Fiesta och drama

Nu har mer än halva tiden gått här. Känner redan paniken växa, vill inte åka hem!
I helgen var vi och kollade in Rio Celeste, det är två floder som möts och när mineraler från floden och vulkanen möts bildas klarblått vatten. Det var verkligen underbart vackert!

Här har ni mig framför vattenfallet
IMG_6172

Här kan man se floderna mötas

IMG_6158

På kvällen gick vi på en klassisk fiesta i staden där vi var. Jag har dock lite problem kring deras djurhållning då festivalen går ut på att hästar ska dansa och tjurar ska ridas så jag höll mig till öltälten så jag slapp se eländet.

Intervjuandet går framåt, har totalt lyckas få ihop 7 intervjuer och det kan nog bli några fler om jag önskar.
Organisationen som jag skriver för har visat sig ha stora problem, jag har pratat med flera personer inom regeringen och alla säger samma sak, tydligen ska kvinnan som öppnat boendet ha behandlat flickorna dåligt, både fysiskt och psykiskt. Detta är inget jag sett med egna ögon men har fått förklarat det för mig av anställda här. Barnavårdsmyndigheterna har varit här och förbjudit henne att överhuvudtaget vara här, och om hon inte förhåller sig de regler de satt upp stänger det ner hela boendet inom två veckor! Mitt i all denna kaos har två tjejer rymt från boendet, de berättade för sina rumskompisar att det skulle möta upp en man som säljer marijuana och de skulle bo hos honom. Dessa tjejer är 15 år gamla och riskerar nu att återigen hamna på gatan, vi är alla väldigt oroliga för dem. Då det är frivilligt att bo här på boendet så kan ingen tvinga dem att komma tillbaka hit men barnavårdsmyndigheterna har fortfarande ansvar för dem då de inte är myndiga, så allt vi kan hoppas på nu är att de hittar dem.
Så just nu är allt en enda soppa vilket också påverkar mitt uppsatsskrivande, det är väldigt svårt att vara objektiv.
Nu är det snart påsk (Semana Santa) och det är en väldigt stor högtid här i Costa Rica, alla ska på semester så det är kaos i trafiken och väldigt mycket fest, eventuellt tar jag några dagar ledigt och möter upp några nyfunna vänner vid stranden.

Nu måste jag återgå till att transkribera intervjuer (så grymt långtråkigt)!

Ciao!

Kongolesiska hårfrisörskor i Sydafrika

I veckan bestämde jag mig för att gå till frisörsalongen för att skaffa mig en praktisk frisyr som skulle kunna underlätta mina morgnar och leda till att jag sparar lite tid till annat än att konfrontera detta hår! Jag blev trött på borsten, kammen och hårprodukten och samtidigt har jag inte kunnat låta bli att inspireras av Johannesburgs flickors frisyrer och då jag ändå ganska regelbundet ändrar frisyr hemma i Sverige så blev besöket hos frisören nästan ett måste! I Braamfontein där jag bor så finns en hårsalong vid nästan varje hörn så jag valde första bästa! Av en slump så råkade två av hårsalongens frisörer vara kongoleser, med samma namn dessutom, Carine och Carine heter dem. Under tiden då den ena Carine flätade mitt hår så samtalade vi, vi hade inte bara en trevlig pratstund utan mycket av det hon sa var god fakta för uppsatsen – det blev som en spontan verbal intervju. Då jag konstaterat att de som arbetar inom frisörsalonger här i Sydafrika oftast är av ett annat ursprung än sydafrikanskt så frågade jag Carine vad hon trodde detta berodde på och hon svarade : ”Sydafrikanerna skulle aldrig kunna arbeta här” ”Baza ba nkolo mboka”, Carine pratade lingala som är ett av Demokratiska Republiken Kongos officiella språk och hennes svar betyder: ”De är landets herrar”. Hon fortsatte : ”De får vilka jobb de vill, de får ta lån och har stora bilar” ”Ni som har studerat kan få jobb, riktiga jobb, inte sådana som detta” (hårfrisör) ”Många kongoleser studerar här, de är ministrars barn och har pengar”.

De flesta kongoleser jag pratat med här i Johannesburg har yttryckt att det är en fördel att ha utbildats i Sydafrika när man sedan söker arbete i Kongo, det är lättare att få jobb menar många. Carine som flätade mitt hår lämnade Kinshasa och kom till Johannesburg med målet att leva under bättre levnadsförhållanden, hon fortsatte att förklara: ”Awa soki oyebi musala ya maboko eza bien, oko vivre bien, oko zwa aumoin quelque chose” Som på svenska betyder : ”Om du har kännedom om handarbete (dvs frisörarbetet) här så är det bra, du kommer att leva bra, du kommer åtminstone att få ihop något”. Men hon beskriver samtidigt att det är svårt att få ihop vardagen men att hon är tvungen att göra allt hon kan då hon framförallt har två barn att försörja.

När Carine är färdig med mitt hår och jag ska betala så säger den andra Carine på lingala lite försiktigt och ler :” O bakisa ata cent, bana ba lia loso” ”Lägg till en hundring så barnen får äta ris”. Jag har förstått att många kongolesiska kvinnor i Sydafrika livnär sig på att fläta hår, Carine menade att det till exempel är fullt med kongolesiska hårfrisörskor i Braamfontein, där jag bor. Men efter att ha lyssnat på en del människors historier så känns det precis som att många kongoleser lämnat en misär i Kongo för att bemöta en annan i Sydafrika. Carine uttryckte även att livet är svårt i Sydafrika : ”I Kongo kunde vi uttrycka oss på ett friare sätt, vi kunde gå fritt utan att bli kontrollerade av polisen”. Carine är en av många som vardagligen måste gå runt med ett skrynkligt papper i fickan som fungerar som en ID-handling och som  visar på att hon är flykting, om hon inte har den med sig kan hon bli stoppad av polisen och tas med till polisstationen, och det vill hon och många andra kongoleser här i Sydafrika helst undvika… Jag går förbi den frisörsalong som Carine och Carine arbetar i varje morgon när jag är påväg till Franska institutet och ibland stannar  jag upp och hälsar på dem, jag bemöts av varma leenden varje gång.

Jag bestämde mig för denna frisyr som min rumskamrat beskrev som : ”Very patriotic” vilket jag tror beror på att denna frisyr härsammar från några av de frisyrer som afrikanska folkgrupper hade långt tillbaka i tiden f.Kr.

IMG_0518        IMG_0519    Yoruba_Coiffure_Irun_Agogo_Hairstyle-270x355 images (1)

Kontrasternas land

Hej igen,

Redan från dag ett har det varit tydligt att vi har kommit till kontrasternas land där skillnaden mellan extrem rikedom och fattigdom aldrig är långt borta. Precis som Kapstadens schizofrena väder kan växla från klarblå himmel till snålblåst och dimma på under minuten, växlar också stadsbilden mellan lyx och fattigdom i ett ögonkast. Ja, Kapstaden är verkligen en segregerad stad. Stadens västra sida präglas av flervåningsvillor med skyhöga murar och elstängsel. Människorna som bor här är överrepresenterande vita från medelklassen och uppåt. I Kapstadens östra delar ser stadsbilden annorlunda ut. Här trängs istället eftersatta hyreskåkar med kåkstäder och människorna som bor där tillhör Sydafrikas svarta eller asiatiska population. Arvet från apartheidsystemet, som föll för över tjugo år sedan, gör sig på ett nästan provocerande vis påmint hela tiden.

Vi åt lunch med en kille i veckan vars familj bodde i kåkstaden (dit de var hänvisade under apartheid). Att han nu snart är färdig med sin universitetsutbildning var något stort i hans föräldrars ögon och anledningen till att han ens kunde börja en högre utbildning ansåg han var ANC´s förtjänst. Under fyra kvällar den gångna veckan har vi också blivit inbjudna till våra grannar på middag. De har bjudit oss på traditionell Sydafrikansk mat och dryck (vin) och vi har fått tillfälle att samtala om stort och smått gällande Sydafrika som land. Kontrasterna är verkligen påtagliga även i det här sammanhanget då grannens klagosång över hur ANC’s sköter styret med höga skatter och korruptionsskandaler tydligt framgått. Det är kontraster och det är kontraster och sedan är det lite kontraster till.

Nästa vecka tar Sydafrika påskledigt vilket vi också kommer göra. Vår campervan är bokad och stormköket är frampackat. Det ska bli spännande att se sig om!FullSizeRender

IMG_0902

På återseende,

/Jonathan och Josefina

Första veckan i Kapstaden

Hej bloggen,

Snart har vår första vecka passerat och vi känner spontant att vår vistelse knappt hade kunnat börja bättre. Efter arton timmar med turkish delights knockades vi direkt under taxiresan från flygplatsen av Kapstadens skönhet. Vår lätt hänförda taxichaufför var i storform och gav oss en intensivkurs om det rådande läget i Sydafrika och som grädde på moset arrangerade han poliseskort den sista kilometern till boendet (på grund av en något sviktande lokalkännedom). Guld! Veckan har annars spenderats med att dra igång projektet men det har även funnits tid för strandutflykter till bland annat Clifton beach såväl som klassiskt turistande till diverse sevärdheter.  

 

Vi hade på förhand hört att stand-up comedy blivit ett kraftfullt verktyg för Sydafrika att förena nationen med sina elva officiella språk och stora spänningar mellan olika folkgrupper. Således är det också ett bra sätt att förstå sig på landet och efter en nittio minuters undervisning av den sydafrikanska komikern Trevor Noah kan vi bara instämma. Om ni har tid över så kolla gärna igenom lite klipp med honom på Youtube. Förutom stand-up comedy förenas Sydafrika genom sitt älskade ”braii” vilket inte är så farligt som det låter utan något så hederligt som grillning. Sydafrikanerna tar sitt braii på allvar och under helgen har vi fått känt doften av grillning från var och vartannat hus samt även själva blivit inbjudna på ett klassiskt braii där vi bor.

 

Over and out! /Jonathan och Josefina

   IMG_0746 IMG_0675 IMG_0648 IMG_0640

 

 

Framme i Sydafrika – Johannesburg

Länk

För två  veckor sedan landade jag i Sydafrika i staden Johannesburg! Hemma i Sverige så hade resan känts så långt ifrån, det var några dagar efter jul som veckorna började rinna förbi som vatten! Jag kunde inte tro det, nu stod planet faktiskt stilla på den mark och i det land där en av våra tiders främsta världs ikon Nelson Mandela trotsat den grymma Apartheid epoken och blivit en symbol för frigörelsen av detta brutala politiska system som än gång ledde Sydafrika! Jag vart så överväldigad av känslor när jag kom fram att jag inte ville hoppa av flygplanet, men visst var jag tvungen!

De två första veckorna har bestått av blandade känslor, glädje, rädsla, irritation, oro, ilska,mod, ledsnad, hopp och så det där obligatoriska tankesättet man måste ha när allt börjar gå nedför och man är nära på att ge upp : ”Kom igen nu Suzanne! Hembiljetten är bokad till den 5 maj, du har tio veckor kvar i detta land, du har inget annat val än att stanna och anpassa dig, förresten valde du själv att åka hit och du kom med ett mål i sikte, tänk på vad Mandela eller alla andra människor runtomkring i världen får stå ut med!?” ”Nä nu slutar du lipa och sätter igång!” ” Efter varje bakslag fick jag motivera mig själv och tänka om helt enkelt”! Tänk på det alla mfsare, ge inte upp när det känns hopplöst, allt har sin lösning! På ett eller annat sätt…

Härlig bild på Madiba i det område jag bor på.

IMG_0369

Jag hade planerat att ägna första veckan till att acklimatisera mig, lära känna området jag skulle bo på samt staden i sig och visst blev det så, men enbart till en viss del. Första veckan bodde jag hos en familj som bestod av en pappa som var så kallad ”Coloured” och en mamma som var ”Indisk” samt deras dotter och hushållerska som var så kallad ”Black”. De bodde på en gård där en annan indisk familj också bodde och i området jag bodde på var majoriteten indier. I Sydafrika gör man skillnad på sydafrikanska indier, coulourds, black and whites. Detta har varit en av de svåraste upplevelserna sedan jag kommit hit, de olika etniciteternas uppdelning, framförallt här i Johannseburg så är det väldigt uppdelat, finns självklart många undantag men uppdelningen märks av i alla fall. Trots familjens förhoppningsvis ödmjuka och genuina intention så gick de inte så bra hos dem, de hade väldigt mycket interna familjeproblem varav mamman var sjuk och pappan som vardagligen var väldigt aggressiv. Jag fick snabbt leta reda på en studentlägenhet och nu bor jag i Braamfontein vilket är ett av Johannesburgs centrala studentområden. Det fungerar jättebra!

Bor alltså i ett höghus och detta är utsikten 🙂

IMG_0298

Jag har gångavstånd till University of the Witwatersrand vilket är där organisationen jag fick kontakt med : African Centre of Migration håller hus. Har hunnit träffa min kontaktperson Ingrid Palmary samt resten av personalen på centret. Att skaffa ett skol ID/bibliotekskort, internet inloggning samt att vänja sig vid det slottliknande universitetsområdet (som är enormt!) tog bara det, cirka en vecka! Fick gå igenom en massa enligt mig onödig administration, springa upp och ner i lokaler, från det ena huset till det andra, bli vidarebefodrad från den ena personen till den andra (ibland kändes det som att personen skickade mig till nästa för att slippa göra jobbet själv vilket blev otroligt frustrerande efter timmars spring utan framgång!) och i det 26 grader varma sydafrikanska vädret vart jag i princip genomvåt.

Det väldigt vackra, dramatiskt, slottliknande University of the Witwatersrand

IMG_0219 

IMG_0395 Spring och svett fick man offra för detta ”ID and library access card” – Men äntligen!

 

IMG_0079    IMG_0078

IMG_0435  IMG_0433

IMG_0434

Bilder från African Centre For Migration and Society

Efter att ha klarat av internet delen och blivit familjär med organisationen så har jag även fått chansen att komma i kontakt med Sydafrikas Franska Institut, de delar bland annat ut stipendium till forskarstudenter i Frankrike som får chansen att forska om ett ämne på plats i Sydafrika. När jag kom första gången träffade jag på två Phd studenter som just kommit från Frankrike. På franska institutet träffade jag även på Dostin Lakika som är en kongolesisk forskare och lärare i franska och som förutom att vara anställd på Sydafrikas Franska Institut, också samarbetar med ACMS. Dostin har varit väldigt hjälpsam, tack vare honom så har jag fått chansen att intervjua ett flertal kongoleser här i Sydafrika, han har väldigt mycket kunskap om migration i Sydafrika samt landets sociala, ekonomiska och politiska situation generellt, Dostin har öppnat dörrar och denna vecka så fick jag träffa hans vän proffesor Deo Bikopo som undervisar engelska på det såkallade ”Recreation Centre” där majoriteten av eleverna är kongoleser. Deo emigrerade själv från Demokratiska Republiken Kongo för några år sedan och även han har delat med sig av sina tunga upplevelser som både migrant och flykting i Sydafrika.

Professor och handledare Dostin och jag på Sydafrikas Franska Institut!

IMG_0269

Här är en bild på professor och lärare Deo när han undervisar engelska till sina elever, jag satt längst bak och avvaktade diskret!

IMG_0408

Jag hade kunnat skriva en massa mer, detta är knappt hälften av vad jag varit med om, jag har hunnit gå igenom en massa händelser på bara två veckor, en tanke som poppar upp såhär nu när jag skriver är mannen som stöttes av en bil på gatan igår. Ja satt i en offentlig transportbuss som är en mini buss och tittade drastiskt ut genom fönstret – ”Pang!” låter det och två kvinnor som bär stora säckar på huvudet brister ut i skrik : ”Ahhhh!” Jag själv kunde inte hålla mig för, på gatan ligger en smal man som ser ut och vara hemlös, han försöker ta sig upp men det är svårt, han har bara ett ben, på andra sidan av benet finns bara en metallpinne med en sko. Jag sitter tyst i bussen men i mitt huvud var jag frustrerad för det tog tid – ” Varför går ingen ut och hjälper honom!” ”Varför gör inte busschauffören något!?” Jag kokade. Plötsligt, efter den händelsen, lärde jag känna Johannesburg lite bättre, jag började förstå vad denna arbetarstaden och industriella och finansiella centrum delvis handlar om och jag tänker på vad en bosatt person från Johannesburg sagt till mig på franska för en vecka sen : ”Ici c’est chacun pour soit et Dieu pour tous” ”Tu dois être forte pour tenir ici”. Översätter jag på svenska blir det ungefär : ”Här är det varje man för sig själv och Gud för alla” ”Du måste vara stark för att hålla ut här”. Samtidigt tänker jag på den etniska uppdelningen, jag tänker på den moderna infrastrukturen blandat med de fattiga kåkstäderna, jag tänker på de kongolesiska migranters och flyktingars upplevelser av xenofobi, samtidigt tänker jag på mina tre väldigt ödmjuka sydafrikanska rumskamrater : Chrystal, Moipone och Mbontle, jag tänker på gospelsångerna och glädjen i kyrkan i söndags, jag tänker på kvinnan i bussen i går som sa till mig och proffessor Deo : ”Don’t you speak english!”? Jag svarar : ”Yes I speak english” och Deo som verkade gav kvinnan en allvarlig blick och verkade inte tycka att hennes kommentar var okej utbrister : ”With her I speak my language and with you I speak english!” ”It’s my language!”. (Det var nämligen så att vi diskuterade på franska i bussen). Plötsligt insåg jag att mitt uppsatsämne är relevant, jag fick ett verklighetsbaserat perspektiv och bevis på att xenofobi -alltså främlingsfientlighet fortfarande existerar i detta land. Men Sydafrika är påväg, har även träffat på vänliga människor, människor av alla färger och kulturer som kommunicerar med varandra…Fortsättning följer och jag lovar att det blir en kortare blogg nästa gång, blev mycket på grund av allt stök!    

 

Motgångar och medgångar

Nu är jag redan inne på min tredje vecka här i Costa Rica. Tiden flyger iväg!

Den senaste veckan har jag utfört ytterligare en intervju med INAMU som är en del av regeringen som arbetar med kvinnofrågor och jämnlikhet. Det var väldigt givande och intressant, samtidigt som jag blir upprörd över att höra problemen som finns här rörande macho-kulturen och den objektifierande kvinnosynen som fortfarande finns kvar. Samtidigt blir jag glad över att veta att det finns en organisation inom staten som arbetar hårt med denna typen av frågor.

Har också haft lite motgångar, har bokat in en intervju med en kvinna som jobbar på CONACOES som är en del av staten som arbetar med sex trafficking av barn, hon pratar inte engelska och jag pratar väldigt dålig spanska så jag bokade in en tolk. Det slutade med att hon avbokade den första gången och den andra gången avbokade tolken. Så klart blev jag lite less då det är en mycket viktig intervju, men det är bara att ta nya tag och tjata på (vilket man måste göra mycket här för att komma någonstans). Dessutom är samtliga statliga organisationer i San Jose, vilket är 4 timmars bussresa från där jag bor så det är mycket åka buss!

Utöver detta har det varit ett ganska så stort vulkanutbrott här, aska flög över hela San Jose och det luktade bränt. Flygplatsen var stängd lite mer än ett dygn, så nu hoppas vi på att den lugnar ner sig!

Trots motgångar så har jag en del medgångar också, har kommit i kontakt med en annan NGO som jag tänkte intervju för att höra hur de upplever samarbetet med staten, detta har blivit ett litet tillägg som inte var planerat.  Grundaren av organisationen har nu ordnat så jag får en intervju med en åklagare som har hand om samtliga sexbrott i Costa Rica, så honom ska jag träffa nästa vecka. Dessutom har jag fått förfrågan om jag är villig till att sammanställa den svenska sexköpslagen då denna organisation vill lämna in ett lagförslag till staten med ett förslag som liknar den svenska lagstiftningen angående köp av sexuella tjänster. Idag är prostitution lagligt i Costa Rica.IMG_6085_2

Det var allt för denna gången!

Bifogar en bild på mitt lilla hus och den fina utsikten!

Hasta luego!

IMG_5984

¡Pura Vida¡

Hallå hallå!

Då min inloggning till bloggen inte har fungerat så har jag inte kunnat blogga, men nu är det äntligen löst!

Jag har nu befunnit mig i Costa Rica 1,5 vecka. Har ju varit här innan så jag visste ju att jag skulle älska landet.

Organisationen Salvando Corazones som jag gör min uppsats igenom har varit mycket behjälpliga med allt. De bedriver landets enda safe house för flickor mellan 12-18 år som blivit utsatta för sex trafficking. Dock har Socialmyndigheterna skickat hit en 10-årig tjej fast Slavande Corazones inte har licens till att ha så unga flickor, men hennes två systrar fick flytta hit efter att deras mamma hade sålt dem till sexindustrin och de ville inte dela på systrarna så även hon fick bo här. Jag har fått träffa alla flickorna och äter alla mina måltider tillsammans med dem. Min spanska är tyvärr väldigt dålig så kan inte riktigt kommunicera med dem, men som tur är kan andra hjälpa oss. Det är så fruktansvärt att tänka på vad dessa tjejer varit med om, men de är så underbara på alla sätt och viss och det värmer att se att de älskar livet igen och att de har en ljus framtid!

Jag har hittills gjort två intervjuer, en med grundaren till Savlando Corazones och en med International Organization of Migration (IOM). Det har varit mycket lärorikt och givande. Alla är väldigt behjälpliga och uppskattar att jag utför min studie, vilket känns extra fint!

Förra veckan fick jag även följa med till ett möte med Costa Rica´s Vice President, det var verkligen givande och hon har jobbat mot trafficking och CSEC i hela sitt liv så vi alla ser ljuset att kunna minska problemen i landet.

Jag har även flyttat in i ett litet hus med utsikt över Lake Arenal, detta delar jag med en tjej från Frankrike som gör sin praktik här.

Har inte så mycket ledig tid då det hela tiden gäller att anpassa sig till intervjuer och möten men i helgen tog vi ledigt och åkte på festival i Liberia vilket är Costa Rica´s andra största stad. Det var hur kul som helst, dock blev en kompis bestulen på sin telefon och alla sina pengar. Detta är inget ovanligt här, det var ungefär tionde gången det hände honom… Dock hade har inte lärt sig av sina misstag 🙂 Som tur var kom han inte till skada utan de bara frågade honom om vad klockan var och oturligt nog tog han upp telefonen ur fickan och de tog den och sprang iväg. Efter det skulle han ta upp pengar till en taxi och då kom en ny snubbe och tog pengarna och även han sprang sin väg.. Så det gäller att hålla i sakerna här!

Det var lite om min första tid här!