The first word that I saw when I arrived at Kotoka (meaning welcome).Tomorrow I’ve been in Ghana for a week I’ve had some trouble getting access to internet but have found a temporary way to access it through my mobile for the moment.

So, flying from Copenhagen and Frankfurt I arrived at Kotoka Airport 7:45 pm. On the flight we got to fill in forms that was for the immigration service at the arrival. While filling in the forms I was just hoping that the lines would not be too long.. well that didn’t work, it took me 2 hours to get to the immigration service at the airport. TWO hours standing in my boots and my blazer, HOT does not even begin to describe it. So 2 hours in the line, not because the line was too long, it was because the queue was not organized. Imagine standing in a queue and the person standing 100 m behind you magically now happens to be 200 m in front of you. It was really like “the survival of the fittest” mode. Any chances people had to come forward in the queue were taken. When it finally was my turn to get to the immigration service I was surprised that the officers were so nice and polite. The process was quite easy I got my stamps and everything and was practically good to go. Next step, I picked my bags up and went to the place where all the families were waiting when somebody grabbed my shoulders. That was my brother and outside was my sister waiting to pick me up. Before we even reached the car at least five people had offered to take my bags and a taxi ride. My first impression was that Ghana is hot hot hot… Surprise huh?

Anyways as I said I’ve been staying at my sisters house for a week and now I’m looking for a cheap accommodation that is nearer the University of Legon where my supervisor is at. So far I’ve been trying to acquaint myself with the environment and getting access to the basic things I need. D has shown me around Accra and Tema, I’ve eaten REAL Ghanaian made fufu. Other things I’ve experienced are the blackouts (that can be really inconvenient at times), heat heat heat, Ghanaian hospitality and some azooonto dancing. I was supposed to meet my supervisor today but had to reschedule so we’ll meet on Thursday morning. Tomorrow D has offered to show me some hostels for international students nearer Legon.  Other than the blackouts and trouble with the internet, Ghana is a really lovely place to be at and the people are so friendly.


Estamos enamoradas…

Waking up on our second morning in Cochabamba, and Sweden feels a lifetime away. After arriving to La Paz and realising that all flights to Cochabamba were full (maybe because of semana santa/Easter celebrations), we took a 9 hr bus ride to our final destination. After 60 hrs of travelling, we reached La Tinkuna, the house belonging to our partner organisation. At first, I was kind of a culture shock for us to think that we would live here. We had to climb up concrete steps and along a roof to get to our room, with solid beds and no pillows. The toilet facilities were… let’s say basic. But, we were completely knocked out and fell asleep within an hour.

After a good nights sleep however, this seems like the best place one could imagine for writing our kind of thesis. We have a view of the cordillera, mountains, outside our window. We have our own room, with light, we have a basic kitchen, functioning toilets and a shower (although none of us have tried it yet). After breakfast at the local market, we had our first meeting with the Red Tinku Team.

Ramiro, our supervisor, started by asking us what we wanted to investigate. Then, he and the others started explaining what the situation is like today in Cochabamba regarding the water management. The municipal authority SEMAPA basically covers the north side, which is the rich part of town, and somewhat stretches towards the south, but nowhere near sufficiently. Therefore, neighbours in the south have gathered in small cooperatives and themselves financed wells, which they built together and pay for monthly. But the quality of the water is very poor, and therefore Darwin told us that in his community, they used water from SEMAPA to drink and cook, but as it was not enough water, they used salty water from a well to wash themselves, was clothes et cetera. So it seems like the further south, the less SEMAPA water. Where we live now, which is neither really south nor north, water is available three days a week for a couple of hours in the morning, which is when the tanks and tins are filled up. Then, what one can do is to try to use as little as possible and hope that it will last. Now there are ten people staying here, and I doubt that all of us could have a shower every day…

According to our informants, since the water war* in 2000, people have lost engagement and participation is dropping low in the cooperatives. Oscar Olivera used to be the profile of the resisting forces during the water war, but no one knows what he is up to now. La Coordinadora de defensa del agua y la vida* has dissolved, and there is no coordination of the initiatives to get water, no overall authority. There is a dam construction ongoing, but Ramiro seemed not to believe that it would be enough water for all. Much of the problem seemed to stem from rapid urbanisation, where the city and especially the south expanded faster than the municipal network could handle. The situation is not recent however, the SEMAPA network have been complemented by these local solutions for decades. When we asked about governmental involvement, they told us about MiAgua, which seems to be a less complicated way of getting water. We need to look more into that!

So much information, our heads felt like water melons! But wow, there is so much interesting things to look into, and Ramiro is a great supervisor who has many contacts we can make use of. This is gonna be great!

*The Water War of Cochabamba – in 2000, the municipal water system was privatised, which led to rising rates and cooperatively owned wells was turned over to the trans-national company Aguas del Tunari. The inhabitants of the city rioted, barricaded the city for several days and fought against the police and military until Aguas del Tunari was forced out of the country.

* La Coordinadora de defensa del agua y la vida – led by Oscar Olivera, this was the overall organisation behind the water war who fought for water to be a human right and not owned by foreign investors.



Lite random reflektioner

Nu har jag alltså befunnit mig i Bolivia sedan fredag morgon. I skrivande stund är det söndag kväll och har hunnit ta del av en del vardagsliv under helgen och har redan hur mycket som helst att reflektera över.

Varje gång jag har varit i Bolivia har det känns som om jag kommit i turbulenta politiska tider.  Spänningen känns i luften och det aktuella temat diskuteras överallt och undgår knappast någon. Det känns som om något stort händer. Förra gången var det omröstning gällande konstitutionen, gången innan det upptakten till vattenkriget och denna gång storstrejk bland arbetarna kring Titicacasjön, vilket inneburit att man inte genomfört sitt traditionella påskfirande där för första gången på jag vet inte hur länge. TV och radio pumpar ut historier om strejkande, pilgrimer som blir tillbakavisade och dagslånga förhandlingar. Wow, tänker jag och känner genast att den postpolitiska känslan som ibland kladdas på en i Svea knappast kan få fäste här. På gott och ont.

Hemma lyssnar vi på radio till frukost och el tesito. Vi kollar på TV, läser tidningen och deltar med andra ord i debatten. Som tur är sitter spanskan rätt bra vid det här laget och jag känner att jag kan tillgodogöra mig nyanser, ironi och diskurser. Det är välbehövligt. Den media som jag hittills har konsumerat är enbart den privatägda, vilket upptar ca 90% av landets mediautbud. Som ni kanske gissat så råder det ingen tvekan om hur denna är vinklad och vilka röster som hörs här. Förbluffande, är nog ett ord jag skulle använda om det fanns i mitt vardagliga ordförråd. Och samtidigt inte alls. Mitt utgångsläge inför mitt arbete är ju att Bolivia starkt präglas av koloniala uppfattningar som lett till vithetsprivilegier och förtryck mot ursprungsfolk. Det visste jag ju liksom. Men ändå, att höra detta konstanta hånande, detta nedlåtande uttryck, dessa förringande formuleringar och totala avsaknad av respekt gentemot allt som kan förknippas med Evo, MAS eller indigenos får mig att bli helt perplex. Ännu ett ord jag borde använda mer.

Högern är rörande överens. Indianer vill inte jobba. Det är därför de strejkar/blockerar/demonstrerar/organiserar. Det är av samma anledning folk tigger på gatorna, såklart.

För ett par år sedan infördes en lag, Ley contra el racismo y toda forma de discriminacion. Den förbjöd bland annat nedsättande tal eller bildspråk mot olika folkgrupper. I själva verket innefattar den en stor mängd andra diskrimineringsgrunder också, och är nog rätt unik i sitt slag när man ser till dess bredd. Med denna kom starka reaktioner från högern då man menade att man blev censurerad och att staten tog över massmedierna. Jag kan ju bara tänka mig hur det lät innan den sjösattes. Nu använder man till exempel sig av hånfulla imitationer av Evo eller av random cholita, man pekar ”objektivt” på de katastrofala följderna strejker har på ”vanligt folk”. Man kommer runt denna lag med antingen spelad opartiskhet eller en satir som skulle få Dan Park att kissa på sig av pur lycka. Bitar från denna lag proklameras emellanåt på alla radiokanaler. Komiskt, men inte roligt.

Rasismen finns alltså överallt i den polariserade diskursen. Det får mig att känna mig ännu mer säker på att mitt projekt är skitviktigt, men det ger också en jävla dålig magkänsla. Jag måste ju ändå förhålla mig till släkt och vänner, som till exempel uppmanar mig att aldrig åka till El Alto med förklaringen att det bara bor dåligt folk där. Jaha.

En annan tematik jag upptäcker i högerns illa dolda förakt är dikotomin historia/framtid. Man pratar sig varm om modernisering och utveckling och sätter detta i direkt motsats till historisk förståelse. Bolivia kommer aldrig bli modernt om vi ska hålla på o klänga oss fast vid gamla personer, händelser eller tankesätt. På så vis blir all fixering vid Che, Tupak Katari, Bolivar eller andra personer som figurerar i vänsterns retorik skrattretande. Likaså alla ursprungsfolks traditioner. Man menar att allt sånt är förlegat och att vi bör se framåt istället. Jag fick en bok av min farfar som heter Basta de Historias! (Nog med historier) och som handlar om universitet som anses framstående i världen. Jag började läsa kapitlet om Chile. Ja, Chile. Man prisade universiteten, inte bara för deras förmåga att se vad arbetsmarknaden ville ha utan också för hur inkluderande och grymma de var som gav ut så många stipendier. Jovisst, det var lite dyrt, det erkände man, och vissa hade inte råd men å andra sidan var alla studenter så ambitiösa och väldisciplinerade. Kalla kårar någon? Chile är alltså ett av de länder i världen med störst klassklyftor, en efterleva av Pinochet och Friedmans nyliberala projekt som numer ivrigt byggs ut av president Piñera. Studentprotesterna i Chile under 2011 är bland de största och mest uppmärksammade i världen under de senaste åren. Protesterna var delvis ekonomiska, man menade att det var alldeles för svårt att ha råd med universitetsstudier och att privatiseringen måste stoppas då dessa successivt höjer avgifterna.

Men detta är alltså en av den bolivianska högerns inspirationskällor. Man menar överhuvudtaget att Bolivia borde sluta bråka med Chile och istället börja ta efter landet lite mer då man ser Chile som modernt och framstående och inte alls nedkladdat med ursprung och traditioner. Klassförakt och rasism i en vacker harmoni.

Så, det var lite om de bolivianska högern. När jag frotterat mig med vänstern så återkommer jag med lite andra perspektiv, får vi hoppas.

För er som kommit såhär långt kan jag berätta att jag nu har mobilt bredband efter många om och men (hann bli ganska orolig att det inte skulle fungera) och ett bolivianskt nummer. Jag nås på 00591 779 72175 om tex mormor eller mamma vill ringa mig.