Hej då Kairo

Sista dagen. Alla intervjuer är gjorda och det är dags att åka hem. Tänk vad tiden gått fort ändå. Två månader här skulle ju kännas som en halv evighet trodde jag, men nej. Jag har fått en oförglömlig resa med många, många lärdomar. Så jag antar att målet är uppnått. Nu är det dags att åka hem och fortsätta skriva, analysera alla intervjuer i lugn och ro, och att kunna jobba vidare med vettig internetuppkoppling. Äntligen.. Det har varit många tekniska problem. Strömavbrott och störningar på nätet. Att vänta i flera minuter innan en sida laddas har man inte gjort sedan -97…

Men allt har gått väl och jag är tacksam för den här resan, alla upplevelser och härliga människor jag fått lära känna. Näst sista dagen spenderades på textilmarknaden Wakalat al Balah, downtown. Vilken upplevelse. Många nya tyger blev det. Dags att dra hem och sy fina galabeyas..

WEKALET-AL_BALAH

Hej då Kairo. Jag är säker på att vi kommer att ses igen.

 

Snart slut..

imagesInnan man vet ordet av ska man hem igen. Det är inte klokt. Jag trodde att två månader här skulle kännas som en halv evighet. Nu är det bara två korta veckor kvar. Och fler intervjuer behöver göras!

Har haft besök här från Sverige och fått beröm om hur bra jag hanterat allting och hur väl jag anpassat mig. Tänker inte på det på daglig basis, men nu börjar jag känna av pressen av ständig anpassning, i allt från klädkod till beteende till hur jag tar mig hem, vilken tid, osv. Det är också vissa saker jag verkligen saknar. Att kunna gå ut och jogga utan att bli ihjälstirrad t ex. Det blir ingen joggning helt enkelt, inte utanför gymmets dörrar i alla fall. Cykla är det inte tal om heller. För mycket trafik, och för mycket trakasserier mot kvinnor på cykel.

Jag är tacksam för allt jag har där hemma, så tacksam. Jag har alltid varit en kritiker till det som inte är så bra i vår Svenska kultur, och öppen mot andras sätt att vara och tänka. Men det tog denna resa, min sjunde till mellanöstern, för att på djupet känna kärlek och uppskattning till det egna och till svenskarna. Och utan att jag på något viss tycker illa om stället och människorna där jag nu befinner mig. Egyptier är hur goa som helst! Men det var något som klickade, en förståelse och en förlåtelse mot jante, kyla, opersonlighet och allt annat som tidigare gnagt mig. Och en sann glädje och tacksamhet inför allt fint jag har där hemma, alla möjligheter.. att vara del av den promillen av världens befolkning som faktiskt har allt som kan behövas.

Den största trenden bland mina intervjusvar är att på grund av fattigdom, att all tid och energi går åt till att fixa mat till barnen, så finns det inte plats för innovation, nytänkande, hållbar utveckling. Så klart. Folk röstar på den som lovar mat, sysselsättning, el och gas. Oavsett om paketet innebär korruption, extremism, mm. Så att prata om hållbarhet i denna kontext – jag vet allvarligt inte vad det skulle innebära. Kanske kommer jag och min skrivarpartner fram till något revolutionerande när vi analyserar alla svar, om två veckors tid. Vi får väl se.

En sak är säker. Det är lätt att bli desillusionerad av den här erfarenheten, att ifrågasätta sin egen roll och själva meningen med det här. Det som räddar upp situationen är de FANTASTISKA individer jag får träffa, som fortfarande känner hopp och som på allvar tror (vet) att de kan förändra världen. Och det kräver säkerligen en sådan tankekraft för att ha en chans att lyckas. Dessa människor kommer att finnas i mitt hjärta under en lång, lång tid framöver.

Konsten att intervjua någon

Arbetet fortlöper och det är intressant att notera skillnaden i dynamik i olika samtal och varierande intervjutekniker man tvingas ta till i olika situationer. De flesta jag träffat har varit underbara; generösa, givit av sig själva, intresserade av processen, passionerade och nyfikna. Därför blev det lite av en chock att intervjua en person som på telefon lät så intresserad och hjälpsam, men väl på plats agerade fullständigt motsträvigt, mästrande och förminskande. Jag undrade verkligen där och då vad jag gjorde där, och varför jag var i Egypten över huvud taget. Insåg först senare att jag hade mött en av de personer som är del av problemet. Hierarkiska, dominanta män som anser att det är “inga problem” med någonting, och som trycker undan andra i sin framfart. Tur att det finns så många andra fina människor och miljöer som kan få en på gott humör igen. Resten av dagen blev över förväntan och det är svårt att vara ledsen länge i ett kollektivistiskt samhälle. Alltid är det någon som livar upp ens dag!

På besök i verkligheten

480610_462787667124459_367619578_n

Garbage city är ett område i Kairo där det bor ca 70 000 sop-samlare. Dessa människor samlar sopor, sorterar dem, rengör och förädlar dem för att sedan sälja materialen vidare till exempelvis Kina. Det som pågår här är helt självorganiserat och utan statens hjälp eller inblandning. Ändå servar de hela mångmiljon-staden på ett fantastiskt sätt. Stadsdelen visar misär och hjärtskärande scener av kvinnor och barn som står bland soporna och sorterar för hand. Här finns mängder av skadedjur som råttor, och vitt spridda sjukdomar som hepatit a, b och c som drabbat upp till 80% av populationen. Men mitt i misären så visar dessa människor också på innovation och uppfinningsrikedom, hur vi finner vägar även ur den mest hopplösa situation. Om man vill veta mer så finns en bra dokumentär som heter Garbage dreams.

426437_462788793791013_1685026275_n

487564_462781753791717_1336047355_n

317702_462785900457969_442420535_n

Min vän som visar mig runt i garbage city och som är väl medveten om syftet med mitt besök frågar mig med ett leende: – So, do you see any sustainability around here? Och jag kan inte låta bli att skratta och se det absurda i situationen. Vi studerar hållbarhet, eller konceptet “sustainability” inom universitetsvärlden, sätter fina ord och definitioner, men kanske är det så att vi distanserar oss själva i processen. Efter ett besök i garbage city i Kairo har i alla fall jag omvärderat begreppet och börjar allt mer se det som ett western construct byggt på kapitalistiska idéer om tillväxt. “Sustainable growth” – vad är det egentligen? Allt för ofta görs så kallade hållbara insatser på andras människors bekostnad och brist på resurser. Vi gör punktinsatser för att tafatt försöka lappa ihop ett system som i grunden måste förändras, utan att vi i själva verket ifrågasätter det ohållbara system eller paradigm vi befinner oss i.

72334_462785727124653_191417741_n

1746_462784660458093_1938877049_n

Intervjuerna fortgår smärtfritt och jag får fantastisk information. Känner mig så lyckligt lottad som får vara med om det här. Det här stället på jorden är precis rätt plats att vara på, just nu. Oavsett om man är intresserad av politik, sociala frågor, kultur, religion, miljöfrågor… Det finns en sådan stark dynamik i det här samhället efter revolutionen, och i väntan på nästa, som många tror kommer att inträffa inom ett år. Återstår att se vad som kommer att ske.

Intervjuer pågår

Första intervjun är avklarad och den blev fantastisk! Jag är så glad för den info jag fick. Oväntade svar, vilket är högst intressant. Jag kämpar lite med mitt ursprungliga research purpose, som jag inser nu i efterhand är allt för brett och baserat på västerländskt tänkande. Hur mycket får man ändra sina ursprungsplaner…? Jag vill ju göra ett bra jobb i slutändan, vilket innebär att man måste vara öppen för det man möter. Vi får väl se var det landar.

Ny bostad & känningar av ett samhälle i kris

En vecka har flytt i Kairo, jag har anpassat mig någorlunda bra och äntligen har jag hittat ett permanent hem. Craigs list används flitigt här och bostadsmarknaden är dynamisk, minst sagt. Fick två erbjudanden samma dag, ytterligare två nästa dag. Min nya lägenhet finns i området Maadi, ett grönare och lugnare område, lite som en lunga i ett stormigt betong-kaos. Kollade på en anna lya förut idag som var tämligen risig, dvs normal standard, och framför allt på bottenplan vilket inte kändes helt tryggt. Döm om förvåningen när jag stiger in i nästa lägenhet och det är hur jäkla fint som helt. Ljust och luftigt, stora vackra trägolv, balkong, lugn gata utan trafik med träd utanför (finns nästan inte), och allt för billig peng. Perfekt. Här kan ett bra arbete utföras känns det som.

Utanför relativt trygga Maadi finns en annan värld och krisen anas även hos mig genom att elen kommer och går. Det sägs att det kommer att bli än värre. Hela systemet kommer att kollapsa om ett år enligt oroliga röster som vittnar om en energiförsörjning som är fullständigt underdimensionerad för en så stor befolkningsmängd. Vad händer när 18 miljoner inte får el, vatten och inte kan ta sig ur staden tillräckligt snabbt, om ens alls? Det går inte att tänka på.

Det börjar nu bli ont om fordonsgas, och under stormiga dagar då demonstrationerna blossar upp drabbas trafiken av blockeringar och avstängda vägar, bussar ställer sig på tvären mitt på motorvägen pga bränslefrågan. Första revolutionen är över, men en andra ‘revolution’ ligger och pyr, med regelbundna bränder, protester och sammandrabbningar. Allt i en isolerad del av staden, som det är nu, och det bästa är att helt enkelt hålla sig borta från downtown under dessa dagar. Men risken finns alltid att man inte kan resa mellan olika stadsdelar pga plötsliga händelser. Avstånden är enorma här och varje taxiresa mellan delar av staden tar minst 30-40 min, men ofta en timme eller mer. Förarna vill inte riskera att fastna med bilen någonstans och kan helt enkelt neka, bil efter bil säger nej om något nyligen skett. Så det gäller att hålla sig uppdaterad och planera sina resor och aktiviteter här i Kairo.

Det sker så många tillfällen när jag upplever något som verkligen griper tag i hjärtat och jag önskar att jag hade en osynlig kamera, för det är verkligen inte alltid läge att slänga upp en sådan. Idag när jag åkte taxi från Maadi till Heliopolis, den vanliga vansinnesfärden i 150 km/h med ungefär 40 cm avstånd mellan bilarna, så såg jag två pojkar som stod på en bro över motorvägen. De balanserade farligt nära toppen på räcket, med bilarna rusande många meter under, och i händerna hade de varsin drake som de försökte få att flyga i den svaga vinden. Och jag tänkte, ingenstans finns här för dem att springa och verkligen utföra den här aktiviteten, inget grönområde. Allt omkring är vägar, bilar, hus, asfalt och betong. Och de leker på en bro över motorvägen.

Inte så långt från den här platsen med pojkarna som flyger drake på broräcket finns en stor begravningsplats, där fullt av människor faktiskt bor i brist på annan bostad. Livet och döden vävs samman. I samma stadsdel finns de finaste husen och de mest förmögna, alldeles i närheten.

Tänk om människor hade bosatt sig i massor på kyrkogårdarna hemma i Sverige… Ja, så ser det ut här.

The city of the dead – gravplats med bostäder på.

Kairo tar emot mig med en kärleksfull käftsmäll

Äntligen på plats i Kairo. Jag börjar min vistelse med att försöka vänja mig vid det kaos som råder. Mina kontakter har vittnat om hur orkeslösa och trötta de alla kände sig första halvåret i Kairo. Jag har två månader, och jag hoppas på snar anpassning! Det är inte första gången i ett mellanöstern-land, men det är första gången i en mellanöstern-storstad av den här kalibern. 18 miljoner säger någon. Jag tror dem. Det är ett under att allt fungerar så väl som det ändå gör. Folk överallt, den mest galna trafik och jag inser att all oro om våld är gravt överskattad eftersom största risken är att förolyckas som road kill. Alla tutar konstant och ljudföroreningen är total. Efter ett par dagar börjar jag bli tacksam för tutandet, då det faktiskt verkar motverka trafikolyckor. Luftföroreningarna är också påtagliga. Smoggen syns i dimma eller skymningsljus, och det känns i halsen.

Dag 3 blir jag överambitiös och äter street food. Stort misstag att inte vänta en vecka som jag lovat mig själv. Drabbas av en rejäl matförgiftning. Glömde för en stund de nästan dagliga strömavbrotten, vilket påverkar matkvalitén en hel del, inkl fryst mat. Nu har jag vaknat upp från det lilla missödet och är redo att påbörja min resa på allvar. Har kontaktat mina vänner i Kairo och vet att de kommer att hjälpa till på bästa sätt. Jag bor hos min kontaktperson tills vidare mitt emellan Heliopolis och Nasr city, ett bra område, och det känns som en trygg start.

Angående den kärleksfulla käftsmällen förresten, så var det mycket intressant att möta det relativt avslappnade och mycket vänliga kaos som Kairo erbjuder. Folk har humor, de är laid back, och livet känns helt hanterbart även när ingenting fungerar som planerat, vilket är ofta!

Goodbye Sweden and Howdy Egypt!

The day of departure to Cairo has finally come. Ready with my luggage, I am off to Kastrup airport. I will be traveling with egyptair “for the first and last time”. I found this hilarious welcome announcement by Egyptair. It gives you the vibe of the Egyptian English which I will be hearing a lot the coming months and the touch of Egyptian humor – lovely!

http://www.youtube.com/watch?v=XovagJwwGAE

So excited for this MFS, which will give me a chance to see Egypt in a way that I am not used to…

Much love and warm regards,

V

Val och spänning

Dagarna trillar på i en rasande fart, redan inne på min femtonde dag. Det går lite slött framåt med mina intervjuer, av förklarliga skäl. På lördag är det dags för andra omgången i presidentvalet, och det kommer med största sannolikhet bli lite oroligt. De flesta av organisationerna som jag ska intervjua förbereder sig inför demonstrationer och jag vill inte ta upp deras dyrbara tid och hindra dem i deras arbete. Så jag avvaktar lite och ser vad som händer efter valet. Just nu känns det lite som att det kommer att bära eller brista. Vad vore livet utan lite spänning?

Bild från promenaden vid Nilen. Vilken fantastiskt vacker stad jag hamnat i.

I Kairo

Jag har nu varit en vecka i Egyptens huvudstad Kairo och börjar så smått känna mig som hemma. Hemma, i den utsträckning det går. Att komma från Malmö, med 300 000 invånare till Kairo med sina 20 miljoner, det kräver acklimatisering. Trafiken, det konstanta tutandet från bilar, taxis och bussar. Värmen! Sedan jag landade för drygt en vecka sedan har temperaturen legat runt 33 grader. Jag vet att det låter skönt, jämfört med den regniga svenska sommaren jag hört om, men för att vara ärlig hade jag nog hellre haft regnet än konstant gassande sol. Och dammet. Fast förutom det så har jag det helt fantastiskt, träffat gamla bekanta och nya vänner, hittat en fruktkille och en supermarket så gå hungrig kommer jag definitivt inte göra. Gått långa promenader för att lära känna min omgivning och för att råda bot på min förvirrade “hej-jag-är-en-turist”-uppsyn.

Jag har påbörjat mina fältstudier nu, kontaktar organisationer och försöker sätta upp möten. På grund av det osäkra läget i Egypten så visade det sig när jag kom hit att det skulle bli lite svårt att genomföra min planerade studie, och jag har därför i samråd med min handledare och Anna kommit överens att gå på Plan B. Jag kommer därför i stället att titta på hur ICT kan användas för att förespråka social förändring och bidra demokratibyggande – för att säga det enkelt. Jag har kommit i kontakt med ett företag i Sverige som stöttar mig och delar med sig av sina kontakter och erfarenhet, så det känns verkligen som att jag är på rätt väg.

//R