Månad: november 2014

Vår bild av Sihanoukville som en stad full av torskar, hebefiler och pedofiler fick vi besannad redan första dagen här. Tidig förmiddag gick vi mot stranden. Vi möttes av en tuk-tuk där en gammal man satt med en liten pojke, säkert bara tre år. Man vill bara gå fram till dessa män och fråga vafan de håller på med. Visst, det lilla barnet kan vara en son/dotter/barnbarn men det är inte så trovärdigt… Det är sällan barnen tillsammans med männen är adopterade. Det var heller inte det första vi såg. Väl på stranden var det en äldre man med kamera som lärde tre barn att posa medan han tog bilder på dem. Barn i fem-års-åldern som troligtvis lever på gatan och tycker det är spännande med en kamera. Efter fotograferingen försvann mannen med barnen i en båt… En av de amerikanska killarna vi umgås med berättade att han ringde hot-line i fredags då han såg en man försvinna med en liten flicka. Det är så vanligt.

Som vi nämnt i tidigare inlägg är det viktigt som turist att inte få barnen att bli alltför trofasta till en. Just för att barnen då tror att alla vita är snälla! Plötsligt kan det vara en turist som vill utnyttja barnet och då är barnet alltför godtrogen till den här personen. Men det är så svårt att stå emot dessa barn när de vill komma och leka! De vill bada, kramas och ha roligt med oss. Det går knappt att ignorera dessa söta barn.

Vi antar att de flesta av oss inte har så mycket till övers för dessa vidriga människor som förgriper sig på barn. Vi har fått höra om ett fall med en pedofil från Kanada. APLE (den organisation vi ska vara med som bland annat arbetar med att utreda västerlänningar som sexuellt utnyttjar barn) hade länge spanat på den här mannen. Han hade dessutom tidigare blivit dömd, i Kanada, för att ha förgripit sig sexuellt på barn. Kan inte ens förstå hur en människa som man vet har sådana drifter ens kan få lov att åka till Sydostasien där barn är en så enkel handelsvara… De borde få reseförbud! Iallafall, när APLE gjorde tillslag i den här mannens lägenhet här i Kambodja fanns där åtta små pojkar som han “tog hand om” och förgrep sig på. Barn som han hade lurat hem från gatorna. Fruktansvärt! Dessutom hade mannen öppnat ett barnhem. En dömd pedofil öppnar ett barnhem… Ja, det är verkligheten här.

Sihanoukville är en turiststad. Mycket fester, droger är extremt lättillgängligt (folk snortar kokain helt öppet i baren), det är backpackersinvasion, försäljare som inte tål att man tackar nej till deras erbjudanden, alla restauranger letar efter engelsktalande personal osv. Kambodjas Magaluf! Men det är roligt att möta nya människor från andra kulturer och andra länder. Alla vi möter imponeras av vårt studiearbete och vårt engagemang. Många blir förvånade över hur stort problemet med bland annat barnsexturism är, vissa börjar gråta.

Kambodja är ett av de mest minerade länderna i världen. Det sker många dödsfall varje år och ännu fler skadas. Det finns därför väldigt många funktionshindrade i Kambodja. På stranden kryllar det av människor med amputerade armar eller ben. Dessa människor har inget annat val än att tigga pengar, de kan ju inte arbeta. Här finns inte direkt någon LSS-lag… Man känner sig som en hemsk människa då de staplar eller kryper omkring i sanden med en trasig hatt och ber om pengar om man inte ger dem. 1000 Riel för oss är 2 kronor. Det är pengar vi knappt tar emot som växel och det ger den här människan en måltid. Men vi kan inte ge pengar till alla, de är för många. Så nu vill vi knappt vara på stranden för att vi får så dåligt samvete!

Kambodja har extremt bristfällig infrastruktur. Landet befinner sig på sätt och vis fortfarande i en efterkrigstid sedan Pol Pots regim, de har inte ens lyckats återuppbygga sjukvården sedan dess. Sociala skyddsnät existerar inte, bortsett från det arbete NGOs gör i landet. Tanken med det arbete alla olika NGOs gör här är att få regeringen att så småningom ta över arbetet (så som utbildning, hjälpa fattiga, rehabilitering för psykiskt sjuka etc.) men tyvärr tar inte regeringen sitt ansvar. Fattigdom och korruption är såklart två huvudfaktorer till att detta brister. Korruption märks tydligt gällande polisväsendet. Här i Sihanoukville har det tydligen skett brutala mord och överfall på turister. Något som mörkas av polisen här, troligtvis för att inte skapa dåligt rykte om platsen. De behöver ju turismen! Vi har också hört berättelser om backpackers som dött i överdoser, har flödar droger och orena sprutor.

En glad nyhet är att vi fått klartecken att intervjua den ansvarige för child protection gruppen på hjälporganisationen M’Lop Tapang som vi ville besöka här. Vi får se om de har tid i veckan eller om vi tar det i december. Det känns gött iallafall! Datainsamlingen går som på räls.

Xoxo

17 timmar. Så lång tid tog det att åka buss från Siem Reap till Sihanoukville . En sträcka som är lika lång som en tur och returresa till Göteborg från Malmö. 17 timmar. (Ja, vägarna är katastrof men ändå. Vi är heller inga vana backpackers, okej.) Halva resan var dessutom i en liggbuss. Vi har aldrig varit så förskräckta någonsin när vi skumpade runt på en skumgummimadrass en meter över golvet. Men äntligen är vi vid kusten. Som vi har längtat!

Soluppgången från världens skumpigaste buss med världens skitigaste ruta

Googlar man på Sihanoukville får man upp mycket träffar på var och hur man enklast köper sex här. Barer och klubbar med prostituerade finns listade, det står vad man kan förvänta sig att betala, hur man säkrast genomför sitt köp och så vidare. Sihanoukville är känt för att vara en partystad där man kan köpa sex för så lite som 5$. Här är det extremt vanligt med män hand i hand med flickor och pojkar som skulle kunna vara i deras barnbarns ålder.

Vi åkte såklart hit för att få sol och bad, det ska en inte sticka under stolen med. Men vi åkte även hit för att kunna samla in forskningsmaterial. Sihanoukville är en stad där det sker mycket kommersiell sexuell exploatering. Vi kommer troligtvis, genom våra kontaktpersoner i Kambodja, få kontakt med en organisation vars arbete vi gärna vill veta mer om: M’Lop Tapang. Det är en NGO som sedan år 2003 arbetar med att hjälpa gatubarn i Sihanoukville.

För många som bor här är det en kamp att överleva från dag till dag. Fattigdomen leder till stor utbredning av slumområden vilket även ökar antalet gatubarn. Dessa gatubarn är särskilt utsatta i samhället, de är utsatta för gatuvåld liksom gängvåld, droganvändning, tvångsarbete och såklart är de extra utsatta för kommersiellt sexuellt utnyttjande.

M’Lop Tapang arbetar med över 4 000 barn och deras familjer. De ger barnen möjlighet till utbildning och annan service för att ge dessa barn en chans att skapa sig en bättre framtid.
Hit kan barnen komma och äta, gå i skolan, få sjukvård, skydd, rådgivning, eftervård (många barn är traumatiserade) och även familjen involveras i detta genom bland annat rådgivning.

M’Lop Tapang har ett Child Protection team bestående av socialarbetare. Tillsammans med den lokala polis- och skolmyndigheten bedriver de interventioner lokalt för att hjälpa barnen och deras familjer. Det är viktigt att bidra med kunskap till föräldrarna samt att skapa trygga platser för barnen att vara på. Och såklart att ge barnen den hjälp de behöver för återhämtning. De erbjuder till exempel dagliga verksamheter dit hela familjen kan gå för stöd, råd och hjälp eller bara för att umgås.

Det är en intressant organisation och vi hoppas att vi kan boka in ett möte för intervjuer och observationer. Vi vill undersöka hur de specifikt arbetar för de barn som utnyttjats i kommersiell sexuell exploatering. Vi vill få en helhetssyn kring det skyddsnät som finns för dessa barn i Kambodja. Hur rättssystemet ser ut (allt från lagstöd till rättegångar), vad som händer med förövarna, hur barnen söks upp när de befinner sig i pedofilernas grepp, hur eftervården för barnen ser ut, hur arbetet sker med familjen. Ja listan är lång.

Xoxo

Den här veckan har varit väldigt trevlig med besök ut I fält, en dag vid en pool och till och med vad som närmast går att jämföra med en förlovningsfest. Fast bruden var inte där. Kvinnan som jag fick komma hem till under Diwali, Santosh, har bjudit in mig och de andra praktikanterna till hennes brors bröllop i början av december. Detta firande har alltså redan börjat och vi blev bjudna hem till henne och hennes farmor i söndags för att vara med under en ceremoni där den blivande brudgummen blir välsignad och får presenter till sitt framtida hushåll. Även om det var fokus på brudgummen så var det mest en tillställning för kvinnor, med massa dans och bara ett fåtal män som deltog. Det var väldigt intressant, men efter fem timmar med bankande trummor och språklig förvirring var det ganska skönt att komma ”hem” och fokusera på studien lite istället.

På måndag bär det av till en ny by, Chali, som har med mitt projekt hos Seva Mandir att göra. Jag har blivit ombedd att ta reda på varför de toaletter (Ecosan-variant) som byggts inte används. Hittills har det varit en väldigt underlig process där många människor inte vill svara ärligt för att de gärna vill ha en toalett för att det är en statussymbol plus att de anses vara jättepraktiska att använda som förråd. Ska bli intressant att se om jag får liknande svar i nästa by också.

Vilka är vi?

Johanna. 23årig malmöbo. Den rödhåriga tjejen som varit i Kenya 7 gånger och arbetat med kvinnor och ungdomar i utsatta områden. Har under åren byggt upp ett stort nätverk av vänner och bekanta nere i Kenya och ser det som sitt andra hem.

Ellinor. Även hon 23 år och uppväxt i Stockholm, Örebro och Linköping, men är nu bosatt i Lund. Är första gången i Kenya men har varit i Afrika innan. Vi läser sjuksköterskeprogrammet termin 5 och har då fått ett mfs stipendium för att skriva om kvinnor på landsbygden och deras erfarenhet av menstruationshygien.

Just nu sitter vi och har haft vår första dag i Nakuru. Vägen hit med Turkish airlines gick smidigt och vi blev väl omhändertagna under flygresan. Kan starkt rekommendera detta flygbolag. Mellanlanding i Isatabul sedan raka vägen till Nairobi. Väl framme i Nairobi hämtade Johannas vän tillika taxichaufför oss för en 3 timmars bilresa till Nakuru (fjärde största staden i Kenya). En galen bilresa senare (Människor här följer säkerligen sina egna trafikregler) var vi framme vid vår lägenhet. Superfin och fräsch lägenhet som ligger i ett “gated community” som vi hyr av en kvinna som precis förlorat sitt jobb och inte har råd att bo där just nu..win win!

Tanken var väl att vi skulle packa upp och sova när vi kom fram men så blev det inte. Höga på vår adrenalinkick av att vara här packade vi upp och hittade första bästa pikipiki(typ av moped som används som taxi och kostar ca. 5 kr) ner till city centret för frukost och inhandling av nödvändiga saker på gallerian. Resten av dagen har bestått av kära återseenden(för Johanna) och nyfunnuna vänner för Ellinor och umgänge med dessa. Imorgon har vi möte med vår kontaktperson Wendo här nere och ska lägga upp en plan för våra intervjuer med kvinnorna. Resten av veckan är planerna att ta det relativt lugnt, njuta av vädret, umgås med vänner och åka runt till lite olika platser.

Tutaonana baadaye!