i cochabamba

framme hos farmor o farfar efter en sjukt lang resa till cochabamba. har haft en dag att ta igen mig pa nu o har hittat en rimlig dygnsrytm tror jag.

resan gick bra, var dock tvugnen att mellanlanda i miami vilket gor totalt kaos med en. koer i timmar o en massa mobbare som ba: jaha o vad ska du gora i BOLIVIA?! halsa pa familjen, varfor har du svensk familj i BOLIVIA?!? mhm…. tyvarr e det billigast att aka den vagen sa ska gora det pa vagen hem ocksa. kom i alla fall fram hel o med allt bagage, grat till o med lite nar jag flog over anderna. skyller allt pa jetlag.

ar nu i full fard med att forsoka fixa praktiska grejer som telefon och internet, forhoppningsvis ar det lost pa mandag. ska dessutom borja kontakta organisationer och universitet for att paborja mina intervjuer snart, sa fort jag har internet (!!).

annars ar allt som det ska har, klockan ar 14 o jag har redan atit tre mal mat. kollar pa familjebilder och catchar upp med slakten. det ar 25 grader idag, en helt ok hostdag i cbba.

besos

 

Off to a start…

“Begin at the beginning,” the King said, very gravely, “and go on till you come to the end: then stop.”

As every good philosopher knows, there can never be one beginning. Was it the day at university when Tess overheard me talking about field studies in Bolivia and I caught her with the phrase are you coming with me? or was it when I, in Lisbon, was sweating over the application for the scholarship to fund our research? Or when we booked the tickets? Maybe it was even earlier, when I was in sixth grade and started studying Spanish. Or we could start by yesterday, when we headed out in the light of dawn to leave Sweden behind for a while.

The plan was to go Copenhagen – London – Miami – La Paz – Cochabamba. It worked out fine until we got to Miami, where we were met by ridiculous cues to get through passport security. With a tight schedule, we kindly asked if there was another way and got a sweet shout back. Nope. The dude who took our fingerprints on the other hand was all jolly and surprised when we told him that Denmark and Sweden are two countries. He told us Swedes are all nice because they like heavy metal and essentially, you are just like us Americans!. Oh fabulous. Running, running, got to the gate which was empty. What? Oh that’s right, I set my watch according to the air plane, which was still one hour behind. So we missed the flight.

23 hours until the next flight to La Paz. Great. We tried to sleep on the floor for a while, but it was just too cold. So after chatting with my mum (it was 8am at home, 3am here) she convinced us to take into the hotel om the airport. Very good decision, which we were just too tired and irrational to make on our own.

So here we are now. Tess is sleeping and I’m awake. So many thoughts running through my head.

This country, where the most fundamental right is freedom. Where giving your fingerprints takes a good two hours, research is biased, state money is spent on war overseas, healthcare is for the rich, and the equality is among the lowest on earth. This idea of freedom… Where to be free is to carry a gun and drive a car, to be able to step on anyone to get ahead in life. I really don’t want that kind of freedom.

Instead, I feel my longing back to that marvellous continent stronger than ever. So many memories from there that I’ve had to push aside to be able to lead a normal life in Sweden, that overwhelm me now. Freedom to me is having all I need strapped to my back and the road ahead, waiting, patiently. The driving force is my curiosity. I long for the language, the people, the Andes, the thin air, the green colour of the hills and trees.

På besök i verkligheten

480610_462787667124459_367619578_n

Garbage city är ett område i Kairo där det bor ca 70 000 sop-samlare. Dessa människor samlar sopor, sorterar dem, rengör och förädlar dem för att sedan sälja materialen vidare till exempelvis Kina. Det som pågår här är helt självorganiserat och utan statens hjälp eller inblandning. Ändå servar de hela mångmiljon-staden på ett fantastiskt sätt. Stadsdelen visar misär och hjärtskärande scener av kvinnor och barn som står bland soporna och sorterar för hand. Här finns mängder av skadedjur som råttor, och vitt spridda sjukdomar som hepatit a, b och c som drabbat upp till 80% av populationen. Men mitt i misären så visar dessa människor också på innovation och uppfinningsrikedom, hur vi finner vägar även ur den mest hopplösa situation. Om man vill veta mer så finns en bra dokumentär som heter Garbage dreams.

426437_462788793791013_1685026275_n

487564_462781753791717_1336047355_n

317702_462785900457969_442420535_n

Min vän som visar mig runt i garbage city och som är väl medveten om syftet med mitt besök frågar mig med ett leende: – So, do you see any sustainability around here? Och jag kan inte låta bli att skratta och se det absurda i situationen. Vi studerar hållbarhet, eller konceptet “sustainability” inom universitetsvärlden, sätter fina ord och definitioner, men kanske är det så att vi distanserar oss själva i processen. Efter ett besök i garbage city i Kairo har i alla fall jag omvärderat begreppet och börjar allt mer se det som ett western construct byggt på kapitalistiska idéer om tillväxt. “Sustainable growth” – vad är det egentligen? Allt för ofta görs så kallade hållbara insatser på andras människors bekostnad och brist på resurser. Vi gör punktinsatser för att tafatt försöka lappa ihop ett system som i grunden måste förändras, utan att vi i själva verket ifrågasätter det ohållbara system eller paradigm vi befinner oss i.

72334_462785727124653_191417741_n

1746_462784660458093_1938877049_n

Intervjuerna fortgår smärtfritt och jag får fantastisk information. Känner mig så lyckligt lottad som får vara med om det här. Det här stället på jorden är precis rätt plats att vara på, just nu. Oavsett om man är intresserad av politik, sociala frågor, kultur, religion, miljöfrågor… Det finns en sådan stark dynamik i det här samhället efter revolutionen, och i väntan på nästa, som många tror kommer att inträffa inom ett år. Återstår att se vad som kommer att ske.

Första inlägget

Hej hej, nu testar jag bloggen här för att se att jag förstår mig på den.

Har ju inte åkt iväg ännu, men drar på torsdag och har en hel del resfeber redan. Har vaccinerat mig, varit på kursen i Härnösand och har mest en del praktiska grejer kvar att göra innan det bär av. På fredag kommer min släkt och hämtar upp mig i Cochabamba och jag önskar att jag kunde spola fram tills dess så jag har hela 30 timmarsresan och allt nojjande bakom mig.

Intervjuer pågår

Första intervjun är avklarad och den blev fantastisk! Jag är så glad för den info jag fick. Oväntade svar, vilket är högst intressant. Jag kämpar lite med mitt ursprungliga research purpose, som jag inser nu i efterhand är allt för brett och baserat på västerländskt tänkande. Hur mycket får man ändra sina ursprungsplaner…? Jag vill ju göra ett bra jobb i slutändan, vilket innebär att man måste vara öppen för det man möter. Vi får väl se var det landar.

Ny bostad & känningar av ett samhälle i kris

En vecka har flytt i Kairo, jag har anpassat mig någorlunda bra och äntligen har jag hittat ett permanent hem. Craigs list används flitigt här och bostadsmarknaden är dynamisk, minst sagt. Fick två erbjudanden samma dag, ytterligare två nästa dag. Min nya lägenhet finns i området Maadi, ett grönare och lugnare område, lite som en lunga i ett stormigt betong-kaos. Kollade på en anna lya förut idag som var tämligen risig, dvs normal standard, och framför allt på bottenplan vilket inte kändes helt tryggt. Döm om förvåningen när jag stiger in i nästa lägenhet och det är hur jäkla fint som helt. Ljust och luftigt, stora vackra trägolv, balkong, lugn gata utan trafik med träd utanför (finns nästan inte), och allt för billig peng. Perfekt. Här kan ett bra arbete utföras känns det som.

Utanför relativt trygga Maadi finns en annan värld och krisen anas även hos mig genom att elen kommer och går. Det sägs att det kommer att bli än värre. Hela systemet kommer att kollapsa om ett år enligt oroliga röster som vittnar om en energiförsörjning som är fullständigt underdimensionerad för en så stor befolkningsmängd. Vad händer när 18 miljoner inte får el, vatten och inte kan ta sig ur staden tillräckligt snabbt, om ens alls? Det går inte att tänka på.

Det börjar nu bli ont om fordonsgas, och under stormiga dagar då demonstrationerna blossar upp drabbas trafiken av blockeringar och avstängda vägar, bussar ställer sig på tvären mitt på motorvägen pga bränslefrågan. Första revolutionen är över, men en andra ‘revolution’ ligger och pyr, med regelbundna bränder, protester och sammandrabbningar. Allt i en isolerad del av staden, som det är nu, och det bästa är att helt enkelt hålla sig borta från downtown under dessa dagar. Men risken finns alltid att man inte kan resa mellan olika stadsdelar pga plötsliga händelser. Avstånden är enorma här och varje taxiresa mellan delar av staden tar minst 30-40 min, men ofta en timme eller mer. Förarna vill inte riskera att fastna med bilen någonstans och kan helt enkelt neka, bil efter bil säger nej om något nyligen skett. Så det gäller att hålla sig uppdaterad och planera sina resor och aktiviteter här i Kairo.

Det sker så många tillfällen när jag upplever något som verkligen griper tag i hjärtat och jag önskar att jag hade en osynlig kamera, för det är verkligen inte alltid läge att slänga upp en sådan. Idag när jag åkte taxi från Maadi till Heliopolis, den vanliga vansinnesfärden i 150 km/h med ungefär 40 cm avstånd mellan bilarna, så såg jag två pojkar som stod på en bro över motorvägen. De balanserade farligt nära toppen på räcket, med bilarna rusande många meter under, och i händerna hade de varsin drake som de försökte få att flyga i den svaga vinden. Och jag tänkte, ingenstans finns här för dem att springa och verkligen utföra den här aktiviteten, inget grönområde. Allt omkring är vägar, bilar, hus, asfalt och betong. Och de leker på en bro över motorvägen.

Inte så långt från den här platsen med pojkarna som flyger drake på broräcket finns en stor begravningsplats, där fullt av människor faktiskt bor i brist på annan bostad. Livet och döden vävs samman. I samma stadsdel finns de finaste husen och de mest förmögna, alldeles i närheten.

Tänk om människor hade bosatt sig i massor på kyrkogårdarna hemma i Sverige… Ja, så ser det ut här.

The city of the dead – gravplats med bostäder på.

Kairo tar emot mig med en kärleksfull käftsmäll

Äntligen på plats i Kairo. Jag börjar min vistelse med att försöka vänja mig vid det kaos som råder. Mina kontakter har vittnat om hur orkeslösa och trötta de alla kände sig första halvåret i Kairo. Jag har två månader, och jag hoppas på snar anpassning! Det är inte första gången i ett mellanöstern-land, men det är första gången i en mellanöstern-storstad av den här kalibern. 18 miljoner säger någon. Jag tror dem. Det är ett under att allt fungerar så väl som det ändå gör. Folk överallt, den mest galna trafik och jag inser att all oro om våld är gravt överskattad eftersom största risken är att förolyckas som road kill. Alla tutar konstant och ljudföroreningen är total. Efter ett par dagar börjar jag bli tacksam för tutandet, då det faktiskt verkar motverka trafikolyckor. Luftföroreningarna är också påtagliga. Smoggen syns i dimma eller skymningsljus, och det känns i halsen.

Dag 3 blir jag överambitiös och äter street food. Stort misstag att inte vänta en vecka som jag lovat mig själv. Drabbas av en rejäl matförgiftning. Glömde för en stund de nästan dagliga strömavbrotten, vilket påverkar matkvalitén en hel del, inkl fryst mat. Nu har jag vaknat upp från det lilla missödet och är redo att påbörja min resa på allvar. Har kontaktat mina vänner i Kairo och vet att de kommer att hjälpa till på bästa sätt. Jag bor hos min kontaktperson tills vidare mitt emellan Heliopolis och Nasr city, ett bra område, och det känns som en trygg start.

Angående den kärleksfulla käftsmällen förresten, så var det mycket intressant att möta det relativt avslappnade och mycket vänliga kaos som Kairo erbjuder. Folk har humor, de är laid back, och livet känns helt hanterbart även när ingenting fungerar som planerat, vilket är ofta!