Vi heter alltså Marcus och Elin, pluggar medie- och kommunikationsvetenskap och har tagit oss till Havanna för ett MFS-projekt gällande internetanvändning.
Marcus skriver
Det är lite märkligt – vi har vetat att vi ska åka hit i nästan ett år, och det känns som att vi inte har gjort någonting annat än att planera resan under de senaste 4-5 månaderna – nu när vi har kommit fram känns det dock inte som att vi har planerat mer än typ den första kvarten av resan. Det har snart gått en vecka sedan vi landade i hettan på Jose Marti och sedan dess har vi ägnat våra dagar åt att föröka komma in i vår nya kubanska vardag.
Vi har varit på banken och försökt få ordning på de två olika valutorna, vi försöker oss på att åka kubansk taxibuss, vi har lärt oss i vilket paladar vi kan äta frukost (paladar är som en restaurang hemma i folks vardagsrum), i vilken affär man handlar juice, i vilken affär man kan köpa smör och i vilka gatustånd man hittar bröd, frukt och grönsaker.
Ett par delar av vardagen har stuckit ut mer än andra, kanske framförallt Kubas fantastiska kösystem, som dock tog ett par försök att förstå. När man kommer fram till en bankomat, kiosk, busstation eller liknande så står folk alltid i en (till synes) oorganiserad massa och pratar med varandra. För att ställa sig i kön frågar man vem som är ”ultimo” alltså sist i kön, och tar därmed också över den rollen, tills nästa person ansluter till kön genom att ställa samma fråga. Det kan tyckas opraktiskt, men när man inte står i en rad är det enklare att prata med folk, och så länge man håller koll på vem som är framför sig i kön så är det ungefär som vanligt.
Elin skriver
Vi har flyttat in i en liten lägenhet utan fönsterrutor i ett casa particuar i stadsdelen Plaza de la revoluzion. Casa Particular innebär att man bor hemma hos folk, vilket är ett av få undantag då folk får ha en privat business, då nästan allt annat här på Kuba är statligt. Annars vandrar vi runt i Havanna tills vi får skoskav, strosar längs Malecon och dricker mojitos innan middagen. Vi har varit på stranden och jag var blekare när vi åkte hem igen, med buss, mellan övergivna betonghus i pastellfärger.
Som av en händelse bor vi 300 meter ifrån min kubanska amiga Ofe. Ofe och jag träffades på mitt jobb i en cigarrbutik i Malmö när hon var på besök i Sverige i somras, och sedan dess har vi hållit kontakten via mail. Hon har kommit att fungera som en blandning av mamma och kompis för oss här. Hon ringer hit till casat så fort hon ska säga något (vi har ingen fungerande mobil än) och i lördags kom pappan i familjen vi bor hos och skrek ”Elin teléfono!” och jag hinner knappt säga hola innan Ofe skriker ”Ninitaaaaa!” (Marcus går under namnet Ninito) och en kvart senare sitter vi i en uråldrig jeep tillsammans med hennes salsagrupp på väg till en ”social club” i stadsdelen Playa.
Vi hamnar i en helt enorm betongsal där salsamusiken studsar mellan väggarna, alla har med sig picknick (rom) och vi blir bjudna på mat (en papperslåda med 7 olika sorters kött – jackpot eftersom vi båda är vegetarianer). Alla är dessutom naturligtvis fantastiska dansare, så vi tänkte ”hacer un Sueco”, eller ”göra en Svensk”, ett uttryck som på Kuba betyder att man spelar dum och låtsas inte förstå vad som försiggår. Men det gick inte. Vi fick dansa. Salsa. De var snälla mot mig och sa att jag var helt okej. Marcus fick betyget ”really, really bad”. Yes.
Vi har hunnit med lite studerande också – förhoppningsvis kommer vi träffa våra första intervjupersoner morgon, och vi har också fått en del kontakter för framtida samtal. En av kontakterna känns som en riktig guldklimp, men mer om det i nästa blogginlägg.
Ciao & Besitos!