En ny fas

P1040353 P1040355

Måndag 25.11.2013

Nu har det infunnit sig. Det nya allvaret. Under veckan som gått har vi avklarat och transkriberat vår sista intervju och kodat och tematiserat samtliga. Tanken var att vi skulle ha landat på sex stycken intervjuer, men sen trillade det in fler intervjupersoner och vips var vi uppe i nio varav fyra stycken varit rådgivare, fyra diagnostiserade med HIV och med erfarenhet av samtal med rådgivare och en av intervjupersonerna var både diagnostiserad med HIV och verksam som rådgivare. Det har varit väldigt givande att få ta del levnadsberättelser på det här viset och vi känner en stor tacksamhet över att människor så öppenhjärtigt samtalat med oss. Nu samlar vi kraft inför kommande veckor som kommer innefatta att skriva, skriva och så kanske om vi får någon tid över skriva lite till. Det kan bli bra.

Utöver veckans måsten såg vi igår till att ge oss iväg på forsränning i Nilen. Det blev en väldigt lyckad heldag tillsammans med ett kroatiskt par, en backpacker från Glasgow som rest runt i Afrika och couchsurfat i ett år och helst inte vill åka hem igen, samt ett gäng trevligt folk som styrde upp det hela. Vi trodde att en grupp danska volontärer skulle hängt på också, men de valde att dra sig ur efter att ha sett gummibåtarna och fått en känsla av att företaget kändes oseriöst. Tilde som ser sig själv som 50 procent dansk skämdes å deras vägnar. Hon har en teori (i vanlig ordning) om att svenskar överlag är något harigare än danskar. Men, men, vi överlevde dagen väldigt tillfreds över adrenalinkicken, att äntligen simma och över att få se många trevliga fåglar. Vi slår ett slag för Nilen (och för solskyddsfaktor…). Icke att förglömma fick vi efter forsränningsturen även duscha i varmt vatten för första gången sen vi kom till Uganda. Det var inte helt fel det heller. På tal om teorier så tror jag att Tilde och jag har en gemensam teori numera om att forsränningsguider eller folk som arbetar med något som innefattar vatten är något lyckligare än genomsnittet.

Yasawa Islands

I fredags lämnade vi Safari lodge och huvudön för att testa ”vykorts Fiji” innan det är dags för oss att vända hem till Sverige. Mamanuca Island och Yasawa Islands är de ö-grupper som sväljer mest turister har vi förstått det som, de ligger väster om Viti Levu och tillhör den torra delen av Fiji. Det är här de vita stränderna, det turkosblå havet och öar fulla med resorter finns. Det känns märkligt att komma hit och det krockar lite med den bilden vi fått av Fiji. Har finns det inte en enda indier och fijierna som jobbar strålar av serviceanda. Annorlunda än den upplevelse vi fått av landet i Suva och de östra delarna. Det är också annorlunda och isolerat att bo på dessa resorter, vi får andas lugnt och intala oss att njuta för att inte bli allt för rastlösa. Att inte ens välja middagen utan att hålla sig till resortens ”mealplan” är nog det största ”problemet”. Ingen indisk curry, inga roti och ingen Minut Made-juice med sugrör..
Vi har tagit ledigt över helgen. En vän från NZ mötte oss i fredags och ska hänga med oss några dagar. Känns skönt att bryta av skrivandet och tänkandet några dagar, imorgon är det måndag och då är det back to work. Vi passar alltså på att njuta för fulla muggar av hängmattor vid vattenbrynet och skönlitterära böcker i skuggan. Det känns som att vi smiter lite från vårt jobb men det får det vara värt.

Love från Coralview!

Safari Island Lodge

19 nov

Nu har vi äntrat ”låtsas-Fiji” igen, ny resort. Vi har sagt hejdå till Suva för denna gång på Fiji. Innan vi lämnade Suva träffade vi några av våra nyfunna vänner där och det kändes lite sorgligt att både ta farväl av dem och av staden.. I morse tog vi bussen upp till nordligaste spetsen på Viti Levu, Rakiraki. Vi blev upphämtade med båt och har sedan åkt till en ö utanför som heter Nananu-i-Ra för att bo på Safari Lodge några nätter. Vi är tacksamma över att det finns el 24-7 och tillgång till wi-fi för några dollar.
Killen som driver stället är en Australiensare som byggt det från grunden och har hållit på i 23 år. Han berättade att när han kom hit första gången var det bara djungel på ön. Han jobbar eko-vänligt med vindkraft som energikälla och jobbar aktivt för att värna om det marina livet. Det verkar som att det oftast är utländska ägare som driver/äger dessa resorter och att de sedan anställer lokal personal. Vi träffade en kvinna som vi promenerade med i Savusavu och frågade hur de ställer sig till alla dessa utländska ägare som kommer och bygger stora komplex på deras marker. Vi hade nog förväntat oss att få ett negativt svar på den frågan men hon såg det som jättepositivt, som att någon kom och erbjöd jobb. De resorter och hotell vi bott på är väldigt avslappnade ställen och det finns gott om tillfällen att både umgås med andra gäster och personalen, det känns bra.
Vi funderar på att göra en prov-dykning eller snorkeltur imorgon men annars blir det mest fokus på uppsatsen och att skriva nu.

Bula vinaka

Back to Suva

17 nov

Vi är tillbaka i Suva igen efter nästan tre veckor på resande fot. Vi har sett och upplevt mycket. Att resa runt med lokaltrafik runt om Fiji, se landsbygden och hur människor bor där, är en helt annan upplevelse av Fiji än Suva. Även om vi inte haft tillfälle att bli inbjudna till någon by har vi sett dem utifrån och inser att det är ett annorlunda liv än det i städerna. Upplevelsen utifrån är att livet i byarna enklare, de odlar mycket mat själva och lever tillsammans. På våra bussresor har vi sett hur hjälpsamma de är mot varandra, hjälper varandra av och på med bagage, hjälps åt när barn gråter och ställer erbjuder alltid kvinnor och äldre platser om bussen är full. Väldigt olikt den kollektivtrafik vi är vana vid hemma.
Vi har inte skrivit så mycket om Fiji-time men det är ett vedertaget koncept som Fijianerna verkar ganska stolta över. En väldigt avslappnad attityd till tid. Vi trodde när vi kom hit att det enbart innebar att folk var sena till möten och liknande men efter en tid här har vi insett att de helt enkelt har ett annat förhållningsätt till tid. Det kan lika gärna innebära att en skjuts är en halvtimma före bestämd tid eller att en bussresa tar 4,5 h när chauffören mumlar 1,5 h vid start. Det är som att tiden inte är viktig på samma sätt som hemma. Detta är en ibland frustrerande (mest för Therese) men oftast spännande inställning som vi förmodligen borde lära oss av. Det är svårt för oss att inte tycka att det spelar någon roll om nattfärjan tar 11 h eller 17 h men när man väl är där med kräkande människor omkring så är det bara att gilla läget och fascineras av tidsfenomenet, hur viktigt är det egentligen? Emilia har läst en artikel om en av grannstaterna i South Pacific, Mikronesien, där de nämner deras förhållande till tid. Att de inte ser det som en kvantitet, inget man mäter, utan bara ett nu. Visst är det ett spännande synsätt?
Det känns i alla fall skönt att vara tillbaka i Suva några dagar. Första varmvattenduschen på en dryg vecka var härlig och välbehövlig. Det var också roligt att träffa tanterna på Palm Court Bistro som kände igen oss och serverade en ypperlig frukost efter båtresan.

Kramar från oss

En magisk morgon

P1040351 P1040342

Söndag 17.11.2013

Ännu en vecka når sitt slut här i Jinja, och den har varit bra på alla sätt och vis. Vi inledde veckan med intervju nummer tre, sedan följde tre intervjuer i torsdags och ytterligare två i fredags. Vilket betyder att vi nu har genomfört åtta intervjuer, vilket är fler än vi räknade med. Vi transkriberar så öronen blöder, så vi bör vara klara i början på veckan som kommer.

Rubriken till veckans inlägg kommer sig av joggingrundan vi hade fredag morgon. Vi har sprungit så mycket vi orkar de senaste veckorna (Paulina springer både längre och oftare än mig) och i fredags ville vi försöka springa ända till Nilen, så vi gav oss av kvart över sex, vid första gryningsljuset. Ger man sig av senare än halv sju hinner det bli alldeles för varmt för att springa. Men tidigt på morgonen är luften fortfarande krispig och Jinja ligger tyst. De enda som är uppe är skolbarnen, fåglarna och andra joggare.

Vi kom aldrig hela vägen fram till flodbanken, men vi fick en underbar utsikt över floden. En afrikansk flodörn satt på en gren och betraktade vattnet, vi stod inte mer än tio meter från den. Det var en häftig upplevelse! Imorgon ska vi ut och springa igen, vem vet vad vi får se då?

Idag var söndag, så vi gick i kyrkan med tre tjejer från YWAM-basen. Den här gången var det en pingstkyrka (den förra var en katolsk kyrka), det var en massa sjungande och handklappande, sedan höll pastorn en lång predikan om Guds löfte till människan. Jag tyckte att hela upplevelsen var väldigt trevlig, men jag hade svårt att relatera till historierna om Abraham, Noah och Isaak. Efter predikan blev det helt plötsligt bröllop! Det var en bonus som vi inte hade räknat med. Det var en änka på 61 år som gifte sig med en herre på samma ålder. De var jättefina tillsammans, Paulina blev blödig som vanligt, men det var en otroligt vacker och glädjefylld ceremoni, så jag förstår henne. Tänk att man kan hitta kärleken igen i den åldern, det är balsam för själen när man ser sådan lycka hos andra. Nu ska jag sluta skriva innan jag också blir blödig. Trevlig söndag alla!

Taveuni

14 nov -13

Idag sitter vi här i vår coutry cottage och är smått höga på livet men trötta i kroppen. Efter några dagar i Savusavu åkte vi i måndags till Fijis tredje största ö Taveuni – The Garden Island. Ön borde snarare kallas The Djungel Island för här är verkligen djungel överallt. Otroligt häftigt. När man åker på vägarna ser man hus och bilar som övergivits och som liksom håller på att ätas upp av grönskan. Palmerna här är enormt höga, hela landskapet är som hämtat från en film och alla vyer ser smått overkliga ut. Vi bor på öns norra ände – Matei.
Vår lilla stuga ligger i en enorm trädgård, full med olika fruktträd och buskar. T.ex. odlas bananer, vildcitroner och ananas. Egendomen tillhör familjen Bibi och vi har pratat en del med vår värd Paulin. Hon berättade att deras familj är en riktig ”fruit sallad”, de har fijier, tyskar, tongiter, engelsmän, svenskar, australiensare i tidigare generationer. De pratar så otvunget om ”ras” och ”färg” här, helt utan värdering. Det känns så enkelt och okomplicerat att prata om ursprung.
Veckan har kantats av diverse upplevelser. Allt från magåkomma och ödlebråk till vackra stränder och dagens upplevelse; vattenfallsvandring! Det var helt otroligt! Vi tog bussen till öns östra sida där Tavoro Waterfalls ligger. Vi var näst intill ensamma i nationalparken eftersom regnet mer än öste ner. Luften var så full av syre att vi blev alldeles yra och hade svårt att prata. Det första, största fallet låg bara 10 minuter från entrén men andra låg 45 minuters promenad uppåt och det tredje ytterligare 30 minuter bort. På vägen attackerades vi av lila och vita krabbor som verkade försöka försvara sina revir samt stora slöa paddor som knappt ville flytta sig. Det fanns ordentliga stigar och byggda trappor så det var inga problem att ta sig dit men utsikten var alldeles betagande. Eftersom det regnade ordentligt var fallen verkligt mäktiga. I vanliga fall går det att bada i poolerna under fallen men idag virvlade vattnet ordentligt.
När vi kom tillbaka ner till entrén mötte vi ett gäng glada amerikaner som hade fått mackor över. Det var den godaste sandwich vi ätit på Fiji.
Vattenfallsvandringen kommer verkligen bli ett minne från denna resa!
Imorgon är det dags att dra vidare igen. Emilia kommer att sörja denna vackra ö men Therese längtar till civilisation, gärna i form av en avgasstinn stad.

Love from Fiji

Savusavu

9/11 2013

Vi har nu tillbringat några dagar i The Hidden Paradise. Precis som det låter är det en vacker liten hamnstad med en huvudgata och hus som ligger på kullar och sluttningar ovanför. Vi bor på Hot Spring Hotel, några meter från de kokande källorna som sprider en dimma runt sig. Vi har varit förbi källorna några gånger och ofta står det övertäckta kärl på de heta källorna. Häftigt ställe att laga middag på.
Vi försöker skriva så gott det går, vi siter på hotellets veranda med otrolig utsikt och knåpar på uppsatsen. Sämre ställe kan man verkligen skriva uppsats på. På eftermiddagarna strosar vi ner till ”city” för resans än så länge godaste curry på ”Mom’s country kitchen”.
Vi har träffat roliga människor här i stan. De mest spännande var The herbalist woman och James. Den förstnämnda delade vi bord med över en lunch i veckan. Hon berättade att hon ber till gud om vad i naturen som läker, ett recept, som hjälper personen som bett om det. Hon hade tex botemedlet mot HIV: coconut oil! Hon bad oss sprida ordet. Hon berättade även att de flesta sjukdomar beror på uttorkning. James träffade vi på den lokala kinarestaurangen som förövrigt serverar riktigt god mat. Han berättade att Fiji är det ställe där solen går upp först på i hela världen. Han berättade även att gravitationen är extra stark i Savusavu, att det finns speciella energier här som gör att människor blir hyperaktiva. James sa att människor i andra delar av Fiji tycker att folk i Savusavu är lite knäppa, lite ”siosio”. Han berättade också om häxkrafter som används runt om i byarna. Väldigt spännande historier.
Idag har vi gjort det mest spännande hittills i Savusavu. Vi gick till J Hunter Pearls för att titta på deras svarta pärlor. De mest fantastiska pärlsmycken som skådats typ. Fanns inte ett smycke i butiken som kostade under 1000 Fijidollar. Efter att vi pratat en stund med tjejen i affären visade hon oss deras pärlor som inte var monterade i smycken. Efter cirka en timmas (!) övervägande slog vi till och köpte oss lite pärlor. Detta känns fortfarande lite overkligt men samtidigt ett fantastiskt fint minne av Fiji. Emilia köpte en stor mörk pärla att göra en ring av och Therese köpte två ljusgrå pärlor att göra örhängen av. Vi kommer dock få spara ett tag innan vi kan göra smycken..
Vi har haft avslappnade dagar och är nu redo för nya äventyr!

Beviljade stipendiater november 2013

Idag har beslutsgruppen sammanträtt och beslut har fattats om tilldelningen av stipendier för ansökningsomgång med deadline 1 november. Totalt inkom 39 ansökningar och vi har beslutat att bevilja 17 studenter ett MFS-stipendium på 25 000 kr per person. Vi säger grattis till de lyckliga stipendiaterna. Ladda ner Beslut MFS november 2013

Tredje veckan (men oj så originellt)

P1040315 P1040308 P1040227 P1040312

Tisdag 12.11.2013

Då var det hög tid för ett blogginlägg igen. Den här veckan är det Paulina som skriver. Tredje veckan har gått och det rullar på här i Jinja. Vi har nu avklarat tre intervjuer som alla varit mycket givande och känslosamma och vi har både skrattat och gråtit under intervjutillfällena (Paulina- några tårar under en intervju). Det här med att vara lättrörd och samtidigt försöka ge ett någorlunda professionellt intryck…

Det är väldigt mycket folk i rörelse här nu och för tillfället delar vi rum med sju andra tjejer (=lite sömn) varav fyra av dom bor här under en månad och praktiserar på närliggande hotell. Det har även varit fyra personer från Texas som arbetar på en YWAM-bas i Sydafrika här under tio dagar. Den gruppen reste i förmiddags, vilket betyder att rumsindelningen kommer ändras och vi bli färre i vårt rum. Det är alltid trevligt när det kommer besökare från andra länder hit, dock har dom en förmåga att, trots hur mycket positivt dom berättar om sina länder, skrämma upp Tilde med sina skräckisar om spindlar, kobror i köket och inbrott. Detta har resulterat i att hon nu varken vågar åka till Australien eller Sydafrika. Vi kommer framöver be gäster från andra länder att sålla.

Igår hade Tilde och jag en dag off och passade på att utforska lite nya vägar i staden. Och ja, vi visste redan att Jinja är en fantastiskt vacker stad, men blev igår lätt mållösa när vi fick en fantastisk vy över Nilen serverad framför oss. Igår gjorde vi även ett besök på en liten charmig restaurang som tycks drivas av en äldre dam från Storbritannien (vild gissning). Där delade vi hur som helst på en väldigt god chokladkaka och kanelbulle och jag fick vistelsens hittills bästa kopp kaffe.

Om Tilde kände sig dålig förra veckan så passade jag på denna, men mår efter några mer eller mindre sjukliga dagar nu bra. Vår kontaktperson här slår ett slag för magnesium och förbön. Nu hann jag ju visserligen aldrig testa magnesium, men ändå.

En lång resa

Vi hade en riktigt härlig vecka på Leleuvia, verkligen välbehövligt efter en månad i Suva. Det var så härligt att ha nära till natur, hav, lugn och snorkling när vi bott mitt i en avgasdoftande, bullrig söderhavsmetropol. Man vänjer sig även vid en paradismiljö och trots om vi jobbade på ordentligt på ön och blev klara med alla transkriptioner så var vi ganska nöjda med att åka därifrån i onsdags. Det händer liksom inte speciellt mycket på en resort och vi blev båda trötta på fukten. Det kändes som om kläderna hann mögla lite bland kackerlackorna i vår bure. Den största behållningen från den lilla ön var att det var relativt få gäster vilket gjorde att vi spenderade en hel del tid med personalen, det hittills mest avslappnade och bästa sättet att hänga med ”locals”
Vårt mål efter Leleuvia var Savusavu. Vår stiliga ”skeppspojke” Sirus väckte oss redan 04.30 eftersom det blåste halv storm och vi skulle åka en bit med resortens båt till färjan. Eftersom vi fått andra tider av receptionen kom vi iväg lite sent. Det var alldeles svart när vi åkte iväg med bara stjärnor som lyste, en mäktig upplevelse. Vi missade dock färjan då den lämnat hamnen 15 min för tidigt och de fick köra oss till färjans nästa stopp. Typiskt exempel på Fiji-time! Tur att de även är så Fiji-snälla.
Färjan till Fijis andra huvudö, Vanua Levu, tog 3,5 timma. Vi firade Emilias födelsedag med thé och ostskruvar, det mest frukostlika vi hittade.
Sista etappen på resan var en busstur mellan Nabouwalu och Savusavu som sannerligen var minnesvärd. Vi är så tacksamma över att det var en van, ganska aggressiv, busschaufför som körde. Självklart märker vi att vi är i ett utvecklingsland över tid men ett tydligt exempel är infrastrukturen. Det är mycket vägarbeten överallt. Denna vägsträcka var till stor del en lerväg. Man anar att det kommer att bli en toppenbra väg när det är klart men som det är nu är det ett äventyr att åka där. Det hela var ganska spännande och vi var glada, hungriga och smått lättade när vi kom fram till Savusavu – The hidden paradise. Inte alls svårt att förstå varför det kallas så.

Bureplugg

E och Elisa