Snart slut..

imagesInnan man vet ordet av ska man hem igen. Det är inte klokt. Jag trodde att två månader här skulle kännas som en halv evighet. Nu är det bara två korta veckor kvar. Och fler intervjuer behöver göras!

Har haft besök här från Sverige och fått beröm om hur bra jag hanterat allting och hur väl jag anpassat mig. Tänker inte på det på daglig basis, men nu börjar jag känna av pressen av ständig anpassning, i allt från klädkod till beteende till hur jag tar mig hem, vilken tid, osv. Det är också vissa saker jag verkligen saknar. Att kunna gå ut och jogga utan att bli ihjälstirrad t ex. Det blir ingen joggning helt enkelt, inte utanför gymmets dörrar i alla fall. Cykla är det inte tal om heller. För mycket trafik, och för mycket trakasserier mot kvinnor på cykel.

Jag är tacksam för allt jag har där hemma, så tacksam. Jag har alltid varit en kritiker till det som inte är så bra i vår Svenska kultur, och öppen mot andras sätt att vara och tänka. Men det tog denna resa, min sjunde till mellanöstern, för att på djupet känna kärlek och uppskattning till det egna och till svenskarna. Och utan att jag på något viss tycker illa om stället och människorna där jag nu befinner mig. Egyptier är hur goa som helst! Men det var något som klickade, en förståelse och en förlåtelse mot jante, kyla, opersonlighet och allt annat som tidigare gnagt mig. Och en sann glädje och tacksamhet inför allt fint jag har där hemma, alla möjligheter.. att vara del av den promillen av världens befolkning som faktiskt har allt som kan behövas.

Den största trenden bland mina intervjusvar är att på grund av fattigdom, att all tid och energi går åt till att fixa mat till barnen, så finns det inte plats för innovation, nytänkande, hållbar utveckling. Så klart. Folk röstar på den som lovar mat, sysselsättning, el och gas. Oavsett om paketet innebär korruption, extremism, mm. Så att prata om hållbarhet i denna kontext – jag vet allvarligt inte vad det skulle innebära. Kanske kommer jag och min skrivarpartner fram till något revolutionerande när vi analyserar alla svar, om två veckors tid. Vi får väl se.

En sak är säker. Det är lätt att bli desillusionerad av den här erfarenheten, att ifrågasätta sin egen roll och själva meningen med det här. Det som räddar upp situationen är de FANTASTISKA individer jag får träffa, som fortfarande känner hopp och som på allvar tror (vet) att de kan förändra världen. Och det kräver säkerligen en sådan tankekraft för att ha en chans att lyckas. Dessa människor kommer att finnas i mitt hjärta under en lång, lång tid framöver.

Ett svar på ”Snart slut..”

  1. Oj vad snabbt det går ja! Vi kämpar också på med våra intervjuer. Det går bra att “ragga” deltagare, men de är inte alltid så pratsamma så vi måste göra fler än vi planerat.. Hoppas du får ihop dina intervjuer innan du ska hem!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *