Människor och förtryck

Blev sjuk inatt och ställde därför in mötet med rektorn imorse. Vi skall träffas på måndag istället. Tänkte att jag skulle passa på att blogga lite och berätta om människorna och förtrycket här i Bolivia.

Häromdan träffade jag några människor som tyckte att Quechuan precis som alla andra språk som överlevt 500 år av förtryck här i Bolivia borde dö ut. De tyckte att det var dags nu, inte borde staten införa dessa språk i undervisningen. Deras argument var att inlärningen av dessa språk skulle förhindra utvecklingen i landet. Inlärningen av dessa språk betyder för många att sträva bakåt och inte framåt. Det sorgligaste av allt är att dessa tankar lever hos människor vars föräldrar pratar flytande Quechua eller som själva pratar Quechua. Mannen som argumenterade mest för detta var en av dessa. Hans föräldrar och han talade flytande Quechua.

Koloniala tankar är fortfarande väldigt närvarande i Bolivia. De finns de som efter 500 år anser sig vara ättlingar till spanjorer och som absolut inte vill känna någon tillhörighet med landets ursprungsbefolkning. Detta, trots att jag är ganska säker på att under dessa 500 åren har människor lyckats ”blanda sig” ganska mycket.

För mig som har bott i Brasilien en stor del av min barndom är detta oerhört märkligt. I Brasilien är alla brasilianare oavsett hudfärg. Visst har den största delen av ursprungsbefolkningen dött ut men det finns ingen som till exempel kallar landets svarta för något annat än brasilianare eller de vita för portugiser eller tyskar. Jag är medveten om att Bolivia har en annan historia. Jag tycker bara att det är väldigt konstigt att två länder som ligger bredvid varandra kan skilja sig åt så otroligt mycket.

Jag kom att tänka på Sverige. Många av barnen som är födda i Sverige och som aldrig satt sin fot utanför Sverige kallas för invandrare. I de allra flestas ögon är de inte svenskar. Min B-uppsats handlade om barns känsla av tillhörighet. Faktum är att många barn tyckte att de var svenska för att de var blonda. Att vara svensk är att vara blond för många, inte bara barn. Då vissa barn följer med föräldrarna till deras hemländer och betraktas som svenskar blir detta en oerhörd identitetskris. Ingen vill känna igen sig med dem, de tillhör ingenstans. I en värld där människor migrerar, reser, förälskar sig i människor från andra kulturer och får barn kan inte hudfärgen vara vad som avgör ens tillhörighet.

Hur som helst är jag nyfiken på hur barnen här i Bolivia kommer att svara på mina enkäter om det Quechua språket och känslan av tillhörighet. Som jag har förstått så finns det många föräldrar som absolut inte vill att barnen skall lära sig Quechua i skolan. Detta leder till att barnen förknippar språket med skam. Jag skriver mer nästa vecka då jag har samlat fler tankar om detta!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *