Chapare!

Jag har varit i Chapare, vilket är en provins i Cochabamba. Byn jag besökte heter Villa Tunari. Det är en väldigt vacker by, omringad av grönska och varm, fuktig luft. Det blev ingen Salar de Uyuni för mig trots allt, djungeln och vattenfallen lockade mig mer. Bussresan var fantastisk vacker. De håliga vägarna slingrade sig mellan de höga bergen. Bergstopparna nådde ända upp till molnen och lite här och var skymtade man små enkla lerhus. Desto närmare vi kom Chapare desto grönare och frodigare blev vegetationen. Stora och små vattenfall dolde sig bakom bananträden, ormbunkarna och palmerna. Aldrig har jag sett så gröna, höga och vackra berg förut.

Bussresan startade på Avenida Aroma i centrala Cochabamba. Då bussen lämnade hållplatsen började en välklädd man i kostym att presentera en tandhygienprodukt i bussen. Han talade i en mikrofon och höjde rösten mer och mer för varje sekund han pratade. Han måste ha gjort väldigt stort intryck på människorna för mer än hälften av resenärerna köpte hans produkt. Jag fick mest ont i öronen och blev väldigt lättad när jag väl trodde att han var klar.  Men då började han presentera sin andra produkt som var en hudkräm gjort på snigelslem. Tro det eller ej, där lyckades han nästan övertyga mig. Huden blev silkeslen och jag var väldigt nära på att köpa krämen.

Häromdagen skulle min rumskompis köpa frukt från en man som cirkulerar byarna runtomkring där vi bor med en lastbil fylld med exotiska frukter. Varje dag hör man honom skrika som i ett mantra i sin megafon:

–   Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin!…..

Min kompis gick fram till bilen som stod utanför vårt hus och sa att hon ville köpa en papaya. Mannen svarade att han inte hade papaya. Hon frågade om hon istället kunde köpa nektariner och han svarade att han bara hade apelsiner. Det verkar helt enkelt inte vara så noggrant här:) Det märkte jag på väg till Chapare då busschauffören precis hade sagt att han skulle åka vid nio och nästan körde ifrån mig med min hund och min väska tre minuter senare då klockan var 8.30.

Då jag och Huayra steg av bussen i Villa Tunari var vi svettiga och andfådda. Jag bar på en enorm väska samt på Huayras reselåda. Huayra vägrade gå eftersom hon hatar sol och värme. Så jag fick konka runt på henne med. När vi hade gått i en halvtimme upp för en brant och slingrig väg insåg jag att detta skulle ta väldigt långt tid. Jag försökte lifta men flera bilar körde bara förbi. Till slut stannade en gigantisk lastbil som vi fick hoppa på. Kvinnan som arbetade i det lite finare hotellet som jag hade unnat mig i ett par dagar blev väldigt förvånad då jag anlände i en lastbil vilket hon först trodde var en sopbil:)

För första gången på två månader fick jag bada! Det var otroligt skönt! Värme är faktiskt inte så behagligt när man inte har möjlighet att svalka sig någonstans. Jag har transkriberat och läst o ja… känner mig allmänt nöjd med dessa två sista veckorna. Något som inte fungerade var mitt internet och jag kunde därför inte blogga förra veckan.  Jag blev kompis med lastbilschauffören och han och hans kompis tog mig runt på de vackraste ställena de kunde komma på. Vi besökte sjöar, vattenfall och en park med en massa apor! En av dem stal min kompis glass! Det var en jätte härlig resa och hade jag bott i Bolivia hade jag lätt kunnat tänka mig att bo i Chapare.

Igår firade Tiquipaya helgonet San Miguel med en stor gatufest. Gatorna var fyllda med färgglada dansande människor och en massa god mat. Mina vänner hade anordnat en fest efter gatufesten och jag fick äntligen ta en massa fina bilder på alla färgglada människor!

Snart är min resa slut. Dessa sista dagarna har jag tänkt mycket på hur det hade varit att bo här i Bolivia mellan bergen i ett färgglatt lerhus. Det hade jag verkligen velat. Jag har tänkt på att mitt liv faktiskt hade kunnat se ut på oändligt många vis. Jag tror inte att man är så medveten om det egentligen. Många gånger känns det i alla fall för mig som att jag lunkar fram dag för dag och tänker att jag egentligen inte har så många val.  Just nu vet jag och jag kommer alltid att tänka på mitt liv i Bolivia som ett liv som aldrig levdes.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *