Vecka sju och åtta

Hej igen,

Först och främst – tack så mycket för alla peppande kommentarer på mitt förra inlägg! Det var verkligen den värsta veckan so far och allt strulade samtidigt.

Vecka sju och åtta har varit ganska händelselösa. Jag är fortfarande inte helt okej och jag märker att kroppen inte är helt med vilket gjort att jag mest varit hemma – har knappt kommit iväg till affären. För att se det från den ljusa sidan har jag dock hunnit läsa igenom och sammanställa det mesta av det ofantligt omfattande material som fanns om projektet och jag börjar få en bättre överblick av hur projektet sett ut och alla de olika aspekterna av det.

Jag blev vidareskickad till ytterligare en person som eventuellt kan hjälpa mig med att ordna intervjuer och liknande och hon verkar villig att hjälpa till. Hon verkar dock inte riktigt förstått vad jag är ute efter så jag ska försöka ringa henne för att se om hon kan hjälpa mig ändå.

Jag har också bestämt mig att stanna till mitten av juni vilket innebär ytterligare några veckor till att intervjua och hinna med att ordna med all data som behövs. Det var ett jobbigt beslut då det påverkade andra planer, men det känns skönt att veta att jag förhoppningsvis kommer hinna med allt jag har planerat. Det innebär också att det nu är klart att jag kommer lämna in uppsatsen i augusti.

Vecka 6

Hej

Den här veckan har varit tyngst hittills. Jag är inne på det som jag trodde skulle vara halva resan och känner att jag inte har fått någonting gjort alls. Det har varit otroligt mycket svårare att få tag på de människor jag behöver få tag på, ingen vill svara på frågor, jag blir runt-skickad till andra hela tiden och det tar minst en vecka innan jag får svar på mina mejl – håller på att bli tokig. Håller fortfarande på att försöka identifiera de nyckelpersoner jag behöver få kontakt med för att komma vidare.

Jag har börjat ställa in mig på att jag kommer få stanna längre än planerat för att hinna klart med alla datainsamling jag behöver och även att jag eventuellt kommer få lov att opponera i augusti för att hinna och det har varit svårt att acceptera.

Har dessutom varit rejält dålig i veckan och det hela slutade med ett besök på akuten igår. Fortfarande oklart vad det är, men klart är att magen inte är helt imponerad av Guatemala. Förhoppningsvis blir det nya tag nästa vecka och jag får tag på den som gör att jag kan komma vidare.

Mitt besök på akuten.

Vecka 4 och 5

Hej!

Ligger lite efter med skrivandet.. Det händer så mycket och så lite på samma gång så det lite svårt att ta tag i det.

Vecka 4 finns det egentligen ingenting att skriva om. Eftersom jag har rätt mycket kontakt med svenska ambassaden här och även umgås en hel del privat med några av de anställda, gjorde attacken i Stockholm att allt stannade upp lite. Kändes som luften gick ur lite. Många av de anställda är från Stockholm och det blev ganska snabbt ett fokus på att följa nyheterna i Sverige. Jag kände själv att jag hade lite svårt att fokusera på annat.

Rent praktiskt gick en stor del av veckan åt för att läsa delar av det material som finns om projekten, vilket är ungefär fem pärmar, maila fram och tillbaka med ambassaden gällande vilka personer från Oxfam som skulle vara intressanta att prata med och slutligen ta kontakt med Oxfam själva.

Av de fem personer som jobbade med projektet från Oxfam har alla lämnat Guatemala utom två och endast en av dem jobbar kvar. Det är ett av problemen som jag stött på i mitt arbete, det faktum att människor ofta byts ut eller byter arbetsplats inom utvecklingsarbete. Veckan har gått åt att försöka identifiera dem och få kontakt med dem utan att lyckas och det tog över en vecka att få svar från en av de två.

Det hjälpte så klart inte att vecka fem var påsk vilket i ett katolskt land som Guatemala är en stor grej. Det är processioner överallt och stan tömdes på folk. Kontor är stängda och många tar semester hela veckan. Eftersom det var så otroligt svårt att få tag på människor och få svar, bestod vecka fem därför av mycket eget pluggande på egen hand och en tvådagars tur till Rio Dulce som ligger vid Atlantkusten. Det är en sötvattensflod med träsk och nästan en djungel runt om och vi skulle bo i en bungalow mitt ute i ingenstans.

En bild från den gigantiska bron över floden Rio Dulce

Utsikten från frukostbordet

Vår bungalow med myggnätsklädda fönster där vi spenderade två nätter i en kakafoni av insekter och djur – kändes som att vara med i Trazan och Banarne introt och var svårt att sova. De många myggbetten vi lämnade Rio Dulce med talade också sitt tydliga språk.

Tortillastånd på gatan i Rio dulce.

 

Vecka tre!

Hej!

Vecka tre började med att jag äntligen fick tillgång till ambassadens projektfiler och kunde börja kolla igenom de tillgängliga projekten som skulle kunna vara intressanta i mitt projekt. Det fanns inte många som passade in på det jag hade tänkt och valet föll på ett projekt som genomfördes tillsammans med Oxfam mellan 2013 och 2015. Projektet handlar om tillgång till marknader och ökad säkerhet kring tillgång till mat och är fokuserad på agrikultur. Inom projektet ingår sex lokala organisationer i samma område i Guatemala som jobbar med detta tema på lite olika sätt. Någon fokuserar på kvinnor, någon fokuserar på att stärka produktionen av grödor etc.

Eftersom det inte fanns så många lämpliga projekt att välja på har jag istället för att ta två hela projekt och jämföra deras genomförande, funderat kring att välja två av dessa lokala organisationer och jämföra deras arbete för att se om det går att dra några slutsatser. Veckan spenderades sedan med att maila med ambassaden för råd och kontakter samt läsa igenom delar av det material jag fått. Men, som så mycket annat i det här landet, är det en långsam process.

Under helgen gjorde vi ett par utflykter. Först spenderade vi en natt i Antigua som är en fantastisk plats.

Den färgglada staden Antigua, tidigare huvudstad, är en skön kontrast mot Guatemala City då säkerhetsläget är helt annorlunda. Här kan man promenera fritt utan problem

Gamla ruiner och takpannor i Antigua. Efter två stora jordbävningar på 1700-talet som krävde att staden byggdes upp bestämde spanjorerna att flytta huvudstaden och skapade då Guatemala City som inte alls delar Antiguas charm

Några av vulkanerna som omringar staden.

En ikonisk plats i Antigua är denna portal.

Vi åkte sedan till Stilla havskusten för att njuta av sol och lugn. Är ett helt annat tempo än i staden. Lyckades dock bränna mig, som vanligt, och har betalat dyrt för de 24 timmar som vi spenderade här.

Monterico vid Stilla havet

Sakta men säkert

Hej!

Nu har det gått nästan två veckor sen jag kom hit – det har gått alldeles för fort med tanke på hur mycket jag har att göra.
Av den anledningen har en stor del av min tid gått åt att sitta hemma och plugga vilket inte känns så intressant att skriva om. Jag har varit i kontakt med ambassadpersonalen igen för att försöka identifiera de projekt jag ska skriva om men det är en frustrerande långsam process.

Utöver det har jag försökt anpassa mig till vardagen i Guatemala igen och två av de viktigaste teman som diskuteras här just nu är de cirka 40 innebrända flickorna där fler och fler hemska detaljer om vanvård och övergrepp kommer fram. Det är ett stort trauma här och har fått mig att tänka på diskoteksbranden i Göteborg – det liksom ekar bekant.
Det andra ämnet är så klart Trump och hur han kommer påverka Central- och Sydamerika vilket inte är konstigt då det finns 1,044,209 guatemalaner i USA, vilket gör dem till den sjätte största gruppen latinos i landet, och många av dem är papperslösa. Bara under 2016 ökade antalet deporterade med 13 %; 31.523 män, 3.720 kvinnor och 222 minderåriga. Detta påverkar landet i sin helhet då det är många familjer som försörjs från utlandet.

Till och med kedjan Diesel reagerar på Trump och murbygget. ”Make love not walls”

Jag passade på att gå på svenskfika på ambassadens residens för att hälsa på den lilla koloni av svenskar som befinner sig här. Den anordnas varje månad och är ett bra sätt att knyta kontakter, speciellt då flera av dessa personer jobbar på olika NGO:s och därmed skulle kunna vara intressanta att intervjua längre fram.

Svenskfika i residensets trädgård

Och bäst av allt?

Hembakta semlor!

 

 

Första vecka i Guatemala

Hej från Guatemala City! Jag har nu varit här i hela tre dagar och börjar bli människa igen efter en alldeles för lång resa och på tok för lite sömn.
Eftersom jag studerar Communication for Development, är jag här i Guatemala för att skriva om huruvida resultaten för svensk-finansierade utvecklingsprojekt har någon koppling till hur kommunikationen inom projekten, och mellan organisationer och deltagare, ser ut.

Anledningen till varför jag hamnade i Guatemala är för att jag gjorde min praktik på svenska ambassaden här förra terminen. Då jobbade jag mest med kommunikationen i sociala medier, vilket egentligen inte är det jag är mest intresserad av, och jag såg samtidigt att det finns många aspekter av kommunikation som aldrig eller sällan diskuterades bland ambassadpersonalen däribland kommunikationen inom projekten och nivån av delaktighet som tilldelas deltagarna och jag kände att det fanns flera viktiga och spännande projekt som jag skulle vilja studera närmare.

Jag kom som sagt hit i måndags och hade klara, rangordnade prioriteringar: 1. Pizza, 2.Dusch, 3. Sova. Det hände inte så mycket mer än så.

Utsikten från min lägenhet dagtid. Guatemala city är långt mycket grönare och större än jag föreställde mig innan jag kom hit. Det är dock ett ständigt dån av bilar och trafikkaos.

Igår besökte jag ambassaden för att hälsa på (med en stor påse svenskt godis för att vara garanterad att få komma in – jag hade fått tydliga besked om att det var ett krav) och det var trevligt att träffa alla igen. Det var ungefär tre månader sedan jag var här sist men det kändes som om jag kom in till jobbet som vilken måndag som helst.

Detta är min fantastiska handledare Míchel. Bilden är tagen då vi firade hans födelsedag då jag var i Guatemala för att genomföra min praktik förra terminen

Under min praktik på ambassaden var en av mina handledare Míchel och vi trivdes helt galet bra med att jobba med varandra. Det kändes därför naturligt att be honom vara min lokala kontakt och han tackade ja utan alltför mycket övertalning från min sida. Jag passade därför på att sätta mig med honom för att förklara vad jag har tänkt och vad jag skulle behöva från honom och som ett första steg kom vi fram till att vi skulle skicka ett mail till de övriga programhandläggarna på ambassaden för att få idéer om vilka projekt som skulle kunna vara intressanta för min studie.

Första delen av mitt arbete är beroende av andra människor, och de flesta av dessa människor har på tok för mycket att göra så jag är lite nervös för att det kommer ta mer tid än jag önskar att komma igång. Min förhoppning är dock att jag redan under nästa vecka kan sätta mig och kolla igenom de olika programbeskrivningarna och utvärderingarna för att sedan bestämma vilka två jag ska fördjupa mig i.

Utsikten från min lägenhet nattetid. I bakgrunden finns en vulkan som har små, konstanta utbrott. Känns väldigt märkligt att titta ut och se glödande lava rinna ner…

Vatten vatten

Solen är på väg ner bakom Yangons stadssiluett. Gatorna är plaskvåta. Gatuförsäljarna börjar sakta krypa fram från skyddet av sina presenningar. Det är Thingyan i Burma och hela Yangon har varit spritt språngande galet de senaste dagarna.

B-WEB-2314
Kvinna i Yangon med thanaka

Thingyan, sanskrit för förändring, är dagen då det buddhistiska året tar slut och det nya börjar. Därför är den buddhistiska delen av landet i fest-hybris. Och det enda rimliga sättet att fira av det gångna året är att räcka fingret åt den gassande solen och 42 grader varmt, och inleda en vattenorgie utan hejd.

Jag följde med Cin, chef för organisationen Ar Yone Oo. Det var i tisdags och jag dök upp vid hans dörr vid 9-tiden på morgonen. En bil med öppet flak fylldes sedan med familj, vänner, whiskey, ett par tunnor vatten och mig. Sen körde vi ut på gatorna i downtown och upp mot Inya Lake. Upplägget är enkelt. Bli blöt. Få någon att bli blöt i samma veva. Längs väggrenen på de flesta större gatorna står det ett antal mandats, en typ upphöjd scen som blastar Thai-pop eller Avicci-house där människor står med diverse verktyg för att blöta ner en. Vattenpistoler, blomsprutor, flaskor, skopor, högtryckstvätt, BRANDSLANGAR! Som sagt, ingen hejd. Bilen, med nedvevade rutor såklart, kör upp bredvid en mandat (kan vara lite kö) och ställer sig sedan där ett tag medan personerna på scenen ser till att dränka passagerarna på flaket. Efter det, vidare till nästa, kasta vatten på en polis (måste ju passa på) och sänka sin mugg med whiskey utspädd med skurvatten. När solen gick ner var det slut.

Skärmavbild 2016-04-16 kl. 20.40.19
Hade ingen bild själv från Thingyan så lånade denna för att illustrera kaoset.

Kul grej ändå! Men… Jag har blåmärken över ryggen och fortfarande armar som svider efter strålen från högtryckstvättarna. Det bästa (och sämsta) har varit att alla är med på det. Går du ut blir du blöt. Så under de här fem-sex dagarna det pågått har jag inte ens kunnat gå ut för att käka snabb lunch utan att bli dränkt av fem flinande ungar. Don’t hate the player, hate the game.

Studien börjar i alla fall lida mot sitt slut. Undersökningen är officiellt avslutad. Bara analys som återstår. Bara och bara…

Hur ska jag göra 8 veckors observationer, samtal, intervjuer, ändlöst med rapporter och nyhetsartiklar till en förståelig, konkret analys?

Jag har ett problem och det är min förförståelse för ämnet. För att undvika att det blir rappakalja måste jag förklara det mesta ganska utförligt. Vilket tar upp tecken. Vilket är surt eftersom de behövs för resten av uppsatsen. Men tänker krydda med fotnoter.

Förra veckan åkte jag ju som sagt till Dala. Som jag trodde var en by. Så fel man kan ha. Om nu inte en plats med fem miljoner invånare kan kallas by. Tog färjan över och var den enda vita fejan. Hade lånat med mig en guide från Yangon. En 16-årig tjej som aldrig gått i skolan utan jobbat som guide eller på brobygget för att kunna försörja sin familj. Standard här. Det finns ett överflöd av familjer som befinner sig på en socioekonomisk botten, där skola och utbildning blir en lyxvara. Oavsett hur mycket staten kommer jobba för billigare skolgång kommer det inte hindra att barn blir tvungna att jobba istället. Utbildningar genererar inget kapital helt enkelt.

 

I Dala är detta normaltillstånd. Lite som Yangons mindre åtråvärda och försummade lillasyster, faller Dala bort från folks medvetande och blir till en osynlig parantes i regionen. Färjan tar alltså högst 10 minuter mellan de två hamnarna. Det är bara en flod som skiljer dem åt. Men klassmässigt är de som natt och dag. När cyklonen Nargis drog fram över Bengaliska bukten 2008 var det Dala som drabbades värst av de två sidorna av floden. De redan rangliga husen och det platta landskapet gjorde att en tsunami utan problem kunde plöja över byar och städer. Vi var och besökte en av dem. Snart 8 år senare är den fortfarande ett vrak. Det lilla invånarna ägde innan Nargis är nu borta och hela familjer huserar i rangliga bambuhyddor eller under bar himmel. Regnvatten hämtades från en lerig pöl. Äldre rökande gubbar med kröka ryggar. Barn med slitna kläder. Inramat av en gravplats och den rykande skorstenen från ett krematorium. Hjälp från regeringen? Pff, glöm det. Det finns inget intresse i bistånd till marginaliserade byar och människor som ändå inte dyker upp i statistiken eller är synliga för turister. Liksom extra salt i såren låg även precis bredvid byn ett stort risfält. Tillägnat militärpartiet, USDP. Nära och bra till staden. Deras egna arbetade på fältet, deras egna åt riset.

B-WEB-2350
Risfältet i Dala

Jag vet, jag får det att framstå som världens rövhål. Men jag är lättpåverkad av misär och jag skulle inte direkt påstå att människorna där utstrålade optimism. Självklart finns det en annan dimension. Den cementerade avskyn mot militärregimen som både ignorerat samtidigt som aktivt förtryckt dem så pass länge färgar sättet de ser på sig själva i samhället. Och hur de väljer att berätta sin historia för mig som utomstående. Men jag tänker inte lägga någon värdering i huruvida de har makten att förändra sin livssituation eller ej. Inte kategorisera dem som passiva offer av sin samtid. Fattigdom är synligt och ofta tätt förseglat av ett skottsäkert glastak. Vilket såklart förvärras av en auktoritär regering som tänker med plånboken istället för med hjärtat.

B-WEB-2355

Det var i varje fall nyttigt för min egen del att vara där. Det är lätt att bli omsvept av den mysiga filten som är demokratirörelsens framsteg i Myanmar. De senaste veckornas intervjuer med färgstarka eldsjälar och ambitiösa optimister har har fått mig att glömma förlorarna. Detsamma gäller nyhetsbevakningen. Svenska och utländska nyhetsmedier har varit så koncentrerade på den positiva utvecklingen och valet 2015 att allt annat runt omkring förpassats till ignoransens periferi. Ett dilemma som är emblematiskt för journalistik och nyheter överlag. Framsteg säljer. Likaså katastrof. Men ett halvdassigt, oföränderligt livslimbo hamnar inte på förstasidorna.

B-WEB-2358

Medier då? Vad kan åstadkommas med ett medieperspektiv?

Jag tror inte att bara den fattiga delen av befolkningen får en helt okej smartphone och tillgång till Facebook, så löser sig problemet per automatik. Men kan regering och mediebransch nå målen från 2015 års Myanmar Media Development Conference, där en explicit satsning på journalistyrket ingår, kan vi kanske snart se en nyexad och hungrig journalistkår som kan berätta deras historia. Så att ja, förstår en att ens röst blir hörd kan det skänka en självförtroende och mod att vilja delta i en politisk dialog.

 

/F

Mingalabar!

Hej

Jag är i Yangon nu. Lämnade Taunggyi och Shan state för ett par dagar sen. Blev klar med intervjuerna och observationer så kände att jag kunde ta mig tid för att skriva här nere istället.   MY-1973

Senaste tiden i Taunggyi var sjukt bra faktiskt. Hann se mig omkring lite. Hade småångest över att jag inte varit runt särskilt mycket. Men fick följa med till ett par byar och ett stort tempelområde i Kakku. Kakko är en helig plats för Pa-O minoriteten, vilken min tolk bland annat tillhör, och är ett mindre fält med ca 2,500 små stupor. Vackert. Var där med två unga snubbar som jag träffat innan. En av dem hade pluggat engelska i sex månader men aldrig pratat med en utlänning så det kändes fint att få vara den första. Inga problem där. Framtida engelskalärare, båda två. Vi pratade om kulturella skillnader och jag fick prata om min syn på världen. Typ feminism. Det blev intressant. För visst, det finns strävan efter lagstadgad jämställdhet och kvinnliga rättigheter (bland annat ska politiken utgöras av 30% kvinnor) men jag har inte hört någon pratat om feministisk etik.

B-WEB-2267

Hur som. Jag var i en by en timme utanför Taunggyi och gjorde mina sista intervjuer. Fick prata med en 81-årig jordgubbsodlare, som i princip bevittnat hela den demokratiska resan, från självständighet till regim till frigörelse idag. Och en kvinna som inte hade någon uppfattning om medier, men insåg vikten av att få ta del av ett större politisk samtal. Sen åt vi jordgubbar, drack te och pratade om världen.

B-WEB-2294

Men nu Yangon ja. Stor stad. Stökig. Smutsig. VARM. Men jag gillar det. Träffade David Holmertz från det svenska sektionskansliet som varit i Myanmar sedan 2008. Vi pratade om medier, censur och ekonomiska förutsättningar. Det var bra att få ett perspektiv utifrån på det här. Jag har varit otroligt ingrötad i allting. Förhoppningsvis ska det leda till att jag kan närma mig analysen lite mer kritiskt. Vilket borde börja nu!

Fast först ska jag över till Dala, byn på andra sidan floden här. Det ska tydligen vara som natt och dag jämfört med stadsvimlet.

Mingalabar!

/F

Blommor och så

Dagarna flyter på här. Jag är fortfarande i Taunggyi. Jag tror jag börjar närma mig något typ av slut på intervjuandet. Är fortfarande på jakt efter en CSO som jobbar mycket med videojournalistik i sitt arbete. Måste träffa. Kommer åka mot Yangon på söndag så det finns väl tid.

Det verkar som att det enda jag gör är att skriva. Intervjua, äta mat, kanske åka på nån liten tripp. Men mest skriva. Jag har fått in så mycket material att det känns som jag står inför ett berg av data. Det som började som en studie i alternativa medier har kommit att innefatta så mycket mer. Det går inte att förbise alla faktorer som rullar i bakgrunden i det här landet. Och ju fler personer jag träffar, desto större blir berget.

Var ska jag börja? Övergången från stängd auktoritär monokrati till blomstrande demokrati är allt annat än en dans på rosor. Majoriteten av alla tillsatta ministrar har aldrig satt sin fot i  ett parlament tidigare, ännu mindre talat inför media. Så den ursprungliga förhoppningen om att NLDs inträde i parlamentet skulle innebära mer insyn och medial transparens är redan grusad, då det är nästan uteslutande Aung San Suu Kyi som syns i pressen. Och det börjar anas sprickor till och med i hennes obräckliga fasad. Häromdagen dök en två, tre år gammal intervju upp med henne, gjord av BBCs report Mishal Husain (https://www.youtube.com/watch?v=rNVE_Ch_Q18&ab_channel=BBCNews). Med ca 30 år som politisk aktivist, frihetsförespråkare och nu helig symbol för hela landets strävan efter demokrati, är Suu Kyi en otrolig retoriker och karismatisk människa. Med all rätt. Hon är vettig och har hjärtat på rätt sida. Det är det ingen fråga om. Men när Husain påpekar det allt mer växande våldet och diskrimineringen mot landets muslimska Rohingya-befolkning faller allt. ”Vadå etnisk rensning? Nej, den buddhistiska majoriteten är också ett förföljt folk”. Okej, det finns de som menar att Suu Kyi’s ständiga vägran att erkänna det strukturella förtrycket mot nära 1 miljon människor är politiskt styrd. Islamofobin är så utbredd att hon riskerar att tappa stöd om hon uttalar sig kritisk mot munkupproren (de främsta agitatorerna mot Rohingya i Rakhine state är en grupp buddhistiska munkar, aka 969 Movement). Tyvärr blir resultatet att ett ignorerande placerar henne och NLD i samma fåra som den tidigare förtryckande regimen.
(Under 2015 valet ”råkade” 700,000 Rohingya bli utan rösträtt. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2015/10/rohingya-151024202611276.html Mm, jag vet. Svinsoft)

Den etniska identiteten (och stoltheten) ligger som ett filter över allt. Medan alla journalister och de från civilsamhället jag intervjuat uttryckligen säger att landets etniska mångfald är en styrka, och att strävan efter ”diversity to unity” övervägar allt, är det svårt att missa hur samma mångfald samtidigt sätter så många käppar i hjulet. I Shan state där jag befinner mig har det återigen blossat upp ännu en etniskt laddad väpnad konflikt mellan Tatmadaw som är regeringsstyrkorna och Southern Shan State Army, trots undertecknandet av Nationwide Ceasefire Agreement. Tatmadaw’s militära baser ligger som ett pärlband runt Taunggyi’s innerstad, skyddat av förorterna och närliggande byar, eftersom, som min tolk uttryckte det: ”they feel can be safe when they use the people as shields…”.

Att sociala medier blir mer och mer tillgänglig och använt riskerar också att spä på fördomar och redan kyliga relationer. När NLD utsåg en kristen som vice president (omg) blev det skitstorm över Facebook. Inte populärt. Borde inte lägga en universell formel för hur människor beter sig över medier, men när det kommer till möjligheten att, gömd bakom en IP-adress och datorskärm kunna vädra sina lökiga åsikter, verka det inte skilja sig nämnvärt från andra platser i världen. Sunkiga värderingar och förutfattade meningar är ett globalt problem. Samtidigt så, medier ger en röst till de som tidigare inte hörts. Myanmar har gått från att kunna erbjuda futtiga 110,000 människor internet år 2010, till mer än 7 miljoner 2015. Kanske får vi bortse demokratins lite mindre trevliga baksidor, för att lyfta fram de goda.

Så var hamnar vi? Det finns över 135 bekräftade minoriteter i landet. Säkerligen dubbelt så många fler som inte räknas med landets Census. Myanmar har en unik rikedom och styrka i just de förutsättningarna. Förutsättningar som, förvaltas de rätt, kan ge en mångfacetterad politisk grogrund, med 135+ olika perspektiv. En lokal politiker jag intervjuade sa: ”It seems it is quite like different colors of flowers are blooming in a garden”.

Se bara till att alla blommor får plats i den trädgården.

 

/F

Första intervjuerna klara!

Studien har satt igång fo realz nu! Samtidigt som the mother of alla värmeböljor har svept in över Sydostasien. Jag smälter…

Hur som helst, har hunnit med fyra intervjuer hittills och det har gått riktigt bra. Mycket blandade svar från de jag intervjuat men samtliga har varit så intressanta och givande. Imorse fick jag äran att intervjua dottern till Myanmars första president, Sao Haymar Thaike. En kvinna med ex antal år på nacken men fortfarande sån energi och glöd. Hon driver just nu kvinnogruppen Shan State Women Development Organization där hon tillsammans med andra åker ut till byar utanför Taunggyi för att informera om women empowerment, gender issues och mänskliga rättigheter.

Thaike-1993

 

Har även fått träffa journalister och CSO-arbetare som verkligen ser sin roll i utvecklingen av landet och Shan state. Alla menar att de agerar som en typ av aktiv medlare mellan befolkning och makten, som den fjärde sektorn. Som journalist att peka på orättvisor, som organisationsarbetare jobba för att förhindra dem. Alla med målet att bygga ett fritt och demokratiskt samhälle. Och viljan att berätta sin historia. Så mycket power!

 

Tyvärr har intervjuerna inte enbart speglats av optimism och leenden. Jag har varit tvungen  att nudda vid ämnen som för några varit känsliga. En journalist ber mig stänga av micken i slutet av intervjun och berättar om en anställning i början av 2015. Tidningen hon skrev för var i direkt samarbete med burmesiska armén som under hot tvingade henne att fabricera nyheter, i syfte att framställa regeringsstyrkorna i god dager. När hon till slut vägrade, blev hon hotad och misshandlad.
Ett par från en CSO berättar om tiden innan 2010, då militären började backa. Om svårigheterna att mobilisera sig när det var förbud på samling över fem personer. Hur de fick gömma sig på tehus och kaféer för att diskutera politik, och glömma allt som rimmar med yttrandefrihet och fria medier.

Thaike-2002

Det är verkligen med blandade känslor jag gör det här. Men jag trivs och njuter av att få träffa alla de här fantastiska människorna!

Mer update snart!