En månad har gått..

Nu har vi varit i Bolivia en månad. Tiden springer fram. Det känns som om det var 3 månader sen jag mötte upp Alexandra den där tidiga kyliga morgonen då vi skulle ta tåget till Kastrup. Jag kände stress över att inte ha med mig mobilen. Hur skulle jag klara mig utan den? Nu minns jag knappt hur det är att vara beroende att av ständigt ta upp den i fickan för att kolla om någonting viktigt har hänt. Men vi har ändå haft en mobil under denna månad, som folk i Bolivia har kunnat nå oss på. Vi har dock inte kunnat ringa från den. Ett världsligt problem tyckte vi. Men för ett par dagar sen blev Alex bestulen på både mobil, pengar och kreditkort. Även detta en världslig sak tyckte vi. Mitt kort är ju fortfarande med oss, så allt är lugnt!

Igår förflyttade vi oss från Cochabamba till La Paz, 8 timmar på en stekhet buss. Med världens vackraste utsikt, högsta altituden vi gled förbi låg på 4500 meter. Under bussresan fick jag tid att summera vistelsen i Cochabamba och det har varit en omtumlande tid. Jag har befunnit mig i situationer som påverkat mig starkt. Situationer som brutit ned mig, situationer som stärkt mig. Jag har kommit närmare min vän och reskamrat och jag har kommit närmare mig själv. Jag har fått vänner för livet och som alltid önskar jag att de kunde vara med mig varje dag. Jag önskar att världen skulle vara lite mindre så att avstånden från alla underbara människor jag möter skulle vara lite kortare.

Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med kärlek, stolthet och framtidshopp. Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med motsättningar, rasism och ondska. Inte minst ondskan som kommit hemifrån, från Europa. Jag har fått se hur detta är närvarande varje dag, i varje handling för många människor. Jag har mött människor som kämpar. Som varje dag kämpar för sina liv, de som kämpar för någon annans liv. Kampen är så närvarande att den blir vacker och stolt. Vilket hela tiden får mig att fundera över hur enkelt det är att leva ett liv i Sverige. Där kampen inte är lika närvarande och direkt.

Jag vill vara en del av den här kampen. Jag vill vara en del av den här världen. Jag vill kämpa för alla dem som inte kan kämpa själva. Jag vill kämpa för rättvisa, för att ditt och mitt liv ska vara lika mycket värda. Jag vill kämpa för Pachmama (moder jord) som ger oss förutsättningar för dessa liv. Jag vill kämpa för att våra barn ska få ett tryggt och värdigt liv. Jag vill kämpa för allt det här, sida vid sida med alla de andra som är en del av denna kamp. Jag vill kämpa för medkänsla, värdighet och kärlek.

DSC_0198

DSC_0266

DSC_0642

Idag åker vi vidare till Rurrenabaque där vi ska ut i nationalparken Madidi och sen vidare och besöka projektet ArBolivia som hållbarhetsbyrån U&We samarbetar med. Med andra ord, vårt äventyr fortsätter!

Hej då Kairo

Sista dagen. Alla intervjuer är gjorda och det är dags att åka hem. Tänk vad tiden gått fort ändå. Två månader här skulle ju kännas som en halv evighet trodde jag, men nej. Jag har fått en oförglömlig resa med många, många lärdomar. Så jag antar att målet är uppnått. Nu är det dags att åka hem och fortsätta skriva, analysera alla intervjuer i lugn och ro, och att kunna jobba vidare med vettig internetuppkoppling. Äntligen.. Det har varit många tekniska problem. Strömavbrott och störningar på nätet. Att vänta i flera minuter innan en sida laddas har man inte gjort sedan -97…

Men allt har gått väl och jag är tacksam för den här resan, alla upplevelser och härliga människor jag fått lära känna. Näst sista dagen spenderades på textilmarknaden Wakalat al Balah, downtown. Vilken upplevelse. Många nya tyger blev det. Dags att dra hem och sy fina galabeyas..

WEKALET-AL_BALAH

Hej då Kairo. Jag är säker på att vi kommer att ses igen.

 

Barn, barn & åter barn!

Här är barn precis överallt och så söta dom är, precis allihop! I genomsnitt föds det 6,3 barn per kvinna och 52 % av Zambias befolkning är under 18 år. Nästan alla kvinnor, gamla som unga, bär ett barn i sin sjal på ryggen. De har ett ”talesätt” här som lyder ungefär att den dagen du tar hand om ett barn är du en mor, även om du inte har egna barn. Det spelar ingen roll om du är endast några år eller väldigt gammal. Detta kan vi se överallt, det är ofta ganska svårt att lista ut vem som är mamma till vilket barn. Dessutom kallar sig kusiner ofta för syskon, så då är det ännu svårare att reda ut vilka som hör ihop med vilka. Så härligt på något sätt. ”It takes a village to raise a child”. Uttrycket kommer väl från någonstans i Afrika om jag inte minns helt fel. Dessutom är alla barn vi hittills stött på, fattiga som lite rikare, väldigt artiga och väluppfostrade, i alla fall mot oss.

Mpongwes barn

I söndags när jag satt längst bak i kyrkan och väntade på att gudstjänsten skulle sätta igång (Johanna kände sig inte lika kallad denna gång), kom ett helt gäng med barn mellan 2 och 10 år in. All barnen hälsade artigt på mig genom att ta i hand och le, utan att någon vuxen sa till dem att göra så. De fattigare barnen kommer ofta fram till oss och frågar efter ballonger och ibland Kwacha, den Zambiska valören. När vi säger att vi tyvärr inte har något till dem brukar vi istället erbjuda att vi kan ta en bild på dem. Alla barn som vi hittills stött på älskar att bli fotograferade för att sedan få se hur bilden blev, egentligen precis som hemma!

Tyvärr så far ju många barn illa även här, inte sällan i sjukdomar vi inte ens har en tanke på att barnen där hemma skulle bli sjuka i, eller tom dö av. Vi sitter ofta på sjukhuset och väntar på att den sjuksköterska som vi ska intervjua ska få en stund över. Undertiden får vi se och höra en del. Det skär verkligen i hjärtat när man hör en kvinna skrika ut sin sorg när hon förlorat sitt barn. Detta har vi tragiskt nog fått uppleva nu tre kvällar i rad. Häromkvällen var en sjuksköterska fullt upptagen med att få tag i blod till fem barn som var i stort behov, vilket gjorde att hon inte hade tid med oss. Tydligen var blodet slut på sjukhuset och hon fick då beställa nytt från Kitwe, en stad som ligger två till tre timmars bilfärd från Mpongwe. Ett barn hade redan hunnit bli så dåligt att det tyvärr dog undertiden vi var där. Varje dag känner vi oss så otroligt lyckligt lottade över att, trots allt, ha de förutsättningar vi har där hemma vad det gäller bl.a. tillgång till sjukvård och utbildning. Mpongwe Mission Hospital ligger verkligen långt ute på landet med många små fattiga byar runt omkring. Många barn kommer därför tyvärr till sjukhuset alldeles försent.

På sjukhuset har de tre avdelningar för inläggning, ”Male ward”, Female Ward” och ”Childrens ward”. Alla rymmer drygt 30 sängar som står i en enda stor sal. Varje avdelning har oftast en tillgänglig sjuksköterska och en sjuksköterskeassistent (motsvarande undersköterska). På varje avdelning har de en tavla där de skriver upp all statistik över skador och sjukdomsfall per månad. Vi har fått titta lite närmre på barnens statistik och här ligger, kanske mindre förvånande, malnutrition (undernäring) högt upp på listan. Från december tom mars är malaria den stora anledningen till att sjukhuset blir överbelamrat. Diarré är en vanlig anledning till inläggning liksom, pneumoni (lunginflammation) och luftrörsinfektioner. De vanligaste anledningarna till att barn dör på avdelningen är undernäring, lunginflammation & malaria.

Igår när vi var ute och sprang följde två små pojkar med oss nästan hela rundan, barfota med skitiga och söndriga kläder. De kunde i princip ingen engelska, men vi förstod att de nog skulle följa med oss hem för att kanske få en slant eller två. Mycket riktigt, när vi kom fram visade de med kroppsspråket att de ville ha pengar till sina hungriga magar. Det är ju såå svårt, men vi kan inte börja ge några barn, då är snart alla byns barn här, det går ju inte. Vi har tänkt att vi istället ska ge dem några presenter precis innan vi åker hem. Nu fick de istället en vattenflaska av oss, innan vi vinkade hejdå och gick in till vårt välfyllda kylskåp. Usch vad livet är orättvist!

Mpongwe Mission Hospital

Cochabamba levererar

Efter dagar med mycket flängade fram och tillbaka i micros å taxi, mellan informanter och organisationer, bestämde vi oss igår för att ta en dag ledigt. Vi hade ännu inte utforskat turistmålen i vår nya hemstad och bestämde oss därför att passa på, innan vi drar vidare och lämna värme och föroreningar bakom oss.

Morgonen började uppe hos Chrille på berget, även kallad Christo de la Condordia. Alltså en lite större version av Kristus i Rio. En skranglig linbana tog oss upp till toppen, vilket jag inte alls uppskattade. Utsikten var otroligt vacker, men inte ens här uppe kunde vi andas frisk luft. Smogen låg tät över dalen. När vi ville ta trapporna ner blev vi avrådda, då vi förmodligen skulle bli rånade för vi hade en kamera, å våldtagna för att vi var så söta. Yeye, vi valde tillslut att lyssna på denna inrådan och åka i skrangliga lilla hytten ned igen.

Eftermiddagen spenderades på la Cancha, en av Latinamerikas största marknader. Efter två timmars letande efter de perfekta dojjorna kände vi oss nöjda å drog hem för siesta. Under veckan har det varit klassisk festival i staden och kvällen till ära fick jag följa med våra vänner Laila och Martina på renässanskonstert. Det spelades Bach och min lycka var total!

DSC_0018

DSC_0153

DSC_0177

Idag har semestern slutat och vi börjar dyka ner i allt material som vi producerat innan vi lämnade Sverige. En del behöver bearbetas men i stora drag har vi lyckats få ihop mycket relevant som matchar vårt empiriska material vi samlar på oss här borta. Så ja, idag känner vi oss som genier! Samtidigt finns det så mycket vi skulle vilja skriva om, snom alltid när man involverar i något man brinner för å det är alltid hårt när man måste ”kill your darlings”. Vem vet, vi kanske kommer tillbaka till den här staden och detta brinnande ämne för mastersuppsats. För ett par dagar sedan var vi på universitetet här, San Simon och presenterade vår uppsats och hur vår arbetsprocess ser ut. Det var imponerade av hur målinriktade vi är och hur snabb vår process är. Vi får väl säga att vi är tacksamma för all hjälp och all information vi får från alla människor vi möter. Nästa vecka ska vi återigen till universitetet och presentera en del av det vi kommit fram till och få utbyta erfarenheter med andra forskare från universitetet som fokuserar på vattenfrågor. Sjukt spännande! Det är också väldigt skönt att återigen befinna sig i den akademiska världen, det känns hemma.

Ungefär en vecka återstår av vår vistelse i Cochabamba nu, sen drar vi vidare på andra äventyr och fortsätter vårt ihärdiga arbete med att få uppsatsen klar i tid!

Demonstrations?

Today while studying I heard something sounding like demonstrations. Sounded like a large mass of people singing something. I thought that must be demonstrations or something like that. Last week in town I saw demonstrating people singing and dancing (seemed much more fun than demonstrations at home). I was thinking that this must have something to do with the political parties or so because there has been debates on the news about the elections that took place in December about the counting of the votes. Anyway, thought it was something related to that, so I asked E if that was a demonstration or something. Not knowing that it was the choir of a nearby church. They kept on singing and I had almost forgotten how Ghanaian churches are! Very lively and I love it! The place I’m staying at also has three mosques. So after the choir was done the calls for prayers began. Very beautiful and it’s so nice to see that both Christians and Muslims live side by side like this.

18:25 so I’m done with studying for today. Finally I’ll eat my dear coconut that has been waiting for me all day!

IMG_2981

Skyfall

I natt vaknade vi av världens dån, det tog en stund innan vi förstod att det var vårt första skyfall här i Zambia. Det höll väl på ett par timmar sen slutade det tvärt. I morse var där små vattenpölar överallt men annars var det lika soligt och lagom varmt som det brukar vara på morgnarna. Här är väldigt grönt och lummigt och de säger själva att de är välsignade i Zambia eftersom att de får dessa regn med jämna mellanrum så att växterna kan hålla sig gröna och fina. Det är höst här nu, eller som de kallar det ”time of the wind”. Det innebär att det kommer att bli kallare och kallare och när vi åker hem i juni kommer det att vara jättekallt, dvs ca 23 grader i skuggan, kallare än så blir det inte, då är det vinter.

Vår största utmaning här just nu är faktiskt att försöka få någon form av färg innan vi åker hem till Sverige igen. Det kan tyckas vara den enklaste saken i världen, men i solen är det alldeles för varmt och skuggan verkar vara väldigt effektiv på sitt sätt. Dessutom har vi nya trädgårdsmästare här som inte är vana vid oss västerlänningar än. De har vars en trädgård som de jobbar i hela dagen och när de pausar så gör dom det här. Det innebär att i veckorna ska vi helst inte vara mindre avklädda än vanligt, dvs kjol över knäet och minst linne, även om vi är i ”vår” insynsskyddade trädgård. På helgerna däremot, när de inte är här, är det fritt fram. Så idag gäller det! Vi får väl se hur länge vi orkar…

Intervjuerna går över förväntan för tillfället, igår kväll fick vi ytterligare en, så nu har vi totalt fem inspelade intervjuer som ska transkripteras. De blir tyvärr ganska korta trots uppmaningar att berätta mer och följdfrågor, så därför kommer vi att behöva hålla lite fler intervjuer än vi räknade med. Men oftast är det inga problem att få sjuksköterskorna att ställa upp, vissa har dock svårt att få tid över. Hittills har alla föredragit att bli intervjuade under arbetstid, vilket är en upplevelse och utmaning i sig.

Igår när vi gick runt och letade efter sjuksköterskorna, träffade vi på den barnmorska som vi bara fick en halv intervju med häromdagen. Hon stod inne på en större förlossningssal och ropade ut till oss när vi gick förbi: ”Kom in så får ni se hur mycket jag har att göra!”. Sagt och gjort, vi gick in i salen och där inne låg tre kvinnor bredvid varandra, alla på olika stadier i förlossningsarbetet. På andra sidan salen stod en läkare som vi träffat på tidigare och undersökte ett litet prematurt barn, en liten fågelunge, inte större än ett smörpaket med en vikt på uppskattningsvis knappt 1000g. Han vinkade in oss för att samtidigt höra hur det gick för oss och våra intervjuer. Det känns så fel att gå in på en sådan sal med allt vad det innebär av infektionsrisk för det lilla barnet och kvinnornas privata sfär där de ligger helt utblottade.

Vi diskuterar liknande dilemman hela tiden och kommer fram till att detta är deras verklighet, hur vi har det hemma är inte en självklarhet här och kanske inte ens önskvärt. Är det vi har hemma verkligen alltid det ”rätta”, vad är rätt och vad är fel?

Här där vi befinner oss förklaras mycket som ”Guds vilja”, detta kan vi se som en förklaring på mycket av det ibland extremt långsamma arbetet. Ett exempel är ”våra” trädgårdsmästare som oftast jobbar från tidig morgon till sen eftermiddag i trädgården. Under denna tid kan det totala utförda arbetet vara att alla rabatterna blivit vattnade och några kvadratmeter gräs har blivit klippt med en typ av machete. Resten av tiden går de mest omkring, tuggar på ett strå, sätter sig ner i skuggan, pratar med kompisen på andra sidan staketet osv. Visst hjälper värmen till, men hos oss kliar det i fingrarna bara av att se dem. MEN vad är det som säger att vårt sätta att leva är det rätta? Vi är effektiva, vi kommer på lösningar på problem snabbare, vi underhåller våra byggnader bättre, vi räddar fler liv, vi blir äldst i världen… Men till vilket pris? Personligen föredrar jag fortfarande vårt ”effektiva” sätt att leva i västvärlden, men jag kan helt klart se skillnader i den harmoni, glädje och gemenskap som de flesta utstrålar här, trots ibland skitiga kläder och hungriga magar. Just detta tror jag att vi har förlorat någonstans på vägen till våra effektiva och ”hälsosamma” liv.

Trevlig helg!

Interesting experiences

Last week I was recommended by S to meet up with R at the Ghana institute of Journalism (GIJ) that could help me get in contact with a few people that I need to interview for the thesis. I got to the place and waited for her at the school (not for a long time thank God ). After a while I saw someone by the road getting out of a taxi with a huuuuuuuge smile. I was not sure who she was smiling at but when she came up to me I understood that she was R.  A really friendly girl who is a student at the GIJ. So she introduced me to a few people. It’s so funny when you are in another country how people are so interested in who you are and what you are doing there. For instance, while waiting for R someone just came up to me and started talking about education and a bunch of other things. I could tell that this person was really smart and he told me that he really wants to study in Europe and asked a few questions about our educational system.

Anyway, the people I was introduced to were nice, I wouldn’t say that they were supernice (since most of them are professors and educated to PhD level and I’ve noticed that some of them can be really difficult in terms of feeling big for some weird reason). But they were OK. The last person I was introduced to was really something….

This was the BIG guy at school.. The Vice Rector holder of a PhD. My new found friend R had to go in and have a little chat with him before I even could come in and introduce myself. While waiting, I could hear them briefly talking and she really put herself out there in order for me to be able to come in. Seems like this R has got in good with most of the professors. However! And I say this with an exclamation point. He clearly said that “I do not give out information for free and you know I am very serious about that”. Despite his snotty comment I decided to go inside his office to see what kind of person he was (maybe he was a joker of some kind, you can never know unless you see for yourself). He sat in his air-conditioned office didn’t even bother to shake my hand or greet, while analyzing me. (very creepy moment I must say). So I introduced myself and all of that. However during the 10 or 15 minutes I spent in his office he kept on making small indications that he needs to be paid to participate as an interviewee in my thesis (basically a BRIBE). I said that I couldn’t do that since this was for study purposes and that I am a representative for not only Malmö University but SIDA as well.  As if this episode was not enough, R told me that he is known for having relations with students at the school. If that was a rumor, I do not know.  So I had to drop that one as fast as I could. I do not think that his opinions on the democratic process in Ghana is much more valuable than any other plus, it’s just not worth it trying so hard to have contact with someone  that probably would give me the same views as any other pan-African advocate . I just had a really bad feeling about this guy.

However the other ones that I was introduced to are still eligible candidates…That day really got me thinking on how easy things are in Sweden compared to here. It’s really exhausting having to deal with the “big guys”.

I mean EVERYTHING is easier in Sweden, set prices in taxis and most shops, dealing with professors and authorities, no problems with electricity when studying, people are in time for meetings, facilities for students (libraries and such). All these things we take for granted. Goooosh, I think I’m starting to feel a bit homesick…

Oh well, thought I’d share 12 interesting things I’ve learnt so far

1)      Ghanaians are really friendly and helpful when you are lost in Accra

2) Traffic is CRAZY, cars, taxis and buses can literally drive almost anyway they like

3)      Taxis always try to overcharge you (negotiating is fun but you need to be seriously skilled)

4)      People ambush you trying to sell various things (watches, water, fruit, mirrors, clothes etc) when the traffic lights turn red. So when if you have forgotten something on you way to an interview, just get on the road!

5)      African time is really not a joke (people can delay 5 hours or more)

6)      Some people can try to bribe you for interviews (even professors)

7)      Educated people are just a bit more difficult to deal with than us “commoners”

8)      Ghanaians are not as stressed about things  as we are

9)      Wall geckos are common (So far I’ve had three in my room, 2 small ones and 1 bigger)

10)   Electricity comes and goes (not ideal when writing on my thesis or transcribing interviews)

11)   Every radio station plays the type of music I LOVE!

12)   Last but not least, Shoprite sells Swedish breakfast food!!!  (Havregryn and alpro soya and other European things, that’s my place when I’m homesick :D)

And oh! I was so focused on narrating the GIJ experience that I almost forgot to say that I met up with a professor yesterday. My new supervisor! Since my previous one hardly shows up and really had a serious problem with time. (Time that he himself had set up). So in any case I’m happy about that! And I’ve finally purchased tiGO Internet modem that works from time to time 🙂

During my stay I’ve also visited Cape Coast Castle  that was used in the transatlantic slave trade. Even Sweden had a share of that among nations like Great Britain, the Netherlands, Denmark and Portugal (don’t know if I’ve forgotten any other countries).  On my way to Cape coast I asked when the bus was supposed to leave. So one friendly man told me that the STC buses have set times but we must wait until the bus is full. Frustrating situation for a person who’s always on time! So instead of departing at 8:30 the bus departed at 9:35.

On my way home from Cape Coast to Accra I had a real adventure using all forms of collective traffic there is. Buses, tro-tros (mini-buses stuffed with people which costs only 1 cedi 8 pesewas, very student friendly), and at last taxi. A journey that was supposed to take 2 hours took me 5 hours from Cape Coast to the center of Accra and back home to the bumpy roads of Ashaley-Botwe and the bus didn’t really have any stops in Accra. Instead the driver told us in twi that we should shout out where in Accra we wanted to get off since he would not be able to hear us due to a noisy engine.

Stay tuned for the next episode from the homesick, exhausted Ghanaian/Ethiopian/Swedish student… 🙂

 

 

 

Permission Day!

Från & med nu kommer denna dagen, i alla fall för oss, alltid vara Johannas & Lottas Permission day. Idag har vi äntligen fått vårt tillstånd att börja med intervjuerna! Vi gick raka vägen till sjukhuset & fick vår första intervju direkt. Vi kunde även påbörja ytterligare en intervju som tyvärr fick avbrytas då deltagaren var tvungen att springa till operation. Men nu är vi i alla fall igång, så himla skönt! Vi firade i kväll med en löprunda följt av en god middag & ett glas öl. I morgon blir det transkriptering & eventuellt någon intervju till.

I söndags var vi med om en häftig grej. Vi gick till kyrkan på den sedvanliga ”högmässan”, här håller den på i blygsamma tre timmar, trots detta är kyrkan knökfull med hela byns invånare. En man som är född & uppvuxen här i Zambia men vars föräldrar kom från Sverige, översatte hela predikan för oss, som bara den tog drygt en timme. Resten av tiden var fylld med sång, dans, klapp & jubel. Ganska långt ifrån den svenska kyrkan vi är vana vid. Eftersom att det var första gången för oss i denna kyrkan fick vi, enligt tradition, resa oss upp så att vi kunde hälsas välkomna av hela församlingen.

Efter högmässan var det dags för ett tiotal unga att döpas efter ett antal månaders utbildning i den kristna tron. Inom Baptismen döps man först som vuxen då man själv tagit en aktiv ställning, dopet kallas därför troendedop eller omvändelsedop. Vi gick hela församlingen ungefär en kilometer på en grusväg tills vi kom till Mpongwe river, som visade sig vara ett mindre vattenhål. Alla samlades runt vattnet för att sjunga, jubla och fotografera de som skulle döpas. De fick två och två gå ner i vattnet, där väl valda ord sades, varpå de doppades baklänges i vattnet.

I går fick vi, i väntan på vårt tillstånd, skjuts till Ndola som är den största staden i ”Copparbelt Province”. I ungefär två timmar dit & hem kunde vi sitta på flaket och betrakta landskapet utanför, ett ganska trevligt sätt att uppleva landet på, i lagom dos. Nu har vi hela skafferiet & kylskåpet fullt av varor som vi aldrig trodde vi skulle hitta här. Så ingen där hemma behöver oroa sig för vårt näringsintag i alla fall!

Permission Day

Vandring mot dopDopDop

Mot Ndola

SILVIO, Santa Cruz, Cotoca och lite annat

Kom igår hem från Santa Cruz. Åkte dit i lördagskväll. Det var en nice resa.

Åkte dit först och främst för att se Silvio Rodriguez som är en cubansk trubadur som betytt massa för den latinamerikanska protestmusiken. Det e liksom han, Victor Jara, Violetta Parra o Mercedes Sosa som jag lyssnar på när jag är revolutionsromantisk o saknar Latinamerika. Av dessa är han den enda som lever så det har varit lite av en dröm o se honom live. Men nu minsann blev det av! Mer om det snart.

Åkte redan lördagkväll eftersom min kontakt på organisationen som hjälpt mig massa med intervjuer sa att det fanns möjlighet att delta i workshops o intervjua folk även i Santa Cruz så jag tänkte yes, vamos. På söndagen när vi kom drog vi direkt till en liten by utanför SC som heter Cotoca. Asmysigt o fint, vi hängde på MAS-kontoret (MAS är alltså Movimiento al Socialismo, regeringspartiet här) o han höll i sin workshop. Tyvärr var det inte så många närvarande så det blev ingen intervju då. I alla fall. Senare på kvällen drog vi hem till han som arbetade för MAS i den byn för o äta o sova. Alltså, hade jag inte varit socialist så vette fan hur det här arbetet hade gått. Det finns verkligen en vacker solidaritet mellan oss över hela jorden o utan den hade jag nog inte kommit åt många av de intressanta människorna jag träffat här. I alla fall, det var ett sjukt fint ställe, massa fruktträd, djur o palmer. Vi satt o snackade till sent på kvällen o jag fick lära mig massa om MAS uppbyggnad o diverse andra maktförhållanden. En spännande grej var hur polisen behandlas här i landet. Jag som vänsteraktivist har en minst sagt spänd relation med snuten hemma (pga fascismen ni vet) så mitt utgångsläge var att de var lika mycket chanchos här. Men tydligen så består polisväsendet här i första hand indigenos, eller kanske framför allt campesinos som gått polisutbildningen då det är ett säkert sätt att få ett bra betalt jobb. Därmed blir de också behandlade som campesinos av de lite finare klasserna, som tydligen anser sig ha rätten att köra för snabbt/köra full/småbryta lagen lite närsom och säga något i stil med ”jojo men min pappa äger det här företaget så försök inte ge mig nån böter” när de blir tagna. Intressant. För mig sitter så mycket makt i polisuniformen, men här är rasismen så pass stark att den ändå väger mer än våldsmonopol och polisväsende.

Dagen därpå drog vi in till Santa Cruz, en fruktansvärd stad. För det första är detta oppositionens högborg, Santa Cruz är känt för sin ledande position och den mest drivande regionen när man för ett par år sedan ville bryta sig loss och skapa en egen stat utan de västra, mer ursprungsfolkstäta delarna. Det är ju tillräckligt för att man ska få kalla kårar men gillade heller inte känslan o uppbyggnaden av stan. Den är byggd runt anillos, ringar, vilket innebär att det knappt finns ett tydligt centrum med raka små gator utan mest trefiliga stora avenyer o man hittade ingenstans. Dessutom fanns det massa stora shoppingcenter lite här o var. Nej tack. Vi tog oss i alla fall till en organisation som arbetar som ett nätverk för olika indigenos-rörelser och jag gjorde en intervju där, så fick dessutom lite jobb gjort!

När detta var klart drog vi vidare till stadion, där vi var ca 3 timmar innan utlovad starttid. Det var nog bra, vi fick bra platser på läktaren rakt framför scenen. Det var dock långt till scenen men det fanns flera storbildsskärmar så inga problem. Efter ett par timmar så dök han upp! Lille Silvio. Precis framför scenen fanns typ ett VIP-område där alla viftade med bolivianska, venezuelanska o cubanska flaggor accentuerat av la whipala och diverse Che-banderoller. Gud, blir typ tårögd bara av o tänka på det. Han spelade nästan alla mina favoritlåtar och dedikerade El Necio till nuestro presidente (som satt längst fram o tackade). GUD SÅ FINT!! Han sa inte så mycket mellan låtarna, men fick ur sig ett Viva Venezuela och en dedikering till de fem fängslade cubanerna. Hansalbin hade varit så nöjd!

Åkte sedan hem tidigt på tisdagmorgon o kom hem efter 14 timmars resa. Först var det bloqueo i Chapare o då var det bara snällt att hoppa ur o hoppas att det skulle lösa sig. Där var vi ca 2,5 timmar o när bussen körde igen var jag glad över att komma iväg. VI körde i ca 3 timmar till när något händer med bussen o chauffören hoppar ut o börjar krångla med det, vad det nu var. Efter ca en timme börjar folk ledsna o liftar istället. Då tar jag o ett par andra en trufi (en stor taxi typ) till en liten ort utanför Cochabamba där Tia Monica sen får hämta mig. Kom hem vid nio o åt mat samt duschade för en vecka typ. SKÖNT!

På måndag drar jag nog till La Paz o börjar intervjua där. Besos!

 

 

 

 

 

 

Snart slut..

imagesInnan man vet ordet av ska man hem igen. Det är inte klokt. Jag trodde att två månader här skulle kännas som en halv evighet. Nu är det bara två korta veckor kvar. Och fler intervjuer behöver göras!

Har haft besök här från Sverige och fått beröm om hur bra jag hanterat allting och hur väl jag anpassat mig. Tänker inte på det på daglig basis, men nu börjar jag känna av pressen av ständig anpassning, i allt från klädkod till beteende till hur jag tar mig hem, vilken tid, osv. Det är också vissa saker jag verkligen saknar. Att kunna gå ut och jogga utan att bli ihjälstirrad t ex. Det blir ingen joggning helt enkelt, inte utanför gymmets dörrar i alla fall. Cykla är det inte tal om heller. För mycket trafik, och för mycket trakasserier mot kvinnor på cykel.

Jag är tacksam för allt jag har där hemma, så tacksam. Jag har alltid varit en kritiker till det som inte är så bra i vår Svenska kultur, och öppen mot andras sätt att vara och tänka. Men det tog denna resa, min sjunde till mellanöstern, för att på djupet känna kärlek och uppskattning till det egna och till svenskarna. Och utan att jag på något viss tycker illa om stället och människorna där jag nu befinner mig. Egyptier är hur goa som helst! Men det var något som klickade, en förståelse och en förlåtelse mot jante, kyla, opersonlighet och allt annat som tidigare gnagt mig. Och en sann glädje och tacksamhet inför allt fint jag har där hemma, alla möjligheter.. att vara del av den promillen av världens befolkning som faktiskt har allt som kan behövas.

Den största trenden bland mina intervjusvar är att på grund av fattigdom, att all tid och energi går åt till att fixa mat till barnen, så finns det inte plats för innovation, nytänkande, hållbar utveckling. Så klart. Folk röstar på den som lovar mat, sysselsättning, el och gas. Oavsett om paketet innebär korruption, extremism, mm. Så att prata om hållbarhet i denna kontext – jag vet allvarligt inte vad det skulle innebära. Kanske kommer jag och min skrivarpartner fram till något revolutionerande när vi analyserar alla svar, om två veckors tid. Vi får väl se.

En sak är säker. Det är lätt att bli desillusionerad av den här erfarenheten, att ifrågasätta sin egen roll och själva meningen med det här. Det som räddar upp situationen är de FANTASTISKA individer jag får träffa, som fortfarande känner hopp och som på allvar tror (vet) att de kan förändra världen. Och det kräver säkerligen en sådan tankekraft för att ha en chans att lyckas. Dessa människor kommer att finnas i mitt hjärta under en lång, lång tid framöver.