Karibu Tanzania!

Bild

”Mambo!”, ”Habari!”, ”Mzima!”, ”Salama dada!”, ”Karibu Tanzania!”

Almost everywhere I go in Dar es Salaam (not least in Mikocheni, where I am staying for the moment) people are greeting me with friendly words. “Hi, how’re you?”, “Peace, sister”, and “Welcome to Tanzania”. It’s hard to pass anywhere in the streets without getting attention.  Even though there are numerous white people here, I get the feeling that some locals are getting curious when they see a white person, a mzungu, and especially the kids. People salute you, and when you respond, many of them get surprised, but excited, and they continue talking in Swahili.

Easter dinner with new rafikisThey welcome you to Tanzania, and want to get to know you. However, far from all Tanzanians speak English. Therefore, to be able to interact more with the locals, I have signed up for two weeks of Swahili classes here in Dar es Salaam. And so far, I have really enjoyed learning Swahili! As soon as I picked up a few words, the Tanzanians have been extra friendly and helpful!

These first days in Dar have been great fun, but also very intense. Tanzania is extraordinary, and very different from Sweden. The weather here is hot, sunny, and humid. The rain can come all of a sudden, and can be very strong. The people look different, and they’re all wearing beautiful and colorful clothes.  The roads are crowded with people, cars, Dala dala’s (busses), bajajis, and motorcycles – and people drive like crazy! Here, you better look twice before you cross the street (and you better be fast)! For the good and the bad, Dar is definitely vibrating!

Overall, Dar es Salaam isn’t what I expected it to be – it’s much better! I’ve already met new people, got several new rafiki (friends), and seen different parts of this huge city. I arrived a bit more than a week ago, but I already feel like I have found another place to call home. Tanzania is beautiful, and I’m certain that this stay will be a mind-blowing experience!

Preparing the food

In addition, last weekend, another MFS-student and I got invited to an Easter celebration with our new Tanzanian friend. We got picked up at our hostel, and drove to her family’s place in a village outside of Dar. In the village, we had a delicious traditional Easter dinner. Our friend’s family was lovely, and they treated us as part of their family. It was interesting to see how Easter is celebrated in a middle-class family here in Tanzania, and we really enjoyed the company and the barbeque.

Now I have to continue with my studies – time travels very fast!

Take care! Kwe heri. 🙂

Människor och förtryck

Blev sjuk inatt och ställde därför in mötet med rektorn imorse. Vi skall träffas på måndag istället. Tänkte att jag skulle passa på att blogga lite och berätta om människorna och förtrycket här i Bolivia.

Häromdan träffade jag några människor som tyckte att Quechuan precis som alla andra språk som överlevt 500 år av förtryck här i Bolivia borde dö ut. De tyckte att det var dags nu, inte borde staten införa dessa språk i undervisningen. Deras argument var att inlärningen av dessa språk skulle förhindra utvecklingen i landet. Inlärningen av dessa språk betyder för många att sträva bakåt och inte framåt. Det sorgligaste av allt är att dessa tankar lever hos människor vars föräldrar pratar flytande Quechua eller som själva pratar Quechua. Mannen som argumenterade mest för detta var en av dessa. Hans föräldrar och han talade flytande Quechua.

Koloniala tankar är fortfarande väldigt närvarande i Bolivia. De finns de som efter 500 år anser sig vara ättlingar till spanjorer och som absolut inte vill känna någon tillhörighet med landets ursprungsbefolkning. Detta, trots att jag är ganska säker på att under dessa 500 åren har människor lyckats ”blanda sig” ganska mycket.

För mig som har bott i Brasilien en stor del av min barndom är detta oerhört märkligt. I Brasilien är alla brasilianare oavsett hudfärg. Visst har den största delen av ursprungsbefolkningen dött ut men det finns ingen som till exempel kallar landets svarta för något annat än brasilianare eller de vita för portugiser eller tyskar. Jag är medveten om att Bolivia har en annan historia. Jag tycker bara att det är väldigt konstigt att två länder som ligger bredvid varandra kan skilja sig åt så otroligt mycket.

Jag kom att tänka på Sverige. Många av barnen som är födda i Sverige och som aldrig satt sin fot utanför Sverige kallas för invandrare. I de allra flestas ögon är de inte svenskar. Min B-uppsats handlade om barns känsla av tillhörighet. Faktum är att många barn tyckte att de var svenska för att de var blonda. Att vara svensk är att vara blond för många, inte bara barn. Då vissa barn följer med föräldrarna till deras hemländer och betraktas som svenskar blir detta en oerhörd identitetskris. Ingen vill känna igen sig med dem, de tillhör ingenstans. I en värld där människor migrerar, reser, förälskar sig i människor från andra kulturer och får barn kan inte hudfärgen vara vad som avgör ens tillhörighet.

Hur som helst är jag nyfiken på hur barnen här i Bolivia kommer att svara på mina enkäter om det Quechua språket och känslan av tillhörighet. Som jag har förstått så finns det många föräldrar som absolut inte vill att barnen skall lära sig Quechua i skolan. Detta leder till att barnen förknippar språket med skam. Jag skriver mer nästa vecka då jag har samlat fler tankar om detta!

It’s getting closer!

Mindre än en vecka kvar och det mesta börjar falla på plats!!

Diktafon fixad, diverse apoteksartiklar inhandlade, tågresa bokad, hotell kirrat, täckande svala kläder nyinköpta och Mrs S har troligtvis fixat med privat taxi åt oss så vi kommer till och från skolan! 🙂

Biljetterna skrivs ut i helgen!! Nästan bara arbetet som ska skrivas nu och alla saker som ska ner i väskan – hur nu det ska gå till?!

Vi hörs igen om en vecka då vi är på varmare och blötare breddgrader!
Over and out!

/M&C

En månad har gått..

Nu har vi varit i Bolivia en månad. Tiden springer fram. Det känns som om det var 3 månader sen jag mötte upp Alexandra den där tidiga kyliga morgonen då vi skulle ta tåget till Kastrup. Jag kände stress över att inte ha med mig mobilen. Hur skulle jag klara mig utan den? Nu minns jag knappt hur det är att vara beroende att av ständigt ta upp den i fickan för att kolla om någonting viktigt har hänt. Men vi har ändå haft en mobil under denna månad, som folk i Bolivia har kunnat nå oss på. Vi har dock inte kunnat ringa från den. Ett världsligt problem tyckte vi. Men för ett par dagar sen blev Alex bestulen på både mobil, pengar och kreditkort. Även detta en världslig sak tyckte vi. Mitt kort är ju fortfarande med oss, så allt är lugnt!

Igår förflyttade vi oss från Cochabamba till La Paz, 8 timmar på en stekhet buss. Med världens vackraste utsikt, högsta altituden vi gled förbi låg på 4500 meter. Under bussresan fick jag tid att summera vistelsen i Cochabamba och det har varit en omtumlande tid. Jag har befunnit mig i situationer som påverkat mig starkt. Situationer som brutit ned mig, situationer som stärkt mig. Jag har kommit närmare min vän och reskamrat och jag har kommit närmare mig själv. Jag har fått vänner för livet och som alltid önskar jag att de kunde vara med mig varje dag. Jag önskar att världen skulle vara lite mindre så att avstånden från alla underbara människor jag möter skulle vara lite kortare.

Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med kärlek, stolthet och framtidshopp. Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med motsättningar, rasism och ondska. Inte minst ondskan som kommit hemifrån, från Europa. Jag har fått se hur detta är närvarande varje dag, i varje handling för många människor. Jag har mött människor som kämpar. Som varje dag kämpar för sina liv, de som kämpar för någon annans liv. Kampen är så närvarande att den blir vacker och stolt. Vilket hela tiden får mig att fundera över hur enkelt det är att leva ett liv i Sverige. Där kampen inte är lika närvarande och direkt.

Jag vill vara en del av den här kampen. Jag vill vara en del av den här världen. Jag vill kämpa för alla dem som inte kan kämpa själva. Jag vill kämpa för rättvisa, för att ditt och mitt liv ska vara lika mycket värda. Jag vill kämpa för Pachmama (moder jord) som ger oss förutsättningar för dessa liv. Jag vill kämpa för att våra barn ska få ett tryggt och värdigt liv. Jag vill kämpa för allt det här, sida vid sida med alla de andra som är en del av denna kamp. Jag vill kämpa för medkänsla, värdighet och kärlek.

DSC_0198

DSC_0266

DSC_0642

Idag åker vi vidare till Rurrenabaque där vi ska ut i nationalparken Madidi och sen vidare och besöka projektet ArBolivia som hållbarhetsbyrån U&We samarbetar med. Med andra ord, vårt äventyr fortsätter!

Snart slut..

imagesInnan man vet ordet av ska man hem igen. Det är inte klokt. Jag trodde att två månader här skulle kännas som en halv evighet. Nu är det bara två korta veckor kvar. Och fler intervjuer behöver göras!

Har haft besök här från Sverige och fått beröm om hur bra jag hanterat allting och hur väl jag anpassat mig. Tänker inte på det på daglig basis, men nu börjar jag känna av pressen av ständig anpassning, i allt från klädkod till beteende till hur jag tar mig hem, vilken tid, osv. Det är också vissa saker jag verkligen saknar. Att kunna gå ut och jogga utan att bli ihjälstirrad t ex. Det blir ingen joggning helt enkelt, inte utanför gymmets dörrar i alla fall. Cykla är det inte tal om heller. För mycket trafik, och för mycket trakasserier mot kvinnor på cykel.

Jag är tacksam för allt jag har där hemma, så tacksam. Jag har alltid varit en kritiker till det som inte är så bra i vår Svenska kultur, och öppen mot andras sätt att vara och tänka. Men det tog denna resa, min sjunde till mellanöstern, för att på djupet känna kärlek och uppskattning till det egna och till svenskarna. Och utan att jag på något viss tycker illa om stället och människorna där jag nu befinner mig. Egyptier är hur goa som helst! Men det var något som klickade, en förståelse och en förlåtelse mot jante, kyla, opersonlighet och allt annat som tidigare gnagt mig. Och en sann glädje och tacksamhet inför allt fint jag har där hemma, alla möjligheter.. att vara del av den promillen av världens befolkning som faktiskt har allt som kan behövas.

Den största trenden bland mina intervjusvar är att på grund av fattigdom, att all tid och energi går åt till att fixa mat till barnen, så finns det inte plats för innovation, nytänkande, hållbar utveckling. Så klart. Folk röstar på den som lovar mat, sysselsättning, el och gas. Oavsett om paketet innebär korruption, extremism, mm. Så att prata om hållbarhet i denna kontext – jag vet allvarligt inte vad det skulle innebära. Kanske kommer jag och min skrivarpartner fram till något revolutionerande när vi analyserar alla svar, om två veckors tid. Vi får väl se.

En sak är säker. Det är lätt att bli desillusionerad av den här erfarenheten, att ifrågasätta sin egen roll och själva meningen med det här. Det som räddar upp situationen är de FANTASTISKA individer jag får träffa, som fortfarande känner hopp och som på allvar tror (vet) att de kan förändra världen. Och det kräver säkerligen en sådan tankekraft för att ha en chans att lyckas. Dessa människor kommer att finnas i mitt hjärta under en lång, lång tid framöver.

På besök i verkligheten

480610_462787667124459_367619578_n

Garbage city är ett område i Kairo där det bor ca 70 000 sop-samlare. Dessa människor samlar sopor, sorterar dem, rengör och förädlar dem för att sedan sälja materialen vidare till exempelvis Kina. Det som pågår här är helt självorganiserat och utan statens hjälp eller inblandning. Ändå servar de hela mångmiljon-staden på ett fantastiskt sätt. Stadsdelen visar misär och hjärtskärande scener av kvinnor och barn som står bland soporna och sorterar för hand. Här finns mängder av skadedjur som råttor, och vitt spridda sjukdomar som hepatit a, b och c som drabbat upp till 80% av populationen. Men mitt i misären så visar dessa människor också på innovation och uppfinningsrikedom, hur vi finner vägar även ur den mest hopplösa situation. Om man vill veta mer så finns en bra dokumentär som heter Garbage dreams.

426437_462788793791013_1685026275_n

487564_462781753791717_1336047355_n

317702_462785900457969_442420535_n

Min vän som visar mig runt i garbage city och som är väl medveten om syftet med mitt besök frågar mig med ett leende: – So, do you see any sustainability around here? Och jag kan inte låta bli att skratta och se det absurda i situationen. Vi studerar hållbarhet, eller konceptet ”sustainability” inom universitetsvärlden, sätter fina ord och definitioner, men kanske är det så att vi distanserar oss själva i processen. Efter ett besök i garbage city i Kairo har i alla fall jag omvärderat begreppet och börjar allt mer se det som ett western construct byggt på kapitalistiska idéer om tillväxt. ”Sustainable growth” – vad är det egentligen? Allt för ofta görs så kallade hållbara insatser på andras människors bekostnad och brist på resurser. Vi gör punktinsatser för att tafatt försöka lappa ihop ett system som i grunden måste förändras, utan att vi i själva verket ifrågasätter det ohållbara system eller paradigm vi befinner oss i.

72334_462785727124653_191417741_n

1746_462784660458093_1938877049_n

Intervjuerna fortgår smärtfritt och jag får fantastisk information. Känner mig så lyckligt lottad som får vara med om det här. Det här stället på jorden är precis rätt plats att vara på, just nu. Oavsett om man är intresserad av politik, sociala frågor, kultur, religion, miljöfrågor… Det finns en sådan stark dynamik i det här samhället efter revolutionen, och i väntan på nästa, som många tror kommer att inträffa inom ett år. Återstår att se vad som kommer att ske.

Mycket är intressant med MFS, en del är frustrerande, annat helt nytt och vissa saker gammal skåpmat.

Det svänger kraftigt från ena dagen till den andra och även inom samma dag.

De kulturskillnader jag kunde förutse och läsa mig till, är ok. Det handlar om skillnader i skolorna, att landsbygden är fattig, vissa delar av städerna är väldigt rika och olika klimat/kulturer vad gäller arbete och arbetsinsatser och så vidare. Jag kunde tänka mig olika företeelser som skulle kunna hända, baserat på den erfarenhet jag har, men ibland så dyker det upp små guldkorn som jag inte kunde tänka mig…

Det är då jag hamnar i situationer där jag har liten kunskap eller ingen alls och lär mig nytt. Elever berättar om saker som jag inte vet något om. Då blir det svårt både med språket och förståelsen. Jag har ju ingen aning om jag missförstår dem, hör fel eller bara är ute o snurrar. Då ber jag dem oftast att skriva i min anteckningsbok och förklara mer ingående. Det ger en annan kontakt när jag faktiskt säger att jag inte ens känner till det, som de pratar om. Eleverna fnissar lite förläget, skriver prydligt och snirkligt i min bok, och tycker säkert att jag är märklig men sen lägger de sin blyghet åt sidan och berättar. Då blir de spontana och hjälper varandra och en diskussion uppstår. En härlig känsla.

Samma sak gäller lärarna. De är dock mer övertygade om att jag inte hör ordenligt, så de upprepar oftast samma ord om och om igen. Dock utan resultat – dvs jag begriper inte mer eller bättre för det. Sen händer samma sak här som med eleverna. Det är inte längre någon situation där jag ställer frågor o sen antecknar ett svar – utan en situation som går ut på utbyte. Dessa situationer, både med eleverna och lärarna, uppstår alltid utanför själva intervjutillfället då samtalet är mindre tvunget eller mindre uppstyrt – men inte mindre viktigt.

Och så får jag googla när jag kommer till internet. Det visar sig att jag verkligen inte hade en aning om vad de berättade för mig o jag känner tacksamhet för att jag blivit lite rikare på kunskap.

Helt nya insikter tar lite längre tid och har inte samma aha-känsla men de kommer med hårt arbete och tankeverksamhet. Insiktsdagar avslutas alltid med ett leende på läpparna.

Annars så händer typ ”inget” denna vecka. Hela veckan stavas ”transkribering”.

//Åsa

PS: Skickar med en annons från en stor, indisk morgontidning – för hälsa o goda skolresultat.

PS2: Igår mötte jag ett Indien jag inte vill möta. Tog rickshaw-taxi hem och det visade sig att föraren var ordentligt berusad. Taxistoppet är precis utanför byns bar och många gör (nog) ett pitstop där, innan de sätter sig bakom ratten eller styret. Det höll på att gå riktigt illa flera gånger på den lilla sträckan på 2 km, mellan affären och där jag bor. Jag klarade mig helskinnad men med hjärtat i halsgropen! Han fick ingen dricks…

Hälsa o framgång i Indien

Hälsa o framgång i Indien

 

Härliga Indien…

Två veckor har förflutit och jag är flitig, men oj vad tid saker och ting tar. Det finns tid och det finns indientid. Det har jag lärt mig. Inte helt lätt. Och rådet att ha en bok med överallt är bra. Den behövs emellanåt men ibland så pausar jag bara o njuter en kort stund av stilla väntan.

Jag besöker skolor av helt olika slag. Det är otroligt intressant (och tankeväckande) att träffa dessa lärare, elever och se deras skolor. Ibland tror jag inte att det är sant, det jag ser. Ute på landsbygden, den riktiga landsbygden, är läget så illa att jag nästan inte orkar intervjua lärarna. Men alla elever är sprudlande glada hur smutsiga de än är, hur trasiga deras kläder än är och hur små o smala de än är. Det är en djupt rörande upplevelse som går rakt in i hjärtat. Må dessa små liv få behålla detta livet ut…

Vad som annars (fortfarande) är förvirrande är att uppgifter som jag kan få fram angående olika skolor och skolsystem, läroplaner och kursplaner är så olika. Svaren beror på vem jag frågar. Tur jag har några veckor kvar att bli mer förvirrad – kanske kommer det en lösning upp ur all förvirring.

En del andra praktiska ting börjar falla på plats också. Ett indiskt simkort sitter numera i min gamla avlagda mobiltelefon. Inte lätt som utlänning att få mobiltelefon i Indien. Det behövs ett intyg på att jag bor någonstans (typ på ett hotell eller som i mitt fall, att jag tillhör en organisation) ett passfoto och så tid. Sen är det bara att ringa och skicka sms… Annars så finns allt att köpa här i Indien. Oftast till ett lägre pris än hemma. Men tiden det tar att handla är lång. Långa avstånd, prutning, olika butiker för olika ting kräver tid och tålamod.

Jag försöker koppla av lite på söndagarna. Få lite tid för mig själv. Jag har varit i Bangalore, mitt i stan, två söndagar nu och gått guidade turer. Det är trevligt och intressant. Sen hänger jag på stan, fikar, kollar folk, fotograferar, shoppar lite och bara tar det lugnt. Här är det jobb 6 dagar i veckan som gäller och jag hänger på. Fast nu kanske tröttheten har inträtt – jag är sjuk o vilar. Ont i halsen o feber. Nåt litet hoppas jag på. Kan bli värre – halsfluss o nödvändigt doktorsbesök? Ännu värre – malaria?? Jag blir myggbiten varje dag. Går inte att värja sig. Får väl se hur jag mår i kväll…

Nedan en bild från landet, 3 timmars bilfärd norrut från centrala Bangalore. Barn får komma, från den intilliggande byn, till ett ställe som heter Vedike och där kan de få lite mat och stimulans. Det är gatubarn som kommer. Gatubarn som har föräldrar och som lever som nomader. Denna gång så fick de måla med fingerfärger. Innerbörden ”fingerfärg” blev en annan än den gängse…

Andra bilden är en bild på en skola i byn där jag bor, men som jag inte besökt eller gjort intervjuer på.

 

//Åsa

Fingerfärdig med fingerfärg

Fingerfärdig med fingerfärg

En skola i en by i Indien, utanför Bangalore

En skola i en by i Indien, utanför Bangalore

Pre-äventyret

Jag är spänd. Det har nu gått snart två månader sedan jag blev beviljad ett stipendium för att genomföra en fältstudie i Gambia i vår. Min ”att göra-lista för ansökan” innan jag skickade in min ansökan, allt från att fixa kontaktperson till att skriva ansökningen, har övergått i en ”att göra-lista inför Gambia”. Ni vet hur det är, det är alltid så mycket att förbereda innan man reser iväg, man (åtminstone jag) vill vara förberedd för varje tänkbart scenario. Man behöver sina vaccinationer, rätt utrustning, flygbiljetter, bostad, och så vidare. I allt detta förberedande har också en oroskänsla växt under hösten, detta är dock en känsla som har lagt sig lagom till julhelgerna. Biljetterna är införskaffade, jag har hittat mina vaccinationspapper sen när jag var i Ghana 2008 (vilka jag har letat efter i två månader) och jag känner att det mesta kommer att lösa sig.

Den där oroskänslan har istället gått över i en spänd peppad känsla. Det mesta jag gör nu, även det jag läser i skolan, gör jag med åtanke för vilka utmaningar jag kan komma att tänkas möta i Gambia. Jag ser verkligen fram emot att ”komma ut på fältet” och ta del av många människors verklighet och vardag. Jag menar inte att det kommer att bli någon nöjesresa, men jag känner mig säker på att jag kommer att få nya perspektiv och växa som människa.

/ Daniel