Survivors and Safaris

The 19th of May 2004 was a horrifying day for the people of Lukodi (a village 17 kilometers North of Gulu town). On this day, the Lord’s Resistance Army (LRA) raided the village and carried out a massacre, taking the lives of more than 60 people. 14 years later, Dominic Ongwen is being tried at the International Criminal Court (ICC) for his role in the massacre while survivors request for the government’s assistance to reconstruct their village and rebuild their lives.

Apart from the massacre, Lukodi was one of the villages in Northern Uganda that suffered from persistent attacks by the LRA. Last week, I talked to some of the survivors who also stressed the responsibility of the government to remedy the human rights violations as it failed to protect them from abduction and other atrocities during the armed conflict. One was even abducted from the “protected” IDP camp (i.e. internally displaced persons) while others were abducted from their homes or the school. One thing is for sure, the survivors and their families continue to struggle psychologically, economically, and (at times) socially.

In the weekend, I enjoyed a leisure trip to Murchison National Park and Ziwa Rhino Sanctuary. All of the following animals were encountered in their natural habitat and under their conditions: lionesses and lion cubs, hippos, buffalos, crocodiles, elephants, antelopes, a hyena, red monkeys, baboons, warthogs (Pumba), giraffes, vultures, rhinos and much more. It was also a real baby boom to the enjoyment of all of us! Lastly, most of the animals were seen up close at a distance of less than 30 meters. Going on a safari is one of the most expensive things to do in Uganda (as well as other tourist activities) but it is a once in a lifetime experience that is worth every shilling!

Baby Rhino, Madam, born the 26th of August 2017 in Ziwa Rhino Sanctuary.
A young elephant (Murchison Falls National Park).
A family of lionesses and their cubs resting in Murchison Falls National Park.
A baby giraffe with its mother (Murchison Falls National Park).

 

 

Mountain Gorillas and Pygmies

Where to start? So much has happened in the past week.

I have continued conducting interviews. This week with three formerly abducted persons, each lasting from 55 to 90 minutes. While the research is going well, and I am setting up more interviews with returnees themselves, what I wish to share today is not related to my research.

In the weekend, I went full-on tourist with Matilda (do you remember her from my last post?). On Friday, we went to the Equator and drove through Lake Mburo National Park and Queen Elizabeth National Park on our way to Bwindi Impenetrable Forest. The highlight of the trip was the tracking of the mountain gorillas which can take up to 8 hours! We were very lucky as:

  1. The weather was amazing (no rain in the rainforest).
  2. It took us just 1,5 hours to find the gorillas, thanks to the amazing guides!
  3. The whole family of 13 gorillas was resting at the same spot.
  4. We found them in open terrain which means that the gorillas sometimes move very close to us when passing.

Within the first five minutes, I was within reachable distance of a young mountain gorilla who felt like passing me and another woman. Of course, you do not touch the animals due to transferrable diseases and safety. The gorillas did not seem to mind us at all! They were resting, eating, playing around, building their nests etc. It was such a breathtaking experience to observe these animals that share 98% of our DNA. After an hour, the silverback rose up and they all left.

After returning to the hotel, we went on a community walk to visit the pygmies of the Batwa community. We danced with them, observed how they traditionally lived, made fire, and hunted. We asked how they felt about being forced to leave their home in the forest in 1991. The elders explained that it was very hard but that they have now managed to adjust to the new way of life and settled in the community. We also visited the nearby school and orphanage for pygmy children. At night, we stayed near Lake Bunyonyi, the second deepest lake in Africa.

On Sunday, we drove back to Kampala and made a small detour at Lake Mburo National Park where we spotted different animals including zebras, gazelles, and warthogs (aka. Pumba!).

Standing on both hemispheres at the Equator.
Zebra at Lake Mburo National Park
Elephant at Queen Elizabeth National Park
Tracking the mountain gorillas in the beautiful rainforest of Bwindi Impenetrable National Park
A mother and her baby at Bwindi Impenetrable Forest.
A young mountain gorilla swinging in the trees of Bwindi Impenetrable Forest.
The silverback resting (Bwindi Impenetrable Forest)
A pygmy and elder of the Batwa community (Bwindi Impenetrable National Park) in front of their traditional house. The pygmies were forced out of the forest in 1991 as hunting became illegal. They had to find new means of survival and adjust to the life outside the forest. Today, some of their kids have intermarried but the elders still remember the life in the forest where they grew up.
The beauty of Western Uganda cannot be underestimated. It was breathtaking.
The view from our balcony in Bwindi Impenetrable National Park
Our accommodation at Lake Bunyonyi where we went canoeing in the morning. The lake is the second deepest in Africa with its 900 meters. Still, it is located in the mountains 1962 meters above the sea level.

Follow this link for more pictures and videos of the mountain gorillas.

Vecka sex i Kapstaden

Hej!

Hoppas ni alla har haft en bra påsk och att ni har fått njuta av långhelgen. Det blev ingen uppdatering på bloggen i fredags på grund av att vi var på safari i Inverdoorn ca 20 mil ifrån Kapstaden.

Den här veckan har det annars varit mycket fokus på transkribering av de intervjuer som fanns kvar. Det tar ganska lång tid att göra, men det är väldigt givande eftersom man får reflektera mycket kring vad intervjupersonerna säger och mycket av analysen går att göra i samband med att man transkriberar.

I onsdags slutade vi lite tidigare och tog båten ut till Robben Island och gick på guidad tur både på ön men också i det högsäkerhetsfängelse på ön där många av de politiska fångarna satt fängslade under Apartheidtiden. Robben Island har länge varit en ö där makten har placerat människor som inte var önskvärda, allt från människor som var spetälska, till kriminella och inte minst då politiska gångar. Kändast av dem alla är Nelson Mandela, men även Sydafrikas nuvarande president Jacob Zuma satt under en tid fängslad på Robben Island.

I fredags var vi som sagt på safari i en park som heter Inverdoorn som ligger cirka tre timmars bilfärd från Kapstaden. Vi hyrde bil över påskhelgen och har passat på att turista, mer om det kommer komma i nästa uppdatering.

På safarituren fick vi se fyra av “the big five”, vi lyckades se både lejon, elefant, buffel och noshörning, bara Leoparden saknades för full pott. Vi såg också många andra djur som gnuer, zebror, giraffer, gepard och ett par olika antiloper. Vi såg också en giraffkalv som precis blivit född, helt fantastiskt. Det var väldigt trevligt att få komma bort från Kapstaden lite, även om det var väldigt kallt i de öppna bilarna som vi åkte med (det går ju mot höst i Sydafrika nu).

Här kommer lite bilder från veckan, ta hand om er!

 

Kapstaden sett från Robben Island,
Struts i Inverdoorn.
Camps Bay från en av topparna på Taffelberget.
Robben Island.
Världens högsta djur.
Vita noshörningar i Inverdoorn.

Safari

11178436_10153227477625180_1009914989_n

Förra helgen var det dags för Safari som vi planerat sedan vi kom hit! Och jag har verkligen sett fram emot det eftersom att jag ju är löjligt fascinerad av i princip alla djur (utom råttor). Dag ett åkte vi till Arusha tidigt på morgonen, där vi mötte upp vårt safari-gäng, folk från Malmö högskola, Lunds universitet, en från Stockholms universitet och även en från Sydafrika. Första dagen var vi i National park Lake Manyara. Vi, i alla fall inte jag, hade inte speciellt höga förväntningar, då det är lågsäsong och tydligen inte lika mycket djur, eftersom att det är i slutet av regnperioden. MEN ack så fel. Redan första timmen såg vi lejon, giraffer, elefanter och en massa andra djur. Följande timmar såg vi en massa djur på nära håll och även om det egentligen är lite konstigt att komma åkande i en stor jeep och kolla på djur, så var det inget annat än helt fantastiskt. Trötta och fyllda med intryck och söta djur (speciellt elefantbebisar) åkte vi till våra lodger som var något av det mest lyxiga jag sett. Två badrum lika stora som mitt vardagsrum, och två dubbelsängar med sänghimmel. Kontrasten mot allt annat vi sett.. Men bestämde mig ändå för att njuta av att sova i en skön säng och vila huvudet på en kudde som ej är uppdelad i hundra olika hårda klumpar OCH duscha i varmvatten och en stråle med tryck och en duschstråle bestående av mer än tre vattenstrålar, LYX.

Safari-dag två var vi i Ngorongoro Crater. Tänkte att ingenting kunde vara mer överväldigande än gårdagen, men detta var faktiskt ännu bättre. Eftersom att parken var en Krater så hade man översikt över så långa avstånd och det var ju djur överallt. Huvudakten den här dagen var när en Masai gick med sin koflock rakt emot en lejonhane, helt iskallt. Turen bjöd på många lejon och lejonbebisar!! Mycket Zebror och zebraföl, vilka nog mina favoriter.

Mitt djur-behov är stillat för några dagar framåt nu. Annars saknar jag hästar ganska mycket hela tiden.

Hoppas folk som är i Sverige njuter av våren, för den saknar jag lite lite. Johanna också vet jag:)

/Linnea

Sustainable safari in Tanzania?

To suddenly stand face to face with a wild lion is a thrilling experience. You caught yourself holding your breath, and almost not daring to blink. You see his majestic body moving smoothly over the road, and he continues to walk slowly over the savanna.DSC01426 In the next moment another magnificent creature comes out from the bushes: a female lion. They watch each other. The female looks suspicious, seemingly measuring the male with her graze. The male lion begins to walk towards her. We are all watching the scene with exhilaration. Will she approve his move? No.  When he comes closer, she turns around and walks in another direction. Well, better luck next time Simba (lion in Swahili).

Moreover, now someone else is getting our attention. It is a Masai approaching us with his goats. I can feel that my body freeze. The Masai is walking in the same directions as the lions just have disappeared. And worse, his movement has not gone unnoticed from the lions’ eyes. I can suddenly see several lions walking out from the bushes. Six of them are now watching the lonely Masai. I feel uncomfortable. How will this end..? Should we interfere?

Well, my unease seems to be needless. The Masai, apparently aware of the situation, leaves his goats and walk towards the male lion. He stops and stares at the lion; challenging him with his gaze. They stand like that for a while. Then, the Masai calls his goats, and they walk calmly over the savanna. They are passing the lions without any problem.  DSC01403The lions just watch him proceed with his goats. I am impressed. It is fascinating to see how people and animals can live in some kind of symbiosis with each other.

 

When I, a few days ago, was on a safari-tour with a group of people from Sweden, we visited Lake Manyara and the Ngorongoro crater in Tanzania. During the safari, we saw many remarkable animals and stunning landscapes. It was amazing.

However, I couldn’t help myself from wondering if these safaris are sustainable? Does our presence interfere with the daily lives of the animals that are living on the savanna? Have the animals become used to the safari jeeps driving there every day? How does the jeeps pollution impact on the environment? And, do the safaris result in benefits for the Masai’s who own the land we are visiting during the safari-tour?

To know what actually should be considered sustainable tourism is a complicated question. As a tourist, you never know if you do harm or good. You always have several aspects to deliberate. On the one hand, the tourists pay the park fee, which contribute to the status of the land being a national park, which give the savanna protection. It also includes some small economic support to the Masai’s. On the other hand, the people’s presence might stress the animals. It might impact on the environment that various jeeps are crossing the savanna on a daily basis, stopping so the people can take DSC01230pictures. Moreover, there is also risk of hitting the animals belonging to the Masai’s. More than once, we almost hit the goats and the cows when we’re driving in the National park.

The safari left me with mix feelings. I am delighted to have seen these marvelous animals, but also troubled if I have supported something that might interfere with the people and animals everyday life. How can safari’s be organized to be more sustainable? And how can I know what I contribute to?

 

This blog was originally publiced on Fuf-korrespondenterna: http://fufkorrespondenterna.com/2015/05/02/sustainable-safari-in-tanzania/

Vecka 4 och 5

Vi har nu varit på resande fot i fem veckor. Sedan vi lämnade Tanga har vi dock haft väldigt begränsad tillgång till internet och har därför inte kunnat skriva här.

Vi lämnade Tanga för Arusha och var där fem dagar. Vi var runt i staden, vi blev hembjuda på middag av vår chaufför vi har skaffat oss och vi skulle till ett vattenfall vid Mt. Merus fot. Vägen var tyvärr så dålig att bilen fastnade så vi fick gå en bra bit istället och eftersom vi hade varit i kyrkan innan vi åkte hade vi långklänningar på oss. Vi kom aldrig fram till vattenfallet.

Det blev dags för att åka på safarin vi hade fått levererad på rumservice utan att anstränga oss. Vi var iväg fem dagar och besökte Lake Manyara, Serengeti och Ngorongoro kratern. Det kan ha varit dom bästa fem dagarna i våra liv, inte nog med att vi fick se dom stora fem gånger flera, den fantastiska naturen och den underbara tystanden av att åka runt ensamma på savannen var otrolig.

Vi åkte sedan tillbaka till Arusha och checkade in på lodgen vi nu befinner oss i. Kanske den bästa sängen än så länge och rummet. I söndags bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att se ett vattenfall. Vi åkte denna gång med vår chaufför och hans fru till Moshi för att sedan köra vidare mot Mt. Kilimanjaro. Vi besökte först Marungu vattenfall som var ca 50 meter och det var en sägnen om en flicka som hade blivit gravid innan giftermål och att hon skulle hoppa därifrån men när hon stod på toppen kom en leopard och hon hamnade i någon sorts mindfulness och genomförde det inte. Det var ganska jobbigt att ta sig ner till botten men det var värt det. Vi åkte sedan till nästa, Ndoro vattenfall. Detta var ungefär dubbelt så högt och det var värsta bestigningen för att ta sig ner (och upp ska vi inte tala om) men stället var helt otroligt. Naturen är så vacker här och vi är ganska ensamma på dom flesta ställena vi åker. Vi har verkligen fått uppleva både natur och kultur. På vägen tillbaka stannade vi till vid starting pointen för de som bestiger Mt. Kilimanjaro men detta var vi inte särskilt sugna på efter vi hört norskorna prata om sin tur och efter vår lilla bestigning vid vattenfallet!

Så, varför vi egentligen är här. Uppsatsen är under process och vi är i princip färdiga med utkastet. Vi ska göra det sista nu och sen får vi se vad handledaren tycker om vår prestation.

Idag har vi landat på Zanzibar och har äntligen tillgång till internet, det var ungefär två veckor sedan sist men vi har det bra!

/ Emelie och Sarah

SAM_3416

 

Vägen upp till vattenfallet, vi kom aldrig upp eftersom
bilen körde fast och det var ca 8 mil kvar.

 

SAM_3395

 

Hemma hos vår chaufför och hans fru efter lunchen.

 

DSC02062

 

Vi hade ett underbart äventyr på safarin!

Ut pa tur aldrig sur

Hej hopp! Nu har vi antligen fatt tag i internet sa att vi kan skriva ett inlagg. Vi har sedan en vecka tillbaka varit pa resande fot for att se lite andra delar av landet och koppla av fran uppsatsen innan sista rycket. Vi befinner oss for narvarande i Livingstone som nog ar Zambias mest turistiga stad. Staden ar inte sa mycket att se, men har finns mycket att gora i omgivningarna. Den storsta attraktionen ar formodligen Viktorifallen som vi var och sag har om dagen, verkligen maktigt! Pa vagen har vi passerat huvudstaden Lusaka, som egentligen inte har sa mycket att erbjuda men anda ar kul att ha varit i. Dar hamtade vi upp Lottas bror som ville insupa lite Afrika-kansla i drygt en vecka.

Det basta sa har langt har helt klart varit det mobila safarit vi var pa i tre dagar. Vi hade formodligen tur dubbelt upp, var guide verkade vara en av de mest offensiva och erfarna, men han erkande att han aven haft en del tur. Vi fick namligen se i princip alla de djur som ar mojliga att se. Forst och framst var det helt fantastiskt hur nara vi kom alla djur, pa ett satt vi aldrig trodde vi skulle. Pga att man har strikta regler for hur man ska hantera djuren, har det byggts upp en omsesidig respekt mellan djuren och alla de fordon som vistas i parken. Eftersom att tjuvjakt ar ovanligt har, kanner djuren sig trygga och kommer valdigt nara bilarna. Vi har sett flera hundra giraffer, elefanter, antiloper, buffalos, flodhastar och babianer. Har finns aven mangder av haftiga faglar, odlor, krokodiler och vartsvin, det ar galet vad lik pumba dom ar! 🙂 Tack vare guiden fick vi aven se en lejonhona med ungar samt en leopard. Sista kvallen nar vi var pa vag tillbaka till lagret stotte vi pa en stor hjord med sakert 200 antiloper. De betedde sig annorlunda och plotsligt vande sig alla om mot skogsbrynet. Nar vi tittade at samma hall sag vi en stor lejonhane. Han kommunicerade med antiloperna eftersom att de redan hade sett honom, han traskade sedan lugnt mot vart hall och markerade revir pa vagen. Till sist gick han ut pa vagen framfor oss och borjade vandra bortat. Har trodde vi nog alla tre att guiden skulle avvakta pa hall, men ack nej. Han korde efter lejonhanen hack i hal och lyste med helljuset for att vi skulle se honom battre i morkret. Han verkade dock inte sarskilt stord av oss utan tittade mer ut over vidderna. Nar guiden till slut kande att vi skulle forsoka ta oss forbi honom gick jaktinstinkten in och han borjade jaga var (oppna!) jeep. Ett tag var han sakert inte mer an 1-2 meter snett bakom sidan pa bilen. Helt absurd haftig och samtidigt laskig kansla! Tillslut orkade han inte hanga med langre, men vi fortsatte i hog fart hela vagen fram till vart lager, vilket inte var allt for langt… Lagret lag mitt ute i nationalparken dar vilka djur som helst kunde ta sig, men sa lange vi holl oss inom lagret skulle det inte vara nagra problem. Nar vi satt runt lagerelden och at var middag kunde vi hora lejonhanen pa ganska nara hall och det var inte utan att man undrade hur langsinta lejon egentligen ar! 😉 Det ar helt fantastiskt att ligga i taltet och hora djuren pa andra sidan taltduken och anda kanna sig trygg pa nagot satt. Detta var absolut en av hojdpunkterna i livet hittills, do it!

Nu stannar vi nagra dagar till i Livingstone for att ta det lugnt innan de tva sista veckorna av hart arbete med uppsatsen tar fart, phu! Vi har saklart massor av bilder, men dessa far vi lagga upp nar vi ar tillbaka i Mpongwe.

Time of the wind

Nu har hösten kommit, eller “Time of the wind” som de säger här. Det är inte direkt som hösten där hemma eftersom att det på dagen är högsommarvärme, men löven börjar falla och på morgnar och kvällar är det så pass kyligt att man oftast behöver en lite tjockare tröja. Vakten som patrullerar här nattetid har tjock jacka och vintermössa på sig när han kommer inom på kvällen och säger hej inför sitt pass. Nu är det riktigt kallt säger han. En kväll visade han sitt hemliga vapen, en slangbella, som han kallar katapult. Han bär med sig ammunition till den hela tiden, dvs några stenar. Han har tydligen använt katapulten i skarpt läge mot tjuvar, så det känns mycket tryggt.

Vid 18 går solen ner här och 18.30 är det kolmörkt. De tycker inte att vi ska vara ute efter klockan 19, även om de i samma mening säger att ”Zambierna” är ett osedvanligt vänligt och icke våldsamt folk. Vi har visserligen inte heller råkat ut för några direkt aggressiva typer, det mesta handlar som vanligt om pengar. När vi går på marknaden här Mpongwe får man allt som oftast höra ”Muzungo” (viting) ropas efter sig. Ibland dyker det även upp lite mer bittra män (vi har aldrig träffat en otrevlig kvinna) som gärna vill påtala hur oförskämt rika vi är. Här är det ju verkligen så att vit person = rik person. De som vi har kontakt med inom missionsområdet har en helt annan förståelse för att vi är här genom ett stipendie och att vi inte har fickorna fulla med pengar. De ger oss tom rabatter för olika tjänster eftersom att vi är unga (!) studenter. Marknaden ligger endast några minuters promenad från missionsområdet, ändå känns områdena nästan helt separerade från varandra. Så fort man kommer tillbaka till missionsområdet blir vi behandlade i princip som alla andra, man hälsar och säger några ord till varandra. Det går ju inte att förneka att det är väldigt skönt att bara vara en i mängden!

Vi har fått ihop alla våra intervjuer nu, transkriberat dom och börjat analysera så smått. Vi har hittat några små guldkorn i texterna som vi hoppas kan bli en del av resultatet. Det är riktigt mysigt att sitta och lyssna på sjuksköterskornas engelska dialekt. Engelska är det officiella språket I Zambia, men runt om i landet talas det drygt 70 olika språk i de olika etniska grupperna. Om man inte går i skolan lär man sig oftast inte engelska har vi förstått det som. Här i området är det tyvärr fortfarande en del som inte har råd eller möjlighet att gå i skolan. De som kan engelska pratar gärna och med stort självförtroende. Vi har gjort en egen liten snabbanalys och kommit fram till följande. I Sverige läggs stor vikt på grammatik, i Zambia läggs mindre vikt på det. Dock kan de väldigt många ord som vi aldrig ens hört talas om. Detta gör att intervjuerna inte alltid är de lättaste att förstå så här när man sitter och lyssnar på dem i efterhand. På sjukhuset verkar sjuksköterskor och läkare oftast prata engelska med varandra. Detta beror nog dels på att de blir placerade hit under en bestämd tid från olika delar av landet. Få av de läkare och sjuksköterskor vi pratat med har frivilligt sökt sig hit. Det gör att de har problem med att behålla personal på sjukhuset en längre period, särskilt läkarna.

När man är här får man en konstig känsla av att samtidigt som man inte vill se allt elände på sjukhuset så vill man samtidigt hjälpa till. Den personal vi har träffat verkar vara välutbildade, erfarna och kunniga. Dock har de såklart helt andra förutsättningar med bl.a. lite personal och dåligt med utrustning. Som sagt det är mycket splittrade känslor, man skulle både vilja komma tillbaka och jobba här samtidigt som frustrationen kanske hade blivit för stor. Vilket även en del av personalen säkert känner.

Byn börjar kännas väldigt liten nu efter drygt fyra veckor. Det händer inte överdrivet mycket i byn och vi är mer eller mindre inlåsta i vårt hus med uppsatsen för tillfället. Vi var iväg på en mini safari i förra veckan, vilket var väldigt kul. Vi fick inte se ”The big five” direkt, men väl några krokodiler, antiloper och zebror. Ett litet smakprov inför det tre dagars safari vi ska på om någon vecka, då vi ska sova två nätter i tält ute i en nationalpark, det ska bli så himla spännande, vi längtar! ☺

Denna veckan har den stora händelsen varit en tur till Luanshya, den stad som ligger närmst Mpongwe. Där fick vi förnyat vårt visum och inhandlat mat. Där ligger en grönsaksmarknad med helt enormt stora avokados, en sådan är nog lika stor som tio ”Svenska”. Vi köpte två kassar fulla med olika grönsaker, det kostade knappt 40 svenska kronor. I de större mataffärerna kostar dock matvarorna ungefär samma som hemma, kanske något billigare.

Nu måste vi återgå till analyserna.

Tjingeling!

Kafue LodgeKrokodil
BockZebra
Marknad LuanshyaMarknad Luanshya