Äntligen här!

Hej allihop!

Nu har vi äntligen anlänt till Ghana, Accra och hunnit installera oss lite. Vi reste lördagen den 29 Mars kl 7.30 och kom fram till Accra ca 20.30 (svensk tid). Allt gick smidigt och bra! Väl framme på flygplatsen så hade vårt hostel fixat med transport. På flygplatsen var alla väldigt vänliga och välkomnande. Det fösta vi hörde var Welcome to Accra! De hjälpte gärna till med väskor, detta mot dricks vilket var svårt för oss eftersom vi bara hade dollar. Resan till vårt hostel var en upplevelse dels för att vi var lite rädda för de körde som galningar och tutade hela tiden och dels för den stora kontrasten jämfört med hemma.

Vi bor på ett hostel i Accra som ligger lite utanför stan. Alla är jättevänliga och hjälpsamma och ägarna till vårt boende är ett äldre par som föredrar att bli kallade Auntie och Uncle vilket gör det hela familjärt. Här är billigt och god mat. En lunch, fried rice and chicken och två öl till det för bara 30kr. Vi ser vackra kvinnor i långa färgglada klänningar med matchande sjalar till och stora fruktfat på huvudet. Här är ett högt tempo med mycket bilar, skjul med mat och andra saker som de säljer. Marken består till största del av röd sand och höns springer runt på gatorna.

Vi har utforskat staden lite, växlat pengar, lokaliserat oss och fixat med internetuppkoppling. Nu är det dags att ta kontakt med organisationen som vi ska besöka och börja göra intervjuscheman.

Vi kommer att uppdatera med fler inlägg och bilder inom kort =)

Kram Annie och Mona

Äntligen framme i Ghana

Akwaaba, detta e vår blogg !

Vi har nu kommit till rätta här i Accra på ett grymt hostel. Vi landade i lördags och har under helgen mest fixat alla praktiska saker som internet och telefoner samt försöka ta in alla nya intryck. Vi har även hunnit smaka på alla frukter staden har att erbjuda (mangoträd i trädgården!) och dansat loss på en AC (after church).

Idag ösregnar det och är måndag vilket vi tar som ett tecken att det e dags att sätta igång med uppsatsen på allvar.

 

This is us!

Hej! Vi är två sjuksköterskestudenter från Malmö som har fått ett MFS-stipendie. Vår studie går ut på att intervjua sjuksköterskor på mobila sjukvårdsteam i Tanzania, och det är dit vi är på väg nu.

Båda två blev intresserade av MFS under termin ett på sjuksköterskeprogrammet men våra livssituationer gjorde det svårt att resa under en längre tid så vi la det åt sidan. I termin tre bestämde vi oss för att söka ändå och i Mars 2013 lämnade vi in vår ansökan. Vi sökte en termin tidigare än vi hade behövt för att se så att vi faktiskt fick stipendiet beviljat men också för att få mer förberedelsetid, det har verkligen behövts!

Det har varit många turer fram och tillbaka med kontaktpersoner, destinationer och att försöka planera från andra sidan jorden. Men nu har vi lämnat våra sambos hemma och är äntligen på väg! Nästa stopp: Kairo och sedan vidare till Dar es Salaam.

Kram! Sarah och Emelie

 

IMG_5333[1]

Och så kom de slutligen fram till Pemba

Jag (Johanna) har varit i landet sen den 26:e februari då jag anlände till ett varmt och fuktigt Dar es Salaam. Min resa började med att besöka Mwengemarknaden som slutade med en fotbollsmatch med några locals på deras fotbollsplan, lunch vid the slip eller the water front och en snabbtur med bil genom staden. Dagen efter for jag och mitt sällskap till Selous på safari i en vecka, helt fantastiskt!! Nu tycker jag att alla zoon borde stängas för ska man titta på djur ska man göra det i deras sanna natur och inget annat. Efter det for vi till Fanjove island som är en liten ö med bara fem bungalows. Vi var de enda besökarna så det var härligt att ha en ö för oss själva. Där simmade vi med delfiner, klättrade i en gammal fyr och käkade middag vid en brasa på stranden. Sedan bar det av till Pemba som är den näst största ön i Zanzibarregionen. På Pemba dök jag för första gången, besökte en skola i byn och hängde i ett undervattensrum. Sedan var det slut på det roliga och dags för två månaders intesivplugg.

Melody mötte mig på Southern sun i Dar där vi käkade middag. Vi for sedan vidare till Jingwani beach där vi stannade en vecka och började skriva lite teorier inför uppsatsen etc. Jingwani är en lite finare del av staden, men även där är det uppenbart att sophantering är ett väldigt stort problem för landet. Varje dag när man går längs vägen ser man ”majbrasor” av sopor som eldas upp innehållande både batterier och sprayburkar mm. Som svenskar är vi vana vid att man återvinner och tar vara på miljön, det gör därför väldigt ont i hjärtat när man ser detta. Det blir en kulturkrock eftersom att de som bor här inte verkar tycka att det är ett lika stort problem som vi. Ett tips på uppsatsämne till blivande MFS är att jämföra sophantering i Sverige och Tanzania eller ett annat u-land eftersom att det inte bara är här problemet finns.

Igår runt lunch kom vi slutligen fram till Manta resort på Pemba där vi ska utföra vår studie. Idag har vi pluggat flitigt hela dagen och även haft vår första handledning med Karin via skype. Vi har även hunnit med en intervju så det känns skönt att ha kommit igång ordentligt.  Hur som helst är det grymt att kunna skriva uppsatsen i ett annat land, trots att resan bara börjat har den redan gett oss så mycket. Tack Sida och Malmö högskola!

Krockodiler, lejon och hemlängtan

Eftersom jag finner det OMÖJLIGT att koncentrera mig just nu tänker jag att det kan vara lägligt att skriva ett blogginlägg. I söndags åkte jag med min Uncle och hans familj till ett zoo. Fast det var inte riktigt ett zoo, snarare en mini-nationalpark; det var så galet stort! Jag har sett zebror, leoparder och lejon, hållit i en krokodil (inte fullvuxen förstås) och ridit på en kamel. Krokodilen var sååå läskig även fast den nog inte var större en en meter med svans. Men jag tänkte att ”nu kommer jag få armen avbiten sista veckan, bra gjort Denise!”. Jag har inte blivit uppäten, det gick jättebra och var häftigt. Hade lite dåligt samvete över att störa krokodilen, den verkade lite tjurig över det. Allt som allt var det en jättespännande, rolig och lärorik dag, men jag önskar att lejonburen varit större och grönare.

Gissar att mina koncentrationssvårigheter framför allt beror på sömnbrist. Fläkten i mitt sovrum har gått sönder vilket innebär att jag är upptagen med att torka svett från pannan varje natt istället för att sova. I vanliga fall är jag en riktig sömntuta men mina sömnvanor har definitivt förändrats under den här resan – till det sämre. Ska bli skönt att komma hem och få sova 8 timmar i streck igen. Ja, jag har faktiskt hemlängtan. Jag har fått ha sommar istället för vinter och jag har lärt mig mer än vad som går att beskriva och jag hoppas på att kunna åka tillbaka hit igen om inte allt för lång tid. Just nu är jag dock trött. Jag är trött på att vara ”vit”, trött på att vara hälften så effektiv som jag brukar kunna vara hemma när jag pluggar och skriver, trött på att inte umgås med alla er i Sverige som jag saknar så mycket.

Vad jag INTE är trött på är emellertid maten, mina släktingar och att bada och ligga på stranden. Har visserligen inte blivit mycket beach-time för min del, men om vädret tillåter tänkte jag, Melody och Johanna som båda äntligen kommit hit för att också göra mfs, ta en dag ledigt och åka till en ö precis utanför Dar. Hoppas vädret blir jättesoligt och varmt och superbra!

 

Hörde för övrigt att våren börjar titta fram mer och där hemma. Jag ser fram emot att möta den 🙂

Husmusen Tom och tillfällig övervämning

Det är skönt att vara tillbaka till vardagslunken i Mwenge. Regnperioden är kommen till slut så de två senaste dagarna har lunkandet snarare bestått av en hel del vadande. Jag har minst sagt haft en regnig upplevelse. Den mest regniga jag någonsin varit med om faktiskt. Solen sken tidigt igår morgon och jag tänkte att ”det här blir en bra dag för att tvätta mina kläder!”. Jag hann knappt börja äta frukost fören vädret bestämde sig för att ”nej, det är inte alls en bra dag för det” och så började det regna. Eller det var snarare som om en enorm jätte tog en vattenfylld hink stor som halva Dar es Salaam och tömde över Mwenge och närområderna. Kvarteret där jag bor ligger på låg mark, vilket innebär att allt vatten från andra gator rinner ner dit… så när jag skulle ge mig ut på äventyr mot mitt kära pluggställe* insåg jag att det inte längre fanns några vägar. Jag var totalt omgiven av ungefär två dm djupa vattendrag, med förvånansvärt strömt vatten. Det fanns inte mycket annat att göra än att helt enkelt kavla upp byxorna och börja vada, växlat med att hoppa mellan upphöjningar i den gropiga vägen. Ärligt talat var det riktigt trevligt att svalka fötterna som oväxling mot den extrema värmen. Som tur väl var försvann dessutom vattnet nästan lika snabbt som det kom (på hemvägen behövde jag nästan inte vada alls), så det blev ju inte någon större katastrof av den tillfälliga översvämningen. Problemen hemma var inte värre än att taket läckte in lite. Vi satte upp hinkar lite här och var som samlade upp vattnet. Mitt underbara och löjligt lättroade kusinbarn på 6 månader tyckte i alla fall det var jätteroligt… Idag har det regnat av och till hela dagen, men den riktiga hinken med vatten kom alldeles nyss. Det kom också de högsta åskknallarna jag hört någonsin. Man hade inget annat val än att hålla för öronen. Lite skrämmande, men väldigt mäktigt!

 

I övrigt har vi (till Patricias stora förskräckelse) fått ofrivillig tillökning i familjen. En härlig, fluffig, äcklig mus som jag har döpt till Tom. Jag hade nog inte haft några större problem med honom om det inte vore för att han helt enkelt var så närgången. Igår kväll kände jag något mjukt och fluffigt på min fot. Det kittlades, så jag rörde lite på den och då såg jag plötsligt Tom springa iväg med sin näst intill rått-långa svans. Låt oss säga att jag inte är särskilt van vid möss som använder min fot som fåtölj. Uppenbarligen blev han besviken över detta. Jag kan tänka mig att Tom blev på bättre humör av att få vara inomhus istället för ute i regnet. Det är ju så ”kallt” idag menar jag. Bara 27 grader varmt.

 

* Tror inte jag nämnt mitt pluggställe mer ingående tidigare – Double View hotel/conference är ett hotell som ligger väldigt nära Mwenge. Det är en lagom morgonpromenad dit för att sen sätta sig och plugga. Det som är bra är dels att jag får röra lite på mig och byta miljö när jag pluggar så jag kan koppla bort studierna när jag väl är hemma i Mwenge igen. Dessutom är det en nästan konstant, naturlig vind här, vet inte varför. Den gör i alla fall att det är svalare att sitta här än någon annanstans. Dessutom är personalen väldigt trevlig och väldigt noga (och smått stränga numera) med att min swahili ska utvecklas eftersom de vet att jag vill lära mig.Vi bodde på detta hotellet de första nätterna innan resan till Iringa och Morogoro, så de tyckte det var roligt att jag kom tillbaka – så roligt att de skämmer bort mig med goda kakor och söta frukter hela tiden (gratis dessutom). Undrar om de har en hemlig överenskommelse att göda mig för att se om det faktiskt är möjligt att få mig att rulla hem någon dag snart…

Lyxliv och häxjakt

De senaste fem dagarna har jag minst sagt haft ett miljöombyte. Min uncle krävde några dagars besök och för egen del har det varit jätte-bra för studieron. De bor lite större så det är svalare i huset och jag har fått vara helt ifred under mina studietimmar… Att de bor lite större är en grov underdrift. Som jag tidigare nämnt är klasskillnaderna enorma. Detta innebär att vissa är långt mycket fattigare än i Sverige medan andra helt enkelt bor i enorma lyxhus med pool och vakter och hushållerskor (att ha en housegirl och/eller nanny är visserligen jättevanligt, även om man inte har det särkillt gott ekonomiskt ställt). I det långa loppet föredrar jag ärligt talat att bo enklare, men för ett par dagar har det varit trevligt, framför allt att få umgås med min uncle och hans familj.

Hushållerskorna tyckte jag var jättekonstig och jätterolig. Eftersom jag är svensk och inte av kunglig börd är jag inte van vid att folk passar upp på mig hela tiden. Det tog någon dags argumenterande, men sen spenderade de morgonarna med att roat titta på när jag gjorde min frukost och diskade efter mig samt försökte konvensera med dem på swahili eftersom de inte kan engelska. Visst ska man ta seden dit man kommer men precis som hos min kusin har de sagt ”känn dig som hemma!”. Jaha, då tänker jag göra det också – jag känner mig som hemma när jag får stöka runt i köket lite då och då, göra min egen frukost, plocka undan efter mig och tvätta mina kläder. Häromdagen bakade jag en supergod morotspaj (JA. Den var grym) till familjen och en kladdkaka med vaniljglass och mango till efterrätt. Jag försökte bjuda hushållet på min kaka men ingen åt – till min besvikelse. Uncle förklarade att det troligen berodde på att de var från byn och inte riktigt uppskattar den typen av sötsaker eftersom de inte är vana vid den. Angående tvätten så är det för övrigt jätte-trevligt att tvätta, mycket roligare än i Sverige. Här är det vanligast att handtvätta ute i det fina vädret där man dessutom kan känna doften av alla blommor lyssna på fågelkvittret.

 

För ett tag sen kom en katt på besök hem till oss i Mwenge. Det var den största katten jag och min kusin Patricia (Pat) någonsin sett. Faktum var att katten snarare såg ut som en korsning mellan en katt och ett större kattdjur. Pat var av en annan mening. Hon var helt övertygad om att det var en människa som tagit formen som en katt – det var därför den var så stor. Uppenbarligen var det en häxa som ville förbanna huset och alla som bodde där. Medan jag ville gå närmare ville Pat gå längre bort. Hon tyckte det var så otäckt att hon kallade på grannen, som kom till undersättning eftersom han ansåg sig ha speciella förmågor som gjorde att häxor inte kunde utöva magi mot honom. Grannen såg ut att komma från någon komisk gangsterfilm. Han var jätte-lång, mörk, klädd i shorts och linne med en ölmage som stolt tittade fram under det för korta linnet. Han hade en cigg i mungipan och en liten slangbella i handen. Charmigare häxjägare går nog inte att finna. Tack och lov skadade han inte katten, han skrämde den bara.

 

På natten efter häx/katt-jakten drömde jag en jätte-tydlig mardröm som var så verklig att jag undrar om det var malariapillerna som spelade mig ett spratt. Pat sa att det var häxan som försökte ge sig på mig. Hon säger också att häxkraft endast funkar mot de som tror på den. Det ligger något i det, annars hade väl jag varit kidnappad till Blåkulla nu.