de där intervjuerna

tiden går så fort. tredje veckan.

hittills har jag gjort fyra intervjuer och besökt lika många sjukhus. väldigt spännande. arbetet går framåt. sjuksköterskorna jag intervjuar har alla varit fantastiska och hjälpsamma. pratat öppet och hjärtligt om sina erfarenheter, både professionella och privata sådana. Chile är enligt FN högst rankat när det kommer till förekomst av partnerrelaterat våld gentemot kvinnor. Alla jag pratar med om ämnet känner någon som har varit eller är utsatt.

I tisdags var det internationella dagen för elimination av mäns våld mot kvinnor. Jag gick i en demonstration här i Santiago. Det var oerhört många människor där. Många med bilder av sina döttrar, systrar och vänner som blivit mördade av någon man de haft en relation med. Hittills i år har 27 anmälda och klarlagda femicides begåtts i Chile. Längst fram i tåget gick ca 200 svartklädda kvinnor i två led med lappar på brösten med bilder på kvinnor som blivit mördade av sina partners. Helt tysta gick de ner för Santiagos största gata.

chile

chile

IMG_3960

ni una mujer menos
ni una muerta mas

el machismo mata

Delivery rooms and gorillas

Kisoro Hospital has no locked doors, no bells to ring and there’s no authorisation needed to get into a certain ward.

As there are a lot of patients in the always overcrowded wards and many of the patients has relatives around to cook, collect water and clean their clothes for them, we doubt that the staff knows who belongs there and who doesn’t. We can go through the whole hospital area and into all the wards without anyone asking anything or wondering what we are doing there, people are simply saying hi. We’re guessing that’s a privilege the white colour of our skin gives us.

 

P1030684

At our fav restaurant. No jokes, it’s brilliant.

 

 

Thursday morning we spend some hours in the maternity ward. There is one delivery room at the hospital, it contains six beds separated by drapes. The women delivering are not allowed to have a partner, relative or friend around, only patient and midwives allowed in the room.

The on duty midwife, Erina, took care of us, showed us around and answered all our questions about the maternity care in Kisoro Hospital. We got to witness a woman delivering her first child. One newborn baby had difficulties breathing and needed oxygen, but no oxygen was available. Erina did what she could and the baby started screaming, went on breathing and were fed, all good in the end. However lack of important material is a fact. Though, the midwives in the delivery room seam to do a great job. According to Erina the newborn babies chances to survive are good. According to WHO the infant mortality rate in Uganda is 44 out of every 1000 live births. Equivalent number in Sweden is two.

In general the women in the room made very little sound. Being used to the somewhat noisier Swedish delivering rooms this was a bit surprising.

P1150662

 

 

Also, WE MET GORILLAS!!!

!IMG_9702IMG_9735

APLE och sexuellt utnyttjade pojkar

Fyra veckor har vi redan spenderat i Kambodja! Tiden går fort när livet leker! Simone har hunnit med en sjukhusvistelse pga bakterier i kroppen. En veckas ont i magen, kroppsavdomningar och illamående börjar förhoppningsvis lida mot sitt slut. Sjukvården här är inte så mö att hurra för.

Vi är tillbaka i Phnom Penh. Äntligen hurrar Simone (som fick panik på turistinvasionen i Sihanoukville) och nej suckar Josefin (som tycker mer om strand än storstad). Vi är här igen för att kunna fullfölja vår studie på APLE. Hela gårdagen spenderades på organisationen som är belägen på hemlig adress. Vi var oroliga för att de inte skulle ha tid att träffa oss då personalen har haft många utbildningar den senaste tiden och de därför har flera case att utreda denna veckan. Men de välkomnade oss med öppna armar.

Vi har haft en intervju med investigator managern vars arbetsuppgift är att vara ledare för gruppen som arbetar med att utreda fall med barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp av västerlänningar. I Sverige är det polisarbete. Men här tar det alltför lång tid om polisen ska utföra detta arbete vilket gör att förövaren går fri. Vi intervjuade social work managern som arbetar direkt med det utsatta barnet och dess familj. Socialarbetarna är bland annat med barnet hos polisen och under rättegången samt ser till att barnen får rätt vård. Socialarbetaren är barnets stöd under hela rättsprocessen. Vi intervjuade även legal managern som arbetar tillsammans med andra jurister för att representera barnen i rätten och såklart för att försöka få förövaren dömd.

Dagen avslutades med att vi fick se bilder och filmer som APLE tagit på pedofiler tillsammans med barn. Då man ser en västerländsk man ha en relation med ett barn som verkar misstänksam och ringer hot-line börjar APLE att utreda direkt. De fotograferar och filmar för framtida bevismaterial. Bilder som visar gamla män krama och pussa små barn, gosa i solsängar, bada tillsammans, leka tillsammans och så vidare. Den stereotypa bilden av en pedofil är nog enligt de flesta en äldre man. Denna bilden blev besannad. Det var män i 60-90 års åldern som syntes på bilderna tillsammans med barnen. Det var bara en man under 50 och då fick vi se väldigt många bilder. En spekulation kan vara att männen under många år stått emot sina sexuella drifter för att i äldre år inte kunna stå emot driften längre.

50 procent av de förövare APLE utreder är dömda för sexualbrott mot barn i deras hemländer. Många har flera domar från flera olika tillfällen. Flera män var från Sverige. 50 PROCENT! Det är en upprörande siffra. Västvärlden behandlar uppenbarligen inte pedofiler och hebefiler tillräckligt väl…

Hebefiler är de vuxna som sexuellt och känslomässigt har drifter för barn som befinner sig i puberteten. I de fall de köper flickor av pimps kräver de ett läkarutlåtande om att flickorna är oskulder. Något som aldrig kan konstateras genom en läkarundersökning.

Vi fick även se bilder på när förövarna blev tagna på bar gärning. Att få höra i detalj vad dessa män gjorde när fotot togs och hade gjort tidigare mot barnen var fruktansvärt. De flesta av männen såg helt oberörda när de ”got busted”. Andra grät. Någon hade försökt ta livet av sig. Det går inte att tycka synd om dem, oavsett om de lider av en sjukdom eller inte. Männen gör allt för att komma åt dessa barn! Vissa av männen studerade till lärare endast för att kunna starta en skola, andra till läkare för att kunna volontärarbeta på sjukhus. Rika män tvångsadopterar barn för att enkelt kunna förgripa sig på dem. En man hade förgripit sig på 700 små pojkar. Det var ett extremt emotionellt ögonblick och nu känns det som att vi på riktigt förstår hur otroligt viktigt det är att folk inte blundar för det här. Det är ett väldigt tungt ämne som människor inte vill veta existerar. Och vi gråter, och det måste man göra. Men vi blundar inte. Du som säger att du aldrig hade klarat av att se det här och göra den här studien – vi är inte starkare än dig!

Här luras fattiga barn på gatorna, i Sverige luras ensamma barn på Internet. Pedofiler är extremt farliga för barn och de finns överallt. Det viktiga är att vi pratar mer om det, informerar barn som vuxna om risker och faror. Svenskarna behöver minst lika mycket utbildning kring detta som kambodjanerna. Svenska barn prostituerar sig också och det är aldrig ett val ett barn själv tar, de luras in in i det. Precis som här. Det är vår plikt att lära barnen att det aldrig är deras fel då de blivit utsatta, oavsett om de ”frivilligt” gått med på ett möte med en äldre man. Det är otroligt viktigt att förövarna blir dömda för deras handlingar så barnen får veta att det aldrig är deras fel att de blivit utsatta. Barnen får ofta en så trasig självbild efter övergreppen att de beskyller sig själva. Oavsett om barnen befinner sig i Sverige eller Kambodja.

Vi har fått veta att de flesta pedofiler intresserar sig för pojkar. Under alla våra intervjuer har det framkommit att det är fler pojkar än flickor som utnyttjas sexuellt här. Och kunskapen kring detta är extremt bristfällig. Vuxna människor här tror bara att sex är heterosexuellt. Det är först när pojkarna blöder i sin anal och blir apatiska föräldrarna reagerar på att någonting är fel. Flickornas ord tas på allvar, pojkarnas ord tas väldigt sällan på allvar. Vi hoppas därför att vi kommer kunna besöka en NGO här i Phnom Penh, First Step Cambodia, som endast arbetar med sexuellt utnyttjade pojkar. Det känns otroligt viktigt för oss att belysa pojkarnas situation i vår studie. Så vi håller tummar och tår!

Trots alla hemskheter har vi haft en fantastisk månad i Kambodja. Vi får erfara många intressanta möten med människor från olika delar av världen. Vi äter gott, solar och badar, upptäcker Kambodja och vaxar oss alldeles för billigt. Vi har ju en månad kvar här, det känns fantastiskt gött att slippa decembersverige.

Xoxo

image

Ögonblicket precis innan Simone blev matförgiftad

image

Underbara Phnom Penh (eller Pnong Peng som Josses mamma säger eller Phnogg Pian som Josses pappa säger) (vet ej hur bilden kan vridas ordentligt)

image

”Skulle prova nått nytt” – koreansk mat. Föll oss sådär i smaken

Ovanlig vecka

Den här veckan har varit ovanlig för att det inte hänt så mycket, och det är ovanligt för att vara Indien. Veckan har varit mindre produktiv än de andra, har kunnat åka ut i fält för mitt projekt inom praktiken men min kontaktperson för min studie inom MFS har ställt in alla våra planerade besök fram tills mitten på nästa vecka. Därför har jag bestämt mig för att åka till Jodhpur över helgen och ge mig själv lite semester och komma bort från stressen av att inget händer när man vill att det ska. Jag åker tillsammans med några av de andra praktikanterna så jag hoppas att det blir en kul helg.

I övrigt skulle jag säga att det mesta flyter på, jag har fått in ganska många svar på min enkät och intervjuerna har varit mycket givande. Är nog mest oroad för hur jag ska få in all samlad data i min uppsats och få det supertydligt inom mitt ämne. Men det får bli ett bekymmer sen i vår när jag är hemma igen och ska skriva. Just nu samlar jag bara så mycket material jag kan och hoppas att det blir rätt och bra.

Eftersom det inte hänt så mycket spännande har jag inte så många roliga bilder heller, men jag bjuder på en bild på en man med kamel.

20141125_131432[1]

Kärlek från Sri Lanka

Tänker att det kanske nu även är dags för mig att blogga…

Vecka tre har hunnit tagit sin början här i Sri Lanka och om ärligheten ska fram kan jag inte förstå att det bara gått två veckor. Jag har redan hunnit uppleva och känna så mycket att min hjärna och hjärta svämmat över av känslor mer än en gång. Jag påbörjade min studie ganska så direkt när jag väl landat här. Sova verkar för övrigt Lankeser aldrig göra. Första dagen började med att min kontaktperson Sujatha ringde vid 7 tiden på morgonen och sa till en halvvaken Anna att det var dags att besöka sjukhuset och fjäska till sig en underskrift hos sjukhus direktören. Jag hade aldrig träffat kvinnan innan men kände direkt att det var en fantastisk liten krabat jag skulle ha att göra med den kommande tiden. Innan hon la på utbrast hon ”Och Anna, tänk proper dam när du klär dig”. Herregud, proper dam är det sista jag vet hur man gör. Och lyckas gjorde jag absolut inte! Sujatha, som för övrigt visade sig vara den vackraste kvinna mina ögon någonsin vilat på (både på insida och utsidan) skrattade gott och frågade om jag frös när jag hoppade in i den lilla tuck tucken med överdelen omsvept i en check liten sjal jag tyckte passade utmärkt in på ordet proper. Men på något magiskt sätt verkade direktören antingen ha uppskattat sjalen eller min lilla förklaring till varför jag skulle få göra intervjuer, för några timmar senare hade vi en underskrift. Efter att ha spenderat senaste 4 månaderna till att försöka få etiskt tillstånd i Sri Lanka kändes detta som rena underverket.

Kommande dagar var fullspäckade av intervjuer, möten med fantastiska människor och många många timmar på sjukhuset. Här finns avdelningar för nästan alla typer av cancer, men flest patienter har bröstcancer avdelningen. Den är uppdelad i medicin och kirurgiavdelning och män och kvinnor är separerade. På kirurgiavdelningen ligger kvinnor med ett eller två bröst. På medicinavdelningen saknar samtliga kvinnor antingen det ena eller både brösten. Näst intill alla patienter genomgår mastektomi, dvs man tar bort hela bröstet. Främsta anledning till detta är att de flesta patienter kommer in så sent att cancern redan är utbredd i hela bröstet. Det flesta patienter har egna sängar och är kopplade till dropp och cellgift. Till 100 patienter finns 6 sjuksköterskor!! Men vilka sköterskor! Jag har bitit mig hårt i läppen många gånger under intervjuer för att inte fälla en tår. Magiska människor. Jag tycker mig ha haft äran att träffa många underbara människor från många olika länder under resor, men jag tror (om man ska generalisera) att lankeser är det mest vänliga och generösa jag någonsin träffat. Jag har lagat ytterst få maträtter själv kan ja säga och det är nog en himla tur egentligen. Konsten att laga en curry är verkligen en konst!

Förra veckan sov jag över på sjukhusområdet där de flesta sjuksköterskorJag lärde mig många nyttiga kunskaper, bland annat hur man egentligen tvättar sig efter ett toabesök på en ”squat toilet” utan att bli plaskblöt..något jag alltid undrat. Konst nummer två är att inte döda myggor. Tydligen så biter dom inte då, men hur tappert jag än har försökt så verkar myggor älska Annablod

Bild 1. Wood apple, mycket märklig frukt. Bild 2. Rökelser till Buddha. Bild 3. Lotusblommor i mängder utanför templet. Bild 4: Utanför sjukhusets palliativa avdelning. Inspirerande ord och dikter.

.IMG_8288IMG_8269IMG_8259IMG_8218

Hälsning från Uganda

Bild

Så idag börjar vecka 3 för oss i Uganda. Förra veckan var vi på sjukhuset här i Entebbe och observerade sjuksköterskor när de arbetade. Att observera är svårt. Eftersom allt är så annorlunda från Sverige vill vi dokumentera allting, men det är omöjligt.

På det statligt ägda sjukhuset finns två salar, en för män och en för kvinnor, och i varje sal finns fem sängar. Att patienterna har anhöriga med sig som bor på sjukhuset är avgörande eftersom de har med sig mat, kläder, sängkläder, betalar för mediciner och hjälper till med den basala omvårdnaden när det behövs. Utan en anhörig med sig som hjälper en har sjukhuset inte möjlighet att förse patienterna med det. När vi lämnade sjukhuset i torsdags hade det inte varit en läkare där på 1,5 vecka.

Förra veckan var vi på sjukhuset på förmiddagarna och renskrev våra observationer på eftermiddagarna. Den här veckan lägger vi upp det lite annorlunda. Idag gör vi observationer på eftermiddagen och kommande dagar ska vi intervjua två sjuksköterskor. Beroende på vad vi får ut den här veckan få vi se hur det blir fortsättningsvis.

Vi stannar i Entebbe till den 12 december, så långt har vi betalat för lägenheten vi hyr. Sedan har vi tänkt åka runt i landet och hitta nya ställen vi kan skriva klart uppsatsen på. Vi får besök av familjemedlemmar i slutet av december så då återvänder vi till Entebbe.

Vi åkte till Jinja den här helgen, en stad som ligger ca 10 mil från Entebbe. I bilen på väg hem igår såg vi det fantastiska landskapet.

Hoppas att allt är bra i Sverige. Vi längtar inte hem.
IMG_0831IMG_0803IMG_0829

 

Outreach and interviews

On Wednesday we went with some of the nurses on a women’s health outreach to a nearby village. After waiting around for some time (had to collect some tea and self evident; a spare tyre) we set off. Drove west (I think?) on small roads. Beautiful scenery along the way consisting of lakes, rivers and hills with field after field of beans, corn and tea bushes. Everywhere people where making bricks out of the sand/clay, piling them up roadside. Seems like a lot of hard, dirty work.

We got to the health centre where some 50 women were waiting. After introducing the outsiders, the nurses had health education. They talked about cervical cancer screening and family planning. Afterward the women interested in getting screened registered and lined up. Quite a lot of women wanted the screening. We had a chance to observe the screening. It was really difficult to see what they were looking for, not being familiar with what a normal cervix looks like… But very interesting! Felt a bit odd not being able to communicate with the women and not knowing if the nurses asked if the women were okay with us being in the room. Not so sure about how I would feel about having a stranger (with whom I’ve got no common language) looking up my vag trying to spot abnormalities… It seemed to us like the women here are quite shy when it comes to their vaginas but not at all bothered by showing their breasts. Also, breastfeeding is not an issue here. Women are feeding their babies wherever, whenever. Different from Sweden and very refreshing to see.

After hanging around more women we’re finding that is it a lot easier to talk to them than to the men. Seems to be less misunderstandings and less uncomfortable silences. The men we’ve spoken to seem more eager to explain things to us or teach us what they know, preferably twice even if we’ve already said we got it the first time.

The nurses we’ve met so far all seem to have a profound knowledge and are teaching us a lot (including some very tricky medical terms…).

On Friday we had planned to do interviews with two nurses. We where there at 9.30, as agreed. When we came to the women’s clinic there was only one nurse working, and there were loads of patients waiting, so we couldn’t interview that nurse. We decided to try to get in contact with the other nurse that we were supposed to interview but she was apparently off duty. Anyway we decided to stay and wait around the hospital to see if maybe we would get the chance to interview at least one nurse. After three hours of waiting while children screamed Mzungu (white person) like thousands of times we got to interview both nurses. Lucky day!

Friday evening was all about transcribing the interviews, eating noodles, drinking tea and trying to cure a cold. Meaning Linda sat bent over a pot of hot water trying to get back to breathing less like Darth Vader.

IMG_9556

Also, last night there was an amazing sky full of stars, it looks very different from here. Positively beautiful.

IMG_9496

Intervjuer och fältbesök

Hej allihop!

I Indien är allt finfint. Har fått rapporter om kyla och hört att hela Sverige haft ovanligt få soltimmar i November. Här skiner solen nästan jämt. Den här veckan har jag intervjuat Sadhna’s Chief Executive och fått spännande insikter i organisationsstruktur och vad hon anser om Fair Trade som ”marknadsföringsknep” och hur Sadhna jobbar med Fair Trade i olika steg av processen. Nästa vecka ser det ut att bli flera besök till produktionscenter med deras inköpsansvarige. Ska bli spännande att se hur det ser ut där kvinnorna jobbar.

Jag har även hunnit jobba vidare på mitt praktikprojekt, att ta reda på varför folk inte använder sina nybyggda Ecosan-toaletter fast de har dem. Än så länge finns det ungefär lika många anledningar angivna som det finns människor med tillgång till toaletterna. Får se om jag lyckas lista ut något.

20141013_101525[1]

M’lop Tapang

Vi har besökt organisationen M’lop Tapang här i Sihanoukville där Kambodjas eldsjälar arbetar. De bedriver ett helt fantastiskt arbete för och med stadens gatubarn och deras familjer. De hjälper alla från spädbarn upp till de som är 24 år. Allt från utbildning till steget ut i arbetslivet genom arbetsträning. Organisationen har 10 shelters runt om i staden med sammanlagt 200 anställda där ca 400 barn per shelter befinner sig varje dag mellan 8 och 17. De blir upphämtade och lämnade efter dagen då de fått utbildning, mat, rehabilitering, sjukvård vid behov till exempel. Vissa shelters är nightshelters där barnen får sova, vilket gäller de barn som varken har ett hem att gå till eller de som är särskilt utsatta i deras hemmiljö.

Det mest fascinerande med deras arbete är att de utbildar lokalbefolkningen i vad sexuella övergrepp är. Kunskapen kring detta hos medborgarna är väldigt låg! Tack vare deras arbete är ca 80% av stadens befolkning medvetna om att pojkar också kan bli sexuellt utnyttjade, vad det faktiskt kan innebära att ha sex framför sina barn (många familjer lever tillsammans i ett rum vilket gör att privatlivet blir lidande), vad man kan göra om man misstänker att ett barn blir sexuellt utnyttjat – ja listan är lång på vad lokalbefolkningen får kunskap i. Tuk-tuk förare lär sig till exempel att de ska ringa hot-line då de misstänker att han kör en pedofil tillsammans med ett barn. Tack vare att man ringer hot-line kan en utredning starta. De har även utbildning för barnen gällande sexuella övergrepp där de bland annat visar bilder på vad som är ”rätt” respektive ”fel” beröring. Många av de barn som blivit sexuellt utnyttjade vet inte om att de blivit utsatta för brott. Med tanke på att barnkonventionen faktiskt fyller 25 år idag borde alla vuxna få sig en tankeställare och informera barn om vilka rättigheter de faktiskt har! Och i barnkonventionen står det klart och tydligt att barn ska skyddas från våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Tänk på vilket föredöme Sverige blir när vi gör barnkonventionen till en lag. Det kommer bland annat innebära att domstolar kan ha barnkonventionen som underlag då barn utsatts för brott. Tänk att USA, Somalia och Sydsudan inte ens har skrivit under konventionen! (källa: UNICEF)

Organisationen arbetar även med att bistå fattiga familjer med bland annat ris, kläder, cyklar. De lånar även ut en summa pengar för att hjälpa fattiga familjer att starta en självförsörjande projekt. Detta kan till exempel vara att bidra familjen med höns eller grisar för att kunna starta en liten farm.

Det var helt underbart att få besöka denna organisation. Efter intervjun fick vi en rundvisning på sheltret och barnen sprang mot oss och ville leka och bli upplyfta. Vi fick även kela med småbarnsgruppen (övergivna barn i åldern 0-4). Trots alla de hemskheter barnen upplevt under sina korta liv har de en livsglädje likt ingen annan.

image

Vid ingången finns en tavla med namnen på de största organisationerna som donerar pengar till M’lop Tapang

image

Sheltret från gatan

image

Rundvisning

image

Utsikt från receptionen

Xoxo

TIA (This is Africa)

Just nu sitter vi på vårat favoritcafé ”Java” som ligger vid gallerian nere i centrum. Här äter vi många måltider, umgås, jobbar och bara njuter av att ha Wifi. Nu har vi spenderat mer än en vecka i Kenya och herregud vad vi trivs!

Vi har äntligen kommit till rätta hemma i lägenheten och allt annat som vi skulle göra för att komma i ordning  är vi också klara med. Allt har ju tagit lite mer tid här och är mer omständigt än hemma i Sverige (TIA) så det har ungefär tagit en vecka att få ordning på allt. Samtidigt är det just det som är charmen här, allt är ”easy going” och saker löser sig på ett eller annat sätt.

I helgen var vi hos våra vänner Jono (från Australien) och Dominic (från England) som båda bott i Kenya ett bra tag. Vi och några andra av våra vänner blev alltså bjudna till deras underbara hus i Naivasha. Huset ligger vid Lake Naivasha och hela området omkring kryllar av spännande djur och växtliv. FANTASTIK MILJÖ. Bara på vägen dit sprang zebror och annat vilt längs vägarna. När vi kom på fredagen var brasan tänd och middagen stod på bordet, sedan blev det spel hela kvällen och vårat egna lilla flodhästsafari på natten (inte så säkert) men häftigt! På dagarna tog vi det lugnt i solen, sköt pilbåge(på en pappersbild av Jimmie Åkesson), grillade, högg ved och annat udda men roligt som man kan hitta på när man samlar ett gäng galna personligheter.

I måndags hade vi våra första intervjuer med 2 kvinnor långt ute på landsbygden. Vi hade beställt pikipiki’s som hämtade upp oss och körde oss och vår tolk dit. Dessa kvinnor pratar nämligen endast Swahili och vi hade beställt vår tolk Maureen i förväg.

Båda var nervösa och osäkra på hur det egentligen skulle gå… Är frågorna verkligen rätt anpassade till syftet? Ja, det var mycket som vi började fundera över innan intervjun, men det gick ju hur bra som helst. Kvinnorna var öppna och svarade lättsamt på alla frågor. Visst var det en del ”fniss” ibland från kvinnornas sida då de tyckte vi ställde lite konstiga frågor, men sammanfattningsvis så var det en trevlig pratstund och fikastund, vi blev bjudna på  traditionella Masala tea ( som Ellinor blivit totalt besatt av sedan dag 1 här nere) och mandazi’s.

Under andra intervjun har vi dock 2 hönor ( som vi flertalet gånger motade bort utan någon större lycka) kacklandes i mikrofonen. Svårt att höra vad kvinnan säger till och från då det kacklas en del men nu är transkriberingen av de 2 första intervjuerna klara. På fredag kväll ska vi ut i Nakuru sen består nog resten av tiden av jobb med studien. Men vi måste ändå säga att inget faktiskt känns så jobbigt här, inte ens transkriberingen… Hakuna haraka.

Bild 1. Vardagsrummet i lägenheten.

Bild 2.Storhandling.

Bild 3.Johanna skjuter pilbåge

Bild 4. Johanna och Maureen fikar efter en intervju.

Bild 5. Ellinor förenar nytta med nöje. Tusker + transkribering. 1 23 4 5