Chapare!

Jag har varit i Chapare, vilket är en provins i Cochabamba. Byn jag besökte heter Villa Tunari. Det är en väldigt vacker by, omringad av grönska och varm, fuktig luft. Det blev ingen Salar de Uyuni för mig trots allt, djungeln och vattenfallen lockade mig mer. Bussresan var fantastisk vacker. De håliga vägarna slingrade sig mellan de höga bergen. Bergstopparna nådde ända upp till molnen och lite här och var skymtade man små enkla lerhus. Desto närmare vi kom Chapare desto grönare och frodigare blev vegetationen. Stora och små vattenfall dolde sig bakom bananträden, ormbunkarna och palmerna. Aldrig har jag sett så gröna, höga och vackra berg förut.

Bussresan startade på Avenida Aroma i centrala Cochabamba. Då bussen lämnade hållplatsen började en välklädd man i kostym att presentera en tandhygienprodukt i bussen. Han talade i en mikrofon och höjde rösten mer och mer för varje sekund han pratade. Han måste ha gjort väldigt stort intryck på människorna för mer än hälften av resenärerna köpte hans produkt. Jag fick mest ont i öronen och blev väldigt lättad när jag väl trodde att han var klar.  Men då började han presentera sin andra produkt som var en hudkräm gjort på snigelslem. Tro det eller ej, där lyckades han nästan övertyga mig. Huden blev silkeslen och jag var väldigt nära på att köpa krämen.

Häromdagen skulle min rumskompis köpa frukt från en man som cirkulerar byarna runtomkring där vi bor med en lastbil fylld med exotiska frukter. Varje dag hör man honom skrika som i ett mantra i sin megafon:

–   Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin!…..

Min kompis gick fram till bilen som stod utanför vårt hus och sa att hon ville köpa en papaya. Mannen svarade att han inte hade papaya. Hon frågade om hon istället kunde köpa nektariner och han svarade att han bara hade apelsiner. Det verkar helt enkelt inte vara så noggrant här:) Det märkte jag på väg till Chapare då busschauffören precis hade sagt att han skulle åka vid nio och nästan körde ifrån mig med min hund och min väska tre minuter senare då klockan var 8.30.

Då jag och Huayra steg av bussen i Villa Tunari var vi svettiga och andfådda. Jag bar på en enorm väska samt på Huayras reselåda. Huayra vägrade gå eftersom hon hatar sol och värme. Så jag fick konka runt på henne med. När vi hade gått i en halvtimme upp för en brant och slingrig väg insåg jag att detta skulle ta väldigt långt tid. Jag försökte lifta men flera bilar körde bara förbi. Till slut stannade en gigantisk lastbil som vi fick hoppa på. Kvinnan som arbetade i det lite finare hotellet som jag hade unnat mig i ett par dagar blev väldigt förvånad då jag anlände i en lastbil vilket hon först trodde var en sopbil:)

För första gången på två månader fick jag bada! Det var otroligt skönt! Värme är faktiskt inte så behagligt när man inte har möjlighet att svalka sig någonstans. Jag har transkriberat och läst o ja… känner mig allmänt nöjd med dessa två sista veckorna. Något som inte fungerade var mitt internet och jag kunde därför inte blogga förra veckan.  Jag blev kompis med lastbilschauffören och han och hans kompis tog mig runt på de vackraste ställena de kunde komma på. Vi besökte sjöar, vattenfall och en park med en massa apor! En av dem stal min kompis glass! Det var en jätte härlig resa och hade jag bott i Bolivia hade jag lätt kunnat tänka mig att bo i Chapare.

Igår firade Tiquipaya helgonet San Miguel med en stor gatufest. Gatorna var fyllda med färgglada dansande människor och en massa god mat. Mina vänner hade anordnat en fest efter gatufesten och jag fick äntligen ta en massa fina bilder på alla färgglada människor!

Snart är min resa slut. Dessa sista dagarna har jag tänkt mycket på hur det hade varit att bo här i Bolivia mellan bergen i ett färgglatt lerhus. Det hade jag verkligen velat. Jag har tänkt på att mitt liv faktiskt hade kunnat se ut på oändligt många vis. Jag tror inte att man är så medveten om det egentligen. Många gånger känns det i alla fall för mig som att jag lunkar fram dag för dag och tänker att jag egentligen inte har så många val.  Just nu vet jag och jag kommer alltid att tänka på mitt liv i Bolivia som ett liv som aldrig levdes.

It’s getting closer!

Mindre än en vecka kvar och det mesta börjar falla på plats!!

Diktafon fixad, diverse apoteksartiklar inhandlade, tågresa bokad, hotell kirrat, täckande svala kläder nyinköpta och Mrs S har troligtvis fixat med privat taxi åt oss så vi kommer till och från skolan! 🙂

Biljetterna skrivs ut i helgen!! Nästan bara arbetet som ska skrivas nu och alla saker som ska ner i väskan – hur nu det ska gå till?!

Vi hörs igen om en vecka då vi är på varmare och blötare breddgrader!
Over and out!

/M&C

Estamos enamoradas…

Waking up on our second morning in Cochabamba, and Sweden feels a lifetime away. After arriving to La Paz and realising that all flights to Cochabamba were full (maybe because of semana santa/Easter celebrations), we took a 9 hr bus ride to our final destination. After 60 hrs of travelling, we reached La Tinkuna, the house belonging to our partner organisation. At first, I was kind of a culture shock for us to think that we would live here. We had to climb up concrete steps and along a roof to get to our room, with solid beds and no pillows. The toilet facilities were… let’s say basic. But, we were completely knocked out and fell asleep within an hour.

After a good nights sleep however, this seems like the best place one could imagine for writing our kind of thesis. We have a view of the cordillera, mountains, outside our window. We have our own room, with light, we have a basic kitchen, functioning toilets and a shower (although none of us have tried it yet). After breakfast at the local market, we had our first meeting with the Red Tinku Team.

Ramiro, our supervisor, started by asking us what we wanted to investigate. Then, he and the others started explaining what the situation is like today in Cochabamba regarding the water management. The municipal authority SEMAPA basically covers the north side, which is the rich part of town, and somewhat stretches towards the south, but nowhere near sufficiently. Therefore, neighbours in the south have gathered in small cooperatives and themselves financed wells, which they built together and pay for monthly. But the quality of the water is very poor, and therefore Darwin told us that in his community, they used water from SEMAPA to drink and cook, but as it was not enough water, they used salty water from a well to wash themselves, was clothes et cetera. So it seems like the further south, the less SEMAPA water. Where we live now, which is neither really south nor north, water is available three days a week for a couple of hours in the morning, which is when the tanks and tins are filled up. Then, what one can do is to try to use as little as possible and hope that it will last. Now there are ten people staying here, and I doubt that all of us could have a shower every day…

According to our informants, since the water war* in 2000, people have lost engagement and participation is dropping low in the cooperatives. Oscar Olivera used to be the profile of the resisting forces during the water war, but no one knows what he is up to now. La Coordinadora de defensa del agua y la vida* has dissolved, and there is no coordination of the initiatives to get water, no overall authority. There is a dam construction ongoing, but Ramiro seemed not to believe that it would be enough water for all. Much of the problem seemed to stem from rapid urbanisation, where the city and especially the south expanded faster than the municipal network could handle. The situation is not recent however, the SEMAPA network have been complemented by these local solutions for decades. When we asked about governmental involvement, they told us about MiAgua, which seems to be a less complicated way of getting water. We need to look more into that!

So much information, our heads felt like water melons! But wow, there is so much interesting things to look into, and Ramiro is a great supervisor who has many contacts we can make use of. This is gonna be great!

*The Water War of Cochabamba – in 2000, the municipal water system was privatised, which led to rising rates and cooperatively owned wells was turned over to the trans-national company Aguas del Tunari. The inhabitants of the city rioted, barricaded the city for several days and fought against the police and military until Aguas del Tunari was forced out of the country.

* La Coordinadora de defensa del agua y la vida – led by Oscar Olivera, this was the overall organisation behind the water war who fought for water to be a human right and not owned by foreign investors.

DSC_0161

DSC_0287

Funderingar över värde, ansvar och tillit

Ibland är det svårt det där med olika kulturer. Riktigt svårt. Det är då det uppstår ”kulturkrockar”. Det kan till och med vara så att hinder är undanröjda och kommunikationen är klar som kristall men att det ändå inte blir som man tänkt sig i slutändan. Vems är då ansvaret? Var finns tilliten resten av tiden? Moraliskt ansvar? Mindre värd som student? Mindre värd som utlänning? Mindre värd som kvinna? (Det sista vill jag nästan inte skriva, men kan ändå inte låta bli.) Hur går man vidare?

Nu tar jag några dagar ledig: från studie, organisation, geografiskt område och dator. Det ska bli skönt.

Jag låter bilden sammanfatta mina åsikter och känslor om Indien och min MFS.

//Åsa

tummen_upp

tummen_upp

Störningsmoment

Att hålla intervjuer i Indien är inte alltid lätt. Kärnan i min studie är gruppintervjuer med tonårstjejer om menstruation. Alltså ett rätt så känslig ämne. Det är en stor utmaning emellanåt att se till att man är ensam med tjejerna. I vissa byar är enda alternativet att sitta mitt inne i byn. Men även om man försöker sätta sig lite avsides, kommer folk fram och ställer sig runt omkring. Det finns liksom ingen som tänker ”aha, de kanske vill vara ifred”. Det verkar också som att det kan verka oartigt att be folk dra därifrån, för både min tolk och tjejerna själva verkar tveka inför att göra detta ibland när jag börjar tjata om att vi måste vara ensamma. Sen kan det också vara så att just när man påbörjat en intervju sätts det på musik på öronbedövande volym från stora högtalare som är obligatoriska så fort man ska fira något. Och det kan ju alltid hända att det är någon av alla familjer i byn som firar bröllop eller som vid en av mina intervjuer att byn har en allmän dansuppvisning precis den dagen. Ibland kommer inte folk som man bestämt en tid förrän några timmar senare, ibland kommer de inte alls. Det är bara så det är.

Men på många sätt går det faktiskt mycket effektivare att göra en undersökning här. För min enkätstudie besökte vi en skola för att be om att tjejerna i några klasser skulle få svara på frågorna. Ja visst, kl två dagen efter kunde vi komma. Det skulle aldrig hända i Sverige. Visst saker blir inte alltid som man planerat här, men det går i alla fall att planera in intervjuer och annat med mycket kortare varsel än vad jag är van vid. Och det roliga är att det kan alltid hända oförutsedda saker. Som när rektorn som vi pratade med på skolan bad om att få titta på enkäten precis innan vi skulle in och dela ut den till tjejerna, och jag tänkte att ”oj, hoppas han inte tycker det här är för känsliga frågor”. Han pratade lite på tamil med kvinnan som var med för att tolka. Jag väntade nervöst tills hon förklarade att han bad om att vi även skulle ha en genomgång för tjejerna om mens när vi ändå var där. Så efter att de svarat på enkäten blev det ett spontant mens-snack med 50 tjejer i en stor ring i ett av klassrummen. Vi förklarade varför man har mens, om mensvärk, hygien och annat som de hade frågor om. Kul bonus!

Ett annan kul grej var att det just nu är folk från Rädda Barnen, Lund på en liknande organisation i närheten och håller i samtalsledar-utbildning för studenter som ska ha kill-och tjejgrupper. Det är en fem-dagars träning och jag åkte dit och var med på passet ”Me and my body” som handlade om puberteten. Jag fick också möjlighet att intervjua de kvinnliga studenterna om deras roll som gruppledare.

Men även om det låter som att det händer mycket här, blir det faktiskt mycket dötid. Jag borde använda den till att börja skriva på uppsatsen, men det är svårt att koncentrera sig med störningsmoment som hög musik, myggor, svett, ovan kost och konstiga mattider.

Fast nu får jag försöka ta mig i hampan och jobba lite! Vi hörs!

Kerstin

På väg till en intervju

Mail från handledaren i Indien…

Jodå, jag är såååå välkommen. Jag tillhör redan organisationen. MEN nu kommer det kniviga – de vill veta hur mycket pengar jag har med mig. De erbjuder mig boende, internet, tolk, hämtning vid flygplatsen och så vidare. Det är ju bra men inte kan jag väl säga hur mycket pengar jag har fått? Nej, nu gäller det att svara på ett trevligt sätt och ändå fråga efter priser (så jag kan jämföra) och vad servicen egentligen kostar (så jag har en uppfattning). Men jag svarar nog inte förrän efter kursen i Göteborg. Där hoppas jag få mer tips… Sover på saken…

Möte med ny kultur…

Sitter i Namibia och tänker på min framtida MFSresa till Indien. Här i Namibia möter jag ny kultur, nya företeelser hela tiden, även om jag redan varit här en gång tidigare. Jag är i Swakopmund på tjänsteresa och möter andra kommunalt anställda samt kommundirektören vilket underlättar kulturkrockarna (de uteblir för det mesta) och även förståelsen för den okända kultur jag möter. Men känslan av att vara iväg, möta andra och se annat ger ändå en inblick i för vad jag kommer att möta i Indien. Ett land jag aldrig ens varit i tidigare.

Det ska verkligen bli kul att komma iväg. Spännande att se om jag kan göra det jag tänkt mig eller hur det blir om jag inte kan göra det jag tänkt mig. Och att möta en annan och för mig okänd kultur under så pass lång tid, ska bli så intressant. Namibiaresan ger försmak. Och mersmak…

Nedan en bild på hur en afrikansk familj kan bo och ha sina djur. Bilden är tagen ett tiotal mil nordost om Swakopmund.

//Åsa Hellström

Afrikanskt familjehus i öknen

Afrikanskt familjehus i öknen