First week in Nepal!

Hi all,

It has been an amazing first week in Kathmandu Nepal! I have already met so many fantastic people and been to many beautiful places. Below I will share some of my memories with you.

The first day I visited The Garden of Dreams, a park very central in Kathmandu away from all the busy traffic. Here I spent a couple of hours reading a book and had a juice at a cute cafe in the garden.

Garden of Dreams
Garden of Dreams
Garden of Dreams
Garden of Dreams

Early on I went to meet with my contacts in Nepal, they work at the Australia Awards Nepal (AAN) Office. The AAN team work with prospective scholarship recipients for Australia (Master level)  as well as alumni that returned home from Australia. My project is related to one of their short courses in inclusive education, run both in Nepal and Australia for Government officials as well as NGOs in Nepal. I used to work with AAN scholars when I lived in Australia, my role was to support them through their studies far away from home. It was a great job! It was lovely to see my ex colleagues again!

Lunch with the Australia Awards Nepal team
Lunch with the Australia Awards Nepal team

We started out with lunch and then I came along to one of their information sessions for students interested in the scholarship, there I got to present about my experiences from living in Australia for 8 years.

Australia Awards Nepal information session
Australia Awards Nepal information session

The Australia Awards Nepal team took me out on a day trip to another town called Bhaktapur. We had their famous King Curd, a sweet yoghurt which was yummy.  It is a very old town and much was ruined in the 2015 earthquake, now lot of construction is happening here. Bhaktapur Durbar Square is on the UNESCO World Heritage list.

Me at the Bhaktapur Durbar Square
Me at the Bhaktapur Durbar Square
Me and the Nepali flag
Me and the Nepali flag

In the afternoon we went to Boudha stupa (temple) for a look around as well as sat down at a rooftop for lunch and a sangria. Another colleague working at the Australian Embassy joined us for lunch. The Bouda stupa is one of the Hindus most holiest temples. It was stunning! And the mountains in the background. Could not have asked for better company or a better place for pizza and sangria!

Me and my colleague (holding his daughter) and his brother having a selfie in front of Boudha stupa

Me and my colleague (holding his daughter) and his brother having a selfie in front of Boudha stupa

Bhouda stupa
Bhouda stupa

Thats alll the updates for now, will write more soon. Now it is time for me to check out of my current hotel (Hotel Friends Home) and go to one a bit closer to the office called Cusina Mithu Chha.  See you soon! Regards, Maddie

Vatten vatten

Solen är på väg ner bakom Yangons stadssiluett. Gatorna är plaskvåta. Gatuförsäljarna börjar sakta krypa fram från skyddet av sina presenningar. Det är Thingyan i Burma och hela Yangon har varit spritt språngande galet de senaste dagarna.

B-WEB-2314
Kvinna i Yangon med thanaka

Thingyan, sanskrit för förändring, är dagen då det buddhistiska året tar slut och det nya börjar. Därför är den buddhistiska delen av landet i fest-hybris. Och det enda rimliga sättet att fira av det gångna året är att räcka fingret åt den gassande solen och 42 grader varmt, och inleda en vattenorgie utan hejd.

Jag följde med Cin, chef för organisationen Ar Yone Oo. Det var i tisdags och jag dök upp vid hans dörr vid 9-tiden på morgonen. En bil med öppet flak fylldes sedan med familj, vänner, whiskey, ett par tunnor vatten och mig. Sen körde vi ut på gatorna i downtown och upp mot Inya Lake. Upplägget är enkelt. Bli blöt. Få någon att bli blöt i samma veva. Längs väggrenen på de flesta större gatorna står det ett antal mandats, en typ upphöjd scen som blastar Thai-pop eller Avicci-house där människor står med diverse verktyg för att blöta ner en. Vattenpistoler, blomsprutor, flaskor, skopor, högtryckstvätt, BRANDSLANGAR! Som sagt, ingen hejd. Bilen, med nedvevade rutor såklart, kör upp bredvid en mandat (kan vara lite kö) och ställer sig sedan där ett tag medan personerna på scenen ser till att dränka passagerarna på flaket. Efter det, vidare till nästa, kasta vatten på en polis (måste ju passa på) och sänka sin mugg med whiskey utspädd med skurvatten. När solen gick ner var det slut.

Skärmavbild 2016-04-16 kl. 20.40.19
Hade ingen bild själv från Thingyan så lånade denna för att illustrera kaoset.

Kul grej ändå! Men… Jag har blåmärken över ryggen och fortfarande armar som svider efter strålen från högtryckstvättarna. Det bästa (och sämsta) har varit att alla är med på det. Går du ut blir du blöt. Så under de här fem-sex dagarna det pågått har jag inte ens kunnat gå ut för att käka snabb lunch utan att bli dränkt av fem flinande ungar. Don’t hate the player, hate the game.

Studien börjar i alla fall lida mot sitt slut. Undersökningen är officiellt avslutad. Bara analys som återstår. Bara och bara…

Hur ska jag göra 8 veckors observationer, samtal, intervjuer, ändlöst med rapporter och nyhetsartiklar till en förståelig, konkret analys?

Jag har ett problem och det är min förförståelse för ämnet. För att undvika att det blir rappakalja måste jag förklara det mesta ganska utförligt. Vilket tar upp tecken. Vilket är surt eftersom de behövs för resten av uppsatsen. Men tänker krydda med fotnoter.

Förra veckan åkte jag ju som sagt till Dala. Som jag trodde var en by. Så fel man kan ha. Om nu inte en plats med fem miljoner invånare kan kallas by. Tog färjan över och var den enda vita fejan. Hade lånat med mig en guide från Yangon. En 16-årig tjej som aldrig gått i skolan utan jobbat som guide eller på brobygget för att kunna försörja sin familj. Standard här. Det finns ett överflöd av familjer som befinner sig på en socioekonomisk botten, där skola och utbildning blir en lyxvara. Oavsett hur mycket staten kommer jobba för billigare skolgång kommer det inte hindra att barn blir tvungna att jobba istället. Utbildningar genererar inget kapital helt enkelt.

 

I Dala är detta normaltillstånd. Lite som Yangons mindre åtråvärda och försummade lillasyster, faller Dala bort från folks medvetande och blir till en osynlig parantes i regionen. Färjan tar alltså högst 10 minuter mellan de två hamnarna. Det är bara en flod som skiljer dem åt. Men klassmässigt är de som natt och dag. När cyklonen Nargis drog fram över Bengaliska bukten 2008 var det Dala som drabbades värst av de två sidorna av floden. De redan rangliga husen och det platta landskapet gjorde att en tsunami utan problem kunde plöja över byar och städer. Vi var och besökte en av dem. Snart 8 år senare är den fortfarande ett vrak. Det lilla invånarna ägde innan Nargis är nu borta och hela familjer huserar i rangliga bambuhyddor eller under bar himmel. Regnvatten hämtades från en lerig pöl. Äldre rökande gubbar med kröka ryggar. Barn med slitna kläder. Inramat av en gravplats och den rykande skorstenen från ett krematorium. Hjälp från regeringen? Pff, glöm det. Det finns inget intresse i bistånd till marginaliserade byar och människor som ändå inte dyker upp i statistiken eller är synliga för turister. Liksom extra salt i såren låg även precis bredvid byn ett stort risfält. Tillägnat militärpartiet, USDP. Nära och bra till staden. Deras egna arbetade på fältet, deras egna åt riset.

B-WEB-2350
Risfältet i Dala

Jag vet, jag får det att framstå som världens rövhål. Men jag är lättpåverkad av misär och jag skulle inte direkt påstå att människorna där utstrålade optimism. Självklart finns det en annan dimension. Den cementerade avskyn mot militärregimen som både ignorerat samtidigt som aktivt förtryckt dem så pass länge färgar sättet de ser på sig själva i samhället. Och hur de väljer att berätta sin historia för mig som utomstående. Men jag tänker inte lägga någon värdering i huruvida de har makten att förändra sin livssituation eller ej. Inte kategorisera dem som passiva offer av sin samtid. Fattigdom är synligt och ofta tätt förseglat av ett skottsäkert glastak. Vilket såklart förvärras av en auktoritär regering som tänker med plånboken istället för med hjärtat.

B-WEB-2355

Det var i varje fall nyttigt för min egen del att vara där. Det är lätt att bli omsvept av den mysiga filten som är demokratirörelsens framsteg i Myanmar. De senaste veckornas intervjuer med färgstarka eldsjälar och ambitiösa optimister har har fått mig att glömma förlorarna. Detsamma gäller nyhetsbevakningen. Svenska och utländska nyhetsmedier har varit så koncentrerade på den positiva utvecklingen och valet 2015 att allt annat runt omkring förpassats till ignoransens periferi. Ett dilemma som är emblematiskt för journalistik och nyheter överlag. Framsteg säljer. Likaså katastrof. Men ett halvdassigt, oföränderligt livslimbo hamnar inte på förstasidorna.

B-WEB-2358

Medier då? Vad kan åstadkommas med ett medieperspektiv?

Jag tror inte att bara den fattiga delen av befolkningen får en helt okej smartphone och tillgång till Facebook, så löser sig problemet per automatik. Men kan regering och mediebransch nå målen från 2015 års Myanmar Media Development Conference, där en explicit satsning på journalistyrket ingår, kan vi kanske snart se en nyexad och hungrig journalistkår som kan berätta deras historia. Så att ja, förstår en att ens röst blir hörd kan det skänka en självförtroende och mod att vilja delta i en politisk dialog.

 

/F

Mingalabar!

Hej

Jag är i Yangon nu. Lämnade Taunggyi och Shan state för ett par dagar sen. Blev klar med intervjuerna och observationer så kände att jag kunde ta mig tid för att skriva här nere istället.   MY-1973

Senaste tiden i Taunggyi var sjukt bra faktiskt. Hann se mig omkring lite. Hade småångest över att jag inte varit runt särskilt mycket. Men fick följa med till ett par byar och ett stort tempelområde i Kakku. Kakko är en helig plats för Pa-O minoriteten, vilken min tolk bland annat tillhör, och är ett mindre fält med ca 2,500 små stupor. Vackert. Var där med två unga snubbar som jag träffat innan. En av dem hade pluggat engelska i sex månader men aldrig pratat med en utlänning så det kändes fint att få vara den första. Inga problem där. Framtida engelskalärare, båda två. Vi pratade om kulturella skillnader och jag fick prata om min syn på världen. Typ feminism. Det blev intressant. För visst, det finns strävan efter lagstadgad jämställdhet och kvinnliga rättigheter (bland annat ska politiken utgöras av 30% kvinnor) men jag har inte hört någon pratat om feministisk etik.

B-WEB-2267

Hur som. Jag var i en by en timme utanför Taunggyi och gjorde mina sista intervjuer. Fick prata med en 81-årig jordgubbsodlare, som i princip bevittnat hela den demokratiska resan, från självständighet till regim till frigörelse idag. Och en kvinna som inte hade någon uppfattning om medier, men insåg vikten av att få ta del av ett större politisk samtal. Sen åt vi jordgubbar, drack te och pratade om världen.

B-WEB-2294

Men nu Yangon ja. Stor stad. Stökig. Smutsig. VARM. Men jag gillar det. Träffade David Holmertz från det svenska sektionskansliet som varit i Myanmar sedan 2008. Vi pratade om medier, censur och ekonomiska förutsättningar. Det var bra att få ett perspektiv utifrån på det här. Jag har varit otroligt ingrötad i allting. Förhoppningsvis ska det leda till att jag kan närma mig analysen lite mer kritiskt. Vilket borde börja nu!

Fast först ska jag över till Dala, byn på andra sidan floden här. Det ska tydligen vara som natt och dag jämfört med stadsvimlet.

Mingalabar!

/F

Blommor och så

Dagarna flyter på här. Jag är fortfarande i Taunggyi. Jag tror jag börjar närma mig något typ av slut på intervjuandet. Är fortfarande på jakt efter en CSO som jobbar mycket med videojournalistik i sitt arbete. Måste träffa. Kommer åka mot Yangon på söndag så det finns väl tid.

Det verkar som att det enda jag gör är att skriva. Intervjua, äta mat, kanske åka på nån liten tripp. Men mest skriva. Jag har fått in så mycket material att det känns som jag står inför ett berg av data. Det som började som en studie i alternativa medier har kommit att innefatta så mycket mer. Det går inte att förbise alla faktorer som rullar i bakgrunden i det här landet. Och ju fler personer jag träffar, desto större blir berget.

Var ska jag börja? Övergången från stängd auktoritär monokrati till blomstrande demokrati är allt annat än en dans på rosor. Majoriteten av alla tillsatta ministrar har aldrig satt sin fot i  ett parlament tidigare, ännu mindre talat inför media. Så den ursprungliga förhoppningen om att NLDs inträde i parlamentet skulle innebära mer insyn och medial transparens är redan grusad, då det är nästan uteslutande Aung San Suu Kyi som syns i pressen. Och det börjar anas sprickor till och med i hennes obräckliga fasad. Häromdagen dök en två, tre år gammal intervju upp med henne, gjord av BBCs report Mishal Husain (https://www.youtube.com/watch?v=rNVE_Ch_Q18&ab_channel=BBCNews). Med ca 30 år som politisk aktivist, frihetsförespråkare och nu helig symbol för hela landets strävan efter demokrati, är Suu Kyi en otrolig retoriker och karismatisk människa. Med all rätt. Hon är vettig och har hjärtat på rätt sida. Det är det ingen fråga om. Men när Husain påpekar det allt mer växande våldet och diskrimineringen mot landets muslimska Rohingya-befolkning faller allt. “Vadå etnisk rensning? Nej, den buddhistiska majoriteten är också ett förföljt folk”. Okej, det finns de som menar att Suu Kyi’s ständiga vägran att erkänna det strukturella förtrycket mot nära 1 miljon människor är politiskt styrd. Islamofobin är så utbredd att hon riskerar att tappa stöd om hon uttalar sig kritisk mot munkupproren (de främsta agitatorerna mot Rohingya i Rakhine state är en grupp buddhistiska munkar, aka 969 Movement). Tyvärr blir resultatet att ett ignorerande placerar henne och NLD i samma fåra som den tidigare förtryckande regimen.
(Under 2015 valet “råkade” 700,000 Rohingya bli utan rösträtt. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2015/10/rohingya-151024202611276.html Mm, jag vet. Svinsoft)

Den etniska identiteten (och stoltheten) ligger som ett filter över allt. Medan alla journalister och de från civilsamhället jag intervjuat uttryckligen säger att landets etniska mångfald är en styrka, och att strävan efter “diversity to unity” övervägar allt, är det svårt att missa hur samma mångfald samtidigt sätter så många käppar i hjulet. I Shan state där jag befinner mig har det återigen blossat upp ännu en etniskt laddad väpnad konflikt mellan Tatmadaw som är regeringsstyrkorna och Southern Shan State Army, trots undertecknandet av Nationwide Ceasefire Agreement. Tatmadaw’s militära baser ligger som ett pärlband runt Taunggyi’s innerstad, skyddat av förorterna och närliggande byar, eftersom, som min tolk uttryckte det: “they feel can be safe when they use the people as shields…”.

Att sociala medier blir mer och mer tillgänglig och använt riskerar också att spä på fördomar och redan kyliga relationer. När NLD utsåg en kristen som vice president (omg) blev det skitstorm över Facebook. Inte populärt. Borde inte lägga en universell formel för hur människor beter sig över medier, men när det kommer till möjligheten att, gömd bakom en IP-adress och datorskärm kunna vädra sina lökiga åsikter, verka det inte skilja sig nämnvärt från andra platser i världen. Sunkiga värderingar och förutfattade meningar är ett globalt problem. Samtidigt så, medier ger en röst till de som tidigare inte hörts. Myanmar har gått från att kunna erbjuda futtiga 110,000 människor internet år 2010, till mer än 7 miljoner 2015. Kanske får vi bortse demokratins lite mindre trevliga baksidor, för att lyfta fram de goda.

Så var hamnar vi? Det finns över 135 bekräftade minoriteter i landet. Säkerligen dubbelt så många fler som inte räknas med landets Census. Myanmar har en unik rikedom och styrka i just de förutsättningarna. Förutsättningar som, förvaltas de rätt, kan ge en mångfacetterad politisk grogrund, med 135+ olika perspektiv. En lokal politiker jag intervjuade sa: “It seems it is quite like different colors of flowers are blooming in a garden”.

Se bara till att alla blommor får plats i den trädgården.

 

/F

Första intervjuerna klara!

Studien har satt igång fo realz nu! Samtidigt som the mother of alla värmeböljor har svept in över Sydostasien. Jag smälter…

Hur som helst, har hunnit med fyra intervjuer hittills och det har gått riktigt bra. Mycket blandade svar från de jag intervjuat men samtliga har varit så intressanta och givande. Imorse fick jag äran att intervjua dottern till Myanmars första president, Sao Haymar Thaike. En kvinna med ex antal år på nacken men fortfarande sån energi och glöd. Hon driver just nu kvinnogruppen Shan State Women Development Organization där hon tillsammans med andra åker ut till byar utanför Taunggyi för att informera om women empowerment, gender issues och mänskliga rättigheter.

Thaike-1993

 

Har även fått träffa journalister och CSO-arbetare som verkligen ser sin roll i utvecklingen av landet och Shan state. Alla menar att de agerar som en typ av aktiv medlare mellan befolkning och makten, som den fjärde sektorn. Som journalist att peka på orättvisor, som organisationsarbetare jobba för att förhindra dem. Alla med målet att bygga ett fritt och demokratiskt samhälle. Och viljan att berätta sin historia. Så mycket power!

 

Tyvärr har intervjuerna inte enbart speglats av optimism och leenden. Jag har varit tvungen  att nudda vid ämnen som för några varit känsliga. En journalist ber mig stänga av micken i slutet av intervjun och berättar om en anställning i början av 2015. Tidningen hon skrev för var i direkt samarbete med burmesiska armén som under hot tvingade henne att fabricera nyheter, i syfte att framställa regeringsstyrkorna i god dager. När hon till slut vägrade, blev hon hotad och misshandlad.
Ett par från en CSO berättar om tiden innan 2010, då militären började backa. Om svårigheterna att mobilisera sig när det var förbud på samling över fem personer. Hur de fick gömma sig på tehus och kaféer för att diskutera politik, och glömma allt som rimmar med yttrandefrihet och fria medier.

Thaike-2002

Det är verkligen med blandade känslor jag gör det här. Men jag trivs och njuter av att få träffa alla de här fantastiska människorna!

Mer update snart!

Taunggyi

Hej!

Nu framme i Taunggyi, Shan state, Myanmar där jag kommer spendera nästkommande månad.

MY-1914

 

Varit upp och ner sen jag kom till Yangon för 5 dagar sen. Många intryck av landet jag läst så mycket om men inte fått uppleva i verkligheten. Det första som slår en är detaljerna. Betel-tuggande, röd-tandade och spottande män i långa longyis (vilket är ett klädesplagg i form av en “tygtub” som knuts runt höften likt en sari eller längre kjol). Kvinnor uppklädda till tänderna i siden och guldpläderade klänningar med thanaka kletat i ansiktet (en gulfärgad smet gjord på bark som ska skydda mot solen och finnar). Inramat av den brittiska kolonialismen som gör sig påmind genom gamla ståtliga byggnader och valv som sakta förfaller. Allting känns så säreget och spännande.

Yangon

För ett par dagar sedan besökte jag Ar Yone Oo i Yangon. En organisation som jobbar med fredsfrågor, medling och samlevnad. Hade ett kortare samtal med Cin Kin Lian om den rådande politiska situationen och förutsättningarna för civilsamhället. “The future for the CSOs is highly depending on how the political situation evolves…” Faktumet att Aung San Suu Kyi och hennes NLD nu kommer som majoritetsparti i parlamentet är inte garanti för en lösning på konflikterna i landet. Men kanske en puff i rätt riktning.

MY-1867

Kom i alla fall till Taunggyi igår morse, efter 14 timmar på en skakig buss genom bergen. Har idag hunnit träffa två representanter för organisationen på plats jag kommer vara i närmast kontakt med. Börjat organisera hur mina intervjuer kommer gå till väga och vilka som vill ställa upp. Fått kontakt med en frilansjournalist och två andra som “jobbar inom media”. Tyvärr har min kontaktperson varit tvungen att åka till Yangon i all hast (ja vi åkte om varandra) så huvudarbetet måste vänta till nästa vecka. Tålamod…

 

Jag hyr in mig på ett sjaskigt motell i stan där jag upprättat mitt lilla “kontor”. Det får duga så länge. (notera mina tjusiga lakan)

MY-1913

Internet däremot… Bland det sporadiska jag varit med om. Jag kan skicka mail, knappt uppdatera mina sociala medier men inte så mycket mer än det. Måste se över hur jag ska göra när jag måste ladda ner artiklar och material.

 

Hur som helst, det går att skriva hur mycket som helst. Allt är på rätt väg i alla fall.

Kram

Nedräkning

Fred här!

Första inlägget. Känns stort.

 

På torsdag går flyget raka vägen mot Yangon, Myanmar. Raka vägen i det här fallet innebär 27 timmar och tre byten. Men fram kommer jag. Givetvis har jag väntat med att fixa allting till sista sekunden. Sitter med teori och metodologi för tillfället. Måste köpa nödvändigt krims-krams. Och organisera alla dokument, artiklar och litteratur. Men jag fick bekräftelse på mitt business-visa i förra veckan och första intervjun bokat så det känns smutt.

Preppa

Kort om min studie.

Jag kommer intervjua representanter från ett par organisationer och journalister i en delstat i östra Myanmar – Shan state. Tanken är att se på vilka sätt traditionella och nya digitala medier möjliggör civilsamhällets deltagande i landets demokratiseringsprocess. Förhoppningen är att mina resultat ska kunna utnyttjas för konkreta ändamål. Kanske i form av en kommunikationsplan.

Känns lite svajigt allting. Fortfarande osäker på vad jag kommer möta. Men samtidigt pepp! Blir garanterat en oförglömlig erfarenhet. Hoppas bara jag får träffa Aung San Suu Kyi…

 

På återseende!

Vajje de Vinjales

Elin skriver.

Vi har varit på vår första resa ut ur Havanna, och låtit våra lungor pånyttfödas. I Vinales har vi ridit, cyklat och jag har kunnat springa. Vi har suttit på ett tak, läst och sett solen gå ner över dalen och bara lyssnat på tystnaden. Helt. Tyst.

Vi bodde hos en helt underbar familj som lyssnade när jag pratade och svarade så att jag förstod, som serverade oss kaffe och mojitos i gungstolarna på verandan när de tyckte att vi såg ut att behöva det och som dessutom lagade fantastisk mat.

Jag har också äntligen fått komma till tobaksplantagen. Jag jobbar i en cigarraffär i Malmö och har längtat efter att få komma närmre produktionen och se med egna ögon hur det börjar, hur det ser ut innan jag kan öppna upp en låda Cohiba och lägga upp dem i sina speciella fack på Brobergs i Triangeln. Och det var väldigt kul att få se åkrarna och tobaksbönderna som arbetar där, att kunna böja sig ner och känna hur nyplanterade tobaksplantor känns (helt mjuka) mot fingrarna, att dra in de dova dofterna i hyddorna där tobaken torkas (upphängd radvis ända upp till taket) och såklart avnjuta (i alla fall någon slags version av) en nyrullad Montecristo no.4.

Nu är vi tillbaka igen, och slutspurten kan börja. Resan hem till Havanna blev i alla fall glad och härlig då vi träffade en familj från GBG som kände till vår blogg (läser någon vår blogg?!?) och som om det inte vore nog var en av dess medlemmar musiker och gav oss en skiva med sin musik. Vilket, som vi tidigare skrivit, var precis vad vi ville ha, behövde (tack, TACK, Maria Stellas).

Så nu, med avgasfria hjärnor, är det bara att köra på och träffa de sista personerna för projektet. För på måndag reser vi igen!

Hästman1 Balkong1

Poolitikerparty

Marcus skriver

Alright, nu har det absolut konstigaste hänt. Detta är så konstigt att jag vet inte hur man börjar. Men vi gör ett försök.

Igår var vi på ett poolparty.

End of story.

Nä, skoja…men vi var på ett poolparty. Några andra svenska MFS-studenter som vi har lärt känna här bjöd in oss efter att själv ha blivit inbjudna av några snubbar från Sollentuna. Partyt hölls på en rooftop på ett hotell, och förutsättningarna var sådär. Typ 11 grabbar, gratis öl, halvrisigt väder och en pool där maxdjupet var 1.70. Inga huvuddyk direkt.

Då dyker festens omedelbara mittpunkter upp. Först – en före detta Robinsondeltagare stiger ur hotellets hiss. Semi-starstruck. Men sedan – utan att nämna några namn – en politiker, som tidigare har arbetat som Sverige Rikes F-I-N-A-N-S-M-I-N-I-S-T-E-R slår sig ner på en av plaststolarna. Tar avslappnat en rom & cola. Sneglar över sina solglasögon och knäpper upp en av knapparna i sin ljusblå skjorta som fortfarande osar regeringskansli.

 

Vad i helv…?

 

Så – oavsett vad som händer här på ön känns det som att vi är klara nu. Vi har sett en av politikersveriges före detta hotshots twerka runt kubanska damer till Sean Paul på en halvtom poolterass.

I övriga nyheter – min turné som den Dubbelt Vänsterbenta Turisten fortsätter.

Min senaste insats gjordes i söndags när vi var på Calle de Hamling, en konstnärsgränd nere i de lite halvruffiga delarna av Havanna. Varje söndag sätts det upp en rumbashow, och naturligtvis lyckades jag som en av 250 åskådare bli indragen i en ring med människor som skulle showa tillsammans med dansarna från föreställningen. Jag körde min vanliga show som bygger på att man glömmer att man har leder i kroppen och ser ut som material från en slöjdlektion. Nåja, jag överlevde, och resten av konserten var fantastisk!

Rumba1

Det känns märkligt, men vi börjar närma oss slutet på resan. Lite mindre än tre veckor kvar, men vi börjar känna oss säkra med studiematerialet som vi har fått hittills. Vi har ett fåtal träffar kvar, varav en i kväll som känns superspännande! Har vi lite flyt kan vi ge er en uppdatering på kubansk gamingkultur imorgon (wohoo!).

Nu är det dock stranden som gäller. Hörs snart igen!

Bio1

 

El Paquete

Elin skriver

Vi skriker inte ut vad vi gör här på Kuba. Vi är rätt försiktiga med hur vi hittar personer att prata med. En av de första vi berättade för, personen vi hyr ett rum av, sa till oss att “I will help you, but Internet on Cuba, it´s spicy”.

Internet är otroligt dyrt på Kuba, som nämnt motsvarar en timme på en Internetcentral här ungefär en fjärdedels kubansk månadslön. De är inte heller så många, de här Internetcentralerna, så ofta är det kö utanför för att få använda datorerna. Ibland får man vänta i upp till en och en halv timme, och på vissa centraler finns bara fyra datorer tillgängliga. Någon hade räknat ut att om alla potentiella Internetanvändare på Kuba skulle använda Internet en timme var åt gången hade man efter att ha surfat en timme fått vänta i 12 år på nästa tillfälle.

Internettillgången för befolkningen är alltså oerhört begränsad, även om det finns undantag för personer med vissa utvalda yrken och studenter på universitetet, som får tillgång till uppkoppling, ofta via ett slags modem.

Vi frågade en grupp unga anställda på en restaurang om någon av dem använde Internet. Ingen sa ja. Detta var, konstigt nog, inte någonting vi hade räknat med när vi åkte hit. Urvalet “Internetanvändare i åldern 19-30” kändes plötsligt…lite svårare… Som en kille vi pratade med sa till oss: Sist jag var inne på Internet laddades en bild på Facebook i en halvtimme för att jag skulle kunna se den. Sedan hade jag bara en halvtimme kvar. Vad är meningen med det?

Dock finns det någonting som “alla” här använder: El Paquete. El Paquete, eller Paketet, kan förklaras som en nedladdningstjänst man prenumererar på genom att berätta för någon av distributörerna vad man vill ha nedladdat från Internet och lämna in ett USB som sedan fylls med det innehåll man önskar. Det kostar runt 1 CUC och du kan få allt. Nyheter, TV-serier, filmer, musik, spel, mode, sport. Alla vi träffat hittills använder El Paquete. Ofta är kubanerna inte mer än några dagar efter i de populära amerikanska TV-serierna. Ingen vet egentligen vem som ligger bakom detta, men det är enormt. Det är till och med reklam inlagt i El Paquete, vilket bevisar att det ligger en del jobb, och pengar, bakom. Kubas medier i övrigt är i princip reklamfria.

IMG_3998

El Paquete är, naturligtvis, olagligt. Men att det finns är ingen hemlighet. Kanske har det för många användare för att det ska tas bort, kanske är det för populärt. Staten försökte ett tag lansera sitt eget paket, La Mochila, Ryggsäcken, för att som det heter “skydda kubanerna från medioker kultur”. Det blev en flopp.

Det är intressant att se hur människor hittar sina egna vägar, och skapar egna system och lösningar för att få information, ta del av kultur, uttrycka sig.

Kubaner har sedan några år tillgång till mail i telefonen. Det finns också 3G här, men ingen vet att det finns och ingen hade ändå haft råd att använda det. Rent infrastrukturmässigt finns inga egentliga hinder för att Internet skulle kunna byggas ut, och sedan ledas ut till hushållen. Det finns intresserade investerare och det verkar finnas en vilja hos befolkningen. Det är annat som står i vägen.