Medellín

Vårt första möte på universitetet i Medellín skedde i ett litet rum med stolar i en ring. Efter att ha mött upp vår kontaktperson i entrén droppade det till slut i ungefär tio personer i den lilla salen. Detta gjorde oss lite nervösa då vi främst förväntat oss ett möte med vår handledare och möjligen någon mer. Med på mötet var rektorn, rektorns fru, en lärare och flera studenter. Detta var alltså lågt ifrån vad vi hade förväntat oss. Allt började lite otydligt men slutade med att det togs ett beslut kring att vi skulle hålla en presentation om vår undersökning några dagar senare, på en lördag. Efter en halv vecka med omställning av mat- och sovklockan åkte vi nervösa tillbaka till universitetet. Hur många skulle egentligen lyssna på vår presentation? De som hade varit med sist? Fler? Färre? Vi andades lättat ut när vi insåg att det var en mindre skara, bestående av professorn i urban planering och två studenter. Presentationen gick bra och äntligen kändes det som att vi alla förstod varandra.

Under våra tre veckor här har vi fördjupat oss i teorier, utför en pilotintervju, intervjuat studenter, åkt linbanan och haft myrinvasion. Såklart har även vår spanska satts på prov. Det mest utsatta tillfället var under en tur till mataffären. När India ska betala i kassan ställer kassörskan en fråga om någonting, om vad är oklart. Efter lite hjälp från annan personal visar det sig att det behövs legitimation för att kunna betala med kort. Vi erbjuder oss att gå hem igen och hämta id, men nej nej, pojken som packar kassarna får i uppdrag att följa med oss hem med kortläsaren. Väl utanför dörren till lägenheten visar det sig att killen, som heter Esteban, har noll koll på kortläsaren. Efter en kvarts testande med olika kort (glassen smälter) visar det sig att maskinen hela tiden har frågat efter chipet! Med dålig uppkoppling går det långsamt men till slut verkar det fungera. Då ställer Esteban frågan ”cuantas cuotas?”. Vi försöker googlea upp vad detta betyder och får översättningen ”vilken nivå?” Hm, vi får helt enkelt chansa på en. Till slut går köpet igenom och Esteban får en kram.

Nu har snart hälften av tiden gått och hittills har Medellín varit snälla mot oss. Colombianerna är hjälpsamma och nyfikna. Den bästa maten vi ätit har varit peruansk och den bästa låten vi hört har varit svensk.

Hasta luego!

Calor, calor y polvo!

They people here say that Nicaragua has two season LODO y POLVO – Mud and dust! Right now it is summer which is the season of dust, wind and HEAT! This is actually hindering my studies a bit, because my computer gets overheated. I know it may sound a bit ”i-lands problem”, and of course it is! I just have to adjust my study hours from 5-6am til about 12-1pm and then continue again around 6-7pm.

In the community where I live there are only dirt roads which makes the air filled with dust. So does all the peanut fields that are around and about and it can create big dust storms. The only thing to do when this happens is to stay inside and wait for it to be over. I experienced one last year and it was not a blast!

But soon it is time for the rainy season and it will be wonderful! Everybody where I live are now repairing their houses, cleaning up around, making sure that everything works as it should so that the rain won´t destroy anything. It is fun and interresting to see the solutions I must say. I hope that I can get good connection and upload some pictures soon!

 

Take care everyone!

Sandra

Easter and my research

I will continue to write in English after some requests from my classmates at the Human Rights course!
The last week like i mentioned in the last post have been Semana Santa- Easter, which is the biggest holiday here in Latin America. The beaches get full of people, food, music and party! It has been hard to find somewhere quiet to study to be honest. But I took the bus to town 2 times so that I could get some internet and some quiet.

My focus this week have been to sort all my literature, write on a literature review and make a frame of interview-questions. The more I read the more and more questions I have and I know how important it is to stay within the framework and narrow it down since I actually only have a short amount of time to do my research.
I have found 3 persons now that are willing to do interviews with me and be part of the research. I will start the interviews this week and I am really excited! Since abortion is a stigmatized theme here in Nicaragua, or it is said to be it is hard for me to predict the answers. I still haven´t found any other research about the public opinion in Nicaragua concerning the abortion law. The abortion law in Nicaragua was changed in 2007 by the President Daniel Ortega after making a deal with the Catholic Church. Therapeutic abortion had been legal in Nicaragua since 1894, but the deal banned and criminalized the woman and the doctor performing the abortion. What I will investigate is the opinion among women about the law. Previous research shows that there exists feminist views parallel with Cristian values, so I will see if there exist a discussion, opinions about this subject and if it is connected by the women to their right to life, their own body and reproductive health.
So that is a little bit about my work and research that I will do here.
Take care everyone!

MFS stipendium 2016

Äntligen har vi fått beslut om tilldelning av MFS-stipendium för 2016. Malmö högskola har fått 21 MFS-stipendium att dela ut. Antalet stipendium för 2016 är färre än tidigare år då SIDA:s budget har minskat.

Deadline för vårens ansökan är den 15 april.

Kinas två sidor

Kina är som ett mynt, de har två sidor. Ena sidan av myntet är otroligt vackert med en otroligt intressant kultur, med vackra tempel och vyer som du knappt kan drömma om. Där ekonomin sprudlar och Kina växter sig starkare än någonsin. Där gamla människor kommer ut i parker och dansar för att de har en otroligt fin familjesyn där man tar hand om varandra. När du går i parkerna på helgerna är det mycket folk, gamla som unga, där är musik, dans och rörelse. Där sprids glädje och alla ser så lyckliga ut.

Sen har du andra sidan där samhället inte har några som helst socialt skydd för de personer som blir arbetslösa eller sjuka. Där synen på fattiga och människor med funktionshinder av olika slag ses som pesten och något som man inte pratar om. Där en kvinna ska bete sig på ett speciellt sätt och där de enda rätta parförhållandet är man och kvinna.

Ja Kina är ett mycket intressant land och ibland blir jag väldigt fascinerad över vilken otroligt fin och vacker kultur de har, och ibland är jag enormt tacksam över att jag är född och uppvuxen i Sverige där vi är så otroligt lyckligt lottade i extremt många avseenden.

Blommor och så

Dagarna flyter på här. Jag är fortfarande i Taunggyi. Jag tror jag börjar närma mig något typ av slut på intervjuandet. Är fortfarande på jakt efter en CSO som jobbar mycket med videojournalistik i sitt arbete. Måste träffa. Kommer åka mot Yangon på söndag så det finns väl tid.

Det verkar som att det enda jag gör är att skriva. Intervjua, äta mat, kanske åka på nån liten tripp. Men mest skriva. Jag har fått in så mycket material att det känns som jag står inför ett berg av data. Det som började som en studie i alternativa medier har kommit att innefatta så mycket mer. Det går inte att förbise alla faktorer som rullar i bakgrunden i det här landet. Och ju fler personer jag träffar, desto större blir berget.

Var ska jag börja? Övergången från stängd auktoritär monokrati till blomstrande demokrati är allt annat än en dans på rosor. Majoriteten av alla tillsatta ministrar har aldrig satt sin fot i  ett parlament tidigare, ännu mindre talat inför media. Så den ursprungliga förhoppningen om att NLDs inträde i parlamentet skulle innebära mer insyn och medial transparens är redan grusad, då det är nästan uteslutande Aung San Suu Kyi som syns i pressen. Och det börjar anas sprickor till och med i hennes obräckliga fasad. Häromdagen dök en två, tre år gammal intervju upp med henne, gjord av BBCs report Mishal Husain (https://www.youtube.com/watch?v=rNVE_Ch_Q18&ab_channel=BBCNews). Med ca 30 år som politisk aktivist, frihetsförespråkare och nu helig symbol för hela landets strävan efter demokrati, är Suu Kyi en otrolig retoriker och karismatisk människa. Med all rätt. Hon är vettig och har hjärtat på rätt sida. Det är det ingen fråga om. Men när Husain påpekar det allt mer växande våldet och diskrimineringen mot landets muslimska Rohingya-befolkning faller allt. ”Vadå etnisk rensning? Nej, den buddhistiska majoriteten är också ett förföljt folk”. Okej, det finns de som menar att Suu Kyi’s ständiga vägran att erkänna det strukturella förtrycket mot nära 1 miljon människor är politiskt styrd. Islamofobin är så utbredd att hon riskerar att tappa stöd om hon uttalar sig kritisk mot munkupproren (de främsta agitatorerna mot Rohingya i Rakhine state är en grupp buddhistiska munkar, aka 969 Movement). Tyvärr blir resultatet att ett ignorerande placerar henne och NLD i samma fåra som den tidigare förtryckande regimen.
(Under 2015 valet ”råkade” 700,000 Rohingya bli utan rösträtt. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2015/10/rohingya-151024202611276.html Mm, jag vet. Svinsoft)

Den etniska identiteten (och stoltheten) ligger som ett filter över allt. Medan alla journalister och de från civilsamhället jag intervjuat uttryckligen säger att landets etniska mångfald är en styrka, och att strävan efter ”diversity to unity” övervägar allt, är det svårt att missa hur samma mångfald samtidigt sätter så många käppar i hjulet. I Shan state där jag befinner mig har det återigen blossat upp ännu en etniskt laddad väpnad konflikt mellan Tatmadaw som är regeringsstyrkorna och Southern Shan State Army, trots undertecknandet av Nationwide Ceasefire Agreement. Tatmadaw’s militära baser ligger som ett pärlband runt Taunggyi’s innerstad, skyddat av förorterna och närliggande byar, eftersom, som min tolk uttryckte det: ”they feel can be safe when they use the people as shields…”.

Att sociala medier blir mer och mer tillgänglig och använt riskerar också att spä på fördomar och redan kyliga relationer. När NLD utsåg en kristen som vice president (omg) blev det skitstorm över Facebook. Inte populärt. Borde inte lägga en universell formel för hur människor beter sig över medier, men när det kommer till möjligheten att, gömd bakom en IP-adress och datorskärm kunna vädra sina lökiga åsikter, verka det inte skilja sig nämnvärt från andra platser i världen. Sunkiga värderingar och förutfattade meningar är ett globalt problem. Samtidigt så, medier ger en röst till de som tidigare inte hörts. Myanmar har gått från att kunna erbjuda futtiga 110,000 människor internet år 2010, till mer än 7 miljoner 2015. Kanske får vi bortse demokratins lite mindre trevliga baksidor, för att lyfta fram de goda.

Så var hamnar vi? Det finns över 135 bekräftade minoriteter i landet. Säkerligen dubbelt så många fler som inte räknas med landets Census. Myanmar har en unik rikedom och styrka i just de förutsättningarna. Förutsättningar som, förvaltas de rätt, kan ge en mångfacetterad politisk grogrund, med 135+ olika perspektiv. En lokal politiker jag intervjuade sa: ”It seems it is quite like different colors of flowers are blooming in a garden”.

Se bara till att alla blommor får plats i den trädgården.

 

/F

Internship started…

 

I have now spent my first week at the NGO. I ended up with an internship, full time, from 9 to 5 :-). It is interesting to see their activities and struggles from the inside. I helped out with the translating of a press release concering the 2nd draft of the law 103-13. This draft is about the violence against women and is, according to the NGO, even worst than the first one….

On my second day I assisted at the pressconference (wish was hold in arabic,  I was in charge of taking photos) where the coalition ”Le Printemps de la Dignité” (the springtime of dignity) was reaching out and calling upon a change of the mentioned draft. Several women were present and sharing their stories and how they feel that they have been let down by the current legislation.

I am know in the Moroccan ”rythme” and I am adapting to the environement. Always having coins in my pocket,for bus, tram, paying the parking or buying lunch-bread at the local small shop. Not worring that you have no idea what bus will come your way, nor when it will show up. And when it eventually does, not so sure you will be able to get on :-).  What is more of a challenge though is the internet access at the NGO…the wifi has its own agenda… 🙂

 

IMG_3763

 

 

Tiden går…

Denna veckan har bara sprungit iväg. Jag har sammanställt intervjuer och observationer och börjat analysera mitt material. Så jag ligger mycket bra i fas enligt mitt tidsschema. Nu är det helg vilket innebär lite vila.

Ikväll var jag ute och tog en öl men några internationella studenter. När vi satt runt bordet kom vi på att vi kommer från fem olika världsdelar. Vi hade folk från länder som Uzbekistan, Italien, Mexico, Chile, Canada, Nigeria, Holland, Estland och Sverige. Sjukt coolt när man tänker på det. Vi provade även på att äta rostade gräshoppor och sen gick vi till KTV (kinesisk karaoke). En mycket trevlig kväll och rostade gräshoppor smakade inte så mycket faktiskt. ;P

One week!

Time flies by and already one week in Rabat!

I have had the time to learn how to get around in the area and in the city, it is a ”living on the edge” moment every time you try to pass the street. I observe the locals and stay close to them….so far so good! 🙂

Taxi White, taxi blue, tramway, buses, I do have options on how to get from one spot to another. Mostly friendly and really not expensive. I have been spoiled during my first week by my host who kindly has been taking me with her car to fix practical things like getting a Moroccan sim-card.

The meeting with the NGO went well, from Monday on I will spend a month internship with them! I have already been given homework, different reports that they ask me to be familiar with on my arrival.

On the social side am I getting to know my housemates. Swedish chocolate cake baking and jogging  (to get rid of the cake!) are some of the activities. This week-end I am hoping to go ”tourist” a bit! The last couple of days have been filled with assignments and home-exam for Malmö University.

I am very pleased by the daily interaction with the population of Rabat. Have been nothing but friendly treated and they offer to help when they see my confused /lost expression!

(some tiny problems with uploading Pictures… more to come!)

Fancy a book?

Fancy a book?

IMG_2348

Plenty of options for baking!

Tjii fick jag för ”god planering”

Då var jag tillbaka i Nicaragua igen efter 2 hektiska månader hemma i Sverige med skola, förberedelser för resan, MFS-kurs i Härnösand, möten med handledare… listan är lång, men nu är jag här i Nicaragua!

På MFS-kursen så hade vi en förmiddag med en före detta MFS-stipendiat och han sa verkligen flera gånger att det inte alltid blir som man har tänkt sig och det är bara så och man får helt enkelt försöka lösa det på bästa sätt man kan. Jag har känt mig ganska så förberedd i och med att jag har bott i Nicaragua och vet hur saker och ting fungerar här. Dock så redan andra dagen så stötte jag på problem (har nu varit här i 4dagar). Min tanke var att komma ner så fort de obligatoriska momenten i skolan var gjorda så att jag kunde komma igång snabbt. Sedan är det som ni vet snart påsk, Semana Santa, vilket är utan tvekan det största i traditionsväg och firande som finns i Latin Amerika, vilket också betyder mycket dyrare flygbiljetter. Så jag bokade biljett för att komma ner i god tid innan Semana Santa och kunna spara in några 1000-lappar. Dock så är det ju så att hela landet har ledigt under en hel vecka och då åker man ut till kusten. Min handledare här nere hade försäkrat mig om att boende skulle jag hitta, det var absolut ingen fara och att han säkert visste något om det inte skulle lösa sig. MEN så var det inte! I den lilla kustbyn Jiquillio där det är tänkt att jag ska göra min undersökning har priserna på rum, hus och allt med ett tak höjts till helt otroliga priser såsom 6000.-/veckan! Detta är helt utanför min budget och bo i tält hade jag gärna gjort om det hade vart lugnt och säkert, vilket det tyvärr inte är. Så vad gör man då? Ja man får helt enkelt göra det bästa av situationen och inse att nej jag kan inte börja min undersökning riktigt ännu.

Så idag har jag dragit i kontakter jag har här sedan innan och imorgon kommer jag att flytta till den by där jag bodde under min studietid här i Nicaragua. Jag har fått ett rum hos en familj där i en vecka vilket ska bli väldigt trevligt. Det är också ruralt och enkelt och jag kommer helt säkert att få med mig en massa erfarenheter av att bo tillsammans med dom. Så jag kommer att hålla huvudet kallt och verkligen kunna förbereda mig för min undersökning nu i en vecka.

”Lugna” hälsningar Sandra!