Framme i Winneba!

Äntligen framme i Winneba! Det är så varmt här. I veckan har vi roddat runt med boende och har tillslut landat på ett ställe som heter Manuel’s guesthouse. Det ligger  200 m från stranden och Manuel är så trevlig, rekommenderas verkligen! Rummen är helt nybyggda men har haft besök av både spindlar och kackerlackor. När vi frågade vad den enorma spindeln på Saras rum hette, kallades den ”small spider”, känns super verkligen! Myggnäten är bra att ha och det känns lite som att man sover i en himmelsäng, en sjukt hård himmelsäng.

Vi upplever överlag att vi blivit väldigt välkomnade på universitetet och alla verkar vara glada att vi har kommit. De ser verkligen fram mot att lära sig pedagogik av oss, vilket inte alls är vårt mål med denna resa men vi får väl göra vårt bästa 🙂 Veckan har varit full av aktiviteter. Vi har bland annat varit på en ”orientation” där olika tjänstemän från staden var inbjudan för att berätta om sina kunskapsområden. Bland annat presenterade en ”Dining lady” som pratade om ghanesisk mat, fyra officerare från ”immigration office” som berättade om de dyra avgifterna om vi inte skötte oss och tre kostymklädda killar som ville sälja in sina banker. Det känns väldigt långt bort från hur vi i Sverige välkomnar utbytesstudenter, men var väldigt roligt.

Vi har också varit på ”Matriculation” för nya studenter på läraruniversitetet i Winneba. Det var verkligen pampigt och lite av den peppade atmosfären och välkomstkulturen skulle nog inte skada i Sverige. Vi tänkte klippa in en snutt av universitetets egna anthem, men filen var för stor. Här kommer iaf några bilder på den underbara stranden här och vår kontaktperson Andy och oss (ursäkta att bilden på bananchipset inte är vriden, vi ska vrida i fortsättningen).

Stor kram från Anna och Sara

Havregrynsgröt med kyckling

Det är nog relativt vanligt att föreställa sig hur exotiskt och glammigt det måste vara att skriva ett examensarbete utomlands. Den illusionen kan säkert vara sann i många fall men det kan också vara motsatsen till att sitta med en laptop i knäet på en vit sandstrand i solskenet.

Som ni vet befinner vi oss i en indonesisk storstad på världens mest tätbefolkade ö. Det är regnperiod och det är betong. Det är knappt några västerlänningar (vi har sett tre på en dryg vecka), vilket gör att det inte finns en tillstymmelse till möjlighet att smälta in, att bara få vara. Ovanpå det är vi de enda kvinnorna på universitetet som inte bär slöja, det tillför en känsla som är svår att beskriva.

Vi har blivit tilldelade ett rum på universitetet där vi kan sitta och skriva, det känns så fel att säg det men det känns ganska skönt. Nyfikna blickar kan vara kul att få ibland men blickarna är inte alltid så nyfikna och kommer oftare än ibland. Rummet vi sitter i har bra internet och en tillhörande toa men inget fönster: superbra plats för att producera mycket text. För är det något vi har gjort denna veckan så är det att producera text, vi har verkligen kommit igång med arbetet och det känns hur bra som helst. Kanske lät vi lite negativa i beskrivningarna ovan men vi är tacksamma för denna upplevelsen, vi gör allt för att omfamna nuet trots att det innefattar en speciell, inte helt bekväm känsla. För vi får trots allt uppleva något totalt annorlunda och vi kunde inte ha hittat en bättre plats att vara på och skriva det arbetet vi gör, temat hänger så bra ihop med platsen!

På måndag påbörjar vi våra observationer i grundskolan som vi besökte i måndags. Det ska bli oerhört spännande och vi är väldigt taggade. Vi har en observation om dagen i fyra olika klasser men alla är matematiklektioner, måndag-torsdag ska vi vara i två 4or och två 5or.

Vi har för övrigt börjar komma in i lite rutiner nu. Vi bor hos direktören, på hans övervåning finns två sovrum och ett badrum som vi har tillgång till. Det är okej, vi har bra internet nu (viktigt!) och en katt som husdjur. Vi har dock fortfarande inget handfat och heller inget rinnande vatten. Således är det skopan som gäller vid dusch de kommande veckorna. Det är också så att renligheten inte är så prioriterad. Vi har förmodligen olika krav på hygien för här är verkligen allt annat än rent och vi tippar runt på tå allt som oftast. Med det sagt så får vi en helt unik upplevelse där vi få prova på livet som äkta indoneser (om det ens är möjligt). Att bo i hus har fördelen att vi kan förvara lite råvaror i kylen och så har vi unnat oss en brödrost (så mycket för att leva som indones, en äkta indones äter ris till alla måltider). I våra skor hade ni gjort samma sak, att leva som vegetarian i denna staden är nästan lika svårt som att leva på svenska bananer – helt omöjligt (speciellt frukosten). Så därför är brödrosten en fantastiskt bra investering eftersom vi nu kan äta rostat bröd med mosad avokado och salt på! Och massvis med frukt såklart.

Soliga strandhälsningar från en överbefolkad storstad.

De första dagarna på plats

I onsdags anlände vi till Solo (även kallat Surakarta) där vi ska vara och samla in material till vår kandidatuppsats om gender equality within mathematics in primary school. Vi blev hämtade på flygplatsen av Siti som är och har varit vår kontaktperson här sedan snart ett år tillbaka då vi först kontaktade henne. Siti har under de här första dagarna visat oss campus, bjudit på lunch och erbjudit oss olika boendealternativ under vår vistelse här i staden. Just nu bor vi på campus i ett dormitory, det finns ett för tjejer och ett för killar. De ber fem gånger om dagen och dessa tillfällen är lätta att identifiera eftersom det skrålar högt i alla högtalare, den första sker 04.00 på morgonen.

Staden vi är i är en typisk javanesisk stad och universitetet vi samarbetar med är privat och det finns 150 universitet över hela Indonesien under samma koncern. Det är ett islamistiskt universitet vilket innebär att alla kvinnor måste täcka sig efter vissa premisser och alla bär således slöja. Det verkar dock som att vi inte behöver använda slöja men vi har idag fått inhandla lite mer heltäckande tröjor. Den här kontexten gör också att vi är lite ängsliga för vår undersökning eftersom den kan vara väldigt känslig.

De flesta vi träffat hittills läser på sin master eller har doktorerat och känslan vi får när vi säger att vi skriver vår kandidatuppsats är ”oj har ni inte kommit längre” – typ. En master ses i de flesta fall som självklart här och vissa har antagit att vi då måste vara så mycket yngre än dem, när vi i själva verket förmodligen är mycket äldre.

Alla vi träffat har varit oerhört trevliga och många har erbjudit oss att bo hos dem. På måndag är dock tanken att vi ska flytta hem till rektorn, vi vet ännu inte vad det boendet innebär och osäkerheten kring vår boendesituation gör oss lite otåliga. Eftersom vi ska vara här relativt länge och vi just nu befinner oss i en kulturchock känner vi att vi önskar en viss standard (välfungerande internet, handfat och rinnande vatten är väl det primära vi önskar just nu). Ett ställe att landa på på kvällarna där vi kan känna oss bekväma, smälta och bearbeta intryck hade varit mysigt!

Det har varit några intensiva första dagar här i Solo, intrycken har varit många och kulturchocken ett faktum. Min magsjuka gjorde inte heller det lättare men nu när jag är på benen igen ska vi nog kunna pusha varandra igenom detta otroligt spännande äventyret. Det är svårt att beskriva allt som rör sig i våra huvuden men kanske klarnar det med tiden när vi kommer in i någon form av vardagsliv.

/Olssons i Solo

(bilderna är från dagens besök hemma hos en genusforskare här i Solo, hon har en ateljé med sina målningar av kvinnorättskämpar och på plats var även några av hennes studenter)

Drömmen som blev sann

Det började redan för ganska precis tre år sedan, då vi, två nyvunna vänner, tillsammans satt på vår första matematikkurs och sa att vi ska göra vårt examensarbete i Asien. Och nu är vi här, i Indonesien, efter en lång planeringsperiod och en slitsam ansökningsprocess. Resan började redan i november, då vi tillsammans med Emilia åkte till Bali för att göra vår VFU. Denna upplevelse i sig hade krävt en helt egen blogg för att göra sig rättvisa, så den historian tar vi en annan gång. Vi kan i alla fall säga att det minsta den var, var fantastisk.

Efter VFU:n gick våra vägar åt olika håll, men efter fem veckor isär har vi nu äntligen återförenats i Sanur, Bali. Tyvärr har Stephies supermage kollapsat (det tog hela nio veckor med den indonesiska maten, power woman), men det stoppar inte henne; imorgon flyger vi till Surakarta, Java.

Peace out!

Beslut om MFS-stipendier november 2017

Beslutsgruppen för MFS har sammanträtt och beslut har fattats om tilldelningen av stipendium för ansökningsomgång november 2017. Av totalt 18 inkomna ansökningar beviljades tre studenter ett MFS-stipendium på 27 000 kr per person. Vi säger grattis till stipendiaterna. Samtliga sökande kommer att bli kontaktade de närmsta dagarna. Beslutet hittar ni under fliken ”För beviljade stipendiater”.

Informationsmöten inför höstens ansökningsomgång

Välkomna på höstens informationsmöten om MFS!

Det finns ett fåtal MFS-stipendium att söka och deadline för ansökan är 1 november 2017 

Informationspass inför höstens ansökningsomgång kommer att ske:

Måndag 25/9, 12:15-13:00 sal AS:U317, Hälsa och Samhälle
Onsdag 27/9, 12:15-13:00 sal NI:A0502, Niagara

På höstens möten får du all nödvändig information gällande din MFS-ansökan och kan passa på att ställa frågor till MFS-handläggen.Vi rekommenderar starkt att du kommer på mötet för att kunna göra en så bra ansökan som möjligt.

Välkomna!

Slutskedet

Hejsan allihopa!!! Förlåt för ett sent inlägg. Som sagt i förra inlägget så är jag i slutskedet just nu. Lyckades dock inte få ett green light att lämna in uppsatsen nu i Maj utan min handledare tyckte jag fortfarande hade mycket kvar att göra så hon rekommenderade att jag väntar till Augusti…. *suck* Trots det ska jag ändå försöka! jag ger inte upp!! hahaha!! Jag har en förmåga att lyckas klämma ihop ett riktigt bra arbete på tidsbegränsning så ska ge det mitt bästa men vi får se vad som händer. Den ska ju trots allt in på torsdag nästa vecka i sådana fall och jag lär ju förlora en hel del dagar nu den sista veckan med resandet och andra ärenden….

Förutom uppsatsen finns det inte mycket att tillägga. Måste erkänna att de sista veckorna här har varit väldigt stillsamma. Till skillnad från i andra länder är det sjukt svårt att ta sig någon stans här i Liberia, speciellt när man inte har tillgång till bil då det inte direkt finns någon kollektivtrafik…. och inne i staden finns inte mycket att göra förutom att besöka ett begränsat urval av restauranger. Förhoppningsvis kommer jag iväg på lördag dock. Jag och några kompisar (med bil) har pratat om att göra en lite utflykt någonstans men inget är fast spikat ännu.  Vi får se vad som händer och jag återkommer på söndag igen, innan jag åker hem! Jag kan inte fatta att det redan gått 8 veckor sen jag kom hit. Tiden har gått sjukt fort, fast samtidigt känns det som att jag varit här i evigheter. Aja, det ska bli otroligt skönt att få komma hem igen!

Vecka 8 i Kapstaden och vägen hem.

Hej!

Nu har det gått några dagar sedan vi kom hem till Sverige igen. Sista dagarna i Kapstaden spenderades dels genom arbete på uppsatsen på kontoret men också med att hajka, paddla kajak och äta på restauranger som vi ännu inte hunnit med att äta på. På paddelturen hade vi turen att se delfiner en kort stund och se Kapstaden från havet. På onsdagen så spenderade vi vår sista dag på University of Cape Town, och tackade av vår handledare Roger Behrens med en bukett blommor, kvällen spenderades på utomhusbio i Kirstenbosch botaniska trädgård, där det visades into the wild för kvällen. Har ni någon gång vägarna förbi Kapstaden och ni inte vet vad ni ska göra en onsdagskväll kan jag varmt rekommendera det!

Torsdagen var sista dagen för oss i Kapstaden, vi passade på en sista hajk upp för Lions Head för att få njuta av utsikten för sista gången på det här besöket. Torsdagen var en helgdag i Sydafrika eftersom de firade Freedom Day, och det var fullt med människor som tog sig upp för berget.

Efter en natts resa, med mellanlandning i Istanbul, landade vi på Arlanda halv tio. Skönt att vara på svensk mark igen, även om det känns lite konstigt efter två månader i Sydafrika. Snart är långhelgen också slut och då är vi tillbaka i Malmö. Vi har cirka två veckor kvar innan vår sista inlämning till handledare, så det gäller att fokusera den sista tiden. Vi kommer också hålla i två små föreläsningar där vi kommer att berätta om vår resa, när detta blir vet vi inte riktigt ännu men det kommer säkert information om det.

Nu tackar vi för oss! Här kommer lite bilder från de sista dagarna.

Ta hand om er!

Vinprovning i Constantia.

Kaffe på Hope & Glory.

Vi på toppen av Lions.

Jakob på toppen av Lions Head.

På väg hem till Sverige.

MyCiTi stationen vid flygplatsen.

Elin vid utomhusbio i Kirstenbosch.

Devils Peak och Taffelberget från kajak.

Elin och Anna i full paddelfart.

Blommor till handledare.

watermelon & final reflections

I am trying to enjoy as much as I can of all the nice fruits Tanzania has to offer before my departure tonight. I never knew that the watermelons this side were this good. And I usually don’t even like watermelon.

An update on my deadline which I was stressed about; I didn’t manage to hand in the full 80% which I suspected. But I did hand in my progress and turns out we didn’t even need to submit it to the professor online. Oh well. That’s done for now. Can’t wait to go to Orkanen (our uni library) and wriiite wriiiite wriiiite. yeah I love studying at libraries and I’ve really missed ours :p

This MFS journey started of quite smoothly for me honestly. I thank God, I have not gotten sick or any such thing. I have made new friends, seen new places and tasted lots of new foods. I have gotten to learn more about the Tanzanian NGO sector and how they work every day to see a transformed and more equal Tanzania. I really salute the Tanzanian Gender Networking Programme, TGNP Mtandao, that 1) works hard for the empowerment of marginalised groups in Tanzania. 2) they conduct interesting & relevant research which I have been able to read at their library.  TGNP has gender seminars each wednesday were they highlight different issues that are related to gender in Tanzania. The past weeks the focus has been on the budget as the government of Tanzania are making decions concerning the budget for the coming 2 years and TGNP tries to make sure that gender is mainsteamed in the budget. And informs locals on what it means and how. And also listens to locals for their inputs.

One thing that suprised me postively is the amount of people that know what the term ‘gender’ is and what shape it takes in the Tanzanian society. This I think is due to a lot of awarness programms and NGO work.

I am so thankful that I have been able to collect data in this part of the world and learnt many things both academically and personally. I was a bit scared before travelling even though I know my way around Dar es Salaam. Because it’s so different to conduct a field study and going on holiday. But I am really glad I did it and I encourage each one of you that are thinking of it; APPLY APPLY APPLY! You won’t regret it I promise.

Travelling back to Sweden tonight feels sad. I have gotten used to Dar es Salaams 30+ degrees and the hecticness of this city. I will obviously miss my family members that I’ve been able to visit every weekend! Such a blessing. But time’s running out and I have to go back. I hope that one day soon I can come back again, and I’m so glad that the organisations I went to were so welcoming and told me whenever I come I should pay a visit.

Finally, as mentioned in the last post I cannot post my own pics because my phone is more than dead >.< but here are some from google, just for you to get a sense of how Dar es Salaam looks like 🙂 oh and one pic of Morogoro town (different city), where I spent my last weekend 😀

 

Kariakoo market

Morogoro town
approx. 3h from Dar by bus

Coco Beach, do visit! Tasty street food

Mwendo Kasi, type of metrobus in Dar

Dar by night, bird view

Costa Rica 4ever

Hej kära läsare!

Vi har bestämt oss för att inte åka hem. Costa Rica är för underbart att lämna. VI har intervjuat och intervjuat och intervjuat, rättare sagt 19 stycken och sedan har vi transkriberat och transkriberat och transkriberat sedan vi kom. 14 turister, 4 hotell manager och 1 resebyrå. Det har varit otroligt lärorikt och vi känner att vi verkligen har fått en god insikt i hur turistindustrin fungerar i Santa Teresa. Samtidigt som det närmar sig avresa hem (i förrgår var det en månad) så blir det allt varmare, det är alltså extremt varmt. Regnperioden börjar snart, i början av maj, då sägs det bli lite svalare. Både jag och Felicia ser fram emot att ligga i hängmattan på vårt hosel och skriva på vår uppsats samtidigt som det ösregnar. Nu varvar vi mellan hängmattan och duschen under dagarna när vi inte sitter på byns ända AC café. Vi har träffat och fått prata med fantastiska människor sedan vi påbörjade vår studie i början av mars. Men den fantastiska av dem alla var managern på Hotel Tropico Latino, Robert de la Ossa. Han hjälpte oss att komma i kontakt med personer som vi inte själva hade lyckats med. Vi fick bland annat besöka en lokal gård här i Santa Teresa, där allt som odlades var ekologiskt. Vi fick möta ägaren, Gustavo som visade oss runt och berättade hur gården hade blivit det den var idag och hur han odlade sallad på fem olika sätt.
Intervjun med Roberto på Tropico Latino gav oss en klar inblick i vilka utmaningar Santa Teresa står inför. Vi pratade mycket kring problematiken med att costericaners jobb ockuperas av olaglig arbetskraft från Nicaraguans, Argentina och turister som gör visa-runs. Arbetsgivarna anställer utländska arbetstagare och slipper betala skatt samt försäkring och utan förbindelser. Speciellt unga costericaner har svårt att konkurrera om jobben då de dels är dyrare att anställa, talar oftast bara ett språk och är dålig engelska. Att ungdomarna istället blir involverade i drogindustrin är inte en ovanlighet, på grund av de lätta pengarna och brist på annat. Därför anställer Tropico Latino bara costericaner från området.
Något både jag och Felicia har blivit otrolig betuttade i är den fina kulturen och lokalbefolkningen. Likaså alla turister vi har intervjuat uttrycker ett gott tycke om människorna här i från. Välkomnande, hjälpsamma och vänliga är det vi oftast har fått höra. Jag förstår varför det är så många som återvänder, väljer att förlänga sin vistelse eller bosätta sig här. När en väl har fått en smak av pura vida livet är det svårt att avstå.
För övrigt har vi sett en skorpion, vi har bestigit en vulkan och åkt kälke ner, vi har sett lava (alltså riktig skvalpande lava nere i en vulkan), vi äter ris och bönor varje dag, vi börjar bli nöjda med vår solbränna och slutligen så kan jag berätta att jag har hittat en ny favorit glass.
Ha de!!
/Hanna och Felicia