Vecka 6

Hej

Den här veckan har varit tyngst hittills. Jag är inne på det som jag trodde skulle vara halva resan och känner att jag inte har fått någonting gjort alls. Det har varit otroligt mycket svårare att få tag på de människor jag behöver få tag på, ingen vill svara på frågor, jag blir runt-skickad till andra hela tiden och det tar minst en vecka innan jag får svar på mina mejl – håller på att bli tokig. Håller fortfarande på att försöka identifiera de nyckelpersoner jag behöver få kontakt med för att komma vidare.

Jag har börjat ställa in mig på att jag kommer få stanna längre än planerat för att hinna klart med alla datainsamling jag behöver och även att jag eventuellt kommer få lov att opponera i augusti för att hinna och det har varit svårt att acceptera.

Har dessutom varit rejält dålig i veckan och det hela slutade med ett besök på akuten igår. Fortfarande oklart vad det är, men klart är att magen inte är helt imponerad av Guatemala. Förhoppningsvis blir det nya tag nästa vecka och jag får tag på den som gör att jag kan komma vidare.

Mitt besök på akuten.

Samlade erfarenheter från Sri Lanka

Nu börjar resan snart dra sig mot sitt slut. De nio veckor vi varit borta har flytit på oerhört fort. Vilka upplevelser vi har haft, både arbetsrelaterade och personliga.

 

Vi har utvecklat många kontakter med allt från bananförsäljare på gatan nära vårt boende till vårdgivare som ihärdigt arbetande ägnar hela sin själ till sitt yrke och de barn de behandlar. Vi har lärt oss att alltid ha perspektiv på vår tillvaro och att det i varje situation, om än svårt och sorgligt på ytan, finns  mängder av positiva aspekter bara man tillåter sig att se dem.  Ta till exempel en ettåring vi träffade på en voluntär klinik för barn födda med gomspalt. Hon var född med en ovanlig gentiskt syndrom som gjorde att halva ansiktet var deformerat med medföljande gomspalt. Hon hade även ihopväxta tår och fingrar. Den här lilla flickan kom till kliniken för en uppföljning efter tidigare operation, i sällskap med sina föräldrar som kärleksfullt tog hand om henne. Hon var ett riktigt energiknippe och kröp runt på golvet och charmade oss alla i omgivningen. Kliniken som anordnas två ganger i månaden var imponerande av sitt slag. Lokaler görs tillgängliga av den Sri Lankesiska staten men allt annat är i form av donerade medel med vårdgivare som arbetar ideellt. I genomsnitt opererar man ca 300 barn om året som sedan följs i kliniken. Vårdlaget består av plastikkirurg, barnläkare, tandläkare, genetiker, talpedagog och ett antal sköterskor och medicinstuderande.

 

Vi har varit med på förskolor där man utfört karies “screening” av runt 300 barn på en förmiddag och blivit imponerade av hur snabbt och effektivt det hanterats. När barnen sedan kommit till kliniken för behandling har vi reflekterat över hur väl omhändertagna de verkat vara och att båda föräldrar varit med vid besöket. Trots låg socioekonomisk bakgrund är barnen över lag väldigt rena och välklädda.

 

Vi hade även möjlighet att vara med på en “screening” som hålls för gravida kvinnor med syfte att remittera till tandläkare för behandling av karies med medföljande kostinformation och munhygieninstruktioner. Vi blev imponerade av att en del av mödravården fokuserar just på tandvård och att det av rutin ingår att en kontroll måste göras och signeras på det formulär som följer en gravid kvinna.

 

I övrigt fick vi lära oss att i Sri Lanka är tandvården en del av sjukvården och att tandläkarkliniker gärna finns som en del av ett sjukhus. Med insikt om att munnen är en del av kroppen och flera kopplingar har gjorts mellan orala tillstånd och övriga sjukdomar känns det som om Sri Lanka ligger lite steget före i detta avseende. I motsats till Sverige där tandvård och sjukvård behandlas som två separata entiteter. Då det är uppmärksammat inom tandvården att de två bör gå ihop, känns det som vi kan ta lärdom av Sri Lanka hur det kan genomföras.

 

Vi har medvetet fokuserat mycket på det postiva med vår resa men givetvis har vi även stött på ett fåtal problem under resans gång. Vi har varit tacksamma för varandras sällskap och att vi har kunnat diskutera och reflektera med varandra över situationer som uppkommit. Vi kan definitivt rekommendera att åka två på en MFS. Som vi nämnt i tidigare blogginlägg, så har vi dels haft problem med vår handledare och dels med att genomföra vår studie och med att samla material till vår kandidatuppsats. Även om vi hade en noga genomtänkt projektplan så hade vi ingen fast frågeställning innan vi åkte utan var relativt flexibla så att vi kunde anpassa oss efter vad som faktiskt fanns för material och möjligheter på kliniken. Det har i efterhand visat sig klokt. Så även om det känts som om vi borde överge projektet vid några tillfällen, så måste vi säga: ta det lugnt, det ordnar sig! För på något sätt ordnar sig allt bara man har rätt inställning.

 

Våra erfarenheter av vår Minor Field Study har lärt oss hur viktigt det är att ha ett öppet sinne och att varje situation kan leda till nya möten och tillfälligheter att vidga sina kunskaper. Vi har fått minnen för livet som vi kommer vårda med omsorg.

 

The trouble of interviewing someone who does not think like you

My thesis treats the subject of abortion and I will boldly say that abortion is a hot subject non-dependent on where you go in the world (even in Sweden), because my experience is that close to everyone hold their personal opinion about it. If it should be restricted or not, how it should be, why it is good or bad, who should decide and so on. Women from the Northern Europe, like me myself, have had access to abortion roughly said the last 50 years give or take and may be it is seen as obvious for us. It is absolutely not like that in the rest of the world as you may already know. And to sit down and talk to someone about something that is obvious and a matter of course for me but not even slightest to that person, that is a very special experience and many it times it is hard to hear about. Something that is important to think about is that this is their reality and who am I to say that “No, that is not how it is. You should think like this.” That is just patronizing and colonial thoughts all over again. This society is so different from ours and the history as well, so of course there is another way of thinking, arguing and coping with situations as well. But for me as a woman hearing thoughts and opinions against women held by other women is something rather hard.

But you surely learn from it, so much! Doing this study has been such a unique experience that it is hard to explain. I have learned new things every day, it has been overwhelming a lot of the time, I have met wonderful people and it is just wow! Without a doubt this experience have developed me as a person, student and a woman. It is hard work that is for sure, a field study is not the easy way of doing a thesis, but so worth it!

Big fan of fans!

Fans are something that is crucial here to get a good night sleep, be able to stay inside instead of the burning sun and to be able to somehow function during the day. The power grid in Nicaragua is not working that well. The power comes and goes as it pleases without any concern of the consumers of course. For me it is still a mystery what is really happening when the power goes out…the few times it does happen in Sweden it is because of Gudrun or Björn or I don´t know all those storms. But here it does it without storms just like that *poof* without any warning. Is it like some say here that the electricity went to another part of the country for a while? Or maybe there just isn´t any electricity left? Is there a big party somewhere and are stealing all the power? Did someone shut it down to save some for a warmer day? Or is it simply that they are working somewhere to improve the grid and they shut it down so that they won´t die? Who knows?!

2 weeks ago our street was left without electricity for not just one hour or two, no but for 3 days and 3 nights. It left most of the families without sleep, myself included…Sleeping in 40 degrees heat is not easy! There were many nightly showers and a lot of community complaining about the heat. I live in a very poor neighborhood and to skip work to go in to town to talk to the electric company is not really an option. So I and a Nicarguan friend went to the office 2 days in a row trying to sort it out. They thought we were lying, our response was simply why should we be lying about not having power that is just ridicoulus…and they did agree with us that it would. The problem was actually just that they accidentally had cut the wrong cable leaving only our street without power. But things have their own pace here and after 3 days thye came to fix it and you could hear a shout of joy from the neighbours *Ya regreso la luz!* I think I speak for everyone that the first night with a fan again was one of the best sleeps ever.

Interviews in a hot Nicaragua

This week have been interview week and 3 have been done so far. And I can tell you that it is so much fun, it is hard to keep the interviews shorter than 1 hour! My interviews are not straight/up interviews with prepared questions it is more like thematic discussions. This means that we are having a conversation/discussion about some themes that I have prepared and the interviewee is the one doing the most talking. I thought and I have also been warned from people at home and here that abortion is a really stigmatized subject and that it will be hard to get the information that I am looking for. I have also considered this and I was a bit nervous during the first discussion, but it went really good and it was no problem to bring it up after about 30 min of discussion of other relating factors. But something that is hard to handle are some opinions that I myself don´t agree with. Trying to stay in the role of information gatherer and not someone who came here to give information and lecture about abortion and reproductive rights. So I am working on how to stay calm and proceed with question on why it is like that and so on.

I still have to do at least 2-3 discussions more so the following days I am going out to look for some more persons who would be willing to participate in the research. I have already asked the other participants if they know anyone but I haven´t got an answer there yet. Someone that would be so interesting to interview is the teacher here at the school who is teaching the sex-ed course since 15 years back. I think that she will have some really valuable information, so I am going to try to get in contact with her.

When transcribing the interviews I learn a lot on what I have to do a little bit different the next time or I find a question that I really have to ask the next person, it is a process and I am learning along the way. So the following days will be transcribing and just collect and organize the material that I have right now.

Nicaragua is as hot as it can be and I am longing for the rainy season to start soon!

/Sandra

Tjii fick jag för ”god planering”

Då var jag tillbaka i Nicaragua igen efter 2 hektiska månader hemma i Sverige med skola, förberedelser för resan, MFS-kurs i Härnösand, möten med handledare… listan är lång, men nu är jag här i Nicaragua!

På MFS-kursen så hade vi en förmiddag med en före detta MFS-stipendiat och han sa verkligen flera gånger att det inte alltid blir som man har tänkt sig och det är bara så och man får helt enkelt försöka lösa det på bästa sätt man kan. Jag har känt mig ganska så förberedd i och med att jag har bott i Nicaragua och vet hur saker och ting fungerar här. Dock så redan andra dagen så stötte jag på problem (har nu varit här i 4dagar). Min tanke var att komma ner så fort de obligatoriska momenten i skolan var gjorda så att jag kunde komma igång snabbt. Sedan är det som ni vet snart påsk, Semana Santa, vilket är utan tvekan det största i traditionsväg och firande som finns i Latin Amerika, vilket också betyder mycket dyrare flygbiljetter. Så jag bokade biljett för att komma ner i god tid innan Semana Santa och kunna spara in några 1000-lappar. Dock så är det ju så att hela landet har ledigt under en hel vecka och då åker man ut till kusten. Min handledare här nere hade försäkrat mig om att boende skulle jag hitta, det var absolut ingen fara och att han säkert visste något om det inte skulle lösa sig. MEN så var det inte! I den lilla kustbyn Jiquillio där det är tänkt att jag ska göra min undersökning har priserna på rum, hus och allt med ett tak höjts till helt otroliga priser såsom 6000.-/veckan! Detta är helt utanför min budget och bo i tält hade jag gärna gjort om det hade vart lugnt och säkert, vilket det tyvärr inte är. Så vad gör man då? Ja man får helt enkelt göra det bästa av situationen och inse att nej jag kan inte börja min undersökning riktigt ännu.

Så idag har jag dragit i kontakter jag har här sedan innan och imorgon kommer jag att flytta till den by där jag bodde under min studietid här i Nicaragua. Jag har fått ett rum hos en familj där i en vecka vilket ska bli väldigt trevligt. Det är också ruralt och enkelt och jag kommer helt säkert att få med mig en massa erfarenheter av att bo tillsammans med dom. Så jag kommer att hålla huvudet kallt och verkligen kunna förbereda mig för min undersökning nu i en vecka.

”Lugna” hälsningar Sandra!

Downs and ups

I am obviously in the rollercoaster of the thesis – yesterday I felt like a complete idiot! Who do I think I am, coming from fancy Sweden and assuming that in two months I will have a better understanding than the locals about the extremely complex situation of the water management in Cochabamba?

Days like those I am incredibly happy to be with my partner in crime Tess – what would I do without her?! When I’m sobbing, she comforts me and rationally explains why we are not idiots, that our research purpose has a different approach which although it will not change the world, will result in a presentable thesis. Then she tells me I can have an ice cream, and everything feels manageable again.

We decided to broaden our perspective a little and include more stakeholders, and today we have conducted another two interviews. It is a little bit tricky since we cannot just go out in the street and ask anyone, but need representatives from selected stakeholders. But so far we have done five interviews, and we have possibly five more this week. All in all we might possibly end up with 15 interviews, which would be a huge amount of data. But then we are free to choose what will be interesting to us, which is way better than struggling with too little information.

On the personal level, we are still in awe of this country. We see so many beautiful things every day, and the people are incredibly nice and helpful wherever we go. This past Sunday was Día del Peatón, pedestrian day, which meant no motorised vehicles from 9am to 5pm. As I was doing a participatory observation from 8.30am to 10.30, I had to walk 45 min to get back home. What an experience! It felt like two weeks after the apocalypse, or post-oil-peak. So calm and quiet, and the air is less contaminated. I was walking in the biggest roads and saw entire families biking everywhere and people selling juice and ice cream in the middle of the streets. I was filled with joy and prosperity when I got back home. This happens three days per year here in CBBA, and it is surely an eye-opening experience…

Off to a start…

“Begin at the beginning,” the King said, very gravely, ”and go on till you come to the end: then stop.”

As every good philosopher knows, there can never be one beginning. Was it the day at university when Tess overheard me talking about field studies in Bolivia and I caught her with the phrase are you coming with me? or was it when I, in Lisbon, was sweating over the application for the scholarship to fund our research? Or when we booked the tickets? Maybe it was even earlier, when I was in sixth grade and started studying Spanish. Or we could start by yesterday, when we headed out in the light of dawn to leave Sweden behind for a while.

The plan was to go Copenhagen – London – Miami – La Paz – Cochabamba. It worked out fine until we got to Miami, where we were met by ridiculous cues to get through passport security. With a tight schedule, we kindly asked if there was another way and got a sweet shout back. Nope. The dude who took our fingerprints on the other hand was all jolly and surprised when we told him that Denmark and Sweden are two countries. He told us Swedes are all nice because they like heavy metal and essentially, you are just like us Americans!. Oh fabulous. Running, running, got to the gate which was empty. What? Oh that’s right, I set my watch according to the air plane, which was still one hour behind. So we missed the flight.

23 hours until the next flight to La Paz. Great. We tried to sleep on the floor for a while, but it was just too cold. So after chatting with my mum (it was 8am at home, 3am here) she convinced us to take into the hotel om the airport. Very good decision, which we were just too tired and irrational to make on our own.

So here we are now. Tess is sleeping and I’m awake. So many thoughts running through my head.

This country, where the most fundamental right is freedom. Where giving your fingerprints takes a good two hours, research is biased, state money is spent on war overseas, healthcare is for the rich, and the equality is among the lowest on earth. This idea of freedom… Where to be free is to carry a gun and drive a car, to be able to step on anyone to get ahead in life. I really don’t want that kind of freedom.

Instead, I feel my longing back to that marvellous continent stronger than ever. So many memories from there that I’ve had to push aside to be able to lead a normal life in Sweden, that overwhelm me now. Freedom to me is having all I need strapped to my back and the road ahead, waiting, patiently. The driving force is my curiosity. I long for the language, the people, the Andes, the thin air, the green colour of the hills and trees.

Matemwe, Zanzibar

Vi har kommit på god väg med arbetet. Intervjuerna är färdiga, likaså resultatet. Jag var aldrig med under intervjuerna utan jag satt på rummet med transkriberingen. Beslutet grundades av flera anledningar, som jag inte behöver gå närmare in på här. I alla fall, jag har gått igenom 5-6 timmars intervjutid och känt mig rätt nedstämd emellanåt. Dessa tjejer, som alla har hoppat av vår motsvarighet till åttan och nian, har från olika håll blivit svikna och motarbetade. Vare sig det rör sig om pengabrist, sjukdomar, trakasserier eller/och allmänna svårigheter att klara av skolan, så är varje historia gripande att höra. Framtidsdrömmar som inte längre är möjliga, där motgångarna säger åt varje tjej: ”tillbaka på din plats, tillbaka till fattigdomen”

Förra blogginlägget kunde ni läsa om min optimistiska syn på Tanzania, men landet har utmaningar. För att lyfta Tanzanias femton miljoner människor (en tredjedel av befolkningen) ur fattigdomens grepp, behövs bl.a. en rejäl satsning på utbildning, vilket jag starkt tror på. Vår uppsats och dess ämne känns därför väldigt viktig, men samtidigt är den så fruktansvärt betydelselös. Vår uppsats kommer inte förändra ett skvatt för de åtta tjejerna i Matemwe, heller inte för alla de tjejer och killar som i framtiden kommer att hoppa av sin utbildning i Matemwe.

Jag är nog inte den enda som känner mig maktlös i den lilla byn med de femstjärniga hotellen.

Svåra svårigheter

Vårt liv och vår studie här i Windhoek rullar på och ju fler intervjuer vi genomför desto mer komplex och svår blir den bild vi får av vårt valda uppsats-ämne. Samtidigt blir ämnet också allt mer intressant ju fler aspekter vi får av det. Även om vi redan innan vår avresa visste att hbt-frågan i Namibia är väldigt komplex och att livet för hbt-personer här inte alltid är så lätt blir det en helt annan sak att höra personer berätta om situationen och dela med sig av sina personliga upplevelser. Exempelvis fick vi under en intervju berättat för oss om hur en lesbisk kvinna som inte hade någonstans att sova, eftersom hon som öppet lesbisk inte kunde spendera natten hos någon av sina kvinnliga vänner, och därför sov över hos en manlig vän. Under natten tvingade sig mannen på kvinnan. På morgonen gick kvinnan gick till närmsta polisstation för att anmäla våldtäkten men fick till svar att ”Om hon hade uppträtt som en kvinna hade det aldrig hänt”. Resultatet blev alltså att ingen anmälan gjordes eftersom  polisen ansåg att det var hennes eget fel att hon blivit våldtagen.

Personen som berättade den här historien för oss är själv öppet homosexuell och efter att hon kommit ut offentligt har hennes telefon blivit buggad, hon har fått ta emot flera hotfulla telefonsamtal och stött på flera människor som inte vill bli sedda tillsammans med henne offentligt.

Ytterliggare en svårighet som flertalet namibiska NGOs möter är att Namibia sedan 2008 klassas som ett Upper Middle Income Country av Världsbanken. Detta innebär att flera av de länder som tidigare gav stöd till Namibia nu har dragit sig tillbaka, vilket givetvis påverkar organisationernas arbete och gör att många av dem idag kämpar för sin överlevnad. Flera organisationer arbetar idag under väldigt osäkra ekonomiska förhållanden, man vet inte om, när eller från vem man kan få ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Organisationer som arbetar med frågor som hbt, som inte direkt är prioriterade eller ens uppmärksammade av landets styrande, kan inte räkna med att få något stöd från statligt håll. I ett land där tre av fyra namibier har problem med att få sin privatekonomi att gå ihop kan de av förståeliga skäl inte heller räkna med att få privata bidrag. Trots den svåra situationen lyckas många NGOs göra ett otroligt bra arbete och vi hoppas verkligen att dom kan och orkar fortsätta kämpa!