Vardagsrytm och en semesterweekend…

Nu känner vi äntligen att vi börjar komma in i vardagsrytmen här nere. Veckan har varit en blandning av spännande observationer och utflykter. Vi har fått en mer regelbunden kontakt med vissa klasser och eleverna är nyfikna och pratar gärna med oss. Det händer att någon elev kikar in i klassrummet där vi för tillfället befinner oss och vinkar. Eller så är det någon som glatt ropar efter oss från andra sidan skolgården. I onsdags var det en tjej som stegade fram till mig och sa ”Nikkiiii! Give me a hug girl!” Utöver kontakten med eleverna så har våra observationer väckt många spännande frågor och vi har börjat hitta några ingångar till när vi ska sortera allt material och börja skriva. I nästa vecka kommer vi att skriva lite mer om detta och förklara lite bättre vad det faktiskt är vi gör här.

Då vårt boende här i Grahamstown var fullbokat onsdag-fredag denna veckan så passade vi på att ta en roadtrip till Bloemfontein för att hälsa på vänner till mig. Bussresan dit tog 7,5 timmar och var hemsk! Vägen var gropig och hela bussen skakade och hoppade så att vi blev alldeles åksjuka. Som tur var så försvann illamåendet och ångesten efter en stunds åkande. Sätena var slitna och flera saknade bälte. Och toaletten… ja, hur den såg ut ska ni slippa att få läsa om men jag kan säga så mycket som att Nicole tog en dusch när vi väl kom fram till vårt Guest House trots att hon inte lyckades få något varmvatten. Vid det laget var vi båda så trötta att vi fann situationen otroligt komisk vilket ledde till att vi hysteriskt skrattade åt stackars Nicole som huttrade i det kalla vattnet.

Dagarna i Bloemfontein var underbara. Vi blev så väl omhändertagna och behövde varken planera vad vi skulle göra eller hur vi skulle ta oss runt. Det blev tre turistiga dagar som bestod av god mat (i stora lass!), besök på Anglo-Boer War Museum, två besök på Oliewenhuis Art Museum, frisörbesök, karaoke och braai (barbeque). Bussresan hem var bättre än på ditvägen och trots de sköna dagarna i Bloem så är vi glada över att vara ”hemma” i Grahamstown igen. Nu har vi återigen packat upp alla våra grejor samt lagat världens godaste kikärtscurry med jordnötssmör.

Imorgon, ny vecka nya tag! Vi kommer nu göra intervjuer och på allvar att börja bearbeta vårt insamlade material. Hej svejs!

Womens memorial på Anglo-Boer War Museum.

På spaning efter kunskap ^^

Vi ska bli lärare i svenska så därför räknas det inte när vi missar skyltar på engelska…

Ett av många ställen som vi käkade mumsig mat på.

Här har ni oss tillsammans med våra värdar som tog väl hand om oss i Bloemfontein <3

Bara två vekor kvar

I morgon är det exakt två veckor kvar tills jag åker hem till Sverige. Min tid här har varit mycket spännande och givande på alla sätt och vis men jag kan inte stick unders stolen med att det ska bli skönt att komma hem. Hem till sin egen säng, äta med kniv och gaffel och framför allt tillbaka till mina älskade vänner, familj och sambo.

Förra helgen var jag i Yuanyuang och såg risterasserna. Det va oerhört vackert, byarna runt omkring var dock en chock. Det var mycket fattigt och de hade ingen kunskap om hygien. Det var ett spännande äventyr.

Denna helgen var jag i ett något mer turistigt ställe, jag var i Dali. Vacker gammal stad som har blivit uppbyggd igen. Jag såg några minoritetsbyar runt om sjön Er Hai, three pagodas och ett super fint tempel.

Nu måste jag återgå till mitt skrivande, som just nu går lite trögt men det vänder nog snart. =)

Zaijian

Blandar och ger

Nu kör vi ett inlägg storlek större, förhoppningsvis sker inte detta igen.

1-2 april Avresa

Kommer i god tid till Köpenhamn eftersom vi inte förväntar oss att Skånetrafiken ska fungera…för den gör ju aldrig det MEN (!) idag fungerade allt. Väl framme på Kastrup väntar vi på att gate informationen ska visas….det gör den inte, informationen vi fick om att sista incheckning var 2 timmar innan avgång stämmer inte, utan den öppnar 2h innan, eller det är meningen att den ska göra det. Det kommer ingen personal till gaten, irritationen växer, först att vara tidiga helt i onödan och sen tanken på att den middag vi tänkt oss innan avgång blir mer och mer orealistisk. När personalen kommer vet de inte riktigt hur maskinerna fungerar, irritationen bara fortsätter växa, kommer vi någonsin komma iväg? Vi kommer iväg, inte i tid men iväg, transfern i Tyskland blir tight men funkar, sen har vi 6 timmar till boarding i Abu Dhabi, ingen rolig flygplats efter 2 timmar, det blir iaf 2 måltider innan vi beger oss till gaten. Väl där inser vi att det är lång kö och ingen personal, det ksandstormommer cabincrew som sen vänder, kommer ytterligare cabincrew som vänder, förvirringen är total. Efter 50min utan mer info än den om att vi skulle boarda för 50min sen kommer irritationen och frustrationen fram igen, när vi sen får meddelandet om att piloterna är försvunna men att man letar efter någon som kan flyga planet känns allt hopplöst, vi kommer inte komma någonstans, vi är fast och vi har ingen möjlighet att påverka detta. 40 minuter går, sen händer det! Boardingen påbörjas och plötsligt känns allt helt underbart, något som snabbt ska förändras, men ännu vet vi inte att detta kommer bli en flygning aldrig tidigare skådad. De andra passagerarna sitter och talar (skriker) med folk flera rader bort, folk springer runt på planet, spottar inne i planet, försöker röka inne i planet, på toaletten och drar i flygvärdinnorna för att just de ska få som de känner för just i ögonblicket, det måste ske direkt. Personalen säger till flera gånger utan resultat, ögonen lyser av hopplöshet oh frustration, detta kan uppfattas som att det var ett plan fullt med barn, med allt detta utfördes av vuxna individer. Vi kommer fram, får lite mat och en säng, vi struntar i myggnät, jag får ett myggbett och Erik 30-40, skönt.

3 april

Vaknar och går ut och äter frukost med en i familjen som vi bor hos, han verkar känna alla och det kommer fram mycket folk som undrar vem vi är och vad vi gör i Dhaka, en distriktschef för sociala problem äter med oss, sen rör vi oss hem igen för att göra oss klara för ett bröllop, vi blev inbjudna igår innan vi gick och sov. Lite konstig känsla, det ska bli superkul

wedmen samtidigt…ett bröllop, vi har inte ens en skjorta, blir t-shirt, jeans och sneakers, situationen känns obekväm men samtidigt vill vi vara med. Väl på bröllopet släpper känslan av obekvämhet, vi är inte ensamma i denna typ av kläder och vi får träffa ännu fler vänner till familjen. Väldigt god mat och en upplevelse jag är glad att fått vara med om, träffar även en kille som flyttat tillbaka efter 10 år i New Jersey (äntligen någon som kan bra engelska!) Efter bröllopet bär det av direkt till flygplatsen för en flight till Chittagong, en flight som vi fruktar sen förra upplevelsen av att flyga, underbar känsla när vi inser att, nä, ingen skriker, spottar och alla sitter på sina platser, tar på sig sina bälten och vägrar inte lägga sitt bagage i utrymmet ovanför sätena. När vi kommer fram till vårt rum inser vi snabbt att det inte finns någon wifi (NAAJ, ingen whatsapp) något som MÅSTE lösas imorgon eller senast söndag. Bra rum dock och en riktig toa, inte bara ett hål i golvet (SCORE!).

4 april

Vad gör vi? Kommer vi klara detta? Vi kan inte bara sitta här… Dagen började lite segt, vi tänkte gå upp tidigt men låg kvar tills frukosten serverades 08:30, vi har ju fått så stor del av vår sömn sittandes på flyg så de förtjänar vi väl. Efter detta var det dags att börja ta tag i våra liv, ett modem va prio ett (vi kan skriva nu så lite har vi fått gjort idag!). Idag var tanken att vi skulle träffa vår kontaktperson och gå igenom lite praktiska saker inför arbetet, låter lättare än vad det var. Mötet sköts hela tiden upp och när vi inte hört något på någon timme så beslöt vi oss för att utforska området vi bor i, träffade lite trevligt folk som bor och driver företag i området som verkade väldigt nyfikna och intresserade av att prata med oss om vad vi gjorde här och om Sverige. Folket är trevligt och är väldigt väldigt gästvänliga. Efter ytterligare någon timme kom kontaktpersonen och vi fick ett väldigt bra intryck av honom, nu känns allt mycket klarare och vi har gjort upp en plan för de kommande dagarna. Nu ligger vi på vårt rum och kollar La Liga och klurar på vår intervjuguide, och nu dog elen när ett åskoväder kom in, ingen mer fotboll ikväll men vi har ju våra datorer nån timme till…..

Nu när ni läser detta ser det kanske lite negativt ut, men vi har väldigt kul åt allt, träffar massa roliga personer och upplever massa roliga saker.

Chapare!

Jag har varit i Chapare, vilket är en provins i Cochabamba. Byn jag besökte heter Villa Tunari. Det är en väldigt vacker by, omringad av grönska och varm, fuktig luft. Det blev ingen Salar de Uyuni för mig trots allt, djungeln och vattenfallen lockade mig mer. Bussresan var fantastisk vacker. De håliga vägarna slingrade sig mellan de höga bergen. Bergstopparna nådde ända upp till molnen och lite här och var skymtade man små enkla lerhus. Desto närmare vi kom Chapare desto grönare och frodigare blev vegetationen. Stora och små vattenfall dolde sig bakom bananträden, ormbunkarna och palmerna. Aldrig har jag sett så gröna, höga och vackra berg förut.

Bussresan startade på Avenida Aroma i centrala Cochabamba. Då bussen lämnade hållplatsen började en välklädd man i kostym att presentera en tandhygienprodukt i bussen. Han talade i en mikrofon och höjde rösten mer och mer för varje sekund han pratade. Han måste ha gjort väldigt stort intryck på människorna för mer än hälften av resenärerna köpte hans produkt. Jag fick mest ont i öronen och blev väldigt lättad när jag väl trodde att han var klar.  Men då började han presentera sin andra produkt som var en hudkräm gjort på snigelslem. Tro det eller ej, där lyckades han nästan övertyga mig. Huden blev silkeslen och jag var väldigt nära på att köpa krämen.

Häromdagen skulle min rumskompis köpa frukt från en man som cirkulerar byarna runtomkring där vi bor med en lastbil fylld med exotiska frukter. Varje dag hör man honom skrika som i ett mantra i sin megafon:

–   Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin!…..

Min kompis gick fram till bilen som stod utanför vårt hus och sa att hon ville köpa en papaya. Mannen svarade att han inte hade papaya. Hon frågade om hon istället kunde köpa nektariner och han svarade att han bara hade apelsiner. Det verkar helt enkelt inte vara så noggrant här:) Det märkte jag på väg till Chapare då busschauffören precis hade sagt att han skulle åka vid nio och nästan körde ifrån mig med min hund och min väska tre minuter senare då klockan var 8.30.

Då jag och Huayra steg av bussen i Villa Tunari var vi svettiga och andfådda. Jag bar på en enorm väska samt på Huayras reselåda. Huayra vägrade gå eftersom hon hatar sol och värme. Så jag fick konka runt på henne med. När vi hade gått i en halvtimme upp för en brant och slingrig väg insåg jag att detta skulle ta väldigt långt tid. Jag försökte lifta men flera bilar körde bara förbi. Till slut stannade en gigantisk lastbil som vi fick hoppa på. Kvinnan som arbetade i det lite finare hotellet som jag hade unnat mig i ett par dagar blev väldigt förvånad då jag anlände i en lastbil vilket hon först trodde var en sopbil:)

För första gången på två månader fick jag bada! Det var otroligt skönt! Värme är faktiskt inte så behagligt när man inte har möjlighet att svalka sig någonstans. Jag har transkriberat och läst o ja… känner mig allmänt nöjd med dessa två sista veckorna. Något som inte fungerade var mitt internet och jag kunde därför inte blogga förra veckan.  Jag blev kompis med lastbilschauffören och han och hans kompis tog mig runt på de vackraste ställena de kunde komma på. Vi besökte sjöar, vattenfall och en park med en massa apor! En av dem stal min kompis glass! Det var en jätte härlig resa och hade jag bott i Bolivia hade jag lätt kunnat tänka mig att bo i Chapare.

Igår firade Tiquipaya helgonet San Miguel med en stor gatufest. Gatorna var fyllda med färgglada dansande människor och en massa god mat. Mina vänner hade anordnat en fest efter gatufesten och jag fick äntligen ta en massa fina bilder på alla färgglada människor!

Snart är min resa slut. Dessa sista dagarna har jag tänkt mycket på hur det hade varit att bo här i Bolivia mellan bergen i ett färgglatt lerhus. Det hade jag verkligen velat. Jag har tänkt på att mitt liv faktiskt hade kunnat se ut på oändligt många vis. Jag tror inte att man är så medveten om det egentligen. Många gånger känns det i alla fall för mig som att jag lunkar fram dag för dag och tänker att jag egentligen inte har så många val.  Just nu vet jag och jag kommer alltid att tänka på mitt liv i Bolivia som ett liv som aldrig levdes.

På plats på Fiji

Då var vi på plats på andra sidan jorden! I ett vackert land med underbara stränder och vajande palmer. Vi landade tidigt i torsdags och tillbringade sedan förmiddagen på en väldigt skumpig buss innan vi kom fram till huvudstaden Suva.

Vi hittade utan större problem fram till vårt boende, en liten lägenhet som är belägen mellan centrum och universitetet. För att hålla oss vakna och ha en chans att ändra dygnsrytm så promenerade vi omkring under eftermiddagen samt testade de lokala bussarna.

Bussarna är värda ett kapitel i sig, de är galna. Fönsterlösa gamla skruttar som låter värre än en gammal traktor och vi blir lika förvånade varje gång de lyckas komma upp för backarna utan motorstopp. Dessutom spelar chaufförerna musik tillräckligt högt för att överrösta motorn. Fantastiskt! Att åka runt med dem är ett mycket billigt nöje, 70 cent för en tur (ca 3 kr).

Vi höll oss vakna till strax efter 18 vilket resulterat i att vi numer är ganska morgonpigga typer (!). I fredags var vi på plats på universitetet redan strax efter 9 och träffade kvinnan som är vår kontaktperson på internationella kontoret. En trevlig och tillmötesgående prick.  Vi hann också med att fixa internet och äta massa god indisk mat. Vår plan är nu att sitta så mycket som möjligt på universitetets bibliotek för att läsa och planera in våra intervjuer relativt snart så att vi är klara i Suva till 31 okt för att sedan kunna se mer av Fiji. Datorerna har vi medpackade så skriva kan vi göra på vilken resort som helst!

Igår fick vi första smakprovet på strandlivet. Vi fick skjuts av vår kontaktperson till Pacific Harbour, 1 h bilfärd från Suva. Underbar strand med mysiga resorter och otroligt, otroligt kristallklart vatten. Nästa inköp blir en snorkel!

 

Massa kramar från två vägledningsnördar på äventyr på söderhavsön Fiji – nu med smått rosaröda nästippar!

Pacific Harbour strand T & E Pacific Harbour

It’s getting closer!

Mindre än en vecka kvar och det mesta börjar falla på plats!!

Diktafon fixad, diverse apoteksartiklar inhandlade, tågresa bokad, hotell kirrat, täckande svala kläder nyinköpta och Mrs S har troligtvis fixat med privat taxi åt oss så vi kommer till och från skolan! 🙂

Biljetterna skrivs ut i helgen!! Nästan bara arbetet som ska skrivas nu och alla saker som ska ner i väskan – hur nu det ska gå till?!

Vi hörs igen om en vecka då vi är på varmare och blötare breddgrader!
Over and out!

/M&C

Äntligen framme

Flyget från Helsingfors till Bangkok tog 9 timmar. Då skulle en ju kunna tro att alla passagerare skulle komma fram relativt utvilade, med en liten släng av den sedvanliga jet-lagen bara. På flygningen AY089 fylldes dock 90% av tiden med maniska barnskrik och högljutt snarkande. Jag sov ingenting utan tvingades titta på filmer med finska (för mig alltså obegripliga) undertexter. Men tro inte att jag misströstar; jag är bara mycket tacksam över att jag varken är förlovad med någon som snarkar eller har barn!

Fantastiskt nog har jag också lyckats tajma min resa så väl att jag imorgon kommer att kunna delta i ett seminarium på mitt gamla universitet (Thammasat) om just mitt uppsatsämne (konflikten mellan Arakanese och Rohingya i Myanmar), så mitt arbete startar helt oväntat redan imorgon här i Bangkok.

Imorgon kväll flyger jag till Yangon och kommer spendera kvällen med att återse så många nära och kära som möjligt…sen börjar den riktiga resan!

På återseende (eller återskrivande eller vad det kan tänkas kallas)!

En månad har gått..

Nu har vi varit i Bolivia en månad. Tiden springer fram. Det känns som om det var 3 månader sen jag mötte upp Alexandra den där tidiga kyliga morgonen då vi skulle ta tåget till Kastrup. Jag kände stress över att inte ha med mig mobilen. Hur skulle jag klara mig utan den? Nu minns jag knappt hur det är att vara beroende att av ständigt ta upp den i fickan för att kolla om någonting viktigt har hänt. Men vi har ändå haft en mobil under denna månad, som folk i Bolivia har kunnat nå oss på. Vi har dock inte kunnat ringa från den. Ett världsligt problem tyckte vi. Men för ett par dagar sen blev Alex bestulen på både mobil, pengar och kreditkort. Även detta en världslig sak tyckte vi. Mitt kort är ju fortfarande med oss, så allt är lugnt!

Igår förflyttade vi oss från Cochabamba till La Paz, 8 timmar på en stekhet buss. Med världens vackraste utsikt, högsta altituden vi gled förbi låg på 4500 meter. Under bussresan fick jag tid att summera vistelsen i Cochabamba och det har varit en omtumlande tid. Jag har befunnit mig i situationer som påverkat mig starkt. Situationer som brutit ned mig, situationer som stärkt mig. Jag har kommit närmare min vän och reskamrat och jag har kommit närmare mig själv. Jag har fått vänner för livet och som alltid önskar jag att de kunde vara med mig varje dag. Jag önskar att världen skulle vara lite mindre så att avstånden från alla underbara människor jag möter skulle vara lite kortare.

Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med kärlek, stolthet och framtidshopp. Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med motsättningar, rasism och ondska. Inte minst ondskan som kommit hemifrån, från Europa. Jag har fått se hur detta är närvarande varje dag, i varje handling för många människor. Jag har mött människor som kämpar. Som varje dag kämpar för sina liv, de som kämpar för någon annans liv. Kampen är så närvarande att den blir vacker och stolt. Vilket hela tiden får mig att fundera över hur enkelt det är att leva ett liv i Sverige. Där kampen inte är lika närvarande och direkt.

Jag vill vara en del av den här kampen. Jag vill vara en del av den här världen. Jag vill kämpa för alla dem som inte kan kämpa själva. Jag vill kämpa för rättvisa, för att ditt och mitt liv ska vara lika mycket värda. Jag vill kämpa för Pachmama (moder jord) som ger oss förutsättningar för dessa liv. Jag vill kämpa för att våra barn ska få ett tryggt och värdigt liv. Jag vill kämpa för allt det här, sida vid sida med alla de andra som är en del av denna kamp. Jag vill kämpa för medkänsla, värdighet och kärlek.

DSC_0198

DSC_0266

DSC_0642

Idag åker vi vidare till Rurrenabaque där vi ska ut i nationalparken Madidi och sen vidare och besöka projektet ArBolivia som hållbarhetsbyrån U&We samarbetar med. Med andra ord, vårt äventyr fortsätter!

Off to a start…

“Begin at the beginning,” the King said, very gravely, ”and go on till you come to the end: then stop.”

As every good philosopher knows, there can never be one beginning. Was it the day at university when Tess overheard me talking about field studies in Bolivia and I caught her with the phrase are you coming with me? or was it when I, in Lisbon, was sweating over the application for the scholarship to fund our research? Or when we booked the tickets? Maybe it was even earlier, when I was in sixth grade and started studying Spanish. Or we could start by yesterday, when we headed out in the light of dawn to leave Sweden behind for a while.

The plan was to go Copenhagen – London – Miami – La Paz – Cochabamba. It worked out fine until we got to Miami, where we were met by ridiculous cues to get through passport security. With a tight schedule, we kindly asked if there was another way and got a sweet shout back. Nope. The dude who took our fingerprints on the other hand was all jolly and surprised when we told him that Denmark and Sweden are two countries. He told us Swedes are all nice because they like heavy metal and essentially, you are just like us Americans!. Oh fabulous. Running, running, got to the gate which was empty. What? Oh that’s right, I set my watch according to the air plane, which was still one hour behind. So we missed the flight.

23 hours until the next flight to La Paz. Great. We tried to sleep on the floor for a while, but it was just too cold. So after chatting with my mum (it was 8am at home, 3am here) she convinced us to take into the hotel om the airport. Very good decision, which we were just too tired and irrational to make on our own.

So here we are now. Tess is sleeping and I’m awake. So many thoughts running through my head.

This country, where the most fundamental right is freedom. Where giving your fingerprints takes a good two hours, research is biased, state money is spent on war overseas, healthcare is for the rich, and the equality is among the lowest on earth. This idea of freedom… Where to be free is to carry a gun and drive a car, to be able to step on anyone to get ahead in life. I really don’t want that kind of freedom.

Instead, I feel my longing back to that marvellous continent stronger than ever. So many memories from there that I’ve had to push aside to be able to lead a normal life in Sweden, that overwhelm me now. Freedom to me is having all I need strapped to my back and the road ahead, waiting, patiently. The driving force is my curiosity. I long for the language, the people, the Andes, the thin air, the green colour of the hills and trees.

En bitter eftersmak efter de sista intervjuerna

Det är blandade känslor av stolthet och skam som sköljer över mig när jag vandrar till bilen den varma lördagskvällen.

Efter att precis ha avslutat min sista intervju känner jag en viss känsla av tillfredsställelse över att ha lyckats med mitt uppdrag. Samtidigt skäms jag. Jag har precis, med bestämd röst, sagt nej till min sista intervjupersons vädjan om lite ekonomisk hjälp. Han var dock förstående och accepterade den alternativa gåvan, i form av en ficklampa, som jag gav honom efter intervjun. Men jag skäms. Min sista intervjuperson är en gammal man vars hus mer eller mindre blev totalförstört förra året. Han berättade i intervjun om hur han nyligen rest 10-tals mil bara för att jobba en kväll och tjäna ihop runt 70 kronor. Han jobbar några få dagar i månaden, mer jobb finns det inte. Hans mål är att så snabbt som möjligt köpa en säck ris till sin familj, en säck ris kostar ungefär 225 kronor och räcker i ungefär två veckor.

Innan intervjun har jag och min tolk förklarat mitt syfte med intervjun och att jag inte är där för att bevilja honom framtida bistånd eller ej, jag är bara intresserad av hans åsikter kring donatorernas eventuella ansvar att bistå. Hans vädjan om lite ekonomisk hjälp kommer ändock fram i slutet av intervjun när jag har fått honom att berätta om sin till synes hopplösa situation. Jag vet att de få pengar som jag har i min plånbok är av mycket större värde för honom än för mig och jag hade utan att känna av det kunnat ge honom 50 kronor. Samtidigt vet jag att jag de 50 kronorna inte kommer att lyfta den här mannen ur fattigdom. De 50 kronorna hade kanske främst lättat på mitt dåliga samvete över den vardag jag är van vid, en vardag som den här mannen troligen aldrig kommer att få uppleva. Mitt främst skäl till att inte ge honom lite pengar, och det var också det jag sa till honom, är dock att det skulle vara i konflikt med mitt uppdrag i Gambia. Genom att ge honom lite pengar skulle man kunna argumentera för att jag plötsligt blir en donator, och då har jag helt tappat den objektivitet som jag hoppas att jag har.

På vägen till bilen, i ett försök att undvika skuldkänslor, intalar jag mig själv att jag hjälper på mitt sätt. Jag intalar mig själv att mitt arbete här och i framtiden kommer att hjälpa fler personer och mer långsiktigt än någonting annat jag skulle kunna göra just nu. Kanske är det en lögn jag försöker banka in i mitt huvud, men hur ska man annars kunna möta så mycket fattigdom utan att det påverkar en så till den vida grad att man i slutändan inte kan fokusera på sin uppgift?

I övrigt gick resan och alla intervjuer bra. Det enda missödet var när vi skulle tillbaka med färjan från Barra till Banjul. För mycket lera i hamnen gjorde att en färja fastnade och blockerade hela hamnen så att inga andra färjor kunde lasta på eller av. Efter lite drygt en timme och trots försök att bogsera loss färjan, släppte dock leran taget på egen hand. Nu, hemma hos min värdfamilj igen, ska jag försöka jobba så mycket som möjligt på min uppsats innan avfärd nästa vecka. Jag har dock planerat in lite ledighet och besök i ett naturreservat här i närheten, vilket jag ser fram emot.

/ Daniel