Författare: Denise Henningsson

Eftersom jag finner det OMÖJLIGT att koncentrera mig just nu tänker jag att det kan vara lägligt att skriva ett blogginlägg. I söndags åkte jag med min Uncle och hans familj till ett zoo. Fast det var inte riktigt ett zoo, snarare en mini-nationalpark; det var så galet stort! Jag har sett zebror, leoparder och lejon, hållit i en krokodil (inte fullvuxen förstås) och ridit på en kamel. Krokodilen var sååå läskig även fast den nog inte var större en en meter med svans. Men jag tänkte att “nu kommer jag få armen avbiten sista veckan, bra gjort Denise!”. Jag har inte blivit uppäten, det gick jättebra och var häftigt. Hade lite dåligt samvete över att störa krokodilen, den verkade lite tjurig över det. Allt som allt var det en jättespännande, rolig och lärorik dag, men jag önskar att lejonburen varit större och grönare.

Gissar att mina koncentrationssvårigheter framför allt beror på sömnbrist. Fläkten i mitt sovrum har gått sönder vilket innebär att jag är upptagen med att torka svett från pannan varje natt istället för att sova. I vanliga fall är jag en riktig sömntuta men mina sömnvanor har definitivt förändrats under den här resan – till det sämre. Ska bli skönt att komma hem och få sova 8 timmar i streck igen. Ja, jag har faktiskt hemlängtan. Jag har fått ha sommar istället för vinter och jag har lärt mig mer än vad som går att beskriva och jag hoppas på att kunna åka tillbaka hit igen om inte allt för lång tid. Just nu är jag dock trött. Jag är trött på att vara “vit”, trött på att vara hälften så effektiv som jag brukar kunna vara hemma när jag pluggar och skriver, trött på att inte umgås med alla er i Sverige som jag saknar så mycket.

Vad jag INTE är trött på är emellertid maten, mina släktingar och att bada och ligga på stranden. Har visserligen inte blivit mycket beach-time för min del, men om vädret tillåter tänkte jag, Melody och Johanna som båda äntligen kommit hit för att också göra mfs, ta en dag ledigt och åka till en ö precis utanför Dar. Hoppas vädret blir jättesoligt och varmt och superbra!

 

Hörde för övrigt att våren börjar titta fram mer och där hemma. Jag ser fram emot att möta den 🙂

Det är skönt att vara tillbaka till vardagslunken i Mwenge. Regnperioden är kommen till slut så de två senaste dagarna har lunkandet snarare bestått av en hel del vadande. Jag har minst sagt haft en regnig upplevelse. Den mest regniga jag någonsin varit med om faktiskt. Solen sken tidigt igår morgon och jag tänkte att ”det här blir en bra dag för att tvätta mina kläder!”. Jag hann knappt börja äta frukost fören vädret bestämde sig för att ”nej, det är inte alls en bra dag för det” och så började det regna. Eller det var snarare som om en enorm jätte tog en vattenfylld hink stor som halva Dar es Salaam och tömde över Mwenge och närområderna. Kvarteret där jag bor ligger på låg mark, vilket innebär att allt vatten från andra gator rinner ner dit… så när jag skulle ge mig ut på äventyr mot mitt kära pluggställe* insåg jag att det inte längre fanns några vägar. Jag var totalt omgiven av ungefär två dm djupa vattendrag, med förvånansvärt strömt vatten. Det fanns inte mycket annat att göra än att helt enkelt kavla upp byxorna och börja vada, växlat med att hoppa mellan upphöjningar i den gropiga vägen. Ärligt talat var det riktigt trevligt att svalka fötterna som oväxling mot den extrema värmen. Som tur väl var försvann dessutom vattnet nästan lika snabbt som det kom (på hemvägen behövde jag nästan inte vada alls), så det blev ju inte någon större katastrof av den tillfälliga översvämningen. Problemen hemma var inte värre än att taket läckte in lite. Vi satte upp hinkar lite här och var som samlade upp vattnet. Mitt underbara och löjligt lättroade kusinbarn på 6 månader tyckte i alla fall det var jätteroligt… Idag har det regnat av och till hela dagen, men den riktiga hinken med vatten kom alldeles nyss. Det kom också de högsta åskknallarna jag hört någonsin. Man hade inget annat val än att hålla för öronen. Lite skrämmande, men väldigt mäktigt!

 

I övrigt har vi (till Patricias stora förskräckelse) fått ofrivillig tillökning i familjen. En härlig, fluffig, äcklig mus som jag har döpt till Tom. Jag hade nog inte haft några större problem med honom om det inte vore för att han helt enkelt var så närgången. Igår kväll kände jag något mjukt och fluffigt på min fot. Det kittlades, så jag rörde lite på den och då såg jag plötsligt Tom springa iväg med sin näst intill rått-långa svans. Låt oss säga att jag inte är särskilt van vid möss som använder min fot som fåtölj. Uppenbarligen blev han besviken över detta. Jag kan tänka mig att Tom blev på bättre humör av att få vara inomhus istället för ute i regnet. Det är ju så “kallt” idag menar jag. Bara 27 grader varmt.

 

* Tror inte jag nämnt mitt pluggställe mer ingående tidigare – Double View hotel/conference är ett hotell som ligger väldigt nära Mwenge. Det är en lagom morgonpromenad dit för att sen sätta sig och plugga. Det som är bra är dels att jag får röra lite på mig och byta miljö när jag pluggar så jag kan koppla bort studierna när jag väl är hemma i Mwenge igen. Dessutom är det en nästan konstant, naturlig vind här, vet inte varför. Den gör i alla fall att det är svalare att sitta här än någon annanstans. Dessutom är personalen väldigt trevlig och väldigt noga (och smått stränga numera) med att min swahili ska utvecklas eftersom de vet att jag vill lära mig.Vi bodde på detta hotellet de första nätterna innan resan till Iringa och Morogoro, så de tyckte det var roligt att jag kom tillbaka – så roligt att de skämmer bort mig med goda kakor och söta frukter hela tiden (gratis dessutom). Undrar om de har en hemlig överenskommelse att göda mig för att se om det faktiskt är möjligt att få mig att rulla hem någon dag snart…

De senaste fem dagarna har jag minst sagt haft ett miljöombyte. Min uncle krävde några dagars besök och för egen del har det varit jätte-bra för studieron. De bor lite större så det är svalare i huset och jag har fått vara helt ifred under mina studietimmar… Att de bor lite större är en grov underdrift. Som jag tidigare nämnt är klasskillnaderna enorma. Detta innebär att vissa är långt mycket fattigare än i Sverige medan andra helt enkelt bor i enorma lyxhus med pool och vakter och hushållerskor (att ha en housegirl och/eller nanny är visserligen jättevanligt, även om man inte har det särkillt gott ekonomiskt ställt). I det långa loppet föredrar jag ärligt talat att bo enklare, men för ett par dagar har det varit trevligt, framför allt att få umgås med min uncle och hans familj.

Hushållerskorna tyckte jag var jättekonstig och jätterolig. Eftersom jag är svensk och inte av kunglig börd är jag inte van vid att folk passar upp på mig hela tiden. Det tog någon dags argumenterande, men sen spenderade de morgonarna med att roat titta på när jag gjorde min frukost och diskade efter mig samt försökte konvensera med dem på swahili eftersom de inte kan engelska. Visst ska man ta seden dit man kommer men precis som hos min kusin har de sagt ”känn dig som hemma!”. Jaha, då tänker jag göra det också – jag känner mig som hemma när jag får stöka runt i köket lite då och då, göra min egen frukost, plocka undan efter mig och tvätta mina kläder. Häromdagen bakade jag en supergod morotspaj (JA. Den var grym) till familjen och en kladdkaka med vaniljglass och mango till efterrätt. Jag försökte bjuda hushållet på min kaka men ingen åt – till min besvikelse. Uncle förklarade att det troligen berodde på att de var från byn och inte riktigt uppskattar den typen av sötsaker eftersom de inte är vana vid den. Angående tvätten så är det för övrigt jätte-trevligt att tvätta, mycket roligare än i Sverige. Här är det vanligast att handtvätta ute i det fina vädret där man dessutom kan känna doften av alla blommor lyssna på fågelkvittret.

 

För ett tag sen kom en katt på besök hem till oss i Mwenge. Det var den största katten jag och min kusin Patricia (Pat) någonsin sett. Faktum var att katten snarare såg ut som en korsning mellan en katt och ett större kattdjur. Pat var av en annan mening. Hon var helt övertygad om att det var en människa som tagit formen som en katt – det var därför den var så stor. Uppenbarligen var det en häxa som ville förbanna huset och alla som bodde där. Medan jag ville gå närmare ville Pat gå längre bort. Hon tyckte det var så otäckt att hon kallade på grannen, som kom till undersättning eftersom han ansåg sig ha speciella förmågor som gjorde att häxor inte kunde utöva magi mot honom. Grannen såg ut att komma från någon komisk gangsterfilm. Han var jätte-lång, mörk, klädd i shorts och linne med en ölmage som stolt tittade fram under det för korta linnet. Han hade en cigg i mungipan och en liten slangbella i handen. Charmigare häxjägare går nog inte att finna. Tack och lov skadade han inte katten, han skrämde den bara.

 

På natten efter häx/katt-jakten drömde jag en jätte-tydlig mardröm som var så verklig att jag undrar om det var malariapillerna som spelade mig ett spratt. Pat sa att det var häxan som försökte ge sig på mig. Hon säger också att häxkraft endast funkar mot de som tror på den. Det ligger något i det, annars hade väl jag varit kidnappad till Blåkulla nu.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått se Bwana Nyerere tala inför folkmassorna nu. Det finns en kanal som visar honom nästan varje kväll. Tanzanias fader, ”the man who brought freedom to our country”; Tanzanias första president. Visst måste jag medge att han var en god talare. Han kunde få publiken så tysta att man nästan skulle kunna höra en knappnål falla. Inga svårigheter hade han heller med att få dem skratta. Ju längre tid jag spenderat här, desto mer förstår jag hur viktig han var och kanske fortfarande är för Tanzania. Tänk på saken. Hur skulle Sverige sett ut om vi endast hade haft vår självständighet i en generation? Sverige har varit ”svenskt” så länge, men Tanzanias självständighet är yngre än min morfar. Kanske inte är så konstigt att varje hotell och varje kontor och varje skola jag varit på har en bild uppe av Nyerere, samt den nuvarande presidenten. Det verkar vara någon oskriven lag…

Plugget flyter på och jag blir bättre och bättre på att inte somna i värmen under mina studietimmar. Jag trivs bra i Mwenge, det känns som jag har bott här mycket längre än två veckor. Jag har redan lärt mig förmiddagsklockan:

Klockan 07.30 = WOFFWOFFWOFF!!!! (Grannhunden hälsar god morgon)

Klockan 08.30 = kyrkradio igång på hög volym

Klockan 09.30 = SAMAKI, SAMAKI, SAMAKI!! (Försäljaren som säljer fisk varje morgon)

 

Något som jag dock har lite svårt att förhålla mig till är en del av bemötandet jag får på gatan. Några av killarna här i min ålder tycker det är väldigt lustigt med den där mzungon som går omkring i området. Det tycker också det är passande att skrika just ”viting!” efter mig och fälla en sexistisk kommentar då och då. Att de roas av vitingen som bosatt sig utanför hotell områden kan jag förstå, men det är ALDRIG okej att säga det jag fått höra vissa säga. Kanske tror de att jag inte förstår eftersom de talar swahili och blir lite extra vulgära då. Återigen lyser min ”vita” hud igenom och då ska jag tydligen behandlas därefter. Det är svårt att hitta ett bra sätt att hantera situationerna på. För det första så vill jag inte låta dem tro att det är okej att bete sig hur som helst. Tystnad kan tolkas som detsamma som samtycke. Hur ska vi få ett jämställt samhälle om all sexism bara får vara där utan att någon säger ifrån? Men på samma gång som jag helst skulle ge hela bunten var sin rungande örfil vill jag samtidigt ge fördomsfulla människor en positiv upplevelse av en ”viting”, jag tror inte en örfil skulle hjälpa mig i det. Andra Mwenge-bor är i alla fall hur trevliga som helst och många av den äldre generationen uppskattar att jag vet hur man hälsar med respekt till någon som är äldre än jag.

Imorgon blir det hur som helst dags för en paus i skrivandet och massa bad är på schemat istället!

Igår hade jag min sista intervju. Äntligen! Nu är det bara att satsa helhjärtat på skrivandet (och klia på mina myggbett). Eleverna överraskade mig ganska rejält igår när jag öppnade skolporten. Först sprang en av 6 åringarna fram till mig med utsträckta armar. Jag han knappt lyfta upp honom innan jag hörde ”Deniiiiiise!!!”. Plötsligt var jag omgiven och hårt kramad av ca 20 barn i olika åldrar och alla ville såklart stå närmast. För att inte göra eleverna alltför missnöjda tog jag en omväg med dem på väg till min Supervisor Mr Managas kontor. Medan vi gick anslöt sig fler skrattande och babblande barn och väl framme vid ingången till lärar-byggnaden var vi åtminstånde dubbelt så många.

 

Valentine Elite Nursery and Primary school är trots sitt namn en enkel liten skola med en i allmänhet väldigt god stämning bland elevskaran och lärarkåren. I förrgår fick jag se en lite annan sida av saken som nästan fick mig att trilla av stolen, trots att jag någonstans redan innan visste att det troligen var så: Mr Manga var inte inne på sitt kontor så jag väntade i rummet bredvid där tre lärare satt och rättade prov. Vi pratade lite om skillnader mellan skolor i Sverige och Tanzania. ”How is it with your sticks?”. Jag fattade inte frågan. Efter lite gestikulationer började det gå upp för mig vad läraren menade. ”We don’t have them”, förklarade jag. ”What?! You never hit kids in Sweden? But then how do you punnish them?”. Vi diskuterade saken en stund men blev avbrutna av tre elever som kom in. De hade en bambuliknande pinne med sig. En av lärarna tog pinnen och ställde sig framför dem. Han frågade dem allvaligt varför de hela tiden störde i klassrummet och sa att de måste sluta med det. De två andra lärarna log vänligt men höll med. Sedan fick var och en av barnen två halvhårda slag på rumpan. När den sista var klar gick de skrattande därifrån. ”You see, it’s not so bad, and most of them are laughing when it’s over.” Men ändå. Det var väldigt främmande för mig.

 

Idag har det regnat. Jätteskönt! Jag passade på att plugga i svalkan. Sen drog jag iväg till en bokaffär. Trots att massa saker händer hela tiden så har jag ändå lyckats läsa ut alla mina böcker…Väl hemma i Mwenge igen sitter jag nu och har avnjutit ännu en perfekt mogen mango, som jag ska smälta lite innan jag återgår till pluggandet.

Äntligen. Under hela resan har jag längtat efter att få komma hem till min kusin och bo med hennes familj i Mwenge i Dar es Salaam. Här känner jag mig väldigt hemma. Det är dessutom en väldigt stor skillnad på studieron. Här är jag mycket mer effektiv och transkriberingen går snabbare. Den senaste transkriberingen var efter onsdagens upplevelser på min supervisors skola Valentine Elite Nursery and Primary school. Det var ett fantastiskt roligt skolbesök och jag fick besöka en jättegullig tredjeklass som skulle lära sig om ”sunshine and moonlight” genom en sång (mycket passande för min studie). Läraren, som jag sedan intervjuade hade en fantastisk energi och eleverna verkade älska honom. Det var jättekul att se. Det var även intressant att se de pedagogiska skillnader som finns. Kunskapssynen kändes till viss del annorlunda en den jag själv har. Till exempel, har man inte musikalisk talang så har man inte och då är ämnet i fråga helt enkelt inte till för dig. De som däremot har talang släpps fram och uppmuntras och utvecklas. Det där med var balansen för stimulans ska ligga i förhållande till kunskapsnivå är givetvis en evig debatt, men lärarens övertygelse var väldigt stark. Han får väl ha sin övertygelse då – precis som jag har min.

 

För att fira min ankomst till Mwenge gjorde jag pannkaksfrukost till familjen. Blev förvånad över hur goda de blev och hur lätta de var att steka. Snacka om lycka! De enda andra pannkakor jag ätit i Tanzania var det lök i och jag fann dem inte särskilt lockande.. Inte för att jag inte njuter av maten. Tanzanisk mat är fantastiskt gott, speciellt chapati och ugali. Kanske tycker jag lite för mycket om mat. Ännu en gång har min mage talat om för mig att sluta leka med bakteriekulturen. Resultat: en väldigt tom och hungrig mage. Kanske var det iof vattnet jag drack igår. Min kusin varnade mig och sa att jag nog borde dricka vatten ur köpt flaska men jag tänkte att hon drack ju, och jag hade tagit ett glas tidigare. Visst är man alltid efterklok men min skarpa magknip gör att jag ångrar mig lite extra bittert..

En vecka har gått här i Tanzania. Det känns inte möjligt, så mycket som har hänt – kan det verkligen bara ha gått en vecka?

Första dagen började på ett spännande vis. Jag vaknade av värmen i Dar es Salaam, eller av den höga musiken av ett traditionellt slag. Av nyfikenhet följde jag musiken efter frukost. Plötsligt befann jag mig mitt i en trädgård med ett 20-tal människor klädda i finkläder och fler människor kom efter hand. Vilken musik! Vilken dans, entusiasm och skådespel! Det visade sig att det helt enkelt var gudstjänst i en pingstkyrka och att det var någon speciell söndag och därför var alla utomhus. Barn sprang omkring med flaggor och palmblad och vissa av dem dansade så skickligt och häftigt att jag inte trodde mina ögon. Wow, vilket första intryck av resan! Jag hörde mig för lite och jag är välkommen tillbaka till kyrkan för att få träffa körerna/dansgrupperna (de var hur många som helst!) och ha lite utbyte, när jag återvänder till Dar. Det blev ett långt besök i kyrkan – när predikandet kom igång höll det på vääldigt länge och det kändes oartigt att gå mitt i allting. Tack vare vaktmästaren fick jag mig en liten språklektion dock, för han översatte glatt vad som sades. 

Jag spenderade fem dagar i Dar fyllda av nya intryck och möten med nya människor. Bland annat fick jag träffade jag min mysiga supervisor och planerade inför kommande intervjuer. Jag krockade även, av en slump, ihop med en musiker och musiklärare som jag fick telefonnummer av ifall jag behövde en extra intervju. Sen var det dags för “dödsfärden” upp till staden Iringa i Bergen. Jag skriver dödsfärd eftersom det är en liten kurvig väg där folk kör som galningar och ett stup ner i dalarna som inte skulle vara trevligt att hamna i. Tack och lov gick allt bra och nu är jag här i min mammas hemstad. Jag har fått kontakt med en skola som jag ska besöka imorgon (nervös!!) och förhoppningsvis få ihop lite intervjuer. På tisdag eller onsdag beger jag mig till Morogoro där min kusin väntar på mig. Hennes skola är en av dem som jag i förväg tänkt besöka. Efter det bär det av till Dar igen där min supervisor och hans skola väntar. 

Jag tror det är viktigt att åka runt lite om man vill lära känna ett land. Om man bara har besökt innerstaden i Stockholm, hur mycket av Sverige har man sett då? Därför är jag glad att jag inte blev kvar i trygghetszonen i Dar utan faktiskt kom ut, utanför de turistmedvetna områdena. Idag besökte jag till exempel min morfars hemby utanför Iringa och fick träffa några av mammas kusiner och besöka min mormor och morfars (mfl.) gravplats. Det. var. så. varmt. Men givetvis värt det, hur lätt hade det varit att verkligen komma ut och se by-livet och få hjälp och bli bemött och möta på rätt vis om jag hade varit en fullkomlig främling? Att komma till Iringa var väldigt värdefullt, både för mig personligen och för att göra min studie mer trovärdig.

Tutaonana!