Nu går det åt helvete, kompis

Det går INTE bra nu, pengarna rullar INTE in som de ska nu. Vi är tillbaka i Manila efter vår vistelse i södern. Det har varit en omtumlande tid med mycket intryck som tagit hårt på krafterna. Vi visste sedan tidigare att Filippinerna är ett låginkomstland, men att se fattigdom som är så utbredd och som skapar en så total hopplöshet hade vi inte kunnat förbereda oss på. Efter Bopha-katastofen har medierna konstant rapporterat om förödelse; förstörda hem, saknade personer, uppgivenhet och sorg. Det är bara ett år sedan Sendong drog in över Mindanao och tog över 1000 liv. Enligt Cecilias morbror Bobo dog antagligen många fler, men fattiga som bor i avlägsna bergsområden finns inte registrerade i någon folkbokföring och saknas inte. Cagayan de Oro, en stad nära Malaybalay där vi bott har fortfarande inte repat sig utan återuppbyggnadsarbetet pågår än. Det kommer ta en oändlighet innan staden och människorna återhämtat sig, om det någonsin är möjligt.

Bobos familj har drabbats av en annan sorg. För tre dagar sen dog hans fru Amys bror av levercirros orsakad av schistosomiasis, eller snäckfeber. Sjukdomen orsakas av en parasit, är en typisk fattigdomssjukdom och är vanligt förekommande i framförallt i Afrika och delar av Asien och Sydamerika. Den sprider sig via främst via stillastående sötvatten, Amys bror arbetade på risfält och drabbades därigenom. Han var den tredje personen i Amys familj som dör till följd av den förbannade parasiten. Det är så sjukt orättvist och så jävla fel.Det är en helt jävla onödig sjukdom som skulle kunna förebyggas endast med rent vatten och bra mat. Det finns ingen ursäkt och ingen tröst.

En annan notis som världen helt glömt är att RH-bill (reproductive health bill) gått igenom. Katolikerna är skräckslagna och har in i det sista motarbetat förslaget. Rh kommer innebära att preventivmedel kan skrivas ut och bekostas med offentliga medel för “den fattiga befolkningen”. Den ska även öppna upp för information om reproduktiv hälsa vilket katolska kyrkan befarar kommer leda till moraliskt förfall och sinnesförvridna barn. Vi pratade med en kvinna (läkare!) från ” the provincial health department” som berättade att de de undervisar kvinnor att följa sin menscykel genom att ta tempen, att detta var deras preventivmetod. Vi frågade om abort någonsin skulle bli lagligt och hon förstod inte ens vad vi menade. När hon tillslut uppfattade vår fråga, att kvinnor ska kunna avsluta en graviditet svarade hon att abort diskuteras inte ens på det sättet.

Det är så mycket som är knas och borde vara annorlunda.

 

 

Intervjuer i Bangkok.Inte som vi trodde :)

Innan jag går in på hur vi tycker själva intervjuerna har gått så måste jag tacka vår kontaktperson för att ha hjälpt oss med att organisera alla träffar och fixat och trixat med tiderna. Det måste inte varit det lättaste…så stort tack Maytinee.

Så nu har vi äntligen lämnat Bangkok efter två veckor att ha gjort fyra intervjuer av sex tänkta. Bangkok som stad är i sig helt galet stor och att bara åka runt för att hitta de olika organisationerna har varit en utmaning i sig. Även om de flesta pratar ganska bra engelska i turistområdena så har det varit lite svårt att förklara vägen dit vi ska, då vi ibland inte hittat eller glömt att ha adressen på thailändska. Men vi måste säga att vi har haft extremt tur med all hjälp vi har fått av taxi chaufförer som ringt på sina mobiler för att prata med organisationen vi skall till och suttit och verkligen frågat alla om vägen dit. Tusen tack..

Det har varit extremt intressant att göra alla intervjuer, då vi kommit till de olika organisationerna och inte vetat vad dom vet om oss, och i dom flesta fallen så har dom inte vetat vad syftet med intervjun har varit. Men återigen har vi bemöts av vänlighet och en öppenhet från våra intervju personerna. En annan aspekt som är väldigt viktig att nämna är den kring just språkliga komplikationer som kan uppstå när man gör intervjuer i Thailand. Vi har inte mailat eller pratat med några av de personer som vi har fått intervju med, den kontakten har vår kontaktperson skött. Så första kontakten har varit när vi har ringt cirka två dagar innan vi skulle träffa dom för att bekräfta mötet och har då upptäckt att deras engelska kanske inte har varit den bästa och att visa av dom skulle gärna vilja ha en tolk närvarande.

Vi har nu material som behöver transkriberas och vi har inte bestämt oss om det är tillräckligt eller om vi skall, om vi har möjlighet och allt sånt, att göra två intervjuer till. Men ni är vi på en ö som heter Ko phangan och kommer antagligen stanna här tills vi åker hem. Det känns skönt att få lite lugn och ro och kunna arbeta med uppsatsen, Bangkok är i största laget. Plus så är stranden och naturen inte fy skam det heller ;).

Besök i Kandy och den kulturella triangeln

Efter drygt en vecka i Columbo och insupande av den härliga Sri Lankesiska atmosfären har vi begett oss in i den kulturella triangeln till Kandy. Tiden i Columbo har varit underbar med både många möten med fantastiska vänliga människor och också väldigt givande för studien. Började som sagt med workshopen där jag träffade många nya kontakter som senare resulterade i besök hos Water and Drainage Board där jag fick träffa de som arbetar med Columbos vattenfråga. Har bokat in ytterligare besök och ska senare åka ut och besöka olika projekt. Hälsade också på en kurskamrat från workshopen som jobbar med hållbar utveckling på MAS, ett företag som har 35 företag runt om i världen. De är ledande i frågan och har bl.a. vunnit olika utmärkelser för sitt arbete och projekt Green Plant i Triqunumale. En imponerande fabrik med många innovativa lösningar. Men det matnyttigaste var nog ändå mötet med en pensionerad man på lokala småhaket där jag tog en kopp te. Väldigt insiktsfull och med en mycket intressant historia sedemera utnämnd till justice of peace efter sitt arbete inom HR.

Den slingrande järnvägen som leder till Kandy genom djungeln uppför bergen, är en otroligt vacker upplevelse. Man kan lätt förstå varför denna stad lyckades stå emot många invasionsförsök under sin tid som huvudstad. Djungeln och dess giftiga invånare var ett gott skydd. Väl framme och incheckade på det gamla anrika Queens hotell ( ja rimmar illa med mfs och hotell från kolonialtiden, men fick det för en rimlig peng och det är ju historia nu)  så planerade vi tre dagars kulturell resa i historia, arkitektur, religon och en liten portion av odontologi. Här finner man ju vad som sägs vara Buddhas tand som förvaras i Temple of the tooth. Britterna var på sin tid skeptiska till detta faktum eftersom tanden är ca 5cm. De tyckte det var mer sannolikt att den tillhört en krokodil. Buddhisterna är däremot övertygade och hyser inga tvivel, som bevis har de ju Buddhas fotavtryck på Adam´s Peak som är ca 1 m stort, så då är ju proportionerna rimliga…

Andra intressanta platser man kan besöka här är Rock cave tempel med bl.a en grotta innehållande en 14 meter lång sovande Buddha uthuggen i sten, Tea plantations och Pinawalle där de har Elephant Ophanage. Sistnämnda väl uppskattat av vår son Sid.

God Jul

Sidi o Elefanterna !!!

Färdiga i Colombo

Alla intervjuer avklarade och det är dags för oss att lämna Colombo. Checkade ut från vår fina lägenhet förra vecka så nu är ryggsäckarna fullpackade och alldeles för tunga:) Känns konstigt att lämna vårt område då vi kommer sakna våra nyfunna vänner och närheten till stranden. Men nu väntar nya äventyr! Vår resa började med ett stopp i Yala där vi passade på att åka på safari. Vi såg väldigt många elefanter och även påfåglar, krokodiler, vattenbufflar, ödlor men den mest attraktiva, leoparden, ville inte visa sig den dagen.

Nu är det snart jul ochvi försöker få till lite julstämning, men det är inte så lätt att hitta känslan när det är över 30 grader och strålande sol och inte en lussebulle att förtära. Men vi klagar absolut inte:)

Ha en fin Jul allihop så hörs vi snart!

förguldelser

Livet i zzambigggaa förguldas av himlagråten, förtvivlande tåraforsar som regnar över varje litet ensamt barn i världen, varje barn som saknar en trygg famn, en godnattkram eller att känna sig ovillkorligt älskad. Jag älskar störtregnen, de är så frigörande, så innerliga. Så från torra jordsprickor och sinande brunnar till grönkullar o spirande majsfält. Oavsett vad regngudarna har för baktanke, känns det som att även himlarna med sina ös vet att inte göra sitt yttersta, men sitt innersta. Datz nice..

Vad som förgyller, förutom regnen, är barnen. Dessa små förundrande varelser som så ofta går rakt in i mitt hjärta. Efter min förra resa valde jag att bygga en trädgård runt min själ o hjärta för att inte beröras för starkt. Människor är varmt välkomna att komma in o leka, men ibland måste man få säga thanx mates, nu äre dags att gå hem och stänga grinden i gärdesgården. Men ungarna, shit vad svårt det är att fösa ut dem. Särskilt när de inte har ett hem att gå till. Jag kan inte den balansdansen. Om någon kan och vill lära mig konsten, vänligen berätta.

barnen på avdelningen är fantastiska. Det som de står ut med… det kan bara förstås om man ser med egna ögon. Eller förmodligen inte ens då. En sexårig flicka med svåra brännskador över rygg, rumpa och lår efter att ha ramlat baklänges i en balja med hett vatten. Hon ramlade i baljan på måndagen och togs till sjukhuset på torsdagen med redan infekterade sår. Daglig såromläggning utan smärtlindring förutom lite paracetamol per os.

Min förra vända här vid sjukhuset hade jag en åttaårig tjej med motsvarande brännskador, samma procedur med daglig sårtvätt o omläggning. Efter tre månader var såren läkta. Tre månader. Tolv veckor. Nittio dagar. Tänk att vara sex eller åtta år och varje kväll under tre månader somna med vetskapen om att imorgon bitti sker det igen. tror du att du kan somna på kvällen? Tror du att du drömmer mardrömmar? Mardrömmar som du vaknar från utan att kunna inse att det bara var en dröm, det är din verklighet.

Varje morgon under tre månader, vakna och veta att du ska genomgå något så smärtsamt att du knappt klarar det. Du blir fasthållen och nedhållen, din mamma och en sjuksköterska hänger över dig för att hålla undan dina sparkar, dina försök att bitas, klösa medan en sjuksköterska tvättar dina öppna sår. Tänk att din mamma måste se skräcken, smärtan i dina panikslagna ögon och ändå fortsätta att hålla fast dig.

Det är svårt att jaga ut dessa barn ur sin trädgård. Men på någe vis måste man rensa sin själ varje dag för att inte bli så tung att man inte kan gå. Men jag kan inte helt den konsten. Och det gör mig orolig ibland.

Där finns också en ljuvlig nioårig liten underbaring så väldigt blyg, men samtidigt så nyfiken. Häromdagen tog vi med en sådan där liten mini-legopåse som goa tjejerna på leksaksaffären Hamleys i nacka forum skänkte. legopåsarna är helt grymma för ungarna att pyssla med. Den här lille killen har aldrig byggt lego i sitt liv… han visste inte alls hur man skulle sätta bitarna. De hamnade upponer, bakofram och på fel plats men han lärde sig så fort. vi byggde ihop bilen tillsammans och sicket leende han fick…över att ha byggt ihop den lilla legobilen själv… vi övade sedan på att skriva hans namn, från att inte kunna till att kunna, under den lilla stunden.. åh vad barn lär sig fort…

så har vi en liten drygt tvåochetthalvtårig flicka som kom till avdelningen med sår i munnen, avmagrad och svag. mamman förstod egentligen inte vad som var fel förrän hon hittade sin makes undangömda bromsmedicin för HIV och konfronterade honom då eftersom hon insåg att han dolt sin sjukdom från henne. Hon tog sedan dottern till sjukhus för att testa sig själv o flickan o det visade sig att de båda hade hiv. Flickan är väldigt mager o ser väldigt svag ut och hänger mest på mammans rygg. Alla rörelser hon gör är väldigt långsamma, trötta, svaga. En liten tjej i början av sitt liv, snart tre år, borde vara pigg, aktiv, nyfiken, men denna lilla tjej orkar inte. Hon t.o.m blinkar långsamt. Jag har inte sett henne le eller skratta en enda gång, inte förrän igår…

vi stod o blåste såpbubblor för några andra barn o ser då denna lilla tjej sträcka ut sin hand för att nå en bubbla. Jag blåser några till mot henne o hon sträcker handen mot dem o skrattar, hon skrattar men utan ljud, hon har ingen röst, orkar inte formulera ord. Men hon ler sitt skratt. Den glädjen jag såg i hennes ögon var ovärdelig. Så rörande. Vi leker en stund med bubblorna. Jag ser att hon inte orkar röra handen mot bubblorna, hon bara håller ut den. Lilla lilla tjejen, så orättvis att börja livet med en sjukdom hon fått genom föräldrarna. Senare sitter hon på sängen o vi blåser bubblor igen o busar lite försiktigt, hon sträcker sig efter dem och tappar nästan balansen eftersom hon knappt orkar hålla sin kropp uppe.

Men hon visar intresse. Intresse, nyfikenhet. Det är otroligt värmande. Det är så lätt att tro att de svårt sjuka, nästan apatiska barnen inte vill eller orkar leka, att de inte har något intresse eller behov, .

de har en kids club i körkan här varje fredag eftermiddag för alla byaongar, vi tänkte vi ville vara med o se vare var för skoj så vi traskade dit med vår vän martha, längs landsvägen började barnen springa ikapp oss o ville gå med o hålla handen… de visste nog att vi var på väg till veckans höjdpunkt.

sedan lekte vi lekar med alla hundra ungarna… så goa, men guuh så högljudda. dansade, lekte, o alla små lortiga tvååringar som vill vara med inte fattar så mkt av allt galej o skrik o stim o tjoande…de står plötsligt mitt på körkgolvet o gråter o behöver sin storasyrra eller brorsa som släpat tid dem, men storasyskonet vill ju ha kul, så kommer ngn annan större unge o lyfter upp o bär iväg o lägger ungen i famnen på oss…haha, så lugnar plutten sig när den får sitta i en vuxen famn en stund.. o vågar sig sedan ut i crazy dance floor igen, blir puttad, trillar, reser sig, dansar lite, knuffas undan, haha..de är så tuffa, men kärleksfulla också, mot varandra. o sen kommer nästa snoriga gråtande tvååring haha,,,en liten pöjk bara grät o grät o hamnade i cecilias famn o somnade på två sekunder o sedan kände hon hur det blev alldeles varmt på låret…hehe. låter ju som barnen mest grät, men det var ju självklart tvärtom. Det var bara de små som det gick lite för vilt till för.

Vad som förguldar, förutom barnaongarna, är mina här närmaste vänniskor cecilia, matros, martha, gifti m.fl.

Vi hade en så fin luciaafton cecilia o jag o våra gäster. aftonen började egentligen med att cecily o jag redde ut ett missförstånd som uppstått under dagens intervju. En intervju som för övrigt var väldigt spännande. Kvinnan som berättade var så generös med sina tankar och känslor och vi bara sög in allt hon sa, så ivriga att vi började fråga i mun på varandra. Vi har hittills hela tiden delat upp så att vi varannan gång är huvudntervjuare och varannan gång är sidekick. Har funkat väldigt bra. Av någon anledning beslutade vi oss idag för att göra tillsammans. Det blev lite mindre bra och en irritabel känsla uppstod för en kort stund, intervjuflowet fick sig en liten törn och vi blev båda plötsligt blockerade i våra tankar o kom av oss. Efter en stunds trevande tystnad hittade vi tillbaka till vår tråd och så fort vi kom hem pratade vi igenom den lite märkliga känsla som uppstått.

Vår utredning av dagens irritabilitet slutade med en varm kram och en töntig tribal lucia-indiandans runt en cementpelare i vår trädgård och en high five glad lucia nu bakar vi lussekatter o bjuder våra zambiska polers. Sagt o gjort. Musik på hög volym o köksbak fort som sjutton innan elen eller vattnet försvinner.

Våra inbjudna zambier började dyka upp och vi käkade nchima, bönor och rape och hade busroligt, dansade i köket, knådade saffransdegen och skojade. Halv elva gick alla hem och cecily och jag släckte ner, tände ett stearinljus och tog en hink upponer och trummade till hög musik och dansade röyven av oss så fritt man bara gör när man är ensam. Jag kände skrattet klucka i magen och sista lussebullen ( egentligen en fet lussebullelimpa..vi gjorde ett lussebullsbröd när plåtarna o lussekattslusten tog slut) degade sig i ugnen.

Vår hustomte Matros är ett guldkorn. Han är över fyrtio men har ett så fritt kroppsspråk, armarna hänger o slänger fritt, benen kan ibland gå i kors. Han är så go-rolig utan att själv veta om det. Hans språk är så fritt, engelska ord som är så enkla o finurliga o blir så lustiga. “those people like to sting” sa han med allvarlighet o pekade på några bin i köket.  eller efter att vi bjudit honom på fika: “now i dont think i have to look for any teabreak. yesterday by this time i was running up and down to look for any teabreak but today..today im just fine”. Han tycker så mycket om cecilia o mig o vi tycker så mycket om honom. Att få lära känna hans tjugo-nånting-åriga dotter martha är också en privilegium. De bor bakom den grönspirande kullen mittemot vårt hus. Förutom att jobba heltid här vid studentboendet bygger han sitt hus bakom kullen. Han hämtar tegelstenar och fönster och bär dem till sin gård.

Vad som förguldar, förutom mina vänniskor, är the bedsiders (mammor, pappor, mormödrar, aunties osv) på barnavdelningen. Som varje dag hälsar oss med feta leenden och långa handslag. Som under intervjuerna så generöst delar med sig av sina tankar, känslor och upplevelser. Jag känner mig ibland helt rörd över deras liv o hur de berättar för oss. Så ofta vi känner att vi vill höra mer om så mycket annat, men måste försöka hålla fokus på vårt syfte.

Åh, nu åskmullrar det och himlen borta vid grönkullarna är alldeles gråtung, rain’s on its weeey!

/Sabina

 

God Jul och Gott Nytt År!

Hej alla! Finns ett tidigare inlägg som kommer efter det här från den 16:e, men varit svårt med uppkoppling osv här nere. Vi har gjort många intervjuer och börjar känna oss riktigt duktiga och nöjda. Vi njuter av tiden här och träffar massa härliga människor. Det är tufft ibland att se hur svårt vissa har det pga av fattigdom och sjukdomar dock. Det är ju regnsäsong vilket innebär att fler drabbas av Malaria. Många har HIV och TBC och det finns ständigt barn som lider av undernäring såklart. Dock sååå mycket glädje och kärlek och fina stunder. Ungarna är så fina och gosiga. Det är så lätt att glädja dem och de ger oss många skratt. Regnen har gjort att allt börjar bli otroligt grönt och fint och det händer sååå mycket så snabbt i naturen. Vi har även lärt oss att det inte alltid är så lätt att lita på tekniken när man inte riktigt vet hur det fungerar, varför vårt internet plötsligt ”tog slut”. Idag anlände en sjuksköterska från Australien till området och i morgon lämnar läkarna från UK. Blir en liten julledighet i Livingstone och sedan tillbaka för att jobba på med intervjuer så det står härliga till. Nyss åt vi pannkakor som blev mycket goda. Vi finner oss själva lyckas med improviserad bakning ganska ofta. Mycket stolta över det. Igår bjöd vi våra Zambiska vänner på lite korv Stroganoff och sockerkaka med mango. De lagade nshima till oss och grönsaker och så äter vi med händerna såklart och dansar i köket. Känns som man lär sig ngt nytt varje dag vilket är sååå härligt. Idag pratade vi än en gång om att vi faktiskt är här nu. Det känns overkligt ibland och vi måste ta tillvara på varje stund. Ibland är man trött och lite sliten, kanske mest av värmen, men det är skönt att vårt boende ligger i slänten ganska nära bäcken, så det blir lite vindrag och svalare här nere. Mycket varmt och fuktigt idag dock. Tvättat kläder som fått torka i solen efter regnet. Nehe, nu är det snart jul och nyår vilket känns overkligt. En liten tomte står på natthuksbordet vilket känns bra. Vi har ju faktiskt lite glögg, peppakakor och lussebullar som får julkänslan att infinna sig en aning så här i värmen. Vi saknar vänner och familj väldigt mycket. Vi önskar alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR. Tiden rusar förbi och snart ses vi igen. Kärlek från oss till er alla! Kwa siya buti!

Äntligen här!!!

Efter lång förberedelse och ett år efter beviljad mfs bar det äntligen iväg. Tänkte först åka i september men ändrade planerna till december vilket visade sig vara ett lyckokast. En ljuvlig tid att åka både för klimatet och även för att det infaller många trevliga högtider och festligheter under denna tidpunkt. Dock var vi inte beredda på att julfirandet var så sort här. Hade räknat med att skönt kunna slippa ifrån allt vad jul hette, men bedrog oss då den första sång vi hörde var just en julsång…. lankeserna börjar fira jul redan första december. Vi har redan hunnit med en galen barn julfest. Härligt ändå med tanke på att jag reser med min fru och vår tvååriga son. Vår resa började med nöd och näppe från ett snökaos hotande Sverige. Hann väl iväg nån timme innan det var försent. Mellanlandade i Dubai där vi spenderade två dagar hos en vän som jobbar där. En märklig upplevelse på många sätt. Detta populära resmål med allt i mega överdrift, men ändå fascinerande för en byggingenjör förstås. Vi bodde på palm jumeirah imponerande att man kan på så kort tid kan skapa och anlägga denna konstgjorda ö. I staden fantastiska komplex av skyskraper och köpcentra med gigantiska akvarium eller varför inte en skidbacke inomhus ? Det ena överdådiga kontorshuset efter det andra. Det är väl just det att människor som bor här är här för att jobba hårt och roa sig sent. Ett frosseri i lyx där man som västerlänning eller med rätt ursprung kan tjäna väldigt bra. Men det hela har också en grym baksida med människor som blir lurade hit i tron om att få arbete med en mycket högre lön än de normalt kan få i sitt hemland, så att de kan skicka hem till sina familjer, men som istället blir rena slavar. De berövas sina pass och blir skuldsatta. Arbetsgivare lurar dem att låna till boende och sätter dem i en skuldfälla. I Dubai får man inte vara skyldig pengar, då får man inte stanna i landet. Arbetsgivaren löser då skulden och eftersom  de också har passen kan personerna inte heller välja att lagligt lämna landet. De har blivit arbetsgivarens egendom tills de arbetat av skulden som i de flesta fall aldrig kommer att försvinna. Tragiskt för många människor som är i denna situation.

Människor i Dubai ler inte ofta. Allvarliga ansikte möter en på metron, där det råder en otrolig ordningsfascism. Men rent och fint förstås. När vi äntrade flygplatsen och ställde oss i in-checknings kön till Colombo möttes vi helt plötsligt av fullt av leende människor. Alla var hjärtliga och man kände en varm glädje, vilka underbara människor, detta kändes helt rätt 🙂 Anlände ett par timmar senare 20121212. Måste vara början på något gott nytt inte undergången som många tror… Hade dagen innan bokat boende en natt i södra Colombo, det enda vi hade ordnat innan, det är alltid bättre att improvisera. Dock visade vårt hostel sig vara nåt helt annat än man kunde se på internet. Jag är absolut inte känslig och brukar alltid bo på de enklaste ställen, man brukar ju ändå bara sova där. Men detta kändes både otryggt o väldigt skitigt. Aja efter ett tag hittade vi nytt boende på ett gammalt hundrafemtioårigt hotell för en billig peng.

Att 121212 skulle vara ett tecken i glädje visade sig också då en inbjudan från min kontakt på Lanka Rain Water Harvesting Forum, Ms Tanuja, damp ner i inboxen. En  training course där olika personer engagerade i vatten frågor och hållbart byggande under fyra dagar skulle få både föreläsningar och göra olika workshops i just mitt ämne Rain Water Harvesting Systems.  Guidade av både experter från Sri Lanka och Indien. När jag först kom dit kände jag mig lite mal placé, som att komma in på ett FN-möte där alla sitter välklädda samlade kring bord med var sin mikrofon. Men vilket varmt mottagande jag fick av dessa underbara människor. De kan absolut det där med att hålla en hjärtlig glad stämning, vilket man inte blir bortskämd med hemma när det gäller mina föreläsningsupplevelser. Till och med när kursen var slut och en ceremoni med besök av landets utbildningsminister närvarade, så var stämningen avslappnad. Väl medveten om att även detta land har en våldsam historia av krig och massmord som sträcker sig ända fram till nära nutid, så hävdar jag ändå att Sri Lankas invånare har en mentalitet fylld av värme och glädje.

Känns skönt att fått en bra start på mitt fältstudiearbete. Glatt överraskad av hur välorganiserade och kunniga alla verkar vara.  Har fått många nya kontakter på företag och organisationer som jobbar med detta. Men nu håller vi helg och utforskar Colombo. På måndag är det dags för ett besök i Negombo på Forumet och planera olika projekt som jag kan besöka. Spännande !!!

Anders

Barefoot café Colombo                       Metro Dubai

Post-Bophatyfonen

Vi har nu nått halva tiden av vår Filippinernavistelse. Denna vecka befinner vi oss på den lilla ön Camiguin. Efter veckorna i Manila förflyttade vi oss till Filippinernas södra del Mindanao för att hälsa på och bo hos min min morbror. Taxichauffören som tog oss till flygplatsen skrattade högt och undrade varför vi skulle ner till Mindanao när det väntades en tyfon de kommande dagarna. Vi hade hört att det var vanligt att tyfoner förekom i landet och reflekterade inte mycket mer över saken men när min morbrors smått hysteriska fru hämtade hem kusinen tidigare från skolan och bad oss att packa “emergencybags” började vi bli lite oroliga. Det som hände var att strömmen försvann i 3 dagar och vi upplevde ett oväder likt en svensk storm med ösregn i 2 dagar. När vi kollade efterdyningarna i området var många träd nedfallna och jordbruksmarker fördärvade, inte så stor förödelse med andra ord. Därför blev vi väldigt förvånade när vi slog på tv:n och möttes utav det stigande dödstalet, samhällen som upplösts och åtskilliga kvadratkilometer med obrukbart jordbruk. Varför drabbar samma tyfon mindanoborna på ett så vilt skiftande vis? Tyfonen kan vara fullt hanterbar för medelinkomsttagaren i armerat betonghus men att förbereda sig inför tyfon i  bambu/trähus i berg och kustbyar är en tröstlös väntan. Det handlar inte om att Filippinerna är ett tropiskt land där det ofta förekommer naturkrafter, först och främst handlar det om fattigdom och vilka som drabbas. Fokus bör därför alltid i första hand läggas på fattigdomen och sedan klimatfrågan.

Läs mer på Plan Sverige som samarbetar med de filippinska myndigheterna. Akuta åtgärder är: rent vatten, mat, mediciner och tak över huvudet. Hjälp till och sätt in en peng!

http://plansverige.org/nyheter/over-700-doda-i-filippinerna

 

 

Äntligen här!

Hej alla! Äntligen framme i Zambia och äntligen tillgång till nätet. Blivit lovade tillgång varje dag sedan ankomst och äntligen idag. :-).  Vi har det superbra. Väntar på mer regn i värmen dock. Kan behövas. Vi träffar fantastiska människor, lagar mat, sover, jobbar med studien och njuter av natur och kultur. Sitter under myggnätet och skriver en kortis idag. Vi har träffat alla “viktiga” personer för att genomföra studien och vi upptäcker nya saker varje dag som gör att vi blir inspirerade, men även känner viss frustration. Det kommer bli bra det här dock, det är väl vår förhoppning. Har nyss reflekterat över dagens pilotintervju. Det är mycket att ta in och det känns som tiden går väldigt fort. I dag kan vi inte skriva så mycket men det kommer mer snart igen hoppas vi. Tack så mycket, eller twalumba kapati som det heter på Tonga, för stöd hemifrån. Stora kramar från oss i 30- gradiga Zambia till er i vinter-Sverige. 🙂

Utflykt!

Har varit full rulle på sistonde! Då våra intervjuer blev uppskjutna förra veckan bestämde vi oss för att ta tåget till Kandy som ligger uppe i bergen i centrala Sri Lanka. Utanför Kandy kan man få se dessa fina elefanter på ett sorts elefant barnhem. Vi kom precis när de skulle ta sitt dagliga bad i floden. Vilken upplevelse!!!!!
Efter två dagar i Kandy tog vi tåget vidare söderut till Nuwara Eliya. Detta området är väldigt känt för dess teer och teplantage. Det var hit engelskmännen begav sig på 1800 talet då klimatet där är “europeiskt” dvs behaglig värme på dagen och svinkallt när solen försvunnit. Synd om oss som inte hade några varma kläder 🙁
Det var härligt att äntligen få se något annat än Colombo. Vi är glada att vi tog tåget, trots att det kändes som att åka berg-och dalbana i några timmar. Utsikten var fantastisk!
Nu är vi tillbaka i Colombo och har påbörjat intervjuerna. Känns skönt att äntligen ha fått komma igång. Intressant att se hur sjuksköterskorna jobbar här, det skiljer sig ganska mycket från har vi har det hemma!

Tack och hej!