Kwaheri Zanzibar

It’s safe to say that during two months in Zanzibar, I’ve experienced some very unfortunate situations. Everything from getting robbed and injured to getting typhoid fever my last two weeks. But nonetheless, I’ve enjoyed this time to the fullest and wouldn’t change it for anything in the world. For me, this MFS has been both a personal journey as well as it has benefitted my studies and given me an incredible eye-opener to a whole different culture. I’ve made friends from all over the world, learned some Kiswahili, lived 5 minutes from the most beautiful sea and in the heart of a UNESCO heritage city. Most valuable of all, I’ve gotten to collect data on one of the most interesting places in the world.



I now have 8 weeks of observations and several interviews done, which I concluded in the last week. To be honest, studying colorism has been a bit tricky, something I knew would be a difficult topic to discuss from the get-go. In many cultures, it’s not common to speak about the discriminatory practice and it is not viewed as a form of internalised racism. Approaching people with my subject has therefore been a challenge as many people were of the idea that it’s simply evident that being of lighter skin is better and more beautiful. I’ve discovered that colorism, in fact, does affect women in various ways, be it in unconscious or conscious. Some of my interviewees witnessed being teased in school for the color of their skin, received nicknames based on their skin complexion and overall, described that women with lighter skin color have it much easier in several settings. At the same time, I learned that the revolution in Zanzibar and the unity of the people has, according to my observations and my interviews, led to colorism not being as palpable on the island archipelago as on the mainland of Tanzania.

I’m thankful for SIDA for giving me this opportunity and in general, thankful that I live in a country that has the means to be able to provide young generations with this type of life-changing experiences. I’m thankful for all the friendships I made,  my interviewees who so kindly offered me their time , the staff at SUZA who not only taught me swahili but also helped me understand the culture of Zanzibar and assisted me with knowledge and help in all my endeavors. My journey ends here for now, but I will definitely be back soon. Asante sana Zanzibar, you have changed me forever.



One more week has passed

And a week goes so fast in Kampala, especially if you are sick, as I (Wictoria) have been. Now we are done with almost half of the interviews. Our plan is to do the rest of the interviews next week, but we dont know if this is possible yet. It’s not always so easy to find nurses to interview at the hospital because they have a lot to do. But the interviews are very interesting so all the struggle is worth it.


Besides, the interviews we also had the time to visit a handicraft market in Kampala. It was nice, but it’s the same things as everywhere else in East Africa. I love the crafts, but if you seen one shop – you’ve seen it all. We also had some fresh passion fruit juice at a café. That is to die for here. The best thing you can drink in Uganda!

I had to visit another hospital on Thursday, so now I been a patient as well. My stomach haven’t been so nice to me so I needed to visit a doctor. I got some antibiotics and worm medicine. The doctor said that here in Uganda everyone should take worm medication every 6 month because you get worms in the food you eat even though you are careful. So both me and Carl bought the medication and took like the cats we are. I feel a little bit better now when the antibiotics are over, but now entire fine. So, I have to evaluate tomorrow or Tuesday if I have to go back to the hospital if it’s not getting any better. Well, life outside of Sweden has it’s downsides aswell…


The plan for next week is just work and no fun. Maybe visit a tailor and make some new clothes, but our friend Halima is trying to find out if her friend can find time for us. This is the holiday season so eveyone makes new clothes so all the taylors are so busy!
Until next time!


Wictoria and Carl

Andra veckan

Nu har jag redan varit här i två veckor och har kommit igång med själva studien. Själva intervjuerna går mycket smidigare än vad jag hade förväntat mig. De senaste dagarna har varit ganska intensiva med många nya respondenter, vilket förstås är tack vare hjälpen jag får av min kontaktperson. Jag lär mig efter varje person hur jag bör gå tillväga för att nästa intervju ska vara mer framgångsrik. Det kan vara tufft ibland när personen inte är så pratsam av sig. Nu tar jag paus i ett par dagar och ska istället fokusera på att påbörja en stabil grund för uppsatsskrivandet.

Haiphong är en ganska typisk vietnamesisk tät storstad med mycket buller. Det enda stället som man kan promenera på i lugn i ro utan att oroa sig för trafiken är i området kring sjön Tam Bac. Folk samlas här när de vill gå i lugn i ro, jogga, träna eller bara “gå på stan”. Hit brukar jag också gå när jag vill koppla av.

Coming to an end

Now I find myself in paradise. No kidding. Dolphins swimming, palm trees swaying, waves crashing and birds singing. So, once we landed in Arambol we realized what a crazy place it was. Filled with drunken Russian kids, harassing sales men and loud clubbing music. Not really our scene. We succeeded in getting up early to watch the dolphins and hide from these obnoxious masses, but soon they would fill the beach and shopping areas and we were overwhelmed again. In the midst of this chaos I got sick, but was ok with spending my days in my room with AC away from these intense cultural chasms. Agnes hated Arambol even more than I did and took a train from north to south Goa. She said it was a lovely quiet ride and recommends it to future visitors to this south west coast. Once I was feeling better I took a taxi ride down with a frustrating driver who continuously asked me to date him. I lied and said I was married with kids, but this had little or no effect on his advances. In my mind I was ready to smack him silly if he tried anything, but thankfully this was not needed. Soon however I made it to Agonda where a wide white beach, calm sweet cows, more dolphins, and wild horses greeted me in the sun. I felt as if I had gone from party-ville to paradise. Here Agnes and I were able to focus and finish our analysis. It was a complicated procedure since we had 12 pretty individual and long interviews, but we managed after some time to categorize our material and then lay them in themes. If one wants to visit Goa I recommend visiting Agona, its quiet and beautiful. We stayed at a guest house called Monsoon, run by a German guy and a sweet Nepalese family. I made friends with adorable calves who rule the beach and learned to love paneer tikka. After ten days in the Agondan paradise Agnes flew back home and left me to fend for myself in the beach life. I bunkered down for three days and worked until my bum was sore from sitting, and finished my results. Or rather the first draught of part of the results. Then I took a day off, nice. After diving into Agonda it was time to move to my next destination. Little did I know it would be an even more secluded and surreal paradise beach. Its called Little cove beach or Little Cola beach, depending on who you talk too. I met Nina, my fellow nurse colleague, and we have been soaking up the sun, eating yummy food and learning to stand on our heads. I can’t complain. It’s an awesome place to spend the last couple weeks of my India adventure. Also a pretty good place to try to finish this paper before I go back to Sweden. Im hopeful that I’ll succeed even though its extremely tempting to just space out and watch the waves and palm trees. So, yeh, needless to say I recommend coming to this little gem of a place if you like the quiet things in life.


Its been a little while since my last blog and much has happened over the past few days. Diwali, the festival of lights was celebrated with fireworks, tasty treats and festivities in accordance with tradition. Hinduism, Buddhism, Sikhism and Jainism observe various customs related to Diwali. I enjoyed the candles lit in oil and the sparkly fireworks painting the sky and lighting up everyone’s faces.  Another favorite part of the last few weeks has been watching the sun sink into the ocean. Its red turning deeper as it slowly dips into the sea, illuminating the sky into a surreal pink and orange, all while the crescent moon watches from above. Here in India the moon is turned the other way than in Sweden leaving it like a fat grin in the sky.

This week I received the most amazing massage called Abiyangha with Shirodhara. This is a full body oil massage with an oil running on to the forehead. It is the most wondrous experience which turns your mind off, leaving you in a state of utter calmness and satisfaction, I highly recommend it. Between these luxurious moments I have also been delving deeper into the background of our paper, analyzing what communication really is in its multifaceted definitions and usages. I also tried to pinpoint what we really are searching for with our questions and how to foresee all the outcomes and possible misdirection which we may encounter during the interviews. It has been a little surreal to work with Agnes across the different continents, but this week she arrived which has been a great a reality check.

On Wednesday October 25th I drove down from Guruvayur to Aster Medcity hospital in Cochin to meet the doctor and become entrusted the nurses. The hospital is like its own city on an island between marshes and palm trees. All very organized and clean, perfect for the international clientele, yet surprising in the midst of India and its other bustling and busy ways. That night Agnes arrived to our funny and fancy hotel on Willington island, which turned out to be a navy base. So, we are surrounded by military airplanes and military grounds with very little space to actually wander. But its ok right now because it helps us stay focused on our paper, and an excuse to just sit by the pool. Once we’re finished with the interviews we’ll venture out to explore fort Cochin. Yesterday day Agnes and I drove to the hospital again and started our interview process. We met two highly qualified and extremely sweet nurses whom were fun to chat with, and I think we acquired some useful information from the interviews. Today we head back to the hospital for two more meetings and then probably dinner by the pool, watching the bats and crows.

Vecka fem i Kapstaden


Under veckan som gått har det verkligen flutit på bra med insamlingen av data för uppsatsen. Vi har haft två gruppintervjuer och en intervju med en planerare på stadshuset, besöket på stadshuset var en upplevelse i sig! Intervjuerna gick bra och en del ny information kom fram. Vi har fått bepröva vår flexibilitet då de båda gruppintervjuerna med olika anledningar fick byta dag och tid, men allt löste sig till slut.  Vi har nu samlat den empiriska data vi behöver, dock har vi generellt en ung ålder på deltagarna i våra fokusgrupper så vi ska försöka samla en grupp till med personer i högre åldrar. Skrivandet i sig har också flutit på bra och uppsatsen börjar sakta men säkert bli längre och längre.

I fredags transkriberade vi hela dagen och när en transkriberar behöver en pauser. Vi gick till District 6 museet för att lära oss mer om den stora tomma ytan mitt i centrala Kapstaden. Under 60 & 70 talen tvingades de boende flytta från platsen och deras hus revs, regeringen tillkännagav att området hädanefter var till för vita. Dock byggdes det aldrig några nya hus utan än idag står platsen tom och de som tidigare var bosatta i området bor idag i största delen någonstans i Cape flats – 40 km utanför centrum. Hela historien är väldigt hemsk och känns ännu hemskare eftersom det är så väldigt kort tid sedan..

Därutöver har vi bland annat varit på Sydafrikas äldsta vingård och haft vinprovning, hajkat Lions head och Single hill, hittat en supermysig indiefilmsbiograf, varit på konstutställning och sett himla massa fina miljöer såklart. Här kommer en rad med bilder i en salig blandning!

Ha en bra vecka så hörs vi nästa fredag /Elin & Jakob

Vinrankor i raka rader
Fikapaus på vårt nyfunna biograf
Table mountain från Lions head
Utsikten från Lions head, här syns området Camps bay
En bild för frihet, inne på stadshuset
På stadshuset fanns det visningar av de fem visionerna över hur Kapstaden ska vara – som vi också kollar närmre på i studien
När vi hamnade på konstutställning och fick gratis vin! Mycket härligt
Kapstaden kvällstid, vy från Lions head
Table mountain och hur molnen slickar över kanten
Jakob på toppen av Lions head
Vi med vänner på vingården Beau med vy över odlingarna
Vinprovning! Det här vinet fick 6/10 i snitt av oss!

Bakgrund, syfte och metod

Vi tänkte att vi skulle försöka ge er en lite bättre inblick i varför vi är här och vad vi gör. Det hela började med att jag (Nikki) besökte en kompis i Sydafrika förra vintern. Jag fick då höra talas om de pågående studentdemonstrationerna och min nyfikenhet kring det sydafrikanska utbildningssystemet växte när jag insåg att det under det senaste året skett ett flertal protester ledda av studenter som bland annat reagerade på förslaget om att höja skolavgifterna. Idén om att åka tillbaka för att samla material till mitt framtida examensarbete föddes och tack vare min lärare fick jag upp ögonen för teorier om critical literacy. Jag diskuterade idén med Nicole som blev intresserad och vi bestämde oss för att skriva ihop. Efter lite (läs mycket!) research fick vi en mer komplex förklaring till studentdemonstrationerna och det engelska språket som hegemoni i Sydafrika och den komplexa relationen mellan språk och makt fångade vårt intresse.

Det har gått över 20 år sedan apartheid avskaffades i Sydafrika och idag har landet 11 officiella språk. Istället för bara engelska och afrikaans är t.ex. även de två största språken zulu och xhosa officiella språk. Dock utgör det engelska språket fortfarande hegemoni i landet vilket syns i utbildningssystemet bland annat genom att engelska är det främsta skolspråket. En del av problematiken med engelska som hegemoni är att det, trots att det idag är ett världsspråk som skapar förutsättningar, även skapar ojämlika förutsättningar för elever med olika språklig bakgrund. Vi har valt att titta på hur detta påverkar litteraturundervisningen. En av våra teoretiska utgångspunkter är att texter både är skapade (av någon) och skapar (eller reproducerar, uppfattningar om världen) samt att läsning påverkar den som läser.

För att samla in vårt material har vi observerat engelsklektioner samt intervjuat elever. Detta har vi gjort på Khutliso Daniels Secondary School som är en statlig skola i ett township i anslutning till Grahamstown. Rektorn har varit väldigt positiv till vår närvaro på skolan och hur denna kan vidga elevernas vyer genom att de får möta människor från en helt annan del av världen. Han samarbetar ofta med universitetet i staden (Rhodes Univerity) och ser vårt besök som en förlängning av elevernas medvetande om sina möjligheter och världsuppfattning över lag. Två av engelsklärarna har varit engagerade i vår undersökning på olika sätt och det är också deras klasser som vi har observerat och intervjuat elever ur. Som ett litet tack, och för att visa eleverna något av vår kulturella bakgrund höll vi i veckan lektioner som fokuserade på lite roliga fakta om Sverige. De fick även lära sig lite svenska fraser och höra nationalsången! (Då just detta moment var lite oväntat och kom till på begäran av eleverna så löste vi det genom att ställa oss och sjunga den! Som belöning för det fick vi sedan höra Sydafrikas nationalsång vilken i sig är väldigt pampig och blev ännu mäktigare när 50 elever i ett klassrum sjunger den!) Detta var lika givande för oss som det var för dem.

Vi har nu samlat in den planerade mängden material och har även avslutat transkriberingen av intervjuerna. Vårt nästa steg i vårt arbete med examensarbetet blir att gå tillbaka till böckerna, läsa våra anteckningar och sortera och tematisera. Alltså arbete av en helt annan karaktär än det vi gjort fram till nu! Vi har dessutom bokat ett par möten i Kapstaden dels med en av grundarna dels med nuvarande ordföranden av en organisation som heter PRAESA och som bland annat arbetar med att främja läsning på de olika sydafrikanska språken. För att göra detta så ser de till att det översätts böcker till andra språk än engelska och afrikaans, och arbetar även med bland annat läsklubbar. Vad gäller just läsklubbar har vi också fått tag i en person som har organiserat så kallade ”reading camps” här i Grahamstown och hon har gått med på att svara på frågor via mejl. Vi är ännu inte säkra på var i vårt examensarbete detta skulle passa in, men vi vill inte missa en chans att få även detta perspektivet.

Hoppas att vi på ett någorlunda tydligt sätt kunnat redogöra för vad vi sysslar med här nere. Nu tillbaka till teoriböckerna!

Khutliso Daniels Secondary School.
“In pursuit of excellence”
Framsidan av byggnaden där skolpersonalen sitter. Rektor och biträdande rektor har egna kontor medan resterande lärare delar på ett stort rum. I byggnaden finns även reception, personaltoaletter, ett litet kök samt ett rum för elevhälsa, som även används som bokförråd. 
Här är en bild på skolgården och skolbyggnaderna. Skolan består av fyra byggnader  med klassrum (två av dessa byggnader rymmer även en datorsal, toaletter och kök), personalbyggnaden samt en byggnad som används som förråd.
Eleverna är gärna med på foton och ber till och med om att få “take a selfie” med oss 🙂
Groupie!! 😀

Sång, intervjuer och transkribering!

Efter att ha deltagit i undervisningen och börjat få grepp om hur de arbetar här på denna skolan så gjorde vi en fokusering och valde att följa två av alla de klasser vi besökt hittills. En 8:a och en 9:a som har olika lärare i engelska. Idealet hade varit att få möta en äldre klass då vi utbildar oss mot gymnasiet, men den läraren hade för mycket att göra för att kunna ha oss med. När vi luftade detta med vår handledare via mejl menade han att detta var av mindre betydelse så därför valde vi helt enkelt de klasser som vi kände att vi träffat flest gånger och som höll på med rätt saker under lektionerna för den fortsatta undersökningen.

I början av veckan fortsatte vi våra observationer och pratade även med de två lärarna vars klasser vi ville intervjua för att komma fram till bästa tid, sätt och plats för detta. Båda lärarna föredrog onsdagen och vi började förbereda oss. Nu fick vi känna på hur det kan vara när man är beroende av andra och när saker och ting inte blir som planerat… På onsdagen blev vi stoppade i dörren till klass 9 b av en annan lärare som hade bytt schematid och hade prov med klassen! Oj då! Vi backade och började förbereda för åttorna… Guess what? Under lunchen snappade vi upp (i det allmänna surret i lärarrummet som är en härlig mix av engelska och xhosa) att alla klasser hade prov under onsdagen med denna lärare. Efter lite undersökningar visade det sig att, jodå det var precis under den lektionen som vi skulle prata med åttorna som detta skulle ske… Djup suck. Något irriterade, mest grundad i känslan av att dagen varit helt bortkastad, satt vi i lärarrummet och försökte bestämma oss för vad vi skulle göra.

Skam den som ser sig besegrad innan sista utringningen ljudit! Under dessa tre dagar (må-on) var där ett antal lärarstudenter på skolan och gjorde en del av sin praktik. Vi hade, naturligtvis som de översociala personer vi är, redan pratat med vissa av dem, men nu när vi liksom inte hade något jobb att fokusera på denna dagen så la vi in en högre växel! Vi frågade om deras utbildning, om dem själva, bad om tips på pluggställen i stan och bytte nummer med ett par av dem.

Samtidigt som detta pågick så kommer rektorn in och avbryter surret med att bjuda in alla som har tid att få vara med och se när åttorna och niorna ska uppträda. De hade i grupper om 2–5 personer fått förbereda en valfri låt som de skulle framföra på ett kreativt sätt inom ämnet ”Creative Arts”. Det hade setts ut en jury och alla uppträden skedde inför de båda klasserna i varje årskurs. (Vilket innebär en massa elever då det bara i nian går drygt 100 st uppdelat på två klasser!).

Vi två, samt två av lärarstudenterna, gick med och det vi fick se och höra gick bortom alla tidigare erfarenheter av skoluppträdanden! Det var en fantastik upplevelse. Tyvärr kan vi inte lägga upp några klipp här (vi vet nämligen inte hur vi gör om dem till ett fungerande format) men vi har lagt upp ett på vårt Instagramkonto om ni är intresserade (@nicandnik). Och ja, eleverna har gett oss tillåtelse att lägga upp dem 😉

En annan trevlig följd av denna dagen är att vi planerar åka till Addo (Elephant Sanctuary) med den ena av lärarstudenterna som vi fick fin kontakt med! Det ska bli spännande, både att göra den utflykten, men även att få tillfälle att prata med en annan lärarstudent som kommer från en annan kontext!

I torsdags blev det så äntligen dags för våra intervjuer. Eftersom vi förstått att det gäller att vara tydlig och framåt så inledde vi med att ordna ett rum att sitta i, där vi också hällde upp lite av det svenska godis vi haft med oss på en tallrik. Det var en bra isbrytare! Även om vi inte är överdrivet bekanta med att genomföra intervjuer så kändes det bra och framförallt väldigt roligt att prata med eleverna. De båda grupperna hade helt olika dynamik och fastnade på olika delar av våra frågor vilket också gjorde att de var helt olika trots att vi utgått från samma frågeguide. Det ska bli spännande att analysera dem!

Innan man kan börja analysera en (eller två!) intervju så måste den transkriberas… tacksamma för att vi är två om det så tog vi varsin av de halvtimmeslånga inspelningarna och påbörjade transkriberingen vilken avslutades idag! Det tar tid, det är inte alltid lätt att höra VAD som sägs eller VEM som säger det. I vårt fall hade vi valt att göra gruppintervjuer (för att vi tyckte att eleverna kändes mest bekväma på det viset) vilket gjorde att det ibland pratade flera samtidigt. Nu är det i alla fall gjort!

Som en lite parantes kan vi tillägga att vi var väldigt glada för att vi inte bokat in något denna helgen då en av oss blev akut magsjuk och spenderade två dagar i säng (eller på toa…). Tack och lov var det inget allvarligare utan vi kunde dela en flaska vin igår kväll igen!

Som en annan parantes kan vi också tillägga att vi numera tycker synd om Flatties-spindlarna då vi två ggr under denna vecka haft närkontakt med ett annat monster som även det har fler ben än nödvändigt (allt över 4 är för mycket)! Tursamt nog dyker dessa Rain Spiders endast upp vid regn eller kyligare väder. Tråkigt nog dyker de upp för att de ogillar regn och kyla och vill in inomhus… Behöver vi nämna att vi inte lämnar ett oövervakat fönster öppet för vädring någonsin igen…?!

Det blev ett långt inlägg det här, förhoppningsvis hinner vi lära oss att göra kortade mer frekventa uppdateringar!

En del av eleverna som skulle uppträda i ämnet Creative Art.
Här har vi Nicole med ett gäng glada elever. De går allihopa i grade 8 men är i olika åldrar, mellan 12 och 15. 



Igår firades min och Felicias två-veckors-dag i Costa Rica med egenlagad middag, en Imperial och det nya Girls-avsnittet. Vår vistelse i Costa Rica startades med intensiva studier då vi hade en inlämning strax efter vår ankomst. Men innan dess hann vi med några nätter i huvudstaden San Jose där vi blev fint välkomna av vår kontaktperson, Natalia på Travel Exellence. Vi bodde hos hennes syster, Alexandra i centrala San Jose i en allt för bekväm lägenhet (till skillnad från hur vi senare skulle bo). Morgonen efter att vi hade anlänt skjutsade Alexandra oss till hennes favorit soda (lokal costericansk restaurang). Vi åt Gallo Pinto för första gången, costerikansk frukost bestående av ris och svarta bönor (vilket alla costericanska rätter innehåller), stekt banan och majsbröd. Huvudstaden var inte så mycket att hurra för, men klimatet var precis som en perfekt sommardag i Sverige.
Innan vi begav oss vidare så hade vår första intervju i San Jose med hållbarhetsansvarig på resebolaget Travel Exellence. Vi åkte till Montezuma, en mindre ort på halvön Nicoya Peninsula. Efter lyxboendet i San Jose hamnade vi på ett riktigt sunkigt hostel. Men vi såg det som en del av upplevelsen och välkomnade alla nyfikna besökare som kröp in i vårt rum, vår säng och väskor. Efter intensivt pluggande och avklarad tentainlämning firade vi med en näradödenupplevelse i samband med att vi klättrade upp för ett vattenfall. Det var värt det jag lovar, men vilken lättnad det var när vi upptäckte den alternativa vägen för att klättra ner. Vi besökte även Costa Ricas första nationalpark, Cabo Blanco. Fem kilometer trekking genom kuperad terräng och vi kom fram till den finaste stranden, och för ett tag där var vi helt själva. Vi såg alla möjliga djur och hörde alla möjliga ljud. Vi begav oss samma dag vidare till Santa Teresa.

Santa Teresa, jag är mållös. Om Montezuma var otroligt fint så är Santa Teresa det multiplicerat med 5. Vi bor på ett jätte mysigt guesthouse där pluggfokus är på topp (speciellt liggandes i hängmattan). Stranden sträcker sig i mil, solnedgångarna är så fina att det är skrattretande och människorna är så mysiga. I förra veckan testade jag att surfa för första gången, wow alltså! Fun facts om Santa Teresa: igår fick vi fick lära oss att Santa Teresa är en ort som ligger mitt i en så kallad ”blue zone” (en av fem i världen). En blue zone innebär att sannolikheten är två gånger större än genomsnittet att invånare blir 90 år eller äldre och att personer blir över 100 år mer än vanligt, allt beroende på livsstil. Något att anamma kanske?

För övrigt hade vi vår första intervju i lördags med en turist från hotellet Nautilus Boutique Hotel. Efter en del stress över att våra frågor inte skulle generera bra svar var det en lättnad när intervjun visade sig vara givande. I skrivande stund har vi bokat in två intervjuer till senare ikväll då vi befinner oss i receptionen till hotellet Nautilus i jakt på fler turister. Senare idag ska vi bege oss till ett annat ekocertifierat hotell (Florblanca) för att se om vi kan få tag på ytterligare turister att intervjua. Därefter blir det antagligen en eftermiddag på stranden.


The trouble of interviewing someone who does not think like you

My thesis treats the subject of abortion and I will boldly say that abortion is a hot subject non-dependent on where you go in the world (even in Sweden), because my experience is that close to everyone hold their personal opinion about it. If it should be restricted or not, how it should be, why it is good or bad, who should decide and so on. Women from the Northern Europe, like me myself, have had access to abortion roughly said the last 50 years give or take and may be it is seen as obvious for us. It is absolutely not like that in the rest of the world as you may already know. And to sit down and talk to someone about something that is obvious and a matter of course for me but not even slightest to that person, that is a very special experience and many it times it is hard to hear about. Something that is important to think about is that this is their reality and who am I to say that “No, that is not how it is. You should think like this.” That is just patronizing and colonial thoughts all over again. This society is so different from ours and the history as well, so of course there is another way of thinking, arguing and coping with situations as well. But for me as a woman hearing thoughts and opinions against women held by other women is something rather hard.

But you surely learn from it, so much! Doing this study has been such a unique experience that it is hard to explain. I have learned new things every day, it has been overwhelming a lot of the time, I have met wonderful people and it is just wow! Without a doubt this experience have developed me as a person, student and a woman. It is hard work that is for sure, a field study is not the easy way of doing a thesis, but so worth it!