut alla mina böcker…Väl hemma i Mwenge igen sitter jag nu och har avnjutit ännu en perfekt mogen mango, som jag ska smälta lite innan jag återgår till pluggandet.

Pannkakor!!

Äntligen. Under hela resan har jag längtat efter att få komma hem till min kusin och bo med hennes familj i Mwenge i Dar es Salaam. Här känner jag mig väldigt hemma. Det är dessutom en väldigt stor skillnad på studieron. Här är jag mycket mer effektiv och transkriberingen går snabbare. Den senaste transkriberingen var efter onsdagens upplevelser på min supervisors skola Valentine Elite Nursery and Primary school. Det var ett fantastiskt roligt skolbesök och jag fick besöka en jättegullig tredjeklass som skulle lära sig om ”sunshine and moonlight” genom en sång (mycket passande för min studie). Läraren, som jag sedan intervjuade hade en fantastisk energi och eleverna verkade älska honom. Det var jättekul att se. Det var även intressant att se de pedagogiska skillnader som finns. Kunskapssynen kändes till viss del annorlunda en den jag själv har. Till exempel, har man inte musikalisk talang så har man inte och då är ämnet i fråga helt enkelt inte till för dig. De som däremot har talang släpps fram och uppmuntras och utvecklas. Det där med var balansen för stimulans ska ligga i förhållande till kunskapsnivå är givetvis en evig debatt, men lärarens övertygelse var väldigt stark. Han får väl ha sin övertygelse då – precis som jag har min.

 

För att fira min ankomst till Mwenge gjorde jag pannkaksfrukost till familjen. Blev förvånad över hur goda de blev och hur lätta de var att steka. Snacka om lycka! De enda andra pannkakor jag ätit i Tanzania var det lök i och jag fann dem inte särskilt lockande.. Inte för att jag inte njuter av maten. Tanzanisk mat är fantastiskt gott, speciellt chapati och ugali. Kanske tycker jag lite för mycket om mat. Ännu en gång har min mage talat om för mig att sluta leka med bakteriekulturen. Resultat: en väldigt tom och hungrig mage. Kanske var det iof vattnet jag drack igår. Min kusin varnade mig och sa att jag nog borde dricka vatten ur köpt flaska men jag tänkte att hon drack ju, och jag hade tagit ett glas tidigare. Visst är man alltid efterklok men min skarpa magknip gör att jag ångrar mig lite extra bittert..