Compact travelling

Det är fantastiskt vad en tuktuk är kapabel till. Vi träffade en underbar tuktuk ägare som körde runt oss en hel dag på olika besök i studiesyftet, samt flikade in med lite egna guidningar. Han delade med sig av både sina otroligt djupa kunskaper om det mesta och sina personliga upplevelser i livet. Kändes som han var 100 år att döma av hans visdom, men hans ålder var dryga 30. När vi efter en hel dags tur skulle göra upp ville han inte ha något betalt för att han tyckte vi blivit vänner och att han haft lika mycket utbyte som vi. När vi övertalat honom att han måste ha bensinpengar och att han måste ha till sitt leverne tog han till slut emot vårt bidrag.

Efter det härliga mötet bestämde vi oss för att anlita honom för tillbakafärd till colombo. Varför inte åka hela vägen tillbaka med tuktuk. Man upplever så mycket mer och kan stanna när man vill…. men hur mycket rymmer egentligen ett sånt här fordon..? Inga problem blev responsen..”.jag skulle köra till Indien om det fanns en bro mellan Sri Lanka o Indien”. Tre stora väskor, handbagage och en familj med barnvagn rymdes utan problem !!!

/ Anders

Besök hos fiskhandlarn…

Big Tuna !!

Moving on a bit!

Går vidare mot analys av transkriberade texter. Går vidare och djupare in i livet och livsstilen här. Det är sååååå spännande och underbart att vara här, men dock tidskrävande att transkribera intervjutexter, jur intressant det än må vara. Nu är den biten snart över dock. Vi har sååååå härliga stunder med alla fina Zambier, UK-människor, svenskan, dansken, the aussie-girl and our lovely US-peace girl. New amazing times ahead. Need more tiiiiiimmmmmeeee. <3<3<3. /C

hälsa, pumpa, spring!

tänkte på en grej, man blir så infernaliskt hälsosam när man är här i zambia, det ska hälsas till höger o vänster o länge o väl. ibland tröttsamt men oftast så fint. det känns som folket inte är rädda för att se varandra här. hemma är vi så skraja för att någon ska tro att vi har tittat på honomhenne, det är fult att se på varandra, läskigt att bekräfta varandra. men här är folket ett folk (well..det finns sprickor i krukan så klart), ”we are together” hör jag ofta. hemma är vi mer individer, minding our own business, minding our own busy-ness. and mending our loneliness, den där yttersta innersta oändliga ensamheten. kan inte riktigt tänka ut en enda situation då folket här är för busy för att hälsa o se varandra.

…eller kanske…en morgon kom cecilia o sa till mig ‘sabina, vet du vad jag såg tidigt imorse!? zambier som sprang!!’ woow, det hör inte till vanligheterna. de springer inte vid emergencies på sjukhuset i alla fall. jag sprang för att hämta blod till en baby på barnavd. min förra vistelse i zambia. mötte en personal i dörren som undrade vad det var frågan om. jag ropade i farten ”a child needs blood urgently!” han skrattade; thats not a reason for running, you know us zambians we rarely run. o när jag tänker efter har jag nog aldrig sett en zambier springa i sjukhuset. jo, en gång en pappa som kom med sin livlösa flicka i famnen… men aldrig personal. så varför sprang de idag? en gammal tant med ett stort bylte på huvudet, efter henne några barn och ett par andra kvinnor med skvalpande vattendunkar på huvudena. så såg vi plötsligt ännu en kvinna utanför köksfönstret komma springande. efter henne en liten flicka. vi ropade genom vår trasiga glasruta ”whyyyy are you people running!?!?” ”bees!!!!!” var svaret.

har hittat en motionsform som passar mig så bra. långpromenixer upp över kullarna mellan byarna, stanna vid alla vattenbrunnar jag passerar och pumpa vatten med folket, särskilt som många ungar blir nyfikna o blir ivriga att komma hämta vatten när de från låångt håll ser en viting stå o pumpa, de kommer springande med sina flaskor, dunkar  o hinkar o det blir mycket armträning och många gos&busmöjligheter med lortiga underbara byungar. sedan brukar de vilja slå följe en bit, vi pratar o håller handen alla på rad. vi kollar på kameleonter o kossor o fiskarna i dammen som egentligen inte syns för vattnet är så brunt.

nu ska vi gå till marknaden en sväng, därefter fortsätta transkribera, käka lurreburre o i e.m traska mot ett vattenfall som sägs finnas någonstans bortom kullarna.

saboi

 

na nga deff

Nu har jag äntligt kommit fram efter att ha tillbringat två dygn på väg. Det var tydligen storm och dåligt väder så kom inte iväg från kph flygplats på typ 12 h, fick massa matpengar så det var helt ok, efter att ha kommit till Lissabon hade jag och ett helt gäng andra missat våra anslutningar så vi blev iväg slussade med buss till hotell där vi fick sova i typ tre timmar innan vi fick ett wakenup call och slussades tillbaka till flygplatsen, för att tillbringa ytterligare tolv timmar på flygplatsen, fick en ny biljett och skulle nu mellan landa i cassablanca för att sedan äntligen åka vidare till dakar. Hotellet var inte där och hämtade mig då jag var ett dygn försenad men fick sällskap av en förvirrad fransman och vi lyckades få tag på en taxi och tog oss till hotellet, så allt gott!! mange fiiii

Engagemanget från MFS-tiden lever vidare

Clara Norell, är en av våra f.d MFS-studenter. Hon gjorde sin MFS i Sydafrika vintern 2009 och har sedan dess hunnit med att skriva en masteruppsats på samma tema 2 år senare. Ämnet som Clara brinner för är tillgång till rent vatten. Hennes engagemang i frågan har tagit henne både till Musikhjälpen och till Sveriges Ingenjörers blogg, där hon inför deras miljödag den 24 jan gästbloggar.

Är det någon av er andra som aktivit jobbar för en fråga ni brinner för? Kommentera nedan i så fall!

Nice…ii!

Massa känslor här i Afrika. Man blir så lycklig och glad och samtidigt så frustrerad ibland. Just nu sandvatten, och tillgång på el är väl si och så. Känner dock att det är ngt beroendeframkallande med det här stället. Jag lyssnar på musik och tänker på allt vi upplever här i Zambia. Jag är så tacksam. Våra intervjuer är klara och vi transkriberar för fullt och försöker ta till vara på våra vänner från all over. Naturen är obeskrivligt vacker och jag önskar att bilderna gav lika mycket djup som det jag ser. Jag känner mig djup dock och fylld av längtan både efter livet hemma, men också en längtan efter att stanna och redan en saknad. Tiden går för fort och jag önskar vi hade mer tid och mer pengar. Antar att vi är rika dock, på många vis. Jag måste skölja lite kläder i det sparade regnvattnet nu. Hoppas vattnet i kranen kommer snart. Dödade just en gräshoppa. Skulle kanske släppt ut den, som Sabina skulle gjort. Dock stolt att jag ens klarar det här stället med alla småkryp. Tänker inte ens på dem längre. Eller kanske lite då, när man bara här ficklampa till toan på natten. Kommer nog sakna det här rummet lite när vi åker härifrån. Känns som jag tittar på mig själv utifrån lite här där jag sitter. Jag ser mig sitta i sängen på det rosarandiga täcket och på väggen sitter en bild på systerdottern Alice som blev 2 månader i 1 januari. Så upprymd av känslor som även innefattar en viss del smärta pga tandvärk. Fullkomligt hanterbart dock. Nä jag bara måste skölja tvätten nu. Later guys! Love to y’all!

Preparations for Ghana!

So I planned to post my first blog post when the preparations for my trip had started so that one can follow every step of the experience. Since I’ll be travelling to Ghana I thought that I might as well blog in english so that my supervisor, interviewees, my fellow students and family abroad can follow my experiences. Also since my program is in english. Anyways, all the preparations have seriously started now and I’m very excited! I’ve booked my train ticket to Härnösand for the course that’s taking place there. Also these last 2 weeks I’ve taken all the necessary vaccines. (Which was scary by the way, cause I’m truly scared of needles!). I also figured I need to learn how to operate the dictaphone for my interviews, so I’m now trying to acquaint myself with that. And some days ago I finally booked my ticket! Took me about 2 weeks to decide on that so I’m happy and relieved that it’s done.

Well, for now I’m trying to organize and plan the studying part and I’ve found tons of useful literature. So now I’m planning and hoping that the most important parts that could be done in advance like introduction, previous research, theory, method etc. will be completely finished before departure.

Other than this there’s not much happening when it comes to the preparations. Meanwhile I have a paper to be handed in soon, so I’ll have to work on that. Will keep you posted, so stay tuned! 🙂

130111–Matataus, Kibera and KiSwahili!

Mambo! Sasa?

My swahili, or kiswahili is getting better. Especially now that I’ve got to practice all day with a bunch of amazing kids in Kibera. Today was the first day I got to experience another reality here in Kenya. No armed guards or running water. Sophie, the director of 5 C Human Rights Theater group very kindly invited me to her home and let me hang out with her family and friends all day. She met me at a mall close by my house and then we took a matatau, a small minibus, to her house. Now I’m her adopted Swedish daughter and she’s going to teach me some genuine Kenyan cooking and take care of me whilst I’m here. The older kids taught me how to count in Swahili and I taught them how to count in Swedish. And Sophie also told me to stop being a baby about the matataus (apparently they drive like crazy and are quite crowded and a haven for pick-pockets, so I still need to keep my guard up though) and just go ahead and take them. Something that will save me around 570 KSH a day. The taxi to her house is 600 KSH and the matataus are only 30 KSH combined.

Besides hanging out and taking about life, eating really good food and messing around with the three youngest ones Sophie also told me a lot about what she does, what’s she’s passionate about and what some of the struggles women in Kenya face on a day to day basis. We also of course got to talk a lot about Kibera, and since she lives in the highest building in Kibera she showed me the view from the rooftop. We also walked around in the local market where food is like three times cheaper than in the supermarket I’ve been to. It’s so strange to imagine that Kibera, one of Africas largest and most crowded informal settlements is so very close to where I’m sitting now, I’m my very comfortable and spacious living room–we are three people on four bedrooms and a large living-room. It’s only about 15 minutes by car. But in these two worlds the reality of everyday life is so different. Tomorrow I’m heading back to Sophie’s and staying until Sunday. Mama Reina (that’s what the children calls Sophie since her youngest daughter is named Reina) has fixed me my own bed in the same room as Patty and Ryan and since it’s weekend tomorrow I’m hoping on meeting more people who can share an insight into their everyday life. Also. I’m brining my camera tomorrow so hopefully I’ll get some great pictures!

/ Irina Bernebring Journiette

Informationsmöte om MFS 30/1 kl 12.15

Nästa informationsmöte om MFS och hur man söker, hålls den 30:e januari kl 12.15-13 i sal C231 i Orkanen. Vi jobbar på att hitta en lösning så att mötet kan livestreamas också, för er som inte har möjlighet att komma. Du får information om hur man söker, vad man ska tänka på och andra tips och tricks. En MFS:are berättar om sina erfarenheter och en representant från bedömningsgruppen berättar hur bedömningen går till. Välkomna!

Tur till södern

Lämnade Colombo för en färd mot södra Sri Lanka. Samma tanke hade nog halva Colombo som befann sig på samma tåg….Packade som sillar stod vi hela familjen med packning o vagn hela färden til Unawatuna. Jag är van att åka fulla tåg men detta va ändå lite komiskt, framförallt med de tiotal försäljare av mat som plöjde igenom vagnarna trots noll utymme. Klättrade över sätena o höll sig i takräcket med stora boxar fyllda med varm mat…till slut kom en kille som sålde en och en halv meter långa ballonger….undrar om det var någon som tänkte tanken att köpa en ballong vid detta tillfälle…men efter ett par vändor hade han faktiskt sålt en 🙂 Väl framme i Unawatuna fick vi belöning för mödan. Underbar liten by vid havet. Ett av de ställen som drabbades hårt av tsunamin 2004. Detta hedrades den 26:e med minnesceremoni och på typiskt Lankesiskt sätt med fest o fyrverkeri för att gå med positiv energi in i framtiden. Gjorde ett besök på tsunami fotomuseum i Telawatta. En fotograf som tagit sin tillflykt högt upp i en hotellbyggnad hade dokumenterat händelseförloppet.Tragisk katastrof som drabbade människorna i detta område. Över 40 000 dödade…lik som låg o ruttnade i flera månader efteråt…och fortfarande idag när man bygger nya hus eller liknande hittas skelett som antas vara tsunami offer. Skrämmande naturkrafter…1km av havsbotten blev synlig innan andra vågen kom och förstörde det mesta i sin väg. Lika lång sträcka hamnade under vatten. De som klarade sig var de som flydde med djuren inåt land innan…

Haft underbara möten med fantastiska människor här i söder. Hunnit med både projektarbete samt avkoppling o valexpedition o yala safaripark.

Anders