Månad: april 2013

Nu har jag alltså befunnit mig i Bolivia sedan fredag morgon. I skrivande stund är det söndag kväll och har hunnit ta del av en del vardagsliv under helgen och har redan hur mycket som helst att reflektera över.

Varje gång jag har varit i Bolivia har det känns som om jag kommit i turbulenta politiska tider.  Spänningen känns i luften och det aktuella temat diskuteras överallt och undgår knappast någon. Det känns som om något stort händer. Förra gången var det omröstning gällande konstitutionen, gången innan det upptakten till vattenkriget och denna gång storstrejk bland arbetarna kring Titicacasjön, vilket inneburit att man inte genomfört sitt traditionella påskfirande där för första gången på jag vet inte hur länge. TV och radio pumpar ut historier om strejkande, pilgrimer som blir tillbakavisade och dagslånga förhandlingar. Wow, tänker jag och känner genast att den postpolitiska känslan som ibland kladdas på en i Svea knappast kan få fäste här. På gott och ont.

Hemma lyssnar vi på radio till frukost och el tesito. Vi kollar på TV, läser tidningen och deltar med andra ord i debatten. Som tur är sitter spanskan rätt bra vid det här laget och jag känner att jag kan tillgodogöra mig nyanser, ironi och diskurser. Det är välbehövligt. Den media som jag hittills har konsumerat är enbart den privatägda, vilket upptar ca 90% av landets mediautbud. Som ni kanske gissat så råder det ingen tvekan om hur denna är vinklad och vilka röster som hörs här. Förbluffande, är nog ett ord jag skulle använda om det fanns i mitt vardagliga ordförråd. Och samtidigt inte alls. Mitt utgångsläge inför mitt arbete är ju att Bolivia starkt präglas av koloniala uppfattningar som lett till vithetsprivilegier och förtryck mot ursprungsfolk. Det visste jag ju liksom. Men ändå, att höra detta konstanta hånande, detta nedlåtande uttryck, dessa förringande formuleringar och totala avsaknad av respekt gentemot allt som kan förknippas med Evo, MAS eller indigenos får mig att bli helt perplex. Ännu ett ord jag borde använda mer.

Högern är rörande överens. Indianer vill inte jobba. Det är därför de strejkar/blockerar/demonstrerar/organiserar. Det är av samma anledning folk tigger på gatorna, såklart.

För ett par år sedan infördes en lag, Ley contra el racismo y toda forma de discriminacion. Den förbjöd bland annat nedsättande tal eller bildspråk mot olika folkgrupper. I själva verket innefattar den en stor mängd andra diskrimineringsgrunder också, och är nog rätt unik i sitt slag när man ser till dess bredd. Med denna kom starka reaktioner från högern då man menade att man blev censurerad och att staten tog över massmedierna. Jag kan ju bara tänka mig hur det lät innan den sjösattes. Nu använder man till exempel sig av hånfulla imitationer av Evo eller av random cholita, man pekar ”objektivt” på de katastrofala följderna strejker har på ”vanligt folk”. Man kommer runt denna lag med antingen spelad opartiskhet eller en satir som skulle få Dan Park att kissa på sig av pur lycka. Bitar från denna lag proklameras emellanåt på alla radiokanaler. Komiskt, men inte roligt.

Rasismen finns alltså överallt i den polariserade diskursen. Det får mig att känna mig ännu mer säker på att mitt projekt är skitviktigt, men det ger också en jävla dålig magkänsla. Jag måste ju ändå förhålla mig till släkt och vänner, som till exempel uppmanar mig att aldrig åka till El Alto med förklaringen att det bara bor dåligt folk där. Jaha.

En annan tematik jag upptäcker i högerns illa dolda förakt är dikotomin historia/framtid. Man pratar sig varm om modernisering och utveckling och sätter detta i direkt motsats till historisk förståelse. Bolivia kommer aldrig bli modernt om vi ska hålla på o klänga oss fast vid gamla personer, händelser eller tankesätt. På så vis blir all fixering vid Che, Tupak Katari, Bolivar eller andra personer som figurerar i vänsterns retorik skrattretande. Likaså alla ursprungsfolks traditioner. Man menar att allt sånt är förlegat och att vi bör se framåt istället. Jag fick en bok av min farfar som heter Basta de Historias! (Nog med historier) och som handlar om universitet som anses framstående i världen. Jag började läsa kapitlet om Chile. Ja, Chile. Man prisade universiteten, inte bara för deras förmåga att se vad arbetsmarknaden ville ha utan också för hur inkluderande och grymma de var som gav ut så många stipendier. Jovisst, det var lite dyrt, det erkände man, och vissa hade inte råd men å andra sidan var alla studenter så ambitiösa och väldisciplinerade. Kalla kårar någon? Chile är alltså ett av de länder i världen med störst klassklyftor, en efterleva av Pinochet och Friedmans nyliberala projekt som numer ivrigt byggs ut av president Piñera. Studentprotesterna i Chile under 2011 är bland de största och mest uppmärksammade i världen under de senaste åren. Protesterna var delvis ekonomiska, man menade att det var alldeles för svårt att ha råd med universitetsstudier och att privatiseringen måste stoppas då dessa successivt höjer avgifterna.

Men detta är alltså en av den bolivianska högerns inspirationskällor. Man menar överhuvudtaget att Bolivia borde sluta bråka med Chile och istället börja ta efter landet lite mer då man ser Chile som modernt och framstående och inte alls nedkladdat med ursprung och traditioner. Klassförakt och rasism i en vacker harmoni.

Så, det var lite om de bolivianska högern. När jag frotterat mig med vänstern så återkommer jag med lite andra perspektiv, får vi hoppas.

För er som kommit såhär långt kan jag berätta att jag nu har mobilt bredband efter många om och men (hann bli ganska orolig att det inte skulle fungera) och ett bolivianskt nummer. Jag nås på 00591 779 72175 om tex mormor eller mamma vill ringa mig.

Besitos