Dagarna flyter på här. Jag är fortfarande i Taunggyi. Jag tror jag börjar närma mig något typ av slut på intervjuandet. Är fortfarande på jakt efter en CSO som jobbar mycket med videojournalistik i sitt arbete. Måste träffa. Kommer åka mot Yangon på söndag så det finns väl tid.
Det verkar som att det enda jag gör är att skriva. Intervjua, äta mat, kanske åka på nån liten tripp. Men mest skriva. Jag har fått in så mycket material att det känns som jag står inför ett berg av data. Det som började som en studie i alternativa medier har kommit att innefatta så mycket mer. Det går inte att förbise alla faktorer som rullar i bakgrunden i det här landet. Och ju fler personer jag träffar, desto större blir berget.
Var ska jag börja? Övergången från stängd auktoritär monokrati till blomstrande demokrati är allt annat än en dans på rosor. Majoriteten av alla tillsatta ministrar har aldrig satt sin fot i ett parlament tidigare, ännu mindre talat inför media. Så den ursprungliga förhoppningen om att NLDs inträde i parlamentet skulle innebära mer insyn och medial transparens är redan grusad, då det är nästan uteslutande Aung San Suu Kyi som syns i pressen. Och det börjar anas sprickor till och med i hennes obräckliga fasad. Häromdagen dök en två, tre år gammal intervju upp med henne, gjord av BBCs report Mishal Husain (https://www.youtube.com/watch?v=rNVE_Ch_Q18&ab_channel=BBCNews). Med ca 30 år som politisk aktivist, frihetsförespråkare och nu helig symbol för hela landets strävan efter demokrati, är Suu Kyi en otrolig retoriker och karismatisk människa. Med all rätt. Hon är vettig och har hjärtat på rätt sida. Det är det ingen fråga om. Men när Husain påpekar det allt mer växande våldet och diskrimineringen mot landets muslimska Rohingya-befolkning faller allt. “Vadå etnisk rensning? Nej, den buddhistiska majoriteten är också ett förföljt folk”. Okej, det finns de som menar att Suu Kyi’s ständiga vägran att erkänna det strukturella förtrycket mot nära 1 miljon människor är politiskt styrd. Islamofobin är så utbredd att hon riskerar att tappa stöd om hon uttalar sig kritisk mot munkupproren (de främsta agitatorerna mot Rohingya i Rakhine state är en grupp buddhistiska munkar, aka 969 Movement). Tyvärr blir resultatet att ett ignorerande placerar henne och NLD i samma fåra som den tidigare förtryckande regimen.
(Under 2015 valet “råkade” 700,000 Rohingya bli utan rösträtt. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2015/10/rohingya-151024202611276.html Mm, jag vet. Svinsoft)
Den etniska identiteten (och stoltheten) ligger som ett filter över allt. Medan alla journalister och de från civilsamhället jag intervjuat uttryckligen säger att landets etniska mångfald är en styrka, och att strävan efter “diversity to unity” övervägar allt, är det svårt att missa hur samma mångfald samtidigt sätter så många käppar i hjulet. I Shan state där jag befinner mig har det återigen blossat upp ännu en etniskt laddad väpnad konflikt mellan Tatmadaw som är regeringsstyrkorna och Southern Shan State Army, trots undertecknandet av Nationwide Ceasefire Agreement. Tatmadaw’s militära baser ligger som ett pärlband runt Taunggyi’s innerstad, skyddat av förorterna och närliggande byar, eftersom, som min tolk uttryckte det: “they feel can be safe when they use the people as shields…”.
Att sociala medier blir mer och mer tillgänglig och använt riskerar också att spä på fördomar och redan kyliga relationer. När NLD utsåg en kristen som vice president (omg) blev det skitstorm över Facebook. Inte populärt. Borde inte lägga en universell formel för hur människor beter sig över medier, men när det kommer till möjligheten att, gömd bakom en IP-adress och datorskärm kunna vädra sina lökiga åsikter, verka det inte skilja sig nämnvärt från andra platser i världen. Sunkiga värderingar och förutfattade meningar är ett globalt problem. Samtidigt så, medier ger en röst till de som tidigare inte hörts. Myanmar har gått från att kunna erbjuda futtiga 110,000 människor internet år 2010, till mer än 7 miljoner 2015. Kanske får vi bortse demokratins lite mindre trevliga baksidor, för att lyfta fram de goda.
Så var hamnar vi? Det finns över 135 bekräftade minoriteter i landet. Säkerligen dubbelt så många fler som inte räknas med landets Census. Myanmar har en unik rikedom och styrka i just de förutsättningarna. Förutsättningar som, förvaltas de rätt, kan ge en mångfacetterad politisk grogrund, med 135+ olika perspektiv. En lokal politiker jag intervjuade sa: “It seems it is quite like different colors of flowers are blooming in a garden”.
Se bara till att alla blommor får plats i den trädgården.
/F