Symbolisk konst, Maboneng och kongolesiska crèpes!

Hallå där, här kommer ett litet avsnitt om området Maboneng som jag besökt!

Maboneng som betyder ‘Place of Light’ är ett före detta industriområde och kvarteret som kallas ‘Main Street Life’ fylls idag av människor från flera olika kulturella och yrkesmässiga bakgrunder som samlats på ett och samma ställe med ett gemensamt intresse. Detta kvarter liknar ingen annan plats i Johannesburg, här uttrycks våld genom konst, invånarna är inte rika men här finns en medelklass, de flesta är unga och har kreativa yrken och söker en alternativ omgivning gentemot Johannesburgs förorter, här lockas människor av kvarterets restauranger, barer, takvåningsfester, gym och boxningshallar. Jag besökte bland annat två backpackers hostels där mina franska vänner bor tillsammans med andra backpackers som kommit från flera olika hörn av världen. Huvudgatan Fox Street påminde mig om Södermalm i Stockholm med sina små kaféer, hipsters och vintageklädaffärer mitt ute på gatan.

Vintage affär
Vintage affär
Hade lika gärna kunnat vara ett café på Södermalm i Stockholm!
Hade lika gärna kunnat vara ett café på Södermalm i Stockholm!
Fox Street
Fox Street

Samtidigt som saker och ting förnyas så blir Sydafrikas ojämlikhet ännu tydligare i Maboneng då den fattiga lokalbefolkningen och de välställda nyinflyttade bor tätt intill varandra , det blir som två livsstilar som kolliderar med varandra. Bara några hundra meter bort från Fox Street förra månaden så skedde två skottlossningar där en person dog. Maboneng är kontrasternas område… En vän till mig som skriver sin uppsats om Maboneng och dess liv under natten menar att utvecklingen kommer att gå bakåt istället för framåt, hon menar att det nya folket som upptäcker och bosätter sig i staden har pengar och kommer att ta över och successivt skjuta undan den fattiga lokalbefolkningen. Ett tecken på att detta redan sker är genom att titta på händelsen som skedde den 15 mars i år där områdets lokalbefolkning demonstrerade mot vräkningar som skett av byggnader i området och i en artikel som skrivit om händelsen uttrycker Ntuthuko Shelembe 24, som bott i en av byggnaderna: “Why are they chasing us where we are staying?” Samtidigt talar Mbatha 29 om Jonothon Liebmann, mannen bakom Mabonengs utveckling och menar : “He came to disturb us. We don’t need him anymore because we don’t know where he comes from. He came here to rob us”. Enligt en källa så är det som i så många andra situationer av vräkningar av hus svårt att klargöra vilka som ligger bakom det hela, samtidigt skrivs det : “It’s hardly a surprise that Maboneng has been blamed for the potential evictions. Critics have linked the issue back to the City’s failure to focus on inclusive development”.

Kontrasten...
Kontrasten…

IMG_0729 Maboneng street

Förutom områdets kontroversiella miljö så blev det en riktigt härlig dag i Maboneng med upptäckter av kraftfulla målningar och konstverk och dagen blev bara bättre då jag vid områdets fantastiska matmarknad fick äta franska crèpes tillagade av väldigt unga kongolesiska studenter! De jobbar extra på marknaden när den är öppen. Jag fick chansen att intervjua crèperiets ansvarige Clovis och fick även en trevlig och intressant pratstund med studenterna. Jag kallar dem för det kongolesiska crèpes-teamet och tycker att det är så fantastiskt att man inte behöver befinna sig just i Paris vid le Sacré Coeur för att äta en riktigt god crèpes au chocolat!

Bara en av de målningar som utsmyckar Mabonengs gator!
Bara en av de målningar som utsmyckar Mabonengs gator!
Uttryck av samhällets våld genom konst.
Uttryck av samhällets våld genom konst.
Crèpe à la congolaise :D !
Crèpe à la congolaise 😀 !

 

Soweto!

Hej på er !

Här kommer en liten uppdatering om mitt besök i Soweto !

Namnet Soweto skapades utifrån de första tre bokstäverna av South Western Township som är den ursprungliga beskrivningen av området. Soweto var i början av 1930-talet en shantytown och kom att bli Sydafrikas största område med en svart bosatt befolkning, än idag är Soweto det mest folkrikaste svarta bostadsområdet i Sydafrika. I Soweto byggs det idag flera attraktioner för att locka turister och göra staden mer självgående. Väl på plats så märkte jag av detta. Sedan köpcentret Maponya Mall öppnat så har Sowetos invånare sluppit lägga ner pengar på offentligt transportmedel för att åka till köpcentren som ligger långt ifrån, nu kan de istället shoppa på plats hemma i Soweto. Trots att mina franska forskarvänner inte alls var så entusiastiska av Vilakazi street som är en typisk turistvänlig och kommersiell gata i Soweto så tyckte jag personligen att det var härligt att komma bort ett tag från stadslivet i det centrala och dynamika Johannesburg.

Jag uppskattade Restaurang Sakhumzi’s “local food”, att vistas bland internationella samt sydafrikanska gäster, Tswana dansarna och musikerna som underhöll medan vi åt, samt att titta på de vackra traditionella zulu smycken och kläderna. Men det bästa av allt var att stiga in i Nelson Mandelas hus där han levde med sin hustru Winnie Mandela och sina barn från år 1946 till 1962. Huset har byggts om till ett museum och kallas idag för The Nelson Mandela National Museum. Desmond Tutus hus befann sig bara några meter bort.
IMG_0684 IMG_0688
The Mandela National Museum (Mandelas hus 1946-1962)
Tswana dans och musikunderhållning!
Tswana dans och musikunderhållning!

11091262_1624315051122317_4792756301501864165_nJag med smycken från Zulu stammen!

Kongolesiska hårfrisörskor i Sydafrika

I veckan bestämde jag mig för att gå till frisörsalongen för att skaffa mig en praktisk frisyr som skulle kunna underlätta mina morgnar och leda till att jag sparar lite tid till annat än att konfrontera detta hår! Jag blev trött på borsten, kammen och hårprodukten och samtidigt har jag inte kunnat låta bli att inspireras av Johannesburgs flickors frisyrer och då jag ändå ganska regelbundet ändrar frisyr hemma i Sverige så blev besöket hos frisören nästan ett måste! I Braamfontein där jag bor så finns en hårsalong vid nästan varje hörn så jag valde första bästa! Av en slump så råkade två av hårsalongens frisörer vara kongoleser, med samma namn dessutom, Carine och Carine heter dem. Under tiden då den ena Carine flätade mitt hår så samtalade vi, vi hade inte bara en trevlig pratstund utan mycket av det hon sa var god fakta för uppsatsen – det blev som en spontan verbal intervju. Då jag konstaterat att de som arbetar inom frisörsalonger här i Sydafrika oftast är av ett annat ursprung än sydafrikanskt så frågade jag Carine vad hon trodde detta berodde på och hon svarade : “Sydafrikanerna skulle aldrig kunna arbeta här” “Baza ba nkolo mboka”, Carine pratade lingala som är ett av Demokratiska Republiken Kongos officiella språk och hennes svar betyder: “De är landets herrar”. Hon fortsatte : “De får vilka jobb de vill, de får ta lån och har stora bilar” “Ni som har studerat kan få jobb, riktiga jobb, inte sådana som detta” (hårfrisör) “Många kongoleser studerar här, de är ministrars barn och har pengar”.

De flesta kongoleser jag pratat med här i Johannesburg har yttryckt att det är en fördel att ha utbildats i Sydafrika när man sedan söker arbete i Kongo, det är lättare att få jobb menar många. Carine som flätade mitt hår lämnade Kinshasa och kom till Johannesburg med målet att leva under bättre levnadsförhållanden, hon fortsatte att förklara: “Awa soki oyebi musala ya maboko eza bien, oko vivre bien, oko zwa aumoin quelque chose” Som på svenska betyder : “Om du har kännedom om handarbete (dvs frisörarbetet) här så är det bra, du kommer att leva bra, du kommer åtminstone att få ihop något”. Men hon beskriver samtidigt att det är svårt att få ihop vardagen men att hon är tvungen att göra allt hon kan då hon framförallt har två barn att försörja.

När Carine är färdig med mitt hår och jag ska betala så säger den andra Carine på lingala lite försiktigt och ler :” O bakisa ata cent, bana ba lia loso” “Lägg till en hundring så barnen får äta ris”. Jag har förstått att många kongolesiska kvinnor i Sydafrika livnär sig på att fläta hår, Carine menade att det till exempel är fullt med kongolesiska hårfrisörskor i Braamfontein, där jag bor. Men efter att ha lyssnat på en del människors historier så känns det precis som att många kongoleser lämnat en misär i Kongo för att bemöta en annan i Sydafrika. Carine uttryckte även att livet är svårt i Sydafrika : “I Kongo kunde vi uttrycka oss på ett friare sätt, vi kunde gå fritt utan att bli kontrollerade av polisen”. Carine är en av många som vardagligen måste gå runt med ett skrynkligt papper i fickan som fungerar som en ID-handling och som  visar på att hon är flykting, om hon inte har den med sig kan hon bli stoppad av polisen och tas med till polisstationen, och det vill hon och många andra kongoleser här i Sydafrika helst undvika… Jag går förbi den frisörsalong som Carine och Carine arbetar i varje morgon när jag är påväg till Franska institutet och ibland stannar  jag upp och hälsar på dem, jag bemöts av varma leenden varje gång.

Jag bestämde mig för denna frisyr som min rumskamrat beskrev som : “Very patriotic” vilket jag tror beror på att denna frisyr härsammar från några av de frisyrer som afrikanska folkgrupper hade långt tillbaka i tiden f.Kr.

IMG_0518        IMG_0519    Yoruba_Coiffure_Irun_Agogo_Hairstyle-270x355 images (1)

Framme i Sydafrika – Johannesburg

För två  veckor sedan landade jag i Sydafrika i staden Johannesburg! Hemma i Sverige så hade resan känts så långt ifrån, det var några dagar efter jul som veckorna började rinna förbi som vatten! Jag kunde inte tro det, nu stod planet faktiskt stilla på den mark och i det land där en av våra tiders främsta världs ikon Nelson Mandela trotsat den grymma Apartheid epoken och blivit en symbol för frigörelsen av detta brutala politiska system som än gång ledde Sydafrika! Jag vart så överväldigad av känslor när jag kom fram att jag inte ville hoppa av flygplanet, men visst var jag tvungen!

De två första veckorna har bestått av blandade känslor, glädje, rädsla, irritation, oro, ilska,mod, ledsnad, hopp och så det där obligatoriska tankesättet man måste ha när allt börjar gå nedför och man är nära på att ge upp : “Kom igen nu Suzanne! Hembiljetten är bokad till den 5 maj, du har tio veckor kvar i detta land, du har inget annat val än att stanna och anpassa dig, förresten valde du själv att åka hit och du kom med ett mål i sikte, tänk på vad Mandela eller alla andra människor runtomkring i världen får stå ut med!?” “Nä nu slutar du lipa och sätter igång!” ” Efter varje bakslag fick jag motivera mig själv och tänka om helt enkelt”! Tänk på det alla mfsare, ge inte upp när det känns hopplöst, allt har sin lösning! På ett eller annat sätt…

Härlig bild på Madiba i det område jag bor på.

IMG_0369

Jag hade planerat att ägna första veckan till att acklimatisera mig, lära känna området jag skulle bo på samt staden i sig och visst blev det så, men enbart till en viss del. Första veckan bodde jag hos en familj som bestod av en pappa som var så kallad “Coloured” och en mamma som var “Indisk” samt deras dotter och hushållerska som var så kallad “Black”. De bodde på en gård där en annan indisk familj också bodde och i området jag bodde på var majoriteten indier. I Sydafrika gör man skillnad på sydafrikanska indier, coulourds, black and whites. Detta har varit en av de svåraste upplevelserna sedan jag kommit hit, de olika etniciteternas uppdelning, framförallt här i Johannseburg så är det väldigt uppdelat, finns självklart många undantag men uppdelningen märks av i alla fall. Trots familjens förhoppningsvis ödmjuka och genuina intention så gick de inte så bra hos dem, de hade väldigt mycket interna familjeproblem varav mamman var sjuk och pappan som vardagligen var väldigt aggressiv. Jag fick snabbt leta reda på en studentlägenhet och nu bor jag i Braamfontein vilket är ett av Johannesburgs centrala studentområden. Det fungerar jättebra!

Bor alltså i ett höghus och detta är utsikten 🙂

IMG_0298

Jag har gångavstånd till University of the Witwatersrand vilket är där organisationen jag fick kontakt med : African Centre of Migration håller hus. Har hunnit träffa min kontaktperson Ingrid Palmary samt resten av personalen på centret. Att skaffa ett skol ID/bibliotekskort, internet inloggning samt att vänja sig vid det slottliknande universitetsområdet (som är enormt!) tog bara det, cirka en vecka! Fick gå igenom en massa enligt mig onödig administration, springa upp och ner i lokaler, från det ena huset till det andra, bli vidarebefodrad från den ena personen till den andra (ibland kändes det som att personen skickade mig till nästa för att slippa göra jobbet själv vilket blev otroligt frustrerande efter timmars spring utan framgång!) och i det 26 grader varma sydafrikanska vädret vart jag i princip genomvåt.

Det väldigt vackra, dramatiskt, slottliknande University of the Witwatersrand

IMG_0219 

IMG_0395 Spring och svett fick man offra för detta “ID and library access card” – Men äntligen!

 

IMG_0079    IMG_0078

IMG_0435  IMG_0433

IMG_0434

Bilder från African Centre For Migration and Society

Efter att ha klarat av internet delen och blivit familjär med organisationen så har jag även fått chansen att komma i kontakt med Sydafrikas Franska Institut, de delar bland annat ut stipendium till forskarstudenter i Frankrike som får chansen att forska om ett ämne på plats i Sydafrika. När jag kom första gången träffade jag på två Phd studenter som just kommit från Frankrike. På franska institutet träffade jag även på Dostin Lakika som är en kongolesisk forskare och lärare i franska och som förutom att vara anställd på Sydafrikas Franska Institut, också samarbetar med ACMS. Dostin har varit väldigt hjälpsam, tack vare honom så har jag fått chansen att intervjua ett flertal kongoleser här i Sydafrika, han har väldigt mycket kunskap om migration i Sydafrika samt landets sociala, ekonomiska och politiska situation generellt, Dostin har öppnat dörrar och denna vecka så fick jag träffa hans vän proffesor Deo Bikopo som undervisar engelska på det såkallade “Recreation Centre” där majoriteten av eleverna är kongoleser. Deo emigrerade själv från Demokratiska Republiken Kongo för några år sedan och även han har delat med sig av sina tunga upplevelser som både migrant och flykting i Sydafrika.

Professor och handledare Dostin och jag på Sydafrikas Franska Institut!

IMG_0269

Här är en bild på professor och lärare Deo när han undervisar engelska till sina elever, jag satt längst bak och avvaktade diskret!

IMG_0408

Jag hade kunnat skriva en massa mer, detta är knappt hälften av vad jag varit med om, jag har hunnit gå igenom en massa händelser på bara två veckor, en tanke som poppar upp såhär nu när jag skriver är mannen som stöttes av en bil på gatan igår. Ja satt i en offentlig transportbuss som är en mini buss och tittade drastiskt ut genom fönstret – “Pang!” låter det och två kvinnor som bär stora säckar på huvudet brister ut i skrik : “Ahhhh!” Jag själv kunde inte hålla mig för, på gatan ligger en smal man som ser ut och vara hemlös, han försöker ta sig upp men det är svårt, han har bara ett ben, på andra sidan av benet finns bara en metallpinne med en sko. Jag sitter tyst i bussen men i mitt huvud var jag frustrerad för det tog tid – ” Varför går ingen ut och hjälper honom!” “Varför gör inte busschauffören något!?” Jag kokade. Plötsligt, efter den händelsen, lärde jag känna Johannesburg lite bättre, jag började förstå vad denna arbetarstaden och industriella och finansiella centrum delvis handlar om och jag tänker på vad en bosatt person från Johannesburg sagt till mig på franska för en vecka sen : “Ici c’est chacun pour soit et Dieu pour tous” “Tu dois être forte pour tenir ici”. Översätter jag på svenska blir det ungefär : “Här är det varje man för sig själv och Gud för alla” “Du måste vara stark för att hålla ut här”. Samtidigt tänker jag på den etniska uppdelningen, jag tänker på den moderna infrastrukturen blandat med de fattiga kåkstäderna, jag tänker på de kongolesiska migranters och flyktingars upplevelser av xenofobi, samtidigt tänker jag på mina tre väldigt ödmjuka sydafrikanska rumskamrater : Chrystal, Moipone och Mbontle, jag tänker på gospelsångerna och glädjen i kyrkan i söndags, jag tänker på kvinnan i bussen i går som sa till mig och proffessor Deo : “Don’t you speak english!”? Jag svarar : “Yes I speak english” och Deo som verkade gav kvinnan en allvarlig blick och verkade inte tycka att hennes kommentar var okej utbrister : “With her I speak my language and with you I speak english!” “It’s my language!”. (Det var nämligen så att vi diskuterade på franska i bussen). Plötsligt insåg jag att mitt uppsatsämne är relevant, jag fick ett verklighetsbaserat perspektiv och bevis på att xenofobi -alltså främlingsfientlighet fortfarande existerar i detta land. Men Sydafrika är påväg, har även träffat på vänliga människor, människor av alla färger och kulturer som kommunicerar med varandra…Fortsättning följer och jag lovar att det blir en kortare blogg nästa gång, blev mycket på grund av allt stök!