Soluppgång och sorbet

Packade våra ryggsäckar och åkte till Yogyakarta i fredags. Och WOW vilken helg vi hade! Fredagen inleddes med lunch på ett av våra favoritvegancafé, och fortsatte med lite marknadshopping. Jogija är ju fantastiskt, kan välja och vraka på olika veganrestauranger. Och vi hittade ett glasscafé med sorbet, så det blev en del glass också 😉 Ställde klockan på 03.30 för att på lördagen åka till Borobudur för att se soluppgången. Finns inte riktigt ord eller uttryck för att beskriva denna upplevelse, magiskt! Bilderna får tala för sig, och då vet ni ju hur sådana fenomen inte gör sig rättvisa på foto 🙂 Borobudur iaf, är ett av världens största buddistiska tempel och är med på UNESCO:s världsarvslista. Vad detta har för effekter på urbefolkningen kan vi diskutera en annan gång…

Redan vid nio-tiden var vi hemma på hotellet. Fortsatte dagen med att kultivera oss ännu mer, först ett besök på The water palace och en underjordisk moské. Där blev det även ett litet besök i en ateljé med batiktavlor, otroligt vackert. Sedan fortsatte vår konstrunda till en plats där vi även fick följa batikens process. Oerhört intressant och otroligt mycket vacker konst.

Och OJ vad vi har duschat i helgen! Det är privilegiet med att bo på hotell, när ens ”hem” inte har dusch.

Puss o kram

Slavfort

I helgen var vi och besökte slavfort längs kusten. Ett fort hette Elmina och ett låg i Cape Coast. Det var en väldigt tung resa som handlade om något som vi upplever att vi fått alldeles för lite undervisning om i skolan. Det är, trots utflykten, svårt att greppa omfattningen av slavhandeln. På ett av forten stod vi vid ”gate of no return” tillsammans med en guide och några ghaneser. Bara genom den trånga porten hade 7 miljoner skeppats ut. De sju miljonerna var de lyckliga som överlevde de inhumana förhållandena med misshandel, övergrepp, våldtäkter, svält, sjukdomar och annat som rådde på fortet. Bara i Ghana finns 50 fort, vilket gör att i runda slängar lär 350 miljoner människor bara ifrån dagens ”Ghana” ha skeppats ut. Guiden berättade att ungefär 2/3 av befolkningen i hela Västafrika drabbades. När vi stod vid porten sjöng vi tillsammans ”Amazing Grace” och de flesta grät (inklusive guiden), det var väldigt tungt. Sången kommer från början från slavarna men har gjorts om till en kristen sång.

I det andra fortet fanns många gjutna huvuden i alla rum som symboliserade alla människor som utan identitet eller begravningar dog. Ett huvud hade en fläta på ena sidan, men hängande hår på den andra. Detta illustrerade att de kunde bli kidnappade närsom av ”slave raiders”. Den unga kvinnan kanske gjorde sig i ordning till sitt bröllop med förväntan i kroppen.

  

Observationer på skolor

Denna veckan har vi varit ute och observerat undervisning på skolor här i Winneba som en del i vår bakgrundsresearch. Vi var på en privat skola och en public. I public school ansvarade en ensam lärare för 69 elever i åldrarna 8-16 (beroende på om eleverna klarar skrivningarna i slutet av varje läsår får de läsa vidare i nästa årskurs) – vilken utmaning! Undervisningen kantades av att klassen i kör upprepade begrepp som läraren tyckte var relevanta. När eleverna svarade rätt fick de en applåd av klassen i takt. Uppförande som inte följer reglerna bestraffas med slag med pinne (på huvudet, händerna eller smalbenet). Vi är lite osäkra på hur utomhuspedagogik kommer funka i denna skolformen, men det ska bli intressant att se vad lärarstudenterna säger om det.

Vi var ute på rasten och träffade barnen. De var otroligt fascinerade över oss och drog över vår vita hud. Sammanlagt hade vi kanske 100 elever runt oss och de sparkade och slog varandra för att få komma nära (ett beteende de säkert lär sig från sina föräldrar eller syskon). För att lätta lite på trycket tänkte vi att vi kunde ta fram en boll och köra lite fotboll. Det funkade inte alls, då det visade sig att bollarna är förbjudna så det blev om möjligt en ännu större uppståndelse. De kunde inte reglerna alls så det slutade med att Anna (omringad av typ 130 elever) bad om att få bollen vid regelbundna tillfällen och sedan kastade iväg den så långt hon kunde. Det var lite kaos, men ändå lite kul att få interagera med barnen.

Detta kan ställas i kontrast mot den privata skolan vi observerade. Där var det 14 elever i klassen. Vi frågade om det var ett vanligt antal och fick då höra att minigränsen med elever per klass är åtta. Eftersom att det kostar att sätta sina barn på privat undervisning är klasserna jättesmå där och jättestora på public. Skolgården var en lugn plats, men saknade leksaker och områden för lek. Undervisningen funkade på samma sätt, men antal elever möjliggjorde lite mer interaktion i klassen.

Sammanfattningsvis kändes skolorna väldigt långt bort från vår svenska vardag. Det ska bli väldigt spännande att se hur de reagerar på workshopen vi har förberett.

Svettiga hälsningar,
Anna och Sara

Datainsamlingen är klar!

Det har hunnit hända alldeles för mycket sedan förra inlägget, vi ska försöka sammanfatta det relativt kort.

Måndag till torsdag genomförde vi fyra observationer i årskurs 4 och 5. Skolan var oerhört exalterade över vår närvaro, vi fick liksom en exotisk stämpel på oss och det togs massvis med foton. På grund av detta påverkas också vår datainsamling eftersom vi inte är två flugor på väggen som observerar det ”vardagliga” i klassrummet.

Eftersom observationerna var slut redan på torsdagen bestämde vi oss för att ta en långhelg och åka iväg för att bo på hotell och ”lyxa till det lite”. Vi inledde dock med att gå på bio ytterligare en gång (för att det är billigt och väldigt nice) – det ska vi även göra imorgon!

På fredagen tog vi tåget till staden Yogyakarta, det tog en dryg timme och kostade ca 10 kr för oss båda. I Jogja gick vi på batikmarknad och käkade god vegetarisk mat på ett veganskt cafe, kul med lite variation och att se lokala människor hänga och äta på vegetariska ställen. Kort sammanfattat hade vi en väldigt skön helg där vi också kunde duscha i rinnande vatten 😊

Nu är det redan torsdag och vi har idag varit sista dagen på grundskolan, ytterligare fyra observationer är gjorda och ca 120 enkäter har samlats in och vi håller just nu på att sammanställa enkätsvaren, det här är otroligt spännande.

Vi fick hjälp av två lärarstudenter att översätta vår enkät samt skriva ut den. Som tack för hjälpen bjöd vi dem på middag på en populär indonesisk restaurang här i Solo som många kända indonesiska personer varit på. Supersnälla tjejer som ska ta med oss på lite kulturella upplevelser här i stan. (Denna dag blev vi även bjudna på en indonesisk delikatess: banana nuggets, ni ser dem på bild nedan).

Sju av åtta lektioner som vi observerade var mer laborativa och mycket grupparbete, dock var dagens lektion annorlunda eftersom det var mer katederundervisning och vi kunde därför också observera mer genusrelaterade mönster. Vi är otroligt tacksamma för allt skolan gjort för oss och för de erfarenheterna vi fått med oss. Nu är vi dock glada över att vi är klara där eftersom det också varit väldigt intensiva timmar på skolan och vi ser framemot att sammanställa resultatet och fortsätta skriva på vår uppsats.

Lite kuriosa: de flesta som studerar till lärare väljer att läsa en master eftersom det ger mer status och ibland lite mer lön. Engelskaläraren som hjälpt oss dessa veckorna har arbetat på skolan i drygt åtta månader, hennes lön är 1 miljon IDR i månaden vilket motsvarar ca 660 sek, och hon har en master. Enligt henne tjänar hon sämre på en privat skola som den vi var på eftersom lönen kommer från eleverna som betalar sin skolgång och hon menade att på en ”public school” skulle hon tjäna 3 miljoner, vilket stämmer bra med det de assisterande indonesiska lärarna på vår praktikskola på Bali tjänade, de hade en lön på 3 miljoner. Utöver detta arbetar hon minst sex dagar i veckan, ibland sju, med start kl 06.30-16.00. Kontrasterna är med andra ord stora.

På återseende