Habari za kazi Iringa?

En vecka har gått här i Tanzania. Det känns inte möjligt, så mycket som har hänt – kan det verkligen bara ha gått en vecka?

Första dagen började på ett spännande vis. Jag vaknade av värmen i Dar es Salaam, eller av den höga musiken av ett traditionellt slag. Av nyfikenhet följde jag musiken efter frukost. Plötsligt befann jag mig mitt i en trädgård med ett 20-tal människor klädda i finkläder och fler människor kom efter hand. Vilken musik! Vilken dans, entusiasm och skådespel! Det visade sig att det helt enkelt var gudstjänst i en pingstkyrka och att det var någon speciell söndag och därför var alla utomhus. Barn sprang omkring med flaggor och palmblad och vissa av dem dansade så skickligt och häftigt att jag inte trodde mina ögon. Wow, vilket första intryck av resan! Jag hörde mig för lite och jag är välkommen tillbaka till kyrkan för att få träffa körerna/dansgrupperna (de var hur många som helst!) och ha lite utbyte, när jag återvänder till Dar. Det blev ett långt besök i kyrkan – när predikandet kom igång höll det på vääldigt länge och det kändes oartigt att gå mitt i allting. Tack vare vaktmästaren fick jag mig en liten språklektion dock, för han översatte glatt vad som sades. 

Jag spenderade fem dagar i Dar fyllda av nya intryck och möten med nya människor. Bland annat fick jag träffade jag min mysiga supervisor och planerade inför kommande intervjuer. Jag krockade även, av en slump, ihop med en musiker och musiklärare som jag fick telefonnummer av ifall jag behövde en extra intervju. Sen var det dags för “dödsfärden” upp till staden Iringa i Bergen. Jag skriver dödsfärd eftersom det är en liten kurvig väg där folk kör som galningar och ett stup ner i dalarna som inte skulle vara trevligt att hamna i. Tack och lov gick allt bra och nu är jag här i min mammas hemstad. Jag har fått kontakt med en skola som jag ska besöka imorgon (nervös!!) och förhoppningsvis få ihop lite intervjuer. På tisdag eller onsdag beger jag mig till Morogoro där min kusin väntar på mig. Hennes skola är en av dem som jag i förväg tänkt besöka. Efter det bär det av till Dar igen där min supervisor och hans skola väntar. 

Jag tror det är viktigt att åka runt lite om man vill lära känna ett land. Om man bara har besökt innerstaden i Stockholm, hur mycket av Sverige har man sett då? Därför är jag glad att jag inte blev kvar i trygghetszonen i Dar utan faktiskt kom ut, utanför de turistmedvetna områdena. Idag besökte jag till exempel min morfars hemby utanför Iringa och fick träffa några av mammas kusiner och besöka min mormor och morfars (mfl.) gravplats. Det. var. så. varmt. Men givetvis värt det, hur lätt hade det varit att verkligen komma ut och se by-livet och få hjälp och bli bemött och möta på rätt vis om jag hade varit en fullkomlig främling? Att komma till Iringa var väldigt värdefullt, både för mig personligen och för att göra min studie mer trovärdig.

Tutaonana!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *