The Gambia: Last week

I have during these weeks done numerous visits at the school, visited a Study Center and a Private International School. I am so grateful for all the teachers and students that have participated in the interviews and letting me attend lessons, record, and take photos. I now have ten full interviews and ten lesson observations in different subjects. I couldn’t be more pleased about the material that I have managed to collect for my field study in The Gambia. A lot of work remains to be done, in writing the thesis of my Master, but I am looking forward to summarizing, reflecting and analyzing through text about my topic.

My stay in The Gambia has been unforgettable. It’s hard in just a few words to express all the feelings and experiences that comes with a long stay abroad. I have made life-long friendships with people here and the memories I will forever keep in my heart. It’s not until you get to know people and a society close-up, that you really are able to understand and realize how different our conditions in terms of living are, and yet at the same time, realize we are very much the same.

The most difficult part for me, I must say, has been the loneliness and the long time being apart from my family. I’ve learned to solve problems in a way I didn’t know I was capable of before. I think it is good to struggle when the feeling of longing home gets too strong. It only makes you a stronger person. This, I couldn’t have managed without the help from my loving and caring host-family in The Gambia and from my family, friends and colleagues at home, always encouraging me by texting over WhatsApp. I will forever remember all the friendly smiling people here, and I admire the way they take things as they come. Showing me that a simple way of living can be rich in many other ways.
From the bottom of my heart, thank you The Gambia!

En sista hälsning från mig i Mauritius

Så har mina åtta veckor gått, jag åker hem ikväll. Det har varit en fantastisk upplevelse och jag är så tacksam för att jag har fått denna möjlighet. Med facit i hand känner jag mig nöjd med mitt fältarbete, jag har fått alla de intervjuer som jag ville ha och lite till och har fått kontakter med myndigheter och människor som jag kan vända mig till ifall jag behöver något ytterligare. Så nu återstår “bara” att färdigställa uppsatsen 🙂

Det är väl på sin plats att sammanfatta mina upplevelser här och det tänker jag göra genom två listor. Den första listan beskriver alla saker som jag kommer att sakna när jag lämnar Mauritius och den andra listan alla saker som jag har lärt mig eller tar med mig från denna erfarenhet.

Jag kommer att sakna:

Min härliga extra-familj som jag har fått här. Vilket mottagande jag fick, så mycket hjälp och stöd jag har fått och så många skratt de har gett mig.

Vädret. Alltid varmt, nästan alltid sol. Även om det tog ett tag att vänja sig…

Maten. Alla härliga smaker, färger, dofter. En blandning av så många olika kulturer och traditioner. Blandning av så många smaker: sött och starkt och salt och surt på samma gång. Kreol influerat av kinesiskt, indiskt influerat av afrikanskt. Chili och curry och saffran…

De otroligt vänliga, öppna människorna som börjar prata med en helt spontant, på gatan på bussen eller var som helst. Generösa och hjälpsamma samtidigt som alla tycks visa stor respekt för alla.

Naturen med de sagolika stränderna, palmerna och de alltid närvarande bergen. Grönska mitt i det turkosa vattnet. Och mina söta fladdermöss på min terrass.

Jag tar med mig från Mauritius, förutom ett rikt material till min uppsats:

Nya vänner och kontakter. Så många trevliga och intressanta möten med olika kulturer. Så många intressanta idéer och syn på livets stora och små frågor.

En insikt om att i vissa lägen fungerar inte den svenska försiktiga mentaliteten. Vill man få något uträttat här ska man helt enkelt gå dit och knacka på dörren. Kan vara ett intressant experiment att göra det hemma 🙂

Min solbränna… (trots solfaktor 50)

Som du säker förstår skriver jag detta inlägg med lite vemod samtidigt som jag verkligen ser fram emot att komma hem. Ibland har det varit tufft här, både fysiskt och mentalt, men de positiva minnena överväger helt klart och sammantaget har det varit en väldigt fin upplevelse. Jag hoppas verkligen att få komma tillbaka en dag…

Over and out.

Sista dagen i Sydafrika!

Som Nicole skrev i förra blogginlägget så har vi inte kunnat blogga ordentligt de senaste veckorna på grund av att vi inte haft internet där vi bott. Därför kommer det nu ett till. Imorgon flyger vi hem till Sverige. Det ska bli superskönt att äntligen få träffa nära och kära igen! Samtidigt tycker jag att det känns konstigt att vår resa redan är över. Det känns som att det inte alls var länge sen vi började skriva på ansökan ju. Men vi har ju fortfarande en del av arbetet framför oss även om vi kommer fortsätta hemma. Jag tycker att det är en härlig känsla att examensarbetet är så roligt och utvecklande att skriva. Det är liksom helt och hållet vårt eget projekt! Det har gjort det enklare att arbeta på med både läsning, insamling och bearbetning av material samt själva skrivandet. Något som också har underlättat är att vi hela tiden har behövt prata om vår studie. Vi har liksom både diskuterat vårt material och de teorier vi använder oss av med varandra samt förklarat/berättat om vår studie för folk vi har mött. Detta är något som vi gjort väldigt regelbundet under hela resan och att behöva sätta ord på vad vi har gjort har varit mycket nyttigt.

De senaste fem dagarna har vi bott i en lägenhet i centrala Kapstaden. Dagarna har varit en salig blandning av teoriläsning, diskussioner om arbetet, sol och bad i poolen på vår innegård och museibesök. Igår besökte vi District Six Museum. District Six är ett område varifrån apartheidregimen tvångsförflyttade över 60 000 invånare under 1970-talet eftersom att området då hade gjorts om till ett för endast vita. Invånarna tvingades flytta ut till townships ca 25 km bort. Byggnaderna i området revs men på grund av internationellt, men även ett visst lokalt, tryck blev ombyggnationerna svårare och området lämnades istället obebyggt. Muséet är ett minne av både apartheidtiden och av området och dess invånare innan tvångsförflyttningarna. Det som gör starkast intryck på mig är definitivt de röster som lyfts fram i muséet! När människors livsöden och berättelser synliggörs och deras röster får höras blir landets historia väldigt påtaglig. Jag kan inget annat än att bli berörd.

Igår träffade vi även Elin och Jakob som också gör sin MFS här. Vi käkade middag och jämförde erfarenheter och upplevelser. I morse gick vi tillsammans till Bo-Kaap och tittade på de färgglada husen. En mycket trevlig förmiddagspromenad tyckte jag! 🙂 Eftersom att det är vår sista dag bestämde vi oss för att utnyttja soltimmarna vid poolen där vi träffade på fyra svenska socionomstudenter från Umeå som vi hängde med resten av eftermiddagen. Haha, så helt plötsligt blev det väldigt många svenska stämmor runt poolen.

Nu ska vi packa det sista och ladda ner lite artiklar som vi ska läsa på flyget hem. På tisdag får jag äntligen träffa min fina sambo igen och jag ser fram emot att få träffa alla andra jag har saknat medan vi har varit här borta! Vi återkommer snart med vår reseberättelse…

Bild från District Sic Museum.

Bild från District Six Museum. 

Utsikt över Table Mountain från vår lägenhet.

Utsikt över Lions Head från lägenheten. Att faktiskt ge oss upp på bergen tar vi nästa gång vi åker till Sydafrika 😉 (får jobba lite på höjdrädslan först!)

Jakob, Nicole och Elin i Bo-Kaap 🙂

Street art <3

Vegansk lunch från den veganska restaurangen som vi åt på fyra dagar i sträck. Så sjukt god mat!

“To be free is not merely to cast off one’s chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others.” Nelson Mandela

 

 

 

Hej då Kairo

Sista dagen. Alla intervjuer är gjorda och det är dags att åka hem. Tänk vad tiden gått fort ändå. Två månader här skulle ju kännas som en halv evighet trodde jag, men nej. Jag har fått en oförglömlig resa med många, många lärdomar. Så jag antar att målet är uppnått. Nu är det dags att åka hem och fortsätta skriva, analysera alla intervjuer i lugn och ro, och att kunna jobba vidare med vettig internetuppkoppling. Äntligen.. Det har varit många tekniska problem. Strömavbrott och störningar på nätet. Att vänta i flera minuter innan en sida laddas har man inte gjort sedan -97…

Men allt har gått väl och jag är tacksam för den här resan, alla upplevelser och härliga människor jag fått lära känna. Näst sista dagen spenderades på textilmarknaden Wakalat al Balah, downtown. Vilken upplevelse. Många nya tyger blev det. Dags att dra hem och sy fina galabeyas..

WEKALET-AL_BALAH

Hej då Kairo. Jag är säker på att vi kommer att ses igen.

 

Snart slut..

imagesInnan man vet ordet av ska man hem igen. Det är inte klokt. Jag trodde att två månader här skulle kännas som en halv evighet. Nu är det bara två korta veckor kvar. Och fler intervjuer behöver göras!

Har haft besök här från Sverige och fått beröm om hur bra jag hanterat allting och hur väl jag anpassat mig. Tänker inte på det på daglig basis, men nu börjar jag känna av pressen av ständig anpassning, i allt från klädkod till beteende till hur jag tar mig hem, vilken tid, osv. Det är också vissa saker jag verkligen saknar. Att kunna gå ut och jogga utan att bli ihjälstirrad t ex. Det blir ingen joggning helt enkelt, inte utanför gymmets dörrar i alla fall. Cykla är det inte tal om heller. För mycket trafik, och för mycket trakasserier mot kvinnor på cykel.

Jag är tacksam för allt jag har där hemma, så tacksam. Jag har alltid varit en kritiker till det som inte är så bra i vår Svenska kultur, och öppen mot andras sätt att vara och tänka. Men det tog denna resa, min sjunde till mellanöstern, för att på djupet känna kärlek och uppskattning till det egna och till svenskarna. Och utan att jag på något viss tycker illa om stället och människorna där jag nu befinner mig. Egyptier är hur goa som helst! Men det var något som klickade, en förståelse och en förlåtelse mot jante, kyla, opersonlighet och allt annat som tidigare gnagt mig. Och en sann glädje och tacksamhet inför allt fint jag har där hemma, alla möjligheter.. att vara del av den promillen av världens befolkning som faktiskt har allt som kan behövas.

Den största trenden bland mina intervjusvar är att på grund av fattigdom, att all tid och energi går åt till att fixa mat till barnen, så finns det inte plats för innovation, nytänkande, hållbar utveckling. Så klart. Folk röstar på den som lovar mat, sysselsättning, el och gas. Oavsett om paketet innebär korruption, extremism, mm. Så att prata om hållbarhet i denna kontext – jag vet allvarligt inte vad det skulle innebära. Kanske kommer jag och min skrivarpartner fram till något revolutionerande när vi analyserar alla svar, om två veckors tid. Vi får väl se.

En sak är säker. Det är lätt att bli desillusionerad av den här erfarenheten, att ifrågasätta sin egen roll och själva meningen med det här. Det som räddar upp situationen är de FANTASTISKA individer jag får träffa, som fortfarande känner hopp och som på allvar tror (vet) att de kan förändra världen. Och det kräver säkerligen en sådan tankekraft för att ha en chans att lyckas. Dessa människor kommer att finnas i mitt hjärta under en lång, lång tid framöver.

Hemresa

I går morse tog jag och en av killarna från min värdfamilj en promenad till ett annat bostadsområde inte allt för långt härifrån. Vid ett tillfälle gick vi längs med en väg där två stora träd stod på varsin sida om den röda jordvägen. Träden var placerade precis där vägen slutade och övergick i en fyrvägskorsning. Träden ramade in bilden perfekt och tycktes markera slutet på den här vägen, och övergången till någonting annat. En liten kille på kanske fem år stod mitt emellan träden och såg sig omkring, till synes osäker vilken väg han skulle fortsätta på. Detta ögonblick rörde mig djupt. Det var inte bara det att vyn var så fantastisk, jag tror det mer handlade om känslan när någonting man vistats i en tid övergår i någonting nytt. Sådana transformeringar kan definitivt skrämma mig, men lyckligtvis vet jag vad jag har för planer för de två kommande åren (jag ska läsa en master i international development and management) och ser verkligen fram emot det, men det känns väldigt sorgligt att lämna Gambia bakom mig när jag flyger tillbaka till Sverige ikväll. Jag hade tänkt ägna detta blogginlägg åt att sammanfatta mina upplevelser här, men jag finner verkligen inga ord. Jag har dock utvecklats på ett personligt plan och när jag flyger hem ikväll har jag med mig ett viktigt perspektiv på livet. Jag flyger också hem och känner mig inspirerad att fortsätta arbeta med frågor kring utveckling och mänskliga rättigheter. Jag är evigt tacksam för att jag fick göra den här fältstudien, jag är även tacksam över att de intervjupersoner jag har träffat har varit så pass öppna och villiga att dela med sig av sina erfarenheter. Intervjumaterialet kommer att utgöra grunden för min kandidatuppsats, för den som är intresserad av vad jag har kommit fram till kommer jag troligen att publicera uppsatsen via Malmö högskolas webb (MUEP:http://dspace.mah.se/handle/2043/599) i juni.

Tack alla ni som har stöttat mig både innan och under mitt MFS-uppdrag, och tack alla ni som har läst den här bloggen!

/ Daniel Wallinder, Gambia 2012