Bolivia!

Jag kom till La Paz klockan 5 på morgonen i söndags. Jag har endast varit här i tre dagar men har redan upplevt så otroligt mycket! Jag bor hos en underbar familj som har tagit mig under sina vingar som om jag vore en familjemedlem. De har gett mig mat, tagit mig på rundtur i La Paz, satt in 75 olika dokument om skolan på min USB, ordnat så att jag har fått åka med sonen i skolbussen och viktigast av allt, gett mig sin vänskap.

Jag har varje morgon och kväll sett hur mamman i familjen har vecklat ut en tygbit och tagit upp samma små hårda brödbitar ur tygstycket. Jag har verkligen undrat hur någon kan få gamla brödbitar att se så värdefulla ut. Jag tänkte att det kunde ha med familjens ekonomi att göra. Men så idag, då vi satt och drack kvällste berättade hon om Aymara folkets traditioner. ”Det är förbjudet att slänga mat, inte ens en gammal brödbit får man slänga. Om det råkar bli kvar en liten ostbit som man inte vill äta så får man ge den till någon annan som behöver den, till exempel en hund på gatan. Det finns alltid någon som behöver den”. Det är så fint att få träffa så fina människor! Det är otroligt att några enkla få ord kan  få en att förstå att det livet man lever faktiskt inte är normalt utan helt enkelt bara överflödigt.

I två dagar har jag varit i en skola högt uppe i bergen utanför La Paz. Det är en väldigt speciell skola. Det finns alpackor, lamadjur, hundar, ankor, höns och tuppar på skolgården. Skolbyggnaderna är täckta av färgglada målningar som barnen och lärarna har målat tillsammans och utsikten är fantastisk med de vackra snöklädda bergen. Men det mest speciella är ändå undervisningen. Barnen får lära sig att vara kritiska till omvärlden, att diskutera, att lyssna på varandra och bli lyssnade till. Varje måndag börjar hela skolan med att träffas på skolgården där alla elever och lärare får ta upp saker som hänt under veckan. Det kan handla om allt från en borttappad klämma till en ankas mystiska död. Till lunchen tar alla med sig en liten skål med mat. Det kan vara kokta ägg, grönsaker, ris eller kex. Alla i klassen sätter sig i en rund ring på skolgården och skickar runt de små skålarna så att alla får äta av allt. Alla äter med samma sked.

Jag tänker stanna i La Paz tills fredag morgon då jag beger mig till Cochabamba. Jag vill inte lämna alla dessa fantastiska människor, det känns nästan löjligt att känna så efter endast tre dagar. Syrebristen har dock gett mig en konstant huvudvärk och det skall bli skönt att komma ner till lite lägre höjder. Men det är det lilla, jag  ar oerhört lycklig över att vara här!

 

It’s getting closer!

Mindre än en vecka kvar och det mesta börjar falla på plats!!

Diktafon fixad, diverse apoteksartiklar inhandlade, tågresa bokad, hotell kirrat, täckande svala kläder nyinköpta och Mrs S har troligtvis fixat med privat taxi åt oss så vi kommer till och från skolan! 🙂

Biljetterna skrivs ut i helgen!! Nästan bara arbetet som ska skrivas nu och alla saker som ska ner i väskan – hur nu det ska gå till?!

Vi hörs igen om en vecka då vi är på varmare och blötare breddgrader!
Over and out!

/M&C

En overklig känsla

IMG_3062

Här på min soliga balkong, sitter jag och försöker föreställa mig att om exakt en vecka så sitter jag på flyget, på väg till Bolivia. Det går inte riktigt. Länge nu har denna resa bara varit något jag har snackat om, något väldigt fint men också väldigt långt borta. Jag har tänkt mycket över hur känslan före avresan förändras med tiden, i takt med att man blir äldre. Det är som att ju mer ovetande man är, desto gladare resenär är man.  När jag var liten brukade jag önska mig att flygplanet skulle få komplikationer. Jag såg framför mig hur de röda exit lamporna började blinka, hur flygplanet lugnt flög ner till vattenytan, hur alla ställde sig i ett fint led och hur jag äntligen, skulle få åka på den fantastiska röda rutschbanan och ner i en liten fin gul upplåsbar båt.  Idag, då jag tänker på flygkomplikationer tänker jag mest på turbulens, rädslan över att dö och slutligen, döden. Just döden känns faktiskt inte så farlig. Det är mest vägen dit som verkar läskig. Man vill ju inte att det skall göra ont!

Hur som helst, jag är lite nervös inför flygresan men mest av allt kommer det att vara skönt att få sitta och titta ut på molnen och känna att inga problem i världen existerar eftersom man på något sätt inte riktigt befinner sig någonstans.

Jag har haft mycket kontakt med min bolivianska handledare den senaste tiden. Hon verkar helt fantastisk! Jag har varit väldigt noggrann med att berätta för henne redan från början att jag är självständig och att jag definitivt inte kommer att vara eller vilja vara en börda för henne i Cochabamba. Hon verkar dock inte se min ankomst alls som en börda utan har redan nu, en vecka förre avresa ordnat så att jag får åka och träffa rektorn på en skola i La Paz. Jag kommer att få en rundtur på skolan och dessutom så skall han hjälpa mig med fler kontakter som kan vara till hjälp i huvudstaden. Så kanske lyckas jag att få några intervjuer redan under de första dagarna i Bolivia!

Jag är otroligt dålig på att packa, så jag sitter redan nu och försöker sortera bort grejer och kläder som jag inte får ha med mig. Min kompis har varit här och valt anständiga och propra kläder som hon påstår att jag definitivt måste ha med mig om jag skall göra intervjuer och befinna mig i olika skolor. Än så länge har jag bara packat kläder som jag inte använder. Hon har till och med hittat en presidentkjol! Det skadar ju inte att drömma stort 🙂

Jag har aldrig ägt så mycket fina prylar som jag gör just nu. Inför denna resa har jag blivit tvungen att köpa en diktafon, en filmkamera, ett stativ och en ny dator eftersom den gamla inte gick att skriva på. Jag har ägnat mycket tankar åt hur jag skall skydda alla dessa prylar på bästa sätt för att de inte skall bli stulna. I mitt huvud har allt redan blivit stulet tusen gånger. Jag växte upp i Brasilien och där fick jag lära mig att så länge man inte går runt med något värdefullt så är det ingen fara. Man skall bara ge bort allt till förövarna. Jag kan definitivt inte ge bort mina grejer eftersom jag inte tror att jag kommer att klara av att göra min studie annars. Detta har varit något som upptagit mina tankar. Så kom jag på en grej! Om jag har på mig en vinterjacka så kan jag ha ryggsäcken med alla dyrbara saker under den! Jag kommer att se ut som Ringaren i Notre Dam 🙂 Det är det bästa jag har kommit på i alla fall, kanske inte så bra trots allt. Då så! Nästa inlägg, i Bolivia!!!

resfeber?

Dags för första inlägget!

Om exakt tre veckor sitter vi på planet på väg mot Indien! 😀

Igår var vi och pratade en sista gång med vår handledare på högskolan… Som efter varje möte går min (Malin) hjärna på högvarv efteråt och en vision om ett toppenarbete samtidigt undrar jag shit, hur ska vi få ihop det här?” medan Carro lugnande säger att ”det här löser vi, det kommer bli sjukt bra”! Och någonstans vet ju även jag att det kommer bli kalas, men för stunden är huvudet en röra! 🙂

Trots det så kallade sommarlovet så har vi planerat och fixat och donat till tusen. Nu är vi mer eller mindre helt resklara – alla sprutor tagna, indiskt visum kirrat,  indiskt telefonnummer på väg och hotellnätterna i Nilambur bokade!
Vår största fundering nu är bara hur vi ska ta oss mellan Nilambur och skolan?!? Vår kontakt på skolan i Indien är i detta fall inte så snabb på att svara, men även detta löser sig!

Sen var det det här med att boka tågresa inrikes… Vi har fått tips på en väldigt bra sida på nätet där non indian residents kan boka! Om den bara kunde fungera som den lovar och aktivera vårt konto som den ska, så skulle ju även vi kunna boka biljetter och hoppas på att slippa gå! Trots x antal mail till supporten vill det sig inte så nu har vi is i magen och hoppas på att det går smidigt när vi väl kommer till Indien! 🙂

Annars är vi sjukt laddade och redo för avfärd – OCH den kommande indiska magsjukan! 😉
På återseende inom kort!!

/M&C

My time in Serbia

Bild

I’m leaving in a couple of day and I have been here two months now. I have read some of the other posts and a lot of people have experienced culture chocks. I haven’t, maybe because I have been here many times before, speak the language and have a good understanding of the culture. However, I had some difficulties with finding a place so I ended up staying with my aunt and her family which has been great!

While being in Serbia, I have visited many places in the northern part including Novi Sad and Fruska Gora which is a mountain with 17 monasteries, beautiful! I have also been to a village in Bosnia, living like they used to do 70 years ago, It was a very interesting experience minus the outdoor toilet and lack of water. But hey, bad body odor hasn’t killed anyone…Or maybe it has, I don’t know.

It feels weird to go back home, I kinda got used to being here and I could def work here some day haha!

A pic of the village I stayed at! So pretty!

!999361_409185952534154_1279652846_n

Serbia and gay rights?

My initial idea was to do something related to gay rights here in Serbia, or more specifically lesbian rights. I was interested in their own point of view etc. However, I soon found out that that would be hard since the LGBT communities and NGOs are hard to get in contact with. Actually it is hard to know who’s gay here since they are not open with it, back home it is easier to see because they can walk freely like everyone else. While having conversations with people here it is very obvious that a general view about gay people is that they are sick. I may not agree with that, actually I don’t agree at all. However I can understand why the general public is not pro BELGRADE PRIDE and I have come to the conclusion that Serbia is not ready for Pride, and it doesn’t have to be. Development is a process, you cannot expect or force a country that has a corrupt system, minorities living in the gutter, poverty and economic instability in general to except a western norm. It has to come from them and in their own pace and that is okay.