Chapare!

Jag har varit i Chapare, vilket är en provins i Cochabamba. Byn jag besökte heter Villa Tunari. Det är en väldigt vacker by, omringad av grönska och varm, fuktig luft. Det blev ingen Salar de Uyuni för mig trots allt, djungeln och vattenfallen lockade mig mer. Bussresan var fantastisk vacker. De håliga vägarna slingrade sig mellan de höga bergen. Bergstopparna nådde ända upp till molnen och lite här och var skymtade man små enkla lerhus. Desto närmare vi kom Chapare desto grönare och frodigare blev vegetationen. Stora och små vattenfall dolde sig bakom bananträden, ormbunkarna och palmerna. Aldrig har jag sett så gröna, höga och vackra berg förut.

Bussresan startade på Avenida Aroma i centrala Cochabamba. Då bussen lämnade hållplatsen började en välklädd man i kostym att presentera en tandhygienprodukt i bussen. Han talade i en mikrofon och höjde rösten mer och mer för varje sekund han pratade. Han måste ha gjort väldigt stort intryck på människorna för mer än hälften av resenärerna köpte hans produkt. Jag fick mest ont i öronen och blev väldigt lättad när jag väl trodde att han var klar.  Men då började han presentera sin andra produkt som var en hudkräm gjort på snigelslem. Tro det eller ej, där lyckades han nästan övertyga mig. Huden blev silkeslen och jag var väldigt nära på att köpa krämen.

Häromdagen skulle min rumskompis köpa frukt från en man som cirkulerar byarna runtomkring där vi bor med en lastbil fylld med exotiska frukter. Varje dag hör man honom skrika som i ett mantra i sin megafon:

–   Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin!…..

Min kompis gick fram till bilen som stod utanför vårt hus och sa att hon ville köpa en papaya. Mannen svarade att han inte hade papaya. Hon frågade om hon istället kunde köpa nektariner och han svarade att han bara hade apelsiner. Det verkar helt enkelt inte vara så noggrant här:) Det märkte jag på väg till Chapare då busschauffören precis hade sagt att han skulle åka vid nio och nästan körde ifrån mig med min hund och min väska tre minuter senare då klockan var 8.30.

Då jag och Huayra steg av bussen i Villa Tunari var vi svettiga och andfådda. Jag bar på en enorm väska samt på Huayras reselåda. Huayra vägrade gå eftersom hon hatar sol och värme. Så jag fick konka runt på henne med. När vi hade gått i en halvtimme upp för en brant och slingrig väg insåg jag att detta skulle ta väldigt långt tid. Jag försökte lifta men flera bilar körde bara förbi. Till slut stannade en gigantisk lastbil som vi fick hoppa på. Kvinnan som arbetade i det lite finare hotellet som jag hade unnat mig i ett par dagar blev väldigt förvånad då jag anlände i en lastbil vilket hon först trodde var en sopbil:)

För första gången på två månader fick jag bada! Det var otroligt skönt! Värme är faktiskt inte så behagligt när man inte har möjlighet att svalka sig någonstans. Jag har transkriberat och läst o ja… känner mig allmänt nöjd med dessa två sista veckorna. Något som inte fungerade var mitt internet och jag kunde därför inte blogga förra veckan.  Jag blev kompis med lastbilschauffören och han och hans kompis tog mig runt på de vackraste ställena de kunde komma på. Vi besökte sjöar, vattenfall och en park med en massa apor! En av dem stal min kompis glass! Det var en jätte härlig resa och hade jag bott i Bolivia hade jag lätt kunnat tänka mig att bo i Chapare.

Igår firade Tiquipaya helgonet San Miguel med en stor gatufest. Gatorna var fyllda med färgglada dansande människor och en massa god mat. Mina vänner hade anordnat en fest efter gatufesten och jag fick äntligen ta en massa fina bilder på alla färgglada människor!

Snart är min resa slut. Dessa sista dagarna har jag tänkt mycket på hur det hade varit att bo här i Bolivia mellan bergen i ett färgglatt lerhus. Det hade jag verkligen velat. Jag har tänkt på att mitt liv faktiskt hade kunnat se ut på oändligt många vis. Jag tror inte att man är så medveten om det egentligen. Många gånger känns det i alla fall för mig som att jag lunkar fram dag för dag och tänker att jag egentligen inte har så många val.  Just nu vet jag och jag kommer alltid att tänka på mitt liv i Bolivia som ett liv som aldrig levdes.

Ännu en vecka i Bolivia!

Dessa sista dagar har varit otroligt varma. Våren anlände för bara några dagar sedan men det är redan sommarväder. I Sverige längtar jag alltid efter solen. Här längtar jag bara efter skuggan. Det har varit mycket spring med Huayra till veterinären. Nu när hon mår bättre ligger hon inte lika stilla under resorna in till stan. Det är otroligt varmt i bilarna där vi dessutom får sitta alldeles för länge.

Att resa med kollektivtrafik här i Bolivia är lite som att åka taxi. Skillnaden är att chauffören fyller bilen med så många människor han bara kan så att man får sitta lite på varandra. Barnen sitter alltid i mammornas knän. Bilarna kan se lite olika ut. Det kan vara vanliga bilar, bilar med två baksäten och ibland ser man även minibussar. Bilarna som används som kollektivtrafik kallas för truffis. Vill man åka med en truffi ställer man sig bara vid vägen där den passerar. De stannar var man än vill hoppa på eller av. Det är ganska bekvämt faktiskt. Chaufförerna kör dock som galningar och jag har under denna månad haft många nära döden upplevelser! I vissa kurvor där man omöjligt kan se om det kommer en bil från andra sidan kör bilarna så fort så att man undrar om chaufförerna överhuvudtaget är rädda för döden!

Att skaffa sig en hund är ett utmärkt sätt att lära känna människor. Nuförtiden då jag går på stan, ler nästan varenda passerande människa mot mig. Jätte många stannar för att prata med mig och under truffiresorna får jag alltid vänner. Lilla Huayra har en otrolig förmåga att få människors hjärtan att smälta. Tack vare henne ser nu många mig som en människa och inte bara som en turist. Bolivianerna är fantastiska människor men ibland möter man personer som inte tycker om utlänningar, ja.. som faktiskt inte ens vill ha en dialog med en. Kan detta handla om alla hundra års förtryck där den ”vite mannen” har framställts som mer överlägsen? Jag vet faktiskt inte, men nu har många människor fått bättre självförtroende. Människor skäms inte för sitt språk och sin kultur lika mycket längre, som de gjorde för bara 10 år sedan. Kanske är detta ett sätt för dem att få ge igen?

Varje gång jag möter en människa på vägen här i Jove Rancho säger jag god morgon, god eftermiddag eller god kväll. Detta är ett måste oavsett om man känner personen eller inte. I början sa jag alltid hej eftersom de andra hälsningarna kändes ganska gammalmodiga. Det lustiga var att många inte svarade. Sen dess har jag alltid hälsat på deras sätt.

De sista två dagarna har jag tillåtit mig själv att bara slappna av. Jag har läst Maria Svelands roman, Bitterfittan. Det är en bok alla borde läsa, män som kvinnor. Här i Bolivia är det väldigt vanligt att se kvinnor bära runt på sina barn i sina färgglada skynken på ryggen, från och till sina arbeten. Denna vecka träffade jag en mamma som arbetade i en butik samtidigt som hon försökte ta hand om sin två veckor gamla bebis. Nu när jag tänker efter så har jag aldrig sett en man bära eller ens gå tillsammans med ett barn i Bolivia. De flesta kvinnorna här har inte så många alternativ än att ta med barnen till sina arbeten. Det är ju positivt att vi verkar ha kommit lite längre med den biten i Sverige, men vi är långt ifrån jämställda.

Idag hoppas jag verkligen att jag skall lyckas vaccinera Huayra så att jag får komma till Sallar de Uyuni! Lite mer om det nästa vecka!

It’s getting closer!

Mindre än en vecka kvar och det mesta börjar falla på plats!!

Diktafon fixad, diverse apoteksartiklar inhandlade, tågresa bokad, hotell kirrat, täckande svala kläder nyinköpta och Mrs S har troligtvis fixat med privat taxi åt oss så vi kommer till och från skolan! 🙂

Biljetterna skrivs ut i helgen!! Nästan bara arbetet som ska skrivas nu och alla saker som ska ner i väskan – hur nu det ska gå till?!

Vi hörs igen om en vecka då vi är på varmare och blötare breddgrader!
Over and out!

/M&C

Nu är fältstudien igång

Igår träffade vi en av våra handledare för första gången. Innan mötet besökte vi stadsdelen Linh Dam, som är ett av områdena vi ska studera. Vi tog lokalbussen dit, vilket kostade ca 1 kr per person. I Sverige reser man sig ofta och lämnar plats åt äldre resenärer, men här i Hanoi räcker det att en person är bara några år äldre för att en yngre person ska resa sig och erbjuda sin plats. Åsa blev erbjuden att få sitta i knäet på en kvinna igår på bussen, men hon tackade artigt nej. Att stiga på och av bussen kräver lika mycket is i magen som att korsa en gata här. Bussen stannar nämligen aldrig helt, utan man får hoppa av och på i farten och vara glad om man inte blir klämd i dörren!

Linh Dam är ett mycket lummigt bostadsområde och relativt trafikfritt för att vara i Hanoi. Området är fortfarande under konstruktion, även om stora delar färdigbyggt.

På bilden ser vi en sjö som håller på att täppas igen. I Vietnam finns inte någonting som är i närheten av svenska miljölagar och internationella konventioner.  Känner en exploatör för att flytta, anlägga eller rent av täppa igen en sjö så är det i stort sätt fritt fram.

I förmiddags fick vi besöka Vietnam Institute of architecture , urban and rural planning (VIAP) där vår även vår svenska handledare arbetar när hon är i Hanoi. Vi fick titta på detaljplaner över område 1 som vi ska studera. Inga kartor var digitaliserade och alla detaljplanerna låg huller om buller i en plastkasse! Dokument som finns att tillgå är de flesta på vietnamesiska och bara i pappersform. Vi har blivit lovade att få översatta kopior tills nästa vecka. Vi känner oss väldigt ivriga att få börja på riktigt, men allt tar sin lilla tid.

 

/Sofie & Åsa

 

Konsten att åka buss i Colombo

Att åka buss i Colombo med omnejd är en utmaning. Första steget är att lyckas hitta en busshållplats, de saknar nämligen oftast skyktar. Enklaste sättet att finna en, är att leta efter en bunt människor som tycks stå och vänta på något – förhoppningsvis en buss. Därefter gäller det att vara uppmärksam på samtliga bussar som passerar. Så fort man ser rätt bussnummer – vilket visas genom en liten, liten papperslapp i framrutan – måste man snabbt upp och fäkta med armarna. Har man tur saktar bussen in, och har man ännu mer tur så är det fler människor från samma plats som ska på.

Nästa svårighet är att hinna hoppa på bussen innan den kör iväg. Så fort siste man satt sin ena fot på trappsteget, sätter nämligen chauffören gasen i botten. Väl inne (åtminstone med halva kroppen) kan det vara svårt att hitta sittplats. Samtidigt som man står i världens vingligaste fordon, ska man även leta upp växel till biljettmannen. Balanssinnet tränas flitigt på detta sätt.

Sist men inte minst är det dags för själva avstigningsprocessen. Här vet vi fortfarande inte riktigt vad som gäller för att få stopp på bussen. Ibland ska man plinga, ibland dra i ett snöre och oftast bara ställa sig upp. Säkrast är att ställa sig upp när någon annan passagerare gör det, då kommer det med största sannolikhet snart en “hållplats”. Precis som vid påstigning kör bussen iväg i samma sekund som man satt foten på gatan, så även här gäller det att vara snabb.

Det är inte heller helt ovanligt att bussen kör ett litet sidospår för att tanka, tillsammans med alla passagerare. Som ni förstår är det, på grund av ovan skrivna riktlinjer, tämligen svårt att veta hur lång en resa kommer att ta. Att titta på sträckans längd är helt onödigt, tidtabeller existerar inte och hastigheten kan variera enormt beroende på trafikens läge. Ibland saknar man Skånetrafikens fina speaker som säger “Nästa hållplats: Hööuuur!”