Såren efter en långdragen konflikt

Hej allesammans,

snart har det gått en vecka sedan jag ankom till Uganda. So far, so good. Jag är bosatt i norra Ugandas ”huvudstad” Gulu. Min kandidatuppsats kommer att handla om forna barnsoldater som är delaktiga i rehabilitering genom en icke-statlig organisation som heter Community Network for Social Justice. Denna NGO är väldigt liten och verkar i mindre samhällen där det finns barnsoldater. Idag är flertalet utav de forna barnsoldaterna tonåringar eller unga vuxna. Att tala om psykiska besvär i Uganda är väldigt stigmatiserande. Vad denna NGO gör att dessa personer får dela med av sina erfarenheter genom gruppsamtal eller privata samtal.

Idag var det min första dag ute i fält. Jag var i staden Atiak, Amuru distriktet. Landsgränsen till Syd-sudan är relativt nära. Vad denna stad är ”känd” för är Lord’s Resistance Army’s  (LRA) massaker 20-onde april 1995. Ungefär 300 människor dog. Totalt så har Atiak och resterande norra Uganda levt i konflikt (hög och låg-aktuell) i 20 års tid. Vad jag gjorde i Atiak var att träffa och presentera mig för flertalet lokala ledare i staden. De alla välkomnade mig och sade att de skulle hjälpa mig så gott de kunde. Sedan bestod min dag av observationer i Atiak. Jag tyckte att det var lugnt och rofyllt i staden. Men till och från slog tanken mig när personer passerade förbi mig med trasiga, smutsiga och illaluktande kläder – att detta är en stad som har lidit och lider av en avslutad konflikt. Flyktinglägerna är borta och människorna är åter till sin primära bostad. Människorna är fattiga och flertalet bor i lerhyddor med halmtak.

En man fångade mitt intresse när jag skulle besöka Atiaks Lwani Memorial College. Han låg och grävde under ett träd som såg ut som en bikupa (svårt att förklara). Han var smutsig och såg härjad ut. Min key informant, och fältmedhjälpare Chris stannade och pratade med honom på Acholi (språket som talas här). De alla skrattade och sedan körde Chris vidare. Jag frågade då Chris vad han höll på med och till svar fick jag ”He’s digging for a rabbit”, ”a rabbit?” sade jag och såg fundersam ut. Då fick jag förklaringen av Chris brorson att denne man var psykiskt skadad efter LRA och att han har inte varit sig själv sen dess. Såren från en konflikt finns fortfarande kvar i Atiak.

Chris utanför sitt barndomshem i Atiak

Chris utanför sitt barndomshem i Atiak

"Apan i buren" försöker smälta in med afrikansk klänning

”Apan i buren” försöker smälta in med afrikansk klänning

Minnesmonumentet för massakern 1995 i Atiak

Minnesmonumentet för massakern 1995 i Atiak

Hälsning från Uganda

Bild

Så idag börjar vecka 3 för oss i Uganda. Förra veckan var vi på sjukhuset här i Entebbe och observerade sjuksköterskor när de arbetade. Att observera är svårt. Eftersom allt är så annorlunda från Sverige vill vi dokumentera allting, men det är omöjligt.

På det statligt ägda sjukhuset finns två salar, en för män och en för kvinnor, och i varje sal finns fem sängar. Att patienterna har anhöriga med sig som bor på sjukhuset är avgörande eftersom de har med sig mat, kläder, sängkläder, betalar för mediciner och hjälper till med den basala omvårdnaden när det behövs. Utan en anhörig med sig som hjälper en har sjukhuset inte möjlighet att förse patienterna med det. När vi lämnade sjukhuset i torsdags hade det inte varit en läkare där på 1,5 vecka.

Förra veckan var vi på sjukhuset på förmiddagarna och renskrev våra observationer på eftermiddagarna. Den här veckan lägger vi upp det lite annorlunda. Idag gör vi observationer på eftermiddagen och kommande dagar ska vi intervjua två sjuksköterskor. Beroende på vad vi får ut den här veckan få vi se hur det blir fortsättningsvis.

Vi stannar i Entebbe till den 12 december, så långt har vi betalat för lägenheten vi hyr. Sedan har vi tänkt åka runt i landet och hitta nya ställen vi kan skriva klart uppsatsen på. Vi får besök av familjemedlemmar i slutet av december så då återvänder vi till Entebbe.

Vi åkte till Jinja den här helgen, en stad som ligger ca 10 mil från Entebbe. I bilen på väg hem igår såg vi det fantastiska landskapet.

Hoppas att allt är bra i Sverige. Vi längtar inte hem.
IMG_0831IMG_0803IMG_0829

 

LIFE IS GOOD

Tar här våra första stapplande bloggsteg. Varma hälsningar från Entebbe, Uganda! Idag har vi haft vårt första möte med översjuksköterskan på hospitalet i stan. Det var sannerligen intressant och givande. Imorgon klockan halv tio ska vi åter sammanstråla för att i gemensam trupp bege oss till den medicinavdelning där våra observationer ska äga rum. Vi ser fram emot dessa veckor med spänd tillförsikt. När vi så åter kom hem (DEFINITION: lägenhetshotell i ”villaförort”, atmosfär: lugnt och fridfullt) fortsatte uppsatsförberedelserna i en rasande fart, dock utan el vilket försvårade det hela en smula. MEN! Människan är ju typ världens mest anpassningsbara djur, därför anpassade vi oss efter omständigheterna och valde en annan väg, dock mot samma mål (viktigt att ha i åtanke). Det sägs ju ofta att ju längre tid en spenderar i en kultur, ju svårare blir det att beskriva dess särdrag, dvs. det som är annorlunda mot det vi själva tar för givet. Efter en knapp vecka skulle således listan kunna bli tämligen lång. Och tråkig etc. Några underbara aspekter kan dock i detta skede icke passera obemärkt. Älskvärda aspekter: (enligt underteckande, återfödda i Uganda sedan en vecka) Tempo, alltså rytmen i förehavandena. intermänskliga närheten, om en kan säga så? Självdistans och autoironi hos härliga individer som redan blivit vänner. ( HAV ÖVERSEENDE MED THE MASTER OF KLYSCHOR)

Nu är klockan snart kvart över fem och det är dags för en liten joggingtur.

All vår värme och kärlek,

Maddo & Linnea

Sista veckan

P1040412 P1040421 P1040424 P1040423

2013-12-16

Idag är dagen med stort D, det vill säga dagen då jag och Paulina skiljs åt. För Paulinas del slutar resan här, och jag fortsätter till Bwindi naturreservat för att titta på gorillor. Veckan som gått kan sammanfattas med ett ord: regn. Det är ett under att vi inte har blivit tokiga, för det har regnat utan uppehåll sedan i måndags. Inte mycket annat att göra än att sitta och uggla på rummet, då vägarna blir till lervälling och därför är livsfarliga att färdas på när det regnar. Det enda positiva vi har fått ut av regnet, är att vi lyckats färdigställa ett första utkast av vår MFS, den är inskickad till handledaren hemma i Sverige, nu väntar vi nervöst på hennes feedback.

Till vår stora glädje tittade solen fram igår för första gången på hela veckan. Vi lät inte tiden gå förlorad, utan tog oss efter frukost till närmaste hotell med swimmingpool. Där låg vi och gassade tills solen gick ner. Vi aktade oss noga för att inte bränna oss, solskyddsfaktor 30 från topp till tå och vi turades om att ligga i skuggan. Både jag och Paulina var överens om att det var en av de bästa dagarna vi haft i Uganda. I morse åt vi en sista frukost tillsammans i den soliga trädgården. Yoghurt med banan och vetebullar. Mums! Bilderna den här veckan föreställer vårt hostell här i Entebbe och trädgården där vi ätit många måltider. De bilderna uppsummerar vår vecka här i Entebbe rätt väl, eftersom vi mest uppehållit oss här. Stället osar av charm och backpacker-stämning, ett billigt alternativ till de annars väldigt dyra hotellen. Entebbe är en relativt dyr stad, men vi lyckades hitta en lokal marknad bredvid taxi park, där har vi kunnat äta billigt åtminstone en gång om dagen de senaste dagarna.

Eftersom det här förmodligen är sista inlägget i vår reseblogg, så känns det passande med ett värdigt avslut. Men hur sammanfattar man åtta veckor i Uganda på bästa sätt? Det kan säkert göras på många sätt, men jag tror att jag och Paulina vill avsluta med att tacka alla som gjort den här studieresan möjlig; vi har fått en massa nya vänner här i Uganda och träffat helt fantastiska människor. Till er som funderar på att åka till Afrika men inte vet vilket land som lockar, så måste jag säga att Uganda är det perfekta stället att börja på. Människorna är trevliga, de flesta är ärliga, stämningen är avslappnad och värmen är uthärdlig (i alla fall under regnperioden). Djurlivet är rikt och maten är spännande. Och bäst av allt: nästan inga spindlar!

Nästa anhalt: Entebbe!

P1040408 P1040368

Tisdag 2013.12.10

Ännu en vecka har gått och julstämningen är numera på topp. Ursäkta mitt försök till tråkigt rim, men vi har börjat värma upp inför tjugofjärde. Vi är nu inne på sista veckan tillsammans i Uganda och den spenderas i Entebbe. Vi lämnade Jinja i fredags efter en vecka som inleddes med några intensiva pluggdagar, sen var Tilde iväg på några timmars turridning under onsdagen, (hon kom tillbaka lycklig och hade träningsvärk i flera dagar) och under torsdagen besökte vi fosterfamiljen vi lärt känna en sista gång. Den dagen hade vi för övrigt en lätt dödsångest efter att ha vält med en bodaboda för att en taximinibuss körde in i oss. Allting gick bra, men vi fick en ny respekt för det här med trafik och jag kände tacksamhet över mitt lilla portabla apotek. Men, men, vi är som sagt numera i Entebbe på ett litet trevligt hostel. Entebbe och Jinja skiljer sig mycket åt. Entebbe är Ugandas flygplatsstad och även landets tidigare huvudstad upplyste Tilde mig om. Vi är här främst för att sitta stilla och skriva på vår uppsats, men tanken är att vi även ska ta tre dagar ledigt då vi förhoppningsvis får lite färg och även besöker Entebbes botaniska trädgård. Under våra pluggdagar försöker vi utforska staden tidigt på morgnarna när det är svalt ute och gatorna nästintill är folktomma utöver motionärer och några väktare.

Entebbe ligger vid Victoriasjön och efter ett misslyckat försök i förrgår morse så lyckades vi igår till vår stora glädje att ta oss ner till vattnet. Vi har nu på nära håll konstaterat att ja, det är en stor sjö. Stor och vacker. Lite övrig info om staden är att det finns väldigt många hotell, allt är dyrare än i Jinja och till vår stora förtret så har vi inte hittat någon bra marknad än där vi kan köpa chapati. Dock fick vi ett tips igår om leta i närheten av taxipark så vi hoppas på bättre lycka idag.

Skrivkramp och solbränna

Söndag 2013.12.01

Jag och Paulina sitter på vårt rum, mätta efter en utsökt fiskgryta, och frågar oss själva: vart tog veckan vägen? Det var över en vecka sedan vi var på forsränning, men det känns som om det var igår. Tveklöst beror detta på att vi inte gjort annat denna vecka än att skriva. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva. Det är en underdrift att påstå att man känner sig lite mossig i huvudet. Men – det har gett resultat. Vi har betat av ungefär halva uppsatsen vid det här laget, och nu återstår det viktigaste och svåraste: resultat- och analysdelen, samt metod-delen, som vi tänker spara till sist. Men vi känner oss taggade och hoppfulla. Än så länge är allt gott.

Personligen är jag tacksam för att vi inte har varit på några äventyr den här veckan, då forsränningen orsakade brännskador på mina lår och knän. Jag har roat mig med att visa upp brännblåsorna för tjejerna på rummet, som grimaserar åt vidrigheterna på mina ben. Det är väl ungefär så roligt det kan bli, samt att jag har roat mig med att dra av långa remsor uttorkad, död hud idag. Bortsett från det har det mest varit en smärtsam upplevelse, samt att det ser för jäkligt ut. Men efter en hel vecka inomhus ser jag nästan normal ut igen.

Idag är det första advent, och både jag och Paulina lider av julabstinens. Folket därhemma lägger upp bilder av pepparkakor och julmys på facebook så att vi blir tokiga. Vi försökte bota vår hemlängtan idag genom att spela julmusik från arla morgonstund, oj vilken julstämning det blev! Tommy Körberg och Carola är julsångernas kung och drottning! Tips: att lyssna på O Helga Natt är bra för att sparka igång kreativiteten.

En ny fas

P1040353 P1040355

Måndag 25.11.2013

Nu har det infunnit sig. Det nya allvaret. Under veckan som gått har vi avklarat och transkriberat vår sista intervju och kodat och tematiserat samtliga. Tanken var att vi skulle ha landat på sex stycken intervjuer, men sen trillade det in fler intervjupersoner och vips var vi uppe i nio varav fyra stycken varit rådgivare, fyra diagnostiserade med HIV och med erfarenhet av samtal med rådgivare och en av intervjupersonerna var både diagnostiserad med HIV och verksam som rådgivare. Det har varit väldigt givande att få ta del levnadsberättelser på det här viset och vi känner en stor tacksamhet över att människor så öppenhjärtigt samtalat med oss. Nu samlar vi kraft inför kommande veckor som kommer innefatta att skriva, skriva och så kanske om vi får någon tid över skriva lite till. Det kan bli bra.

Utöver veckans måsten såg vi igår till att ge oss iväg på forsränning i Nilen. Det blev en väldigt lyckad heldag tillsammans med ett kroatiskt par, en backpacker från Glasgow som rest runt i Afrika och couchsurfat i ett år och helst inte vill åka hem igen, samt ett gäng trevligt folk som styrde upp det hela. Vi trodde att en grupp danska volontärer skulle hängt på också, men de valde att dra sig ur efter att ha sett gummibåtarna och fått en känsla av att företaget kändes oseriöst. Tilde som ser sig själv som 50 procent dansk skämdes å deras vägnar. Hon har en teori (i vanlig ordning) om att svenskar överlag är något harigare än danskar. Men, men, vi överlevde dagen väldigt tillfreds över adrenalinkicken, att äntligen simma och över att få se många trevliga fåglar. Vi slår ett slag för Nilen (och för solskyddsfaktor…). Icke att förglömma fick vi efter forsränningsturen även duscha i varmt vatten för första gången sen vi kom till Uganda. Det var inte helt fel det heller. På tal om teorier så tror jag att Tilde och jag har en gemensam teori numera om att forsränningsguider eller folk som arbetar med något som innefattar vatten är något lyckligare än genomsnittet.

En magisk morgon

P1040351 P1040342

Söndag 17.11.2013

Ännu en vecka når sitt slut här i Jinja, och den har varit bra på alla sätt och vis. Vi inledde veckan med intervju nummer tre, sedan följde tre intervjuer i torsdags och ytterligare två i fredags. Vilket betyder att vi nu har genomfört åtta intervjuer, vilket är fler än vi räknade med. Vi transkriberar så öronen blöder, så vi bör vara klara i början på veckan som kommer.

Rubriken till veckans inlägg kommer sig av joggingrundan vi hade fredag morgon. Vi har sprungit så mycket vi orkar de senaste veckorna (Paulina springer både längre och oftare än mig) och i fredags ville vi försöka springa ända till Nilen, så vi gav oss av kvart över sex, vid första gryningsljuset. Ger man sig av senare än halv sju hinner det bli alldeles för varmt för att springa. Men tidigt på morgonen är luften fortfarande krispig och Jinja ligger tyst. De enda som är uppe är skolbarnen, fåglarna och andra joggare.

Vi kom aldrig hela vägen fram till flodbanken, men vi fick en underbar utsikt över floden. En afrikansk flodörn satt på en gren och betraktade vattnet, vi stod inte mer än tio meter från den. Det var en häftig upplevelse! Imorgon ska vi ut och springa igen, vem vet vad vi får se då?

Idag var söndag, så vi gick i kyrkan med tre tjejer från YWAM-basen. Den här gången var det en pingstkyrka (den förra var en katolsk kyrka), det var en massa sjungande och handklappande, sedan höll pastorn en lång predikan om Guds löfte till människan. Jag tyckte att hela upplevelsen var väldigt trevlig, men jag hade svårt att relatera till historierna om Abraham, Noah och Isaak. Efter predikan blev det helt plötsligt bröllop! Det var en bonus som vi inte hade räknat med. Det var en änka på 61 år som gifte sig med en herre på samma ålder. De var jättefina tillsammans, Paulina blev blödig som vanligt, men det var en otroligt vacker och glädjefylld ceremoni, så jag förstår henne. Tänk att man kan hitta kärleken igen i den åldern, det är balsam för själen när man ser sådan lycka hos andra. Nu ska jag sluta skriva innan jag också blir blödig. Trevlig söndag alla!

Tredje veckan (men oj så originellt)

P1040315 P1040308 P1040227 P1040312

Tisdag 12.11.2013

Då var det hög tid för ett blogginlägg igen. Den här veckan är det Paulina som skriver. Tredje veckan har gått och det rullar på här i Jinja. Vi har nu avklarat tre intervjuer som alla varit mycket givande och känslosamma och vi har både skrattat och gråtit under intervjutillfällena (Paulina- några tårar under en intervju). Det här med att vara lättrörd och samtidigt försöka ge ett någorlunda professionellt intryck…

Det är väldigt mycket folk i rörelse här nu och för tillfället delar vi rum med sju andra tjejer (=lite sömn) varav fyra av dom bor här under en månad och praktiserar på närliggande hotell. Det har även varit fyra personer från Texas som arbetar på en YWAM-bas i Sydafrika här under tio dagar. Den gruppen reste i förmiddags, vilket betyder att rumsindelningen kommer ändras och vi bli färre i vårt rum. Det är alltid trevligt när det kommer besökare från andra länder hit, dock har dom en förmåga att, trots hur mycket positivt dom berättar om sina länder, skrämma upp Tilde med sina skräckisar om spindlar, kobror i köket och inbrott. Detta har resulterat i att hon nu varken vågar åka till Australien eller Sydafrika. Vi kommer framöver be gäster från andra länder att sålla.

Igår hade Tilde och jag en dag off och passade på att utforska lite nya vägar i staden. Och ja, vi visste redan att Jinja är en fantastiskt vacker stad, men blev igår lätt mållösa när vi fick en fantastisk vy över Nilen serverad framför oss. Igår gjorde vi även ett besök på en liten charmig restaurang som tycks drivas av en äldre dam från Storbritannien (vild gissning). Där delade vi hur som helst på en väldigt god chokladkaka och kanelbulle och jag fick vistelsens hittills bästa kopp kaffe.

Om Tilde kände sig dålig förra veckan så passade jag på denna, men mår efter några mer eller mindre sjukliga dagar nu bra. Vår kontaktperson här slår ett slag för magnesium och förbön. Nu hann jag ju visserligen aldrig testa magnesium, men ändå.

Andra veckan

P1040256 P1040242 P1040307

Måndag 04-11-2013

Vi måste börja komma på roligare rubriker till våra inlägg, men det är svårt att sammanfatta hela veckan i ett enda ord eller en enda mening.

Veckan har varit händelserik, får man väl säga.

Måndag och onsdag var pluggdagar. Vi fick läst en massa, snyggade till vår problemformulering och lite annat. Vi har varit tvungna att ändra våra planer allteftersom, nu är vi inne på Plan F tror jag, men det känns ändå riktigt bra. Jag tror att det kan bli en riktigt intressant studie.

I tisdags åkte vi ut till en annan av YWAMs baser, Hopeland. Den ligger ute på landet, en halvtimme från Jinja. Det var ett enormt ställe, de odlar till och med sin egen mat. Det var skönt att komma bort lite, jag märkte av biverkningarna av Malaria-medicinen som jag tog måndag kväll. Tisdag morgon var jag onormalt deprimerad, grät för minsta lilla och kände att det inte fanns någon mening med livet. Så jag är lite nervös för att ta en ny dos i kväll, men nu kan jag i alla fall förbereda mig, och det verkar som att biverkningarna avtar rätt snabbt.

På torsdagen åkte vi tillbaka ut till byn där kliniken ligger. Vi träffade kvinnogruppen igen och gjorde lite fler pärlor, sedan besökte vi kliniken och sade hej till personalen där. Vi passade på att göra ett HIV-test också, som en observation. Det var en riktigt lärorik upplevelse, som vi förhoppningsvis kan ha med i uppsatsen.

På fredagen hade vi ett nytt möte med TASO, The Aids Support Organisation. Den här gången blev det väldigt tydligt att vi inte kommer kunna ha med dem i vår studie, de är väldigt misstänksamma när det gäller publikationer, och man måste gå igenom en långdragen process av ansökningar och godkännanden innan man får intervjua någon i personalen. Därför är vi nu inne på Plan F (mer om detta vid ett senare tillfälle). Vi passade på att få ett HIV-test där också, så att vi kan jämföra proceduren på TASO-kliniken med kliniken i byn.

I helgen bestämde vi oss för att ta en välförtjänt paus från studier och YWAM. Vi åkte därför till Kampala på fredagskvällen och kom hem söndag vid lunchtid. Det var otroligt skönt att få vara lite ensamma, att inte behöva dela rum med några andra och att ha sitt eget badrum. Vi hann diskutera uppsatsen en hel del också och är rätt överens om upplägget de kommande tre veckorna.

Kampala är för övrigt en väldigt kaotisk stad och rätt skrämmande vid första anblicken. När jag tvättade ansiktet på fredagskvällen på hotellrummet blev tvättlappen helt svart. Vi var de enda västerlänningarna på hotellet, eller i hela kvarteret för den sakens skull, så vi blev rätt uttittade. Men efter att ha gått runt i staden hela lördagen och tittat i butiker och besökt caféer, så kändes det bättre. Vi tog en boda boda till Uganda museum, där vi lärde oss om afrikanska musikinstrument och hur man gör kläder av bark. Boda boda är för övrigt en slags motorcykel-taxi, det får plats två vuxna bakom chauffören, och trots att det är livsfarligt, så är det snabbaste sättet att ta sig fram på. Kampala var trots allt en charmig stad och de människor som vi frågade om vägen var otroligt vänliga och hjälpsamma. Allt som allt var vi väldigt nöjda med vår vistelse och ledsna över att vi inte kunde stanna längre. Men nu är det ny vecka, och det betyder dags att jobba!